Att vara sprungen ur Will Oldhams kretsar skapar förväntningar, och på sitt tredje album lever Angel Olsen upp till dem allihop. Ett allvarsamt tilltal, ett mörker med punktljus av hopp och något leende, och starka melodier, till att börja med. Hon inleder med vänligare inbjudande nummer som Never Be Mine, med kopplingar snarare till girl-group-eran än som tidigare till Hank Williams, men även när sångerna grundar sig i konventionell pop är de på ett märkligt sätt spröda och sköra. Shut Up Kiss Me är trasigare både i arrangemang och i Angel Olsens rösts spruckna desperation, och i Not Gonna Kill You skramlar det ännu mer.
På skivans andra halva blir sinnesstämningarna allt mörkare. Tempot sänks, utan att det påverkar skönhetsgraden, och dramatiken till exempel i Sister är omtumlande. Det ska delvis tillskrivas gästande Seth Kauffman, vars gitarrhantering inte hörts maken till sedan salig Robert Quine. Ännu sprödare är Those Were the Days, med utrymme för Angel Olsens hela röstomfång, från lugnande tonsäker mildhet till oroväckande taggiga utbrott.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På Someone to Lose finns elektriska gitarrer som går att känna igen från förra albumet Star Wars, som Wilco gjorde vid samma session som Schmilco. Men annars är det mesta annorlunda här, och ett mildare uttryck än det här albumets akustiska arrangemang har Jeff Tweedy aldrig använt. Inte heller har han någonsin varit så generös med att låta sånger driva iväg i okontrollerade riktningar och flummerier.
Den största förändringen är att Jeff Tweedy som brukar vara verserad och balanserad för att uppnå fullständig metamorfos den här gången ger han sig lustfyllt och konsekvent hän åt butter negativism.
Men inget av detta innebär vare sig att Wilcos skärpa minskat eller att de skulle vara mindre angelägna. Tvärtom. Med försiktigare tonfall, lösare tyglar och nära till klagomålen är Schmilco en njutning, bland annat tack vare skönheten i Nels Clines gitarr, som samtidigt klarar att vara återhållen och ändå accentuera Jeff Tweedys ambivalenta förtjusning i att gräva ner sig i sin olycka.
Att albumtiteln går att associera till Harry Nilssons lediga mästerverk Schmilson skulle kunnat vara en slump om det inte vore för dels den mjuka ledighet som kännetecknar båda albumen och dels Jeff Tweedys förtjusning i att leka med ikoniska titlar och kalla låtar på skivan för Shrug and Destroy och We Aren’t the World, den senare ett av albumets få ögonblick där glimten i Tweedys dystra ögon blir explicit uttryckt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Nettwerk/Playground
Med fog kan man beskylla The Veils för spretighet. På sitt femte album, producerat tillsammans med El-P, gör Finn Andrews i ena stunden synthpunk som ekar Suicide och befolkas av såväl L Ron Hubbard och påven som av Ingrid Bergman och Steve McQueen. Omedelbart efteråt låter Finn Andrews röstmässigt exakt som David Byrne, och på andra håll som John Lydon i elektronisk dub. I sådana elektroniska partier är The Veils komplexa och krävande, i A Bit On the Side snarare suggestiva och dramatiska och i elpianopopiga Low Lays the Devil inbjudande och vänliga.
Men även om det drar i många riktningar är det lika högkvalitativt som intressant, och trots några longörer mot slutet har The Veils med Total Depravity övergått från att vara lovande till att vara fullfjädrat och färdigt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det var via musiken som Toni Holgersson och hans son Dante Kinnunen hittade till varandra, efter de år när Tonis fokus varit riktat mot missbruket. Nordic Noir är det tredje albumet där Toni anlitat sin son som producent, och även om tidigare delar i deras trilogi varit utsökta är det först nu som de fullt ut hittar till varandra.
I perioder Toni Holgerssons och hans son Dante Kinnunen haft en närmast obefintlig relation, men med de tre skivor de samarbetat om, Ibland kallar jag det kärlek, Sentimentalsjukhuset och nu Nordic Noir har de hittat tillbaka till varandra.
– Det är en jävla röta att vi haft musiken att mötas i, konstaterar Toni. Dantes plastfarsa Claes var på fjällmarsch med Dante, och…
– Det var vid Höga kusten, rättar Dante.
– Jag hade också gått på fjällmarsch någon gång, med Hasselakollektivet, och det var en så häftig upplevelse, förklarar Toni. Det är en så frisk grej att göra med sitt barn, det är så vackert. Jag tyckte det var fint av Dantes plastfarsa att göra det, och samtidigt… jag funderade på varför inte jag hade gjort sådant med Dante.
– Men nu fick vi våra fjällmarscher, fortsätter Toni. I studion, till slut, i musiken.
Under Toni Holgerssons år av missbruk var relationen till Dante dålig eller helt obefintlig. Även under de senaste åren har Toni haft perioder som har varit tuffa, men idag lever den nygifte 50-åringen ett nyktert liv i Borgholm på Öland. Något som har sina fördelar.
– Allt är så nära. Det är tre minuter till folktandvården, till distriktsläkaren, till apoteket. Jag har fått låna en nedlagd biograf där jag repar. Den har plats för 100 personer och är full av gamla sammetsfåtöljer, killen som äger den äger ett helt kvarter med en jättefin innergård. Han har ett galleri där, och den här bion. Och så har min fru Anna en ateljé i en gammal hästspilta där.
Toni lutar sig tillbaka.
– Livet är generöst just nu.
Kanske är det den sinnesstämningen som gett den värme och det underliggande hopp som kännetecknar sista delen i Toni Holgerssons och Dante Kinnunens gemensamma trilogi. Singeln Gul tamburin, som släpptes före sommaren, är en visa i varm modern soulklädnad där Dante sjunger duett med sin far. Det är Dantes första och enda sånginsats på svenska sedan Tonis förra album.
– Men jag har börjat göra lite eget på svenska också, berättar Dante.
Samspelet mellan Tonis varma och mogna soulstämma och Dantes r’n’b-frasering är oantastligt.
– Vi har ganska lika röster, funderar Toni, och Dante nickar.
– Jag har bara lite högre pitch.
– Yngre pitch, skrattar Toni förtydligande. Det var verkligen fint att sjunga ihop, och särskilt med de textraderna. ”De gamla försvinner och dör”. Det är lite som att jag lämnar över stafettpinnen till Dante.
Samma kontrast mellan gammalt och nytt är påfallande också i musik och arrangemang på hela Nordic Noir. På Gul Tamburin dominerar ett klassiskt souligt elpiano likt Spooner Oldhams, och kombineras med moderna beats.
– Låtarna är så traditionella visor, och jag ville göra något nytt och spännande hellre än att bara gubbrocka till det, säger Dante.
– Det är inte lätt att försöka föra in visan i tvåtusentalet, instämmer Toni. Det riskerar att bli som att välja kostymen innan man kollar måtten. Jag vet inte riktigt hur, men vi lyckades.
När de gjorde första delen i trilogin 2010 var Dante nybörjare. Idag är han en väletablerad producent och artist med bland annat Titiyos strålande album från förra året på sin meritlista. Innebär den utvecklingen att arbetsfördelningen och rollerna mellan Toni och Dante har förändrats?
– Ja, nickar Toni. Dante instämmer, men ingen av dem vill riktigt ta ordet. Efter lite tvekan lutar sig Dante tillbaka.
– Börja du.
– När vi pratade om att göra en andra skiva på Cosmos tänkte jag att jag skulle binda upp skivbolaget också för en tredje skiva. Man vet ju aldrig. Det var då jag började tala om att jag hela tiden hade haft en trilogi i huvudet, och att vi skulle röra oss mer och mer in mot Dantes planhalva. Sen har det blivit så. Eller hur?
– Det stämmer nog. Jag har lite mer kött på benen nu, den här gången har jag mixat och varit med från början till slut.
Förändras er privata djupare relation på samma sätt, undrar jag, och Dante och Toni tittar på varandra och skrattar förläget. Det verkar vara ett samtalsämne de behandlat.
– Ja, det har den gjort, bekräftar Dante. Under de senaste sex åren har den blivit djupare och djupare. Vi har kommit närmare.
– Jag har varit mer närvarande och du har låtit mig vara det, säger Toni. Till exempel fyllde jag femtio härom månaden och hade min födelsedagsfest nere på Louie Louie, där Dante jobbar. När alla hade gått städade vi tillsammans efteråt. Det var väldigt fint, väldigt starkt, känslomässigt.
Efter att den känslomässigt starkaste låten på trilogins förra skiva Sentimentalsjukhuset var skriven av Charlie Engstrand – den bottenlöst djupa Allting faller – består hela nya albumet enbart av spår från Toni Holgerssons vän och kollega.
– De klingar mot mitt liv, nickar Toni. Jag fick tillgång både till nyskrivet material, som Charlie inte hunnit gett ut själv, och till hans första skivor som inte går att hitta på Spotify. Så jag hade mycket material att välja bland. Det började med att han sov över hos mig, och han glömde Skorstensblick och Bortom orden hemma hos mig. Han har ganska konstiga ackord, så jag brydde mig aldrig om att lära mig dem, jag tänkte att det där måste jag ändå göra om.
– Ett år senare på Öland hade jag tänkt att jag måste börja skriva nya låtar, men det gick trögt, jag var liksom inte där. Men jag hade fått en loop av Dante. När jag satte mig i bilen för att börja var det den där Charlie-texten som kom, och då slog det mig att jag kunde göra en hel skiva med hans texter. Så här i efterhand var det ganska perfekt, för det gjorde att jag kunde släppa mer, och att du Dante kunde ta för dig.
Även albumtiteln var Charlie Engstrands.
– Ja, det jävla geniet, skrattar Toni. Vi satt och pratade om vår genre, och han kallade den ”Nordic Noir”. Det är en deckargenrebeskrivning, men det säger också mycket om ljudet. När jag kallade förra albumet för Sentimentalsjukhuset så fanns det stunder när jag undrade om det var för sentimentalt. Det var något som blev naket. Men genom att kalla skivan så, eller nu Nordic Noir, så stjäl man sådana tillmälen från belackarna redan innan. Det är en klackspark, liksom.
Nordic Noir (Cosmos) finns ute nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På den sista delen av den trilogi Toni Holgersson gjort med sonen Dante Kinnunen som producent faller även de sista pusselbitarna på plats. Redan med Sentimentalsjukhuset för fyra år sedan närmade de sig den mjuka moderna vissoulens perfektion, och när Toni Holgersson här tolkar Charlie Engstrands visor vill man redan inledningsvis rista minst hälften av de varmt vemodiga och poetiska textraderna i sten så att de aldrig riskerar att förloras (”som ung var jag en gammal krigare” och ”man kan se stjärnor mitt på dagen ifrån botten av brunn”, för att nämna två av många).
Den stabila uppställning av några av landets bästa musiker som åter anlitats bidrar till den överväldigande upplevelsen, liksom Dante Kinnunens och Anna Maria Espinosas duettinsatser. Det ger trygghet och utrymme för Toni Holgersson att excellera i intim mjuk soulsång. Vi visste det sedan senast, men fortfarande tål det att upprepas att det inte finns någon sångare i landet som matchar den värme han förmedlar. Toni Holgersson är inte längre enbart en av Sveriges bästa vissångare, idag är han landets främsta soulsångare.
Lika avgörande är den botten av hypermoderna dämpade beats och loopar som Dante Kinnunen lägger. Här använder han hela sin kompetens och talang för att etablera en helhet som är varm och sammanhållen, och som har en svindlande detaljrikedom. Som när det dova beatet i Vägen till Parisplötsligt växer i volym och klarhet, som om alla filter tagits bort, och sedan tystnar helt för att ge maximalt utrymme åt Toni Holgerssons röst. Eller den drömskt episka Fripp-gitarren som höjer Två träd högt över skogsbrynet, eller när en mäktig kontrabas bär upp den intill sammanbrott ödsliga Visa med sluten mun.
Ändå är det är när Dantes melodiska r’n’b-refräng i Gul tamburin kombineras med ett tidlöst elpiano direkt från Muscle Shoals i en melodi som är perfektion som det till fullo går upp för lyssnaren att det är ett komplett mästerverk Toni Holgersson och Dante Kinnunen åstadkommit. Det kommer inte ut någon närmare eller mer angelägen skiva i Sverige i år. Förmodligen inte heller nästa år, eller året därpå.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Visst är det lite banalt att använda vädret som metafor för en festivalspelning med Deportees, men med tanke på ytterligheterna i såväl väser som i Deportees känsloyttringar är det svårt att låta bli.
Precis när bandet inlett sin spelning på lördagseftermiddagen öppnar sig himlen som för att bevisa att Göteborg har kraftigare väderarsenal än fredagens ihållande hällregn, och det passar Peder Stenbergs nerviga och rentav elektrifierade inledning perfekt. Han är ständigt i rörelse, och hans ihopkrupna närvaro är så intensiv att han inte ens verkar märka att bandet är farligt nära att få stötar när stormen tar sig igenom scentaket.
Men efter en halvtimme spricker både bandet och vädret upp. Solen bryter igenom och regnet avstannar, och på samma sätt kastar sig Deportees känslolägen mellan ytterligheter. Anders Stenberg tittar upp, Thomas Hedlund ställer sig upp bakom trummorna och med storslagna versioner av Islands & Shores och A Heart Like Yours (In A Time Like This) i strålande solsken avslutar Peder Stenberg leende och vinkande en spelning som med sin djupa passion kan bli ihågkommen som en av festivalens absoluta höjdpunkter.
Med ojämna mellanrum låter J Mascis oss kika in i den studio där han ägnar all sin vakna tid åt att utveckla det där gitarrsolot som till slut ska nå fulländning. Vid sådana tillfällen är det mesta sig likt. Där backas han sedan decennier av den återförenade ursprungliga Dinosaur Jr-sättningen med Murph och Lou Barlow (den senare motiverad genom att alltid erbjudas utrymme för två egna låtar per skiva, även här levererade med smak och finess).
Där använder J Mascis älskvärda små vemodiga popmelodier frammanglade med mesta möjliga distorsion som ursäkt och botten för olika tempon och stämningar i sitt gitarrsolo. Där sjunger han enkla och upprepade slackerrader med oefterhärmelig mjuk melankoli mitt i gitarrslamret, mest liksom för att inte fullständigt skrämma iväg alla som inte har samma brinnande intresse att djupstudera det ständigt pågående solot.
När vi lekmän tillåts lyssna in låter det ärligt talat sig väldigt likt mellan skivorna, och den utveckling mot solots perfektion som finns där är så subtil att bara J Mascis själv kan höra den. Det påverkar å andra sidan inte alls tillfredsställelsen av att få tillgång till hans musikaliska geni igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Kai Martin & Stick! släppte sitt andra album Röd Plåt 1982 hade det mesta förändrats sedan den anarkistiska debuten Biomusik två år tidigare. Istället för debutens spretande galenskaper och lustigheter hade Kai Martins texter utvecklat en utstuderat dramatisk komplexitet som matchade hans allt mer teatraliska sång (tänk Johan Kinde blandad med Jonas Gardell och Nina Hagen, på ett bra sätt). Istället för debutens galopperande new wave lutade Röd Plåt sig tungt mot den begynnande New Romantics-scenen, med storslagna synthsjok, mullrande pukor och djupa melodiska basgångar. Gomer Explenschs saxofonutbrott hölls i betydligt kortare tyglar, även om enstaka vildsinta utbrott är den mest påfallande kopplinngen mellan bandets faser.
När Kai Martin & Stick! återförenades mera seriöst för några år sedan var det också till materialet från Röd Plåt man återvände, inte till debuten. och på samma sätt förhåller det sig med deras comebackalbum, drygt 30 år efter att de senast hördes av på skiva. Det är ett problem, för i backspegeln är allt utom debuten ljudmässigt hårt märkt av tidens gång, och till sitt sound är [utan titel] fastnaglat i en dåtid som inte lär få någon renässans på länge. Här finns samma storslagna dramatik som då, samma Visage-, Ultravox- och Simple Minds-poser, samma ödesmättat ekande arenaarrangemang och samma effektsökande ordval. Låttiteln Skri rimmas till exempel oblygt med både ”frenesi”, ”fantasi” och ”barbari”, och Kai Martin drar sig inte för att skjuta in ett Pär Lagerkvist-citat i en bisats däremellan.
Med sitt svårt daterade sound lär [utan titel] förbli en angelägenhet enbart för den publik som följt Kai Martin & Stick! sedan storhetstiden. Men dessa blir samtidigt belönade med ett låtmaterial som faktiskt matchar Röd Plåts, och som bandet aldrig kom i närheten av efter det. Ljug för mig går att skandera intill ett oantastligt posörrevolutionsanthem som Rör rör rör dig nu, och finsmakare i Kai Martin & Sticks gamla publik kan till och med hitta guldkorn även i de tidstypiska arrangemangen. Trots en del svajigt syntetiska 80-talsrytmer i refrängen är Hjärta av sten en av skivans höjdpiunkter, och den ger dessutom utrymme för bandets nytillskott Alex Gabay att briljera med ett basspel vars like inte hörts sedan Mick Karn gavs fritt spelrum i sena Japan. När så Gomer Explensch så får tillfälle att blåsa fritt i sin saxofon på några ställen vaknar bandets ursprungliga engagemang, så även om det finns en del hos [utan titel] att anmärka på gör den inte trogna Kai Martin & Stick!-lyssnare besvikna.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2016)
När Ed Harcourt anlitar Flood som producent och låter sig påverkas av Nine Inch Nails luktar det livskris lång väg. I Ed Harcourts fall består den i att han blivit pappa och därmed börjat uppfatta omvärlden och tidsandan som potentiellt farlig och hotfull, och för att hantera det krävs hårdare gitarrer och synthar än förr.
Men hans mod att ge sig av utanför sin bekvämlighetszon vägs upp av bristen på mod att utmana publiken. Istället för att utforska nya egna uttryck blir Ed Harcourts ansträngningar bara till svaga efterapningar av etablerade artister. Och hur hård han än vill framstå där han flaggar med sina Nine Inch Nails-influenser blir det aldrig särskilt farligt. I Loop Garoutar han i från tårna men det blir bara U2 av det ändå, och när han tar det lite lugnare är det alldeles för nära Coldplay för att man ska känna sig riktig bekväm. Även om det är trevligare att Nothing But A Bad Trip låter som sen 90-tals-Beck är inte heller det varken aktuellt eller utmanande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Förutsättningarna var de sämsta tänkbara.
En sen eftermiddagstid för en show som vill röra sig i gränslandet mellan klubb, Las Vegas och konstinstallation. Ett ihållande hällregn. Ett band som ännu inte riktigt förstått att när en diva går ut från scenen för klädbyte mellan varje låt är det de som ska dra ut på låtar, stå för mellanspel och underhålla tills divan återvänder, istället för att som här tystna innan hon ens hunnit ut i kulissen.
Men efter 40 år i rampljuset är Grace Jones ett hyperproffs, och hon tänker inte låta sig nedslås av något så banalt som dåliga förutsättningar. Hon arbetar stenhårt med att hålla stämningen uppe, och medan hon byter om berättar hon spontant och påfallande muntert anekdoter om sina föräldrar och om en man hon mötte i Göteborg en gång från kulisserna, medan bandet (inklusive hennes son Paolo Goude) väntar och ser generat vilsna ut.
Sedan återkommer hon iklädd den ena kreationen mer fantasifull än den andra och radar upp åttiotalshits som Nightclubbing, Private Life, My Jamaican Guy, Love Is The Drug och ”enbart för Göteborg just idag” Walking in the Rain– allihop i tighta och blytunga versioner som inte skäms vare sig i relation till sina gamla studioversioner från Compass Point eller till samtida tung klubbreggae. Med en mycket lättklädd akrobatisk man som poledansare fiskar hon efter fortsatt status i gaykretsar, och iklädd kroppsstrumpa, korsett och vit romersk hjälm med löshår tar hon själv ut svängarna med honom i Pull Up To The Bumper.
Från Williams Blood glider hon över i en acapella-version av Amazing Grace som visar hon att hon har en röst avsevärt större än hennes konstnärliga koncept, och så avslutar hon med Slave To The Rhythm medan hon elegant låter en rockring snurra runt midjan.
Att Grace Jones enligt sitt födelsebevis är fyllda 68 bevisar att ålder bara är en siffra, och på Way Out West förvandlar hon en show avsedd för glittrigare miljöer till en strålande och lagom utmanande matinéföreställning som blåser sydvästen av den tappra publiken.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden