Skriv din text här …

Skriv din text här …

Skriv din text här …

Anti-/MNW
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2002)

Två parallella skivor som släpps samma dag. Andra har försökt och gått under på kuppen, men vi vet ju redan att Tom Waits inte är som någon annan. Där Guns’N’Roses och Bruce Springsteen med mer eller mindre utvecklad hybris har varit oförmögna att redigera sitt material och åstadkommit svulstiga mastodontverk som inte ens fanatikerna orkade ta sig igenom i ett sträck – om än alls – finns det all anledning att tro att Tom Waits har andra orsaker till ett sådant påhitt. Det finns gemensamma drag för Alice och Blood Money. Musikerna är huvudsakligen desamma, och båda skivorna är baserade på musik Tom Waits och hans hustru gjort till regissören Robert Wilson. Alice är skapad för en avantgarde-opera i Hamburg, och Blood Money för Köpenhamnsuppsättningen av Woyzeck härom året. Men någonstans i de trakterna upphör likheterna mellan de båda skivorna.

När Tom Waits träffade sin blivande fru Kathleen Brennan 1980 uppfann de snabbt vilseleken som tidsfördriv, för nya intryck och för att upprätthålla spänning i vardagen. De tog promenader och svängde av på okända gator ända tills de kommit vilse. Numera gör de samma sak i den musik de skapar tillsammans. Välkända kvarter, gatlyktor och vägskyltar, spontana svängar till dess att kvarteren inte längre var hemtama. Ibland hittar paret vackra och lugnande omgivningar, som större delen av Alice, men ibland är kvarteren lika hemska och skräckinjagande som Blood Money. Upplevelsen är alltid lika stark. Alice är löst baserad på Lewis Carrolls långt ifrån sunda fixering vid flickan Alice, som han skrev Alice i underlandet till. Den är fylld av ”vuxna sånger för barn, eller möjligen barnsånger för vuxna”, som Tom Waits grubblar. Med tramporglar, piano och stråksektioner sjunger Tom Waits med sin skrovliga stämma några av sina allra vackraste jazzballader som Flowers Grave och Everything You Can Think. Det är melankoliskt och lågmält, även om det finns moucher i form av stompiga engelsk/tyska Kommine Zo Spat och We’re All Mad Here med bassaxofon och marimba, eller fyllesnubblande Reeperbahn.

På Blood Money arbetar Tom Waits enbart med sådana stämningar. Själv beskriver han musiken som ”Tin Pan Alley möter Weimarrepubliken”. Likt en ännu mörkare, kraftfullare och bångstyrigare Bone Machine snubblar Tom Waits omkring i en cabaretmiljö fylld av svartsjuka och ilska. Kurt Weill i sin himmel och Boojwah Kids på jorden ler förnöjt när Tom Waits letar fram ett unikt tordönsinstrument från någon gammal cirkus för att matcha skenande trumpeter och basklarinetter. Även om det även här finns stillsammare ögonblick kan du inte vänta dig någon lisa på Blood Money. Gud är på tjänsteärende och inte har tid att lyssna på dina böner. Tom Waits visar upp två sidor av människans psyke. Du kan försöka undvika den ena eller den andra, men då kommer du aldrig att bli annat än halv.

Fokusmusik.se har glädjen och stoltheten att premiärvisa Toni Holgerssons video Så mycket kärlek ska va. Ett musikaliskt mästarstycke av värme, kärlek och innerlighet har fått en värdig video från Mariatorget. 

Här är Toni Holgerssons egna ord om videon:

  – Med viss stolthet och full av tacksamhet kan jag presentera en video som spelades in för några veckor sen. Jag bad vänner från förr och nu att lyssna och lägga lite text på minnet och komma ner till Mariatorget en septembereftermiddag för att slå sig ner på bänken och titta in i kameran. 

– Jag tänker på Barbro Hörbergs rader ”Det var ett märkligt ljus den dan”. Så var det. 

– Tack till Håkan Berthas som filmade, till alla er som vågade – ni äger en bit av mitt hjärta. Tack till Dante som klippt och burit från idé till detta. Glädje att denna video nu finns. Varsågoda. 

Dante Kinnunen – idé och klippning 

Håkan Berthas – foto

Text och musik – Toni Holgersson

RCA/BMG
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2000)

Waterboys har varit synonymt med Mike Scott ända sedan debuten 1983. Från de tidiga pompösa popinspelningarna som The Big Music över hans irländska period med The Whole of the Moon till bandets sista religiösa grubblerier på Dream Harder har Mike Scott styrt bandet med järnhand. Ändå har det varit ett band, där medlemmar som Anthony Thistlethwaite och Karl Wallinger har haft inflytande på musiken. När de sista inflytelserika medlemmarna hade försvunnit gjorde Mike Scott det enda rätta och pensionerade bandnamnet för att fortsätta solo under sitt eget namn.

När det år 2000 dyker upp en ny skiva med ett återupplivat Waterboys beror det inte på att Mike Scott har hittat nya musiker han vill vara en del av en grupp tillsammans med. Här finns inga bandmedlemmar, bara kompmusiker och gästinhopp av gamla bandmedlemmar. Det beror bara på att namnet Waterboys är ett etablerat varumärke till skillnad från Mike Scott. Hans två skivor har inte varit några försäljningsframgångar, så varför inte återgå till det gamla bandnamnet, det tillhör ju ändå Mike.

Nu beror nog inte de senaste årens dalande popularitet enbart på att bandnamnet inte lett skivköparna rätt. Mike Scott har blivit mindre och mindre angelägen under 90-talet, och så fortsätter det här, vad han än kallar sig. Hans texter blir mer och mer privata, samtidigt som musiken slätas ut alltmer för varje ny skiva. Här hävdar han att han lyssnat på Chemical Brothers, DJ Shadow och Beck, men det hörs inte i hans ljudbild som istället fortsätter i väl invanda mönster. Nya pedaler, boxar och synthar har han begravt djupt i mixen. Å andra sidan är det svårt att säga vad som är värst, musikaliska veteraner som försöker hoppa på nya trender eller musikaliska veteraner som låter exakt som de alltid har gjort.

Nästan varje låt går i trött midtempo och saknar varje tillstymmelse till krok att hänga upp intresset på. En ointressant låt fortsätter att vara ointressant även om man plockar in London Community Gospel Choir, som Mike Scott gör på titellåten. För att skapa gospel krävs inte bara handlag. Det krävs övertygelse, som inte nödvändigtvis behöver vara av religiös karaktär, vilket till exempel Primal Scream visade på Movin’ On Up för snart 10 år sedan. Gospelassociationerna, Mike Scotts snarare än mina, bekräftar farhågan att hans religiösa grubblerier från Waterboys sista skiva och hans båda soloskivor inte är över.

De enda två omedelbara samplingarna, nya och viktiga för honom, är utrop från amerikanska predikanter från 1927. De blir kul effekter men lyckas inte skapa den täta stämning jag misstänker att Mike Scott försöker skapa. Mike Scotts bäst-före-datum är passerat. Försök att märka om förpackningen med väl inarbetade märkesnamn kanske gör att det går att kränga lite fler exemplar, men varan luktar fortfarande illa.

Skivrecension

Blue Note/EMI

Betyg: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2005)

Några av de gubbar i alla åldrar och av alla kön som nostalgiskt jublade över Al Greens comeback och perfekta Hi-pastisch förra året gjorde det med viss bävan. Inte bara för att det automatiskt innebar en permanent gubbstämpel i pannan (”soul var bättre förr”, du vet), utan för att en sådan retrouppvisning riskerade att stjäla strålkastarljuset från moderna soulsångare som John Legend och Raphael Saadiq. 

Men hur ont det än gör är sanningen att ingen fixar 70-talssoul bättre än Al Green tillsammans med sin gamla producent Willie Mitchell. När de nu har fått upp farten gör de det till och med ännu bättre. Precis som på I Can’t Stop inleder vördad pastor med ett titelspår som med lätthet tar en ordinarie plats på framtida Greatest Hits, hur kräset urvalet än är. 

Men den här gången innebär det inte att han bränner allt krut. You Are So Beautiful är precis så soft och vacker som titeln utlovar, och bara slickade stråkar och förläggningsdatum skiljer southern soul-balladen Perfect to Me från Otis Reddings mest hjärteknipande stunder. Även snabba och stompigare stunder som övertygar, och blåset är bara för andra att drömma om. 

Visst tar han i för mycket och blir tungfotad och trött ibland, men det är inte ofta och det måste förunnas en 60-åring. Dessutom ska en bra soulskiva innehålla magplask, så har det alltid varit. I Can Make Music låter Hollywoodblues som Blues Brothers 2000 med John Goodman som leadsångare, och uppvisningen av Al Greens (fortfarande) ansenliga vokala repertoar får bättre inramning på annat håll än i Nobody But You. 

Men när pastorn fylls av lika delar heliga Ande och köttsliga begär, som i Build Me Up – så snygg, så smart, så sugande (i ordets gamla betydelse) – finns det ingen själfullare. Everything’s OK kommer att ligga i topp på många listor över 1975 års bästa skivor, lita på det.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Jubel/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2019)

Ebbot har faktiskt ingen annan än sig själv att skylla. Först släppte han fram dem som förband till The Soundtrack Of Our Lives, sedan anlitade han dem som sitt kompband The Indigo Children och till slut plockade han med Billy Cervin som medlem i det återförenade Union Carbide Productions.

När nu Side Effects släpper sitt andra album är konsekvensen alltså att Ebbot blir fullständigt överflödig. För på Side Effects repertoar finns all Ebbots magnifika och storslagna psychpop, bara dubbelt så bra från musiker knappt ens hälften så gamla. I’m Falling och Hide Away är två av flera exempel på sådana knockouter.

Men även om band som Love och 13th Floor Elevators fortfarande sätter spår hos Side Effects har de utvecklat andra sidor sedan vi hörde dem senast. När de till exempel kombinerar suggestivitet och svävande flyktighet i B.H.N. rör de sig i samma territorier som War On Drugs. Suffer & Smile har en elegant desperation i sin täta barockpop, och If It Destroyed You är helt enkelt en mäktig poplåt och skivans kanske allra bästa stund.

Billy Cervin har utvecklats oerhört sedan debuten, och kombinerar nu sitt innovativa gitarrspel med en röst som samtidigt låter vek och starkt personlig. Men Side Effects styrka ligger ändå inte i bandmedlemmarnas individuella insatser, hur imponerande de än är, utan i den traditionsrelaterande och allt mer nyskapande musik de tillsammans utvecklar. Deras snabba utveckling är sannolikt en följd av att de så snabbt kastats in i sammanhang som rimligen varit ett par storlekar för stora för dem, och man kan bara förundras över vart Side Effects kan ta vägen med den här utvecklingstakten.

Matador/PLAYGROUND

BETYG /6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2010)

Dubbelrecension med Broken Social Scene – Forgiveness Rock Record

Med nya album från Kanadas båda mäktigaste musikkollektiv finns det inte särskilt mycket mer att önska från den nordamerikanska kontinenten. Broken Social Scene har tagit sin melodistarka multilagerindie till John McEntire i Chicago och släppt in folk som Spiral Stairs och Sebastien Grainger bland de vanliga kollaboratörerna Feist, Metric-Emily Haines och Stars-Amy Millan (här för första gången i en och samma låt). Det blir oerhört spretigt och komplext, givetvis, och bedårande.

Men det går ändå inte upp mot The New Pornographers, som alltid är så mycket större än summan av sina redan imponerande delar. Carl Newman tar med sig sin hypersmarta pop, Dan Bejar sina 70-talshangups, må det vara glam eller symfonirock om det vill, och Neko Case sin gudomliga sångröst, och tillsammans bildar de komponenterna den snyggaste, smartaste och mest kraftfulla pop man kan tänka sig.

Collected Works/Caroline

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2017)

The New Pornographers har aldrig levt till supergruppförväntningar om att vara en arena där genier låter sin kreativitet kollidera. Från början var det snarare en tillfälle att leka med de gemensamma underliggande powerpopdrömmarna utifrån olika perspektiv. För Carl Newman ett utmärkt tillfälle att snida på sitt välbalanserade pophantverk tillsammans med likasinnade, för Neko Case en chans att sjunga något lite glättigare än på egen hand, och för Dan Bejar ett sätt att inte behöva släppa taget om Ziggy Stardust-drömmarna medan hans Destroyer-alias tog honom till allt mer utmanande världar. Så har det fortsatt med imponerande konsekvens, och fans av endera part i Vancouvertrojkan har hittat sina guldkorn på det ena spretiga och smått geniala albumet efter det andra.

Men nu har något hänt. För Carl Newman har The New Pornographers blivit heltidssysselsättningen, och när de andra två prioriterat bort det gemensamma turnerandet har han oförtrutet kämpat vidare med skickliga och lojala men mindre namnkunniga medarbetare. På Whiteout Conditions har maktbalansen så rubbats fullständigt, när Dan Bejar som en del i treenigheten valt att lämna helt.

Carl Newmans popkonstruktioner är som alltid oantastliga, och har nu smyckats med antydningar till tidigare ohörda elektroniska detaljer bland annat i rytmerna, som till exempel innebär att botten i This Is the World of the Theatre nästan hade nästan kunnat vara Madonna 1984. Hans kompetens garanterar att The New Pornographers alltid innebär den mest utsökta powerpop som erbjuds, och att konnässörer av balanserade vokalharmonier i flera stämmor får sitt lystmäte i sånger som Colosseums.

På samma sätt är Neko Case lika förlösande som alltid, och möjligen ges hon till och med lite större röstutrymme här än vanligt. Hennes klockrena stämma gör sig ständigt fantastiskt väl i den intensiva popkontexten, med Kirsty MacColl som sin eviga och enda matchning.

Men utan Dan Bejar saknas de enstaka lite distanserade glamtendenser som han på varje tidigare album bidragit med, och därmed fattas också de antydningar till farlighet. The New Pornographers framstår därmed som mer enhetliga och sammanhållna, men de har samtidigt blivit en aning mindre äventyrliga och oberäkneliga.