Foto: Ari King

Det har gått fyra år sedan El Perro Del Mar senast släppte en skiva. Istället för USA-turné i samband med Pale Fire födde Sarah Assbring barn, och plötsligt var hennes prioriteringar helt förändrade.

– Under sex månader var jag bara helt inne i föräldraskapet. Jag blev en sån där kvinna som kanske kan tänka sig att vara hemmafru, det kändes som att alla andra ambitioner var lagda på hyllan. Och så efter sex månader vaknade jag och så var den tiden slut. ”Åh, jag blir galen, jag måste göra någonting! Ge mig tillbaka mitt huvud!”.

Hennes nya album KoKoro innebär en helt ny värld av musikaliska influenser.
– När man sätter igång de musikaliska antennerna igen blir det ju så att man söker sig till någon ny upplevelse av musik att gå igång på. Någon genre, eller någon artist som har något element att som överraskar en. När jag började konsumera musik igen nu kände jag intuitivt inte att jag hittade någon plats för mig i den samtida popmusiken. Och när jag blickade tillbaka på mitt musikintresse ändå från att jag var barn kändes det som att jag liksom hade betat av hela mitt referensbibliotek.

Istället sökte Sarah Assbring sina influenser utanför den västeuropeiska musiktraditionen.
– Jag hade ju varit och nosat där innan, men jag kände att jag började intressera mig för folkmusik, från en massa olika håll i världen. Jag började söka på på gamla favoritskivor och via nya infallsvinklar, framför allt YouTube. Jag började med balinesisk gamelanmusik, som jag varit förtjust i länge, och hittade de där elementen som jag sökte, det bombastiska, det totalintensiva, rytmiska och dansanta, men ändå någonstans en helt ny harmonisk värld. Sedan följde jag röda trådar därifrån.

De tog henne till många musikaliska stilar från skilda delar av världen, och på KoKoro finns klanger och instrument från Östasien, Västafrika, Etiopien, Mellanöstern, Bollywood, Madagaskar och från turkisk psychrock.
– Jag har gjort skivan tillsammans med min pojkvän Jacob Haage, och vi har bara totalt dykt in i en massa musik. Precis innan vi började var vi båda helt frälsta på etiopisk popmusik från åttiotalet. Helt fantastiskt, och helt unikt. Den friheten när man konsumerar musik som inte känns självklar är fantastisk, det öppnar helt nya dörrar. Det var det jag behövde för att ge mitt uttryck nya vägar.

Sarah Assbring lyser när hon berättar om sina musikaliska upptäckter.
– Det har varit en totalt lustfylld process, som har gett mig en total nyupptäckt kärlek till musik igen. Som med thai-popen, och kambodjansk musik, det är samma känsla som när man var 14-15 och upptäckte Velvet Underground.

Breadandbutter saknar typisk refräng. Istället är den repetitiv och suggestiv, som till exempel västafrikansk pop. Ur skivbranschperspektiv är det lite udda att släppa en så okonventionell låt som första singel, föreslår jag, och Sarah nickar intensivt.
– Refräng är ju svinviktigt, men det centrala är att man efter en låt känner att man har blivit tillfredsställd. Med Breadandbutter ville jag framkalla känslan av att man ville sätta på den igen, direkt, och det var därför både den och skivans alla låtar skulle vara ganska korta och utan transportsträckor.

Kouign-Amman låter först som spröd barockpop innan östasiatiska toner och instrument tar över tillsammans med ett myller av samplade röster.
– Det är som ett… eh… ett reklambreak, med ett sammelsurium av säljambitioner. Jag har skrivit låtar utifrån samplingar, men jag ville göra något väldigt organiskt så meningen är att det inte ska vara så tydligt. De flesta stränginstrument och flöjter jobbade vi med Andreas Söderström omkring. Han är multiinstrumentalisternas multiinstrumentalist, med ett fantastiskt instrumentbibliotek som var fantastiskt för oss. Vad vi än frågade efter, ”ja, det har jag, flera stycken”.

Processen i arbetet med skivan har sett annorlunda ut jämfört med tidigare.
– Den här gången upptäckte jag – just för att jag fått barn – att det förarbetet inte kunde få ta så lång tid. Så jag fick skriva min musik och förarbeta samtidigt. det gick inte riktigt att vrida och vända lika mycket, utan jag kände mig tvungen att handla mycket mera instinktivt. Det är väl vad de flesta som har barn säger, att man måste vara effektiv med sin tid. Jag hade inte all tid i världen, jag måste ha något klart före klockan halv fyra, liksom. När jag började skriva tyckte jag att det var en helt fantastisk utveckling för mig.

Lyckades du etablera ett sådant fokus?
– Jag tror att jag gjorde det. Det tog ändå lång tid, men jag känner att jag har varit effektiv. Det var värsta ögonöppnaren för mig när jag insåg att en halvtimme kan vara jättelång. Jag insåg att på tolv timmar under en dag kan jag hinna med jättemycket, men då krävs fokus. Alla mina skivor har jag ju gjort som om jag hade all tid i världen, det har fått värka fram. ”Nä, det blev ingenting den här veckan, men det är för att det gör så ont nu”. Man har alltid ursäkter som känns helt adekvata. Men när jag fått barn undrar jag ju vad fan jag höll på. Jag hade kunnat göra så mycket med all tid!

Det grundliga förarbetet på tidigare album innebar inte heller att allt blev så exakt som avsett.
– Jag går ju alltid tillbaka och tänker att jag inte gjorde precis rätt, att det där som kändes så tydligt då inte riktigt blev så tydligt för andra, att det fattas något här och där. Men det där spelar inte så stor roll, har jag lärt mig. När jag tittar tillbaka händer det oftare att jag tänker att varför la jag ner så jävla mycket jobb bara på den där lilla detaljen? En snilleblixt och en riktigt snabb sak kan bli bra om man bara är fokuserad och är tillräckligt närvarande. Den här gången visste jag redan i förväg att skivan skulle vara organisk, den skulle inte sträva efter perfektion.

Slagverksdominerande Nougat Mind innebär inte bara en tydlig röd tråd till El Perro Del Mars tidigare musik utan ger också associationer till Arthur Russell.
– Åh! Han är en ledstjärna, undermedvetet, framför allt i skrivprocessen. Jag läste att han loopade ett enkelt rytmiskt mönster, och så gick han runt i sin lägenhet och städade och sjöng till den, och till slut hittade han något som var värdefullt i själva rundgången. Det har jag fastnat i, med musik som upprepade mönster där det kommer in nya element och försvinner. Jag prövar att göra samma sak, och använda en delaypedal som ballar ur det jag gjort och får mig att tappa kontrollen. ”Oj, vad hände där”.

Hur viktigt är det att texterna uppfattas på det sätt som du avsett?
– Både och, tror jag. Jag är rädd för att vara för uppenbar, det är därför jag gillar att leka med ord. Det gör att jag har en dialog med dem som fattar, och då är vi kompisar. De som inte fattar – om de gillar det ändå är det okej. Breadandbutter till exempel är avsedd att vara så musikaliskt omedelbar att man bara vill dansa och sjunga med. Man kanske inte fattar texten förrän man googlar den och inser att det finns ett djupare budskap som kan vara politiskt om man vill. Det finns lager på lager på lager av betydelser.

Men på KoKoro finns inget lika påfallande explicit politiskt ställningstagande som What Did You Expect? om Londonkravallerna senast.

– Jag tror att det handlar om att det är ännu tydligare idag att inget är svart eller vitt, varken i Sverige eller i ett globalt perspektiv. Det går inte tvärsäkert att säga vad som är rätt eller fel, vem som är ond eller god. Vi vet ingenting om vår framtid, överhuvudtaget.

KoKoro släpps den 16 september.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Sarah Assbring tipsar om musik som varit hennes vägvisare under arbetet med KoKoro.

Sinn Sisamouth, en legendarisk kambodjansk singer-songwriter, som hörs bland annat på albumet Cambodian Soul Sounds. Lyssna speciellt på låten Voy Ho (Maok Pi Naok).

Nahid Akhtar. En legendarisk sångerska från Pakistan. Lyssna speciellt på låten Tarasta Hai Yeh Dil.

Yeshimebet Dubale är en helt fantastisk etiopisk sångerska, med en röst att dö för. Hon är svår hitta någon annanstans än på Youtube. Lyssna framförallt på låten Nafqiehen.

Albumet Folk & Pop of Sumatra. Där finns bland annat låten Indang Pariaman av Samsimar en av världens finaste svängigaste låtar.

Morrissey och festival är inte alltid en lyckad kombination.

För en artist som i den här sortens större sammanhang många gånger utsatts för häcklare är det lätt bli lite avvaktande, och när jag sett Morrissey på festival har han en tendens att vara lite defensiv.

På Flamingoscenen är det annorlunda. Med sin sedvanliga inledande uppfostrande video där Morrissey-publiken får lära sig om ikonerna James Dean och New York Dolls och en introduktion från Andreas Wilson tar sig Morrissey an Way Out West-publiken med en offensiv övertygelse om att det här är hans egen lojala publik.

Hans kärlek till Göteborg är väldokumenterad, hans kärlek till chokladbiten Plopp inte lika mycket så förrän igår, och hans glädje över att spela på en helvegetarisk festival är explicit och påfallande. Och givetvis har Morrissey rätt i att publiken är hans egen. Efter en insmickrande inledning med Suedehead och Alma Matters har Morrissey hela den månghövdade publiken i sin hand, mottaglig till och med för den långa och för varje redigeringsomgång allt mer vedervärdigt plågsamma slakterifilm som visas under Meat is Murder.

Med mer än 20 låtar på setlistan, men inga extranummer, är Speedway med delar på spanska och Ganglord med obehaglig polisvåldsfilm två höjdpunkter. Everyday is Like Sunday faller i bitar, först när ett fan skapar tumult genom att ta sig upp på scenen för att omfamna Morrissey och sedan när Morrissey själv river sönder refrängen, men det förminskar på intet sätt kraften i framförandet. You’re The One For Me, Fatty är en klackspark, och med samma lediga handlag hanterar han The First Of The Gang To Die och som stark avslutning den känslosamma Irish Blood, English Heart.

Några exempel på det tungfotade rockmalande som för ofta präglat senare år drar ned helhetsintrycket en aning, och hamnar i skarp kontrast mot den i livesammanhang väldigt ovanliga The Smiths-klassikern What She Said, minst lika rockig och hård men samtidigt spänstig med sin alerta Bo Diddley-rytm.

När så Morrissey vill predika sina politiska ställningstaganden (nej, han tycker inte om Donald Trump, och nej, han tycker inte om Hillary Clinton, utan han tycker att vi istället ska vägra delta i sådana parlamentariska processer) blir det ännu lite svårare att älska honom förbehållslöst. Kategoriska svar är inte lika smakliga som vaga existentiella grubblerier, och fortfarande är det den artist som ständigt måste manifestera sitt behov av närhet och ömhet, och som inser att hans tvångsmässiga intellektualiserande och sarkasm utestänger honom från just det, som väcker de starkaste känslorna.

Den här kvällen är det framför allt den delen av Morrissey vi får möta.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguidens festivalblogg

Med inarbetade hjältar för alla generationer, från The Damned via Morrissey och The Libertines till The Last Shadow Puppets och Sleaford Mods, är Way Out West 2016 redan en bekväm succé för hela indiesläkten.

Men den som söker de omvälvande musikaliska upplevelserna konstaterar att hypen för Moon City Boys och deras ädelt skinande DIY-punk i högsta grad är befogad. De gör en Stay Out West-spelning på Nefertiti på torsdagen, och på samma scen spelar det det återaktiverade Pascal ett dygn senare. Om de fortsätter glöda som på den lilla tjuvstartsspelning jag hade förmånen att uppleva på Gotland för ett år sedan är de ledigt en av festivalens höjdpunkter.

Med en magnifik återutgåva av Warm Leatherette härom månaden blev Grace Jones åter i ropet, men faktum är att hon aldrig förlorat något av den urkraft hennes eleganta postpunkdisco från tidigt 80-tal besitter. För några år sedan bevittnade jag hur hon fullständigt tog över hela den London-festival dit hon bokats som pikant nostalgiakt, och chansen är stor att hon gör samma sak på Flamingoscenen på fredag. Men att drömma om att hon ger oss sin Ian Curtis-tolkning i She’s Lost Control är nog att hoppas för mycket. 

Del av större artikel med flera skribenter, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Komplett med stråkkvartett ställer sig Alex Turner och Miles Kane längst fram på Flamingoscenen och låter sig värmas av kvällssol och av den jublande entusiasm som åtminstone de 10-15 främsta publikleden ger uttryck för.

Miles Kane njuter det genom att småmysande lunka runt i rökrock strax bakom Alex Turner, som är desto mer flamboyant i sitt utspel. Han stannar i en roll av lätt cheesy brittiskt sjuttiotal, konsekvent i klädval, i gestikulation och i mellansnack (”Thank you very much, jolly good, carry on”), och det passar förstås utmärkt till deras dramatiska svepande orkestrala pop, som låter som den skapats till någon bättre spionthriller från 1971 med Michael Caine i huvudrollen.

Standing Next to Me från deras första album får starkast gensvar, men det finns gott om andra höjdpunkter också. I sin cover av The Falls Totally Wired tar Miles Kane chansen att leva ut de där frontfigurdrömmarna som aldrig riktigt fått fäste i andra sammanhang, och Bad Habits tillåts falla isär fullständigt innan de effektfullt monterar ihop den igen.

Även om de håller viss distans till varandra på scenen är det påfallande hur väl herrarna Turner och Kane trivs i varandras sällskap. De får feeling och flyttar om i sin setlist, vilket orsakar frenetiskt bläddrande i notbladet för den följsamma stråkkvartetten, och de delar leadgitarransvaret och leadsång broderligt mellan sig. När deras röster lekfullt och sömlöst glider över i varandras är det som bäst, och det enda som fattas är de där hyllningarna till David Bowie som de skämt bort sin publik med tidigare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jesse Malin sätter inte ned foten fel en enda gång just nu. Efter förra årets två utmärkta album fulla av klassisk sentimental New York-rock har han återförenat sitt gamla punkband D Generation igen, precis som när han haft motsvarande flyt tidigare. Den här gången gör han dock inte om misstaget att förringa sig själv för att inte stå i vägen för sina polare, utan dominerar med självklar auktoritet även i det här mer gitarrstinna sammanhanget. Det slamrar rejält när till exempel Hatful of Rain hämtar sitt sound från The Clashs hårdaste attacker, men ingenstans tappar Jesse Malin den utsökta melodikänsla som präglat hans främsta stunder. Det här är strålande!

Så värst omtumlande borde inte nyheten att Kevin Rowlands och hans nuvarande inkarnation av Dexys gjort ett album med irländska sånger vara. Inte ens för den som inte känt till hans irländska rötter och möjligen också fortfarande dito medborgarskap. Redan Dexys debutsingel Dance Stance 1979 (senare kallad Burn It Down på första albumet) var en protest mot de anti-irländska skämt som florerade i England, och konfronterade den chauvinistiska schablonbilden av Paddy med en hel räcka stora irländska författare, bland dem Oscar Wilde, Brendan Behan och Laurence Sterne.

The Celtic Soul Brothers och en Van Morrison-cover på Too-Rye-Aye riktade sitt fokus i samma riktning, och efter att Kevin Rowland tillbringat tid med Sinn Féin kom flera spår på Don’t Stand Me Down att rättframt behandla irländsk politik. Fokuset är alltså inte på något sätt nytt för Kevin Rowland.

Det som möjligen förvånar – utöver den releasefrekvens som den tidigare närapå uträknade Kevin Rowland numera uppvisar – är att han tar sig sådana friheter med den irländska musiktraditionen. ”We’re not trying to be Irish” förklarar han, och avstår tin whistles, bodhrán och allt annat som skulle kunna associeras till The Chieftains eller The Dubliners. Faktum är att hälften av albumets tolv låtar överhuvudtaget inte har något med Irland att göra, annat än kanske via Kevin Rowlands associationer, och bara i något enstaka fall kan man tala om titelns country soul. Bland de nationalromantiska sånger han väljer hämtar han till 40 Shades of Green från andra sidan Atlanten, ur Johnny Cashs (!) katalog, och Carrickfergus låter förmodligen inte tillräckligt seriöst patriotisk för somliga, särskilt inte när Kevin Rowland inte brytt sig om att redigera bort hostattacken han drabbas av halvvägs igenom sången.

Nu skulle inte den här anmälaren drömma om att ha synpunkter på Kevin Rowlands tematik. När han letar upp en smörig gammal gammal LeAnn Rimes-ballad som How Do I Live och förvandlar den till en underskön soulballad går det inte att ha så många synpunkter alls. Eller när han gör snabb soul, lika smart som han brukade göra i sin ungdom, av Hugh Masekelas Grazing in the Grass, upplockad via Friends of Distinctions soulversion från 1969. Eller när han gör Judy Collins spröda visa Both Sides Now till en poplåt med Dexys-anpassat drama i refrängen. Eller när en sleazeig You Wear It Well enkelt lever upp till Rod Stewarts original, och dessutom sömlöst väver in en bedövande vacker stråksektion i den gungande 70-talsrocken.

Inget av det där har vare sig med Irland eller med country soul att göra, men Kevin Rowland är inte så noga med dogman. Och när han kan förvandla såväl Curragh of Kildare som The Bee Gees To Love Somebody till fantastisk Dexys-soul, den förra vass som en Too-Rye-Aye-outtake och den senare med åtminstone antydningar till Kevin Rowlands sedvanliga dialoger med bandmedlemmar insprängda, spelar sådana teknikaliteter ingen som helst roll. Lika stort är att Kevin Rowlands röst fortfarande idag har sin övertygelse och sin energi helt intakt, hör bara hur hans crooning förvandlar standardballader som I’ll Take You Home Kathleen och The Town I Loved So Well till stora och känslosamma ögonblick.

De invändningar man kan ha är av en annan karaktär än angående den irländska renlärigheten. I Smoke Gets In Your Eyes låter Kevin Rowland helt ointresserad av att ens försöka dölja att det är en karaoketagning och inget annat, och när han ibland delar ut textrader till Sean Read och Lucy Morgan låter det ofta helt spontant och orepeterat. Men det är på sin höjd marginella radanmärkningarna, knappt värda att ta till protokollet, och annars handlar eventuella klagomål möjligen om att man önskar sig ytterligare. Något egenskrivet, kanske, eller en större tillit till vårt tålamod. Här tonas flera låtar ned runt fyraminutersstrecket, när Kevin Rowland just börjar värma upp inför den där sortens tiominuters textimprovisationer och dialoger som han är en mästare på, och som lyssnare känner man sig lite lurad på konfekten.

Att Kevin Rowland gör ett irländskt album och dessutom tar sig oändliga friheter med sitt tema är alltså inget att överraskas eller yvas över. Att han och Dexys år 2016 ännu en gång har samlat sig till ett storslaget, modigt, kärleksfullt och passionerat soulalbum behöver vi däremot göra gemensam sak i att ropa från taken. Det är just vad världen behöver.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Supergrupp” och ”subtilitet” är två begrepp som sällan är kompatibla. Åtminstone tills Neko Case, k.d. lang och Laura Veirs slog sig ihop. Helt utan prestige eller ambitioner att överglänsa varandra består deras samarbete istället i att stötta, förstärka och lyfta varandra. Redan i inledande Atomic Number sjunger alla tre leadrader, och genom hela skivan är de sedan noga med att låta allas röster höras tillsammans snarare än att dela upp skivan mellan sig.

Initiativet var k.d. langs, efter att hon identifierat Neko Case och Laura Veirs som trillingsjälar och systerröster. Ingen av de tillfrågade tvekade, och när man hör det lätta anslaget i musiken och hur deras röster gifter sig med varandra är det lätt att förstå varför. I Greens In June spelar rösterna mot varandra och mot ett lika vackert stråkarrangemang, men även om allt material är skrivet av hela konstellationen tillsammans är det likväl tveklöst Neko Case som tar huvudrollen. Den popiga Dilirium med henne i huvudrollen är en höjdpunkt, och bland de mjuka gitarrballaderna är hennes insatser i Behind the Armory inget mindre än briljanta.

k.d. lang själv har oförtjänt hamnat i skuggan under de senaste åren, men här påminner hon om sin självklara auktoritet, och den antydan till gitarrtwang som finns i den drömska balladen Super Moonkommer att appellera till hennes fans. Laura Veirs är kanske den minst profilerade i trion, och till Neko Cases nivåer når hon förstås inte. Men det här är en trio som lyfter varandra till oanade höjder, och det sammanlagda resultatet av ett plus ett plus ett är väsentligt större än tre.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Band Of Horses samlade sina finaste stunder och skalade av dem till traditionell och huvudsakligen akustiskt format på livsinspelningen från Ryman Theatre härom året var de svåröverträffade. På sitt femte studioalbum däremot visar de upp samma två akilleshälar som så ofta förr.

Den första och allvarligaste handlar om låtmaterialets kvalitet. Ben Bridwell förmår helt enkelt skriva bara tre-fyra riktigt bra låtar per album, och här håller inte ens standardrockare som Casual Party en rimlig nivå. Tack vare gästinhopp av Jason Lytle funkar In A Drawer, Country Teen och kanske något mer, men merparten av Why Are You OK består av habilt och fullständigt anonymt hantverk, varken mer eller mindre.

Den andra bristen är tendensen att försöka dölja ett halvtaskigt låtmaterial bakom överbelastade och stundtals rent bombastiska arrangemang. Det sju minuter långa och olycksaligt träffsäkert benämnda centralverket Dull Times: The Moon exemplifierar båda bristerna. Den hade inneburit avsevärt mindre tristess om den vore mer återhållen, kortare eller rentav bortredigerad.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Han var jagad av paparazzi-uppbåd redan innan hans band S.C.U.M. släppte sitt första (och skulle det visa sig enda) album, på grund av hustruns medfödda kändisskap. Och inte blev det bättre när Thomas Cohen något år senare blev änkling, efter Peaches Geldorfs fatala överdos.

Efter några års återhämtning är nu Thomas Cohen tillbaka med sitt första soloalbum, och den goth-estetik som kännetecknade S.C.U.M. är ersatt av trad-indie med glam-karaktär. I en sådan kontext är det inget stort problem att Thomas Cohen så uppenbart lånar fraseringar och tonfall från Brett Anderson.

Avsevärt värre är att han på de fem år som hårt sedan sist inte fått ihop mer än två låtar som lyfter sig över medelmåttans anonymitet, och det innebär tyvärr att paparazzi-uppbåden inte är de enda som tappar intresset för Thomas Cohen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Fortfarande sex år efter hans död är saknaden efter Mark Linkous stor, och det hyllningsalbum som Jon Rinneby är curator för är i högsta grad befogat. Det fokuserar på Mark Linkous mjukare sorgsna sånger, och i de 13 Malmörelaterade artisternas bidrag finns en ständigt närvarande dramatisk mörk dynamik.

Nina Persson, som samarbetade med Mark Linkous flera gånger, är hyllningens mest namnkunniga artist, och hennes Saturday i sin passionerade innerlighet är också den mest omistliga tolkningen. Men den är långtifrån ensam om vare sig innerlighet eller omistlighet. TCIM

Heart of Darkness är en annan, liksom New Partner som når Mercury Rev-bottnar i sin tolkning av Revenge.

Stella Lugosi & Valentina Mazzarelli och Christine Owman är så lågmälda att de knappt märks, medan Haw och Palle Tenfalk & Jaquline Ronneklew gör elektronisk Linkous. Men den som verkligen lyckas fånga Mark Linkous spruckna skönhet är projektets initiativtagare själv, med en stilla och bitterljuv It’s A Wonderful Life.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden