Alls inte så att Jagwar Ma levt i en bubbla utan kontakt med sin samtid, tvärtom vittnar deras musik om att de sett sin beskärda del av Sydneys klubbar. Men det avgörande ögonblicket i deras liv var ändå när de lyckades bända upp mamma och pappas gamla koffert från ungdomsåren i England runt 1990. Bland Beppemössor, utsvängda jeans och smiley-tygmärken fanns där en omfattande samling tolvor med band som Primal Scream och Happy Mondays, från en era när Englands popscen plötsligt uttryckte techno och house. Den elektroniska groove de unga britterna nu manar fram i Loose Ends och i O B 1 mer än blinkar åt 808 State, medan Ordinary hade kunnat vara en pipig Madchester-singel. I Give Me A Reason fläker de ut sig i rena Stone Roses-excesser, och det är faktiskt närapå lika livsbejakande medryckande och suggestivt hypotiserande som förebilderna. Att de tappar farten och landar på Flowered Up-nivå någonstans halvvägs igenom förlåter vi dem, för då har vi redan lyckligt dansat oss utmattade med våra tamburiner.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Cherry Red/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2016)
I Luke Haines musikskapande sätter enbart fantasin gränserna, och för en artist vars fantasi är fullständigt gränslös innebär det inga problem. Efter en räcka udda temaalbum om brittiska wrestlers, om (inte med) New York-rock från sjuttiotalet, med fabler om grannskapets rockare, med synthbaserade scifi-teman och med en miniopera om hur en känd brittisk nazist blir ihjälkörd av en Mark E Smith-imitatör på husvagnssemester (jodå!) släpper han för en stund tematiken här. Men han släpper absolut inte det galloperande berättandet.
I inledningsspåret är han till exempel Ulrike Meinhofs hjärna på rymmen ur sin glasburk, och sedan blir det bara knepigare när han försäkrar oss om att han inte är Vince Taylor och beskriver engelska frukostar med Bruce Lee och Roman Polanski. Han grubblar över identitetsfrågor iklädd sin nya bomberjacka, han skryter över att ha stulit Billy Connellys 40 år gamla vitsar, han sjunger en fullskalig hyllning till The Incredible String Band komplett med kazoo-solo och avslutar alltihop med alfabets-spaghetti.
Musikaliskt kastar han sig på samma sätt mellan syntpop, glam och folkpop, särskilt effektivt i det jublande revolterande titelspårets synthboogie och i den värdiga The Marc Bolan Blues. Men det är aldrig enskilda exalterande ögonblick som gör den galna genialiteten hos Luke Haines utan den halsbrytande vådlighet hans bergochdalbaneturer till skivor alltid innebär.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Lite i skymundan har Josefin Öhrn + The Liberation smugit upp som ett av Sveriges just nu starkaste band. På debuten kanaliserade de soundet som Alan Vega och Martin Rev åstadkom i Suicide bättre än någon annan (gudarna ska veta att det är många som försökt), och tangerade rent av Silverbullit på kuppen.
På sitt andra album tar de det ett steg längre genom att hålla fast i samma stämningar och utgångspunkter men utveckla helt egna uttrycksformer. Med In Madrid och The State (I’m In) uppdaterar de elegant förebildernas elektroniskt manglande monotoni med subtila detaljer, och dessutom excellerar landets mest suggestiva rockband i variationer av elektronisk punk, mäktig kraut, exemplarisk psychrock och i Where I’m Going till och med drag av mullrande Glitter Band-glam. Vad mer kan man önska sig?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vi har ju redan sedan länge konstaterat några grundläggande fakta. Att Christian Kjellvander har en av landets varmaste och närmaste röster, till exempel, och att han alltid alltid har nära till de starkaste melodierna. På sådana områden finns här inga nyheter utan bara en mycket välbehaglig fortsättning och stilla utveckling.
Men som redan smakprovet Midsommer (Red Dance) givit exempel på finns det andra nyheter på A Village: Natural Light. Christian Kjellvander tar allt större svängar utanför sina upptrampade americanastigar, och befinner sig allt oftare i mörka Nick Cave-territorier, i synnerhet i suggestiva Staghorn Sumac. Kanske är det extrajobbet på den lokala kyrkogården som bidragit till sådana stämningar, för det långsamma crescendo-bygget Good Child leder associationerna i samma riktning. På andra håll prövar han annat, som i Riders in the Rain där Christian Kjellvander skapar utrymme att visa upp att han dessutom är en storslagen crooner.
Eftersom de grundläggande sanningarna här ovan gäller oberoende av Christian Kjellvanders valda uttryck finns inget att anmärka på i sådana utsvävningar. De innebär bara fler dimensioner att njuta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Utvecklingen mellan Dalaplans album är obefintlig, men det är ett faktum som kommer med terrängen i den slamriga garagerocktradition som bandet trivs så förträffligt i. Det var liksom redan färdigt och fulländat med The Sonics i mitten av 1960-talet, och alla lyckade efterföljare sedan dess har egentligen bara lyckats koka soppa på samma spikar av strålande enkla rocklåtar, rejält med slammer och ännu mer energi.
I det har Kal P Dal, Problem och Wilmer X tillsammans etablerat en särskild lokal skånskskorrande variant, och den har Dalaplan sedan länge gjort till sin. På sitt tredje album befäster de sin plats i den kvartetten giganter, med den munspelssvängande När floden väller in som allra vassaste uppvisning i hur kombinationen av kombinationen av uråldriga Gerry Roslie- och Jalle Lorensson-stölder fortfarande idag har förmågan att larma farligt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det på sin tid förbisedda Brian Eno- och John Cale-samarbetet Wrong Way Up har fått alltmer spridd och fördjupad betydelse med åren. Förra året pekade Here We Go Magic specifikt ut den skivans kombination av elektroniska arrangemang och mjukt melodisk pop som främsta förebild till sitt album Be Small, och nu lyckas Grumbling Furs bättre med precis samma sak.
Den experimentella Londonduon med kopplingar till This Heat nämner visserligen inspiration från Penguin Cafe Orchestra och Stereolab, men en enda lyssning på till exempel snygga Milky Way eller Strange The Friends gör det glasklart var deras huvudsakliga förebild finns. De hanterar det konsekvent med finess och smak, med vokalinsatser som ligger så nära Brian Enos att hans mamma skulle bli lurad och dessutom ett låtmaterial som inte skäms för sig intill originalet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Han är alldeles för gammal för det här.” Det var skivbolagets och medias allmänna uppfattning, och hade det inte varit för en kollegas gudomliga ingripande hade väl den 33-åriga Ian Hunter väl lagt ner bandet och blivit en fotnot där och då 1972. Men tack vare en hit med All the Young Dudes, till skänks från den nästan tio år yngre beundraren David Bowie, fick han ett andra liv som fortfarande räcker.
Nu är Ian Hunter 77 år fyllda, och med Dandy från hans nya album hyllar han sin unga och nu avlidne välgörare. ”I guess I owe you one”, sjunger han till David Bowie i en mjuk ballad med samma ömsinta närhet som när han för 20 år sedan skrev den ultimata nekrologen till sin och Bowies gitarrhjälte Mick Ronson i Michael Picasso. Tillåter man sig att addera lika bitterljuvt Mott The Hoople-sentimentala Saturday Gigs till ekvationen kan man konstatera att Ian Hunter med lång träning kommit att utveckla begravningstalarrollen till fulländning.
Men utöver att göra de allra mäktigaste sentimentala rockballaderna är Ian Hunter dessutom fortfarande en hungrig rockare. Möjligen är det lite glesare mellan de snabbare spåren numera, men Long Time är loj och fin Faces-rock, inledande That’s Where the Trouble Starts är en rejäl urladdning och White House är faktiskt vitalare än det mesta på dagens rockscen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När barden från Barking slår sina påsar ihop med Madonnas svåger är det trots herrarnas olika hemländer ett alltigenom amerikanskt projekt. Billy Braggs djupa fascination för amerikansk folkmusik är väldokumenterad efter hans tre Woody Guthriealbum tillsammans med Wilco, och med ”tåg” som tema har det nu blivit dags för några av traditionens mest uppenbara standards.
Men eftersom Billy Bragg och Joe Henry är angelägna om autencitet innebär tågtemat inte bara att sångerna behandlar området. De har satt sig på tåg tvärs över USA och spelat in sångerna direkt i kupén, eller någon gång i hast på perrongen under ett snabbt stopp någonstans. Bakom spartanska men i högsta grad engagerade och gedigna sånger som The Midnight Special, Hobo’s Lullaby och Rock Island Line kan man alltså ibland höra tågets dunk emot rälsen, och det enda man saknar är en och annan ångvissla.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Kanske var det det fullständiga uppbrottet att sälja instrumenten, säga upp replokal och samarbete med management och skivbolag som ledde fram till det? Kanske var det sådana definitiva beslut som gjorde att bandets livsandar vaknade, och som lett till att Dödliga klassiker sjuder av den sortens vilda och jublande kreativitet som i början av deras existens?
Hursomhelst så har inte Bob Hund varit så här angelägna på år och dar. Man kan jubla över detaljer som mariachitrumpeterna i Din piñata eller grundläggande beståndsdelar som Conny Nimmersjös gitarr, som är den enskilt mest kreativt frisläppta och matchavgörande i landet.
Men framför allt är det låtmaterialet – till delar tillgängligt på EP sedan tidigare – som gör skillnaden. Titelns ”klassiker”-stämpel är förstås inte helt seriöst menad, men sanningen är att det är svårt att minnas när Bob Hund senast radade upp så här omedelbara och minnesvärda anthems i kampen för det hyperallvarligt absurda. Underklassens clown, Brooklyn Salsa, Inte 1 mm – sådär håller det på med den ena storslagna och oberäkneliga självklarheten efter den andra.
Frenetiska Rocka billigt med obetalbara kontrasterande rim som ”kroppskontakt” och ”slavkontrakt” är i sin desperation en av Tomas Öbergs främsta stunder. För att inte tala om crescendobygget Blommor på brinnande fartyg och ännu mer Hjärtskärande rätt med sin fotbollsläktarrefräng och sin barnkör, redo att ta plats över som självklart konsertklimax från Nu är det väl revolution på gång.
”Musiken är som vackrast när det brinner”, deklarerar Tomas Öberg i Rocka billigt. Det sammanfattar slutet på Bob Hunds period på sparlåga. Nu är lågorna så intensiva att varken de eller vi riktigt förmår kontrollera dem igen. Det är vackert.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Justin Vernon som ung man med akustisk gitarr och rullbandspelare i en stuga i skogen, med en strategi att hantera sitt krossade hjärta och överansträngning med urstarka och spartanska sånger? Det var länge sedan. Idag är Justin Vernon en ung man med mäktig elektronik, samplingar och vocoders i en hitech-studio, med en strategi att hantera sin återkommande smärta genom lika mycket i urstarka sånger som med digitalt experimenterande och dekonstruerande.
Det akuta behov Justin Vernon verkar ha att uttrycka sig på det sätt hans sinnestämning kräver hade inte tillåtit honom att hålla fast vid gamla skrudar, och om begreppet folktronica överhuvudtaget är applicerbart på 22, A Million är det med kraftig betoning på ordets andra hälft. Bara i 29 #Strafford APTS är den försiktiga akustiska gitarren alls hörbar, och i låtar som 715 – CRΣΣKS och 33 ”GOD (jo, samtliga låtar har siffror och udda tecken som gör dem omöjliga att uttala) är det i mycket högre grad fråga om soultronica.
Det speedade experimenterandet och falsettröster påminner om Jamie Lidell, och Justin Vernons Kanye West-samröre är påfallande i 666 ʇ. 45_ är en sönderfallande naken soulballad med en blåssektion dragen genom elektroniken, medan episka 8 (circle) rentav är storslagen elektronisk gospel. Hela tiden och genom allt laborerande – eller tack vare det – är Bon Ivers musik ständigt lika drabbande som någonsin förr.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden