I höstas släppte nu 77 år gamla Ian Hunter ännu ett utmärkt soloalbum, där bland annat hyllningen Dandy till hans forne välgörare, låtskrivare och producent David Bowie stack ut. Den skivan finns inte med här. Men allt annat. Verkligen allt – säger ALLT – han gjort sedan nedläggningen av Mott the Hoople för drygt 40 år sedan. För det krävs 30 CD-skivor.
Här finns 17 soloalbum proppade med med grymma singlar, från det första 1975 med Once Bitten Twice Shy via det tidiga 1980-talets samarbeten med de unga beundrarna i The Clash på Short Back N’ Sides till de ärligt talat inte särskilt annorlunda albumen långt in på 2000-talet. De allra flesta utgåvorna är kompletterade med drösvis med bonusspår. Och som om inte det vore tillräckligt rymmer nio skivor annat outgivet och svåråtkomligt material, och dessutom klämmer man ner två DVD-skivor med bland annat kompletta konserter från Ian Hunters turnéer med Mick Ronson.
Eftersom lådan dessutom rymmer en imponerande bok, blandad memorablia och en personligt signerad litografi väger den mer än vad man klarar att bära hem på egen hand. Men i som tack för att han hittade en komplett image att sno från Ian Hunter har Magnus Uggla lovat vara personlig jultomte i alla hem där någon lyckligt lottad får boxen i julklapp.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att de var sprungna ur den ärketöntiga proggen var inget vi reagerade på hos Cosmic Overdose – för oss var de lika omtumlande omvälvande anarkistiskt rebelliska som de andra favoriterna på punkscenen. Att de spelade på synthar – åtminstone två av de tre medlemmar som kom att utgöra bandets kärna iallafall – var inte heller anledning att sortera dem i någon annan genre, det var bara en aning udda och därmed helt naturligt i tidsandan. Att de hade konstnärliga ambitioner mot surrealism och dadaism var även det helt i enlighet med den bredd punken hunnit få runt 1980, där till exempel Dom Dummaste stod för samma estetiska attityd.
I efterhand däremot är det svårt att förstå hur ett band med den bakgrunden, den bredden och de ambitionerna kunde placeras intill band som Kai Martin & Stick, KSMB eller ens Ståålfågel. Singeln Observation galen är visserligen renodlad (och fullkomligt strålande) punk, men Cosmic Overdoses intensiva suggestion var så många nivåer över det vi erbjöds av deras samtida taffligare kollegor. Redan Terminalkapten Gaslebens mekaniserade rörelsemönster fick bandet att sticka ut, och att han verkade ha förprogrammerade sekvenser som han utlöste via enstaka tangenttryckningar var en modernitet som i sig var sensationell.
Lika ickepunkiga var Dan Söderqvists kosmiska gitarrutflykter, som helt bygger på influenser från psykedelia från ett årtionde tidigare. Å andra sidan bidrar såväl livetrummor och anarkistiska dadatexter på debutalbumet Dada Koko 1980 till en hemsnickrade känsla som unga punks kunde bottna i. Tanten är ett exempel på det, med textfraser som ”Det blåser en tant i trumpet någonstans, hon är lite löjlig, hon kallas för fjant”. Till och med på programförklaringen Moderna dadaister håller de upp en ironisk och absurdistisk konstnärlighet som inte är lika omtumlande idag som vi uppfattade den då. Men på några ställen föll dock allt på plats redan här, i synnerhet den obehagligt manande kampsången Nittonhundraåttitretti.
Men det är egentligen först på andra albumet 4668 som de hittar rätt i sin intensiva effektivitet. Med elektroniska rytmer och med ett större fokus i texterna – antingen åt det kosmiska hållet eller som i Bomber (”Gör bomber av era hjärtan”) hårdare konfronterande – hittar de helt rätt, och de absurda dragen i texterna är återhållsamma istället för flamsiga. Såväl Nina Fontanell som Liten storsint är fortfarande briljant elektronisk postpunk, och med renare arrangemang och ett mod att sänka tempon och låta det repetitiva slå rot i till exempel Hissen lägger de tre grunden för decennier av svensk elektronisk musik.
Liveupptagningarna som tillsammans med bandets två singlar fyller ut boxen är av mycket spartansk karaktär ljudmässigt och enbart för fanatiker. Med undantag för Jimmy Cyklons punkimprovisaton Oy Oy Oy (Köttbulleboys), som uppnådde legendarisk status när bandet spelade den under sitt enda (?) TV-framträdande. Själv har jag inte hört den sedan ett mycket vi i den mycket envisa publiken lyckades övertala ett motvilligt Cosmic Overdose att ha med den bland extranumren på Mariahissen någon månad efter TV-konserten, och det är ett mycket kärt återhörande. Kan vi nu få fortsättningskursen i form av en lika omfattande box med gentlemännen Söderqvist och Gaslebens nästa inkarnation Twice A Man så räddas även nästa jul!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att country är ett tidigare outforskat fält för en rootsman som Nisse Hellberg verkar osannolikt. Men det är ett faktum som förklarar de nybörjartabbar som finns på några ställen här, när han i mer utpräglade countrylåtar som Farväl lev och lär frestas att använda hela paletten av standardklicheer så att det låter mastigt, ovant och tillkämpat.
Å andra sidan släpper Nisse Hellberg aldrig sitt stadiga grepp om rock’n’roll och rockabilly, och här finns gott om guldkorn i den sortens valörer. Leva ett vildare liv är lika självhäftande smart som ursprungsgenuin, och ännu vassare rockabilly hittar man i Världen kan vänta. Vi är värda bättre är ur-rock’n’roll, och tvärs igenom är Nisse Hellberg en värdig förvaltare av arvet från tidiga Sun Records, där det inte var så noga med gränsen mellan country, rock’n’roll och rockabilly.
Men det som gör Nisse Hellberg så särpräglad i sammanhanget är att han oberoende av genre alltid har en stadig förankring i en svensk tradition från folkparker och Svensktoppen. Det är ingen slump att han namedroppar Sven-Ingvars intill George Jones i pressmaterialet, och Kvarter 5a Plats 0-61 är ett strålande exempel på just den sortens genuina dansbandssvängiga tradrock med vardagstexter, lite som Torsson fast habilare. Skulle man så råka kalla hans musik för Rankarna-country eller stadshotellsrockabilly vore det inte avsett som negativt eller nedlåtande, och det skulle med största sannolikhet inte uppfattas så av upphovsmannen heller.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
De första lyssningarna hör jag inget mer än enbart Frida Hyvönens röst, texter och piano. Det finns inget utrymme för mer, och redan det är alldeles för mycket. Hon ställer sig för nära, hon berättar för öppenhjärtigt, hon är för detaljerad med erfarenheter och känslor som framstår som väldigt privata. Det är krävande, påträngande, jobbigt, svårt. Jag kommer på mig själv med att använda alla skyddsmekanismer jag kan uppbåda. Jag stänger av, tänker att jag får lyssna färdigt imorgon. Jag flinar generat och ägnar mig åt att försöka avfärda något ordval (”lekamen”) som pretentiösa och obekväma. Jag prövar att hålla recensentens professionella distans. Men inget hjälper. Frida Hyvönens ordrika självutlämnande sång kryper under huden.
Delvis har det med hennes språkval att göra, för Frida Hyvönen har inte tvekat inför det svåraste och mest personliga tidigare heller. Men på svenska finns inte utrymme för några kompromisser, undanglidande formuleringar eller klichéer, här känns varje ord och varje ton sann och äkta. Frida Hyvönen sjunger en chanson om hur dåligt hon mår under sin period i Paris, medan Drömmen om dig är så förtvivlat vemodig i en tillfällig återförening med en person som hade kunnat ha ett större och lyckligare kapitel i livet hos sångens jag, som kan vara Frida Hyvönen själv eller inte. Allra mest påträngande är Fredag morgons mörka berättelse om den nödvändiga och tvära uppbrottet ur en dysfunktionell och alltmer destruktiv relation på väg mot katastrof, sjungen direkt till den forna partnern och förtryckaren. Starkare än så är det svårt att föreställa sig musik.
När jag så efter ett stort antal lyssningar lyckats processa närheten och rättframheten upptäcker jag så att där också finns såväl melodier som mer omfattande arrangemang. Sångerna är melodiösa och mjuka, rentav popiga i hyllningen till Stockholm med en underliggande kärlek till Västerbotten och en trött suck åt stockholmare som inte varit längre norrut än till Gävle (”det är fan inget att skryta om”). Hennes luftiga och varma ljudrymd – frambringad tillsammans med Tobias Fröberg, givetvis – visar sig innehålla en också vemodig oboe, en oroande cello och pappa Lasse Hyvönens nyckelharpa.
Imponera på mig är progg med storslagen gospelkör och med ett suggestivt modernt organiskt beat i refrängen, och Kommer du har på samma sätt avskalad akustisk rytm och är kryddad med både ett förtjusande trumpetinpass och med ljudet av hur hon författar avskedsbrevet med filtpenna mot papper (!). I avslutande Amors förkastliga pilar sammanfattar Frida Hyvönen så konsekvenserna av alltihop med större träffsäkerhet än den gud hon sjunger om. ”Om jag mot förmodan blir kär igen, då ska jag inte agera. Bara andas väldigt lugnt och låta det passera.”
Frida Hyvönen är helt och hållet personlig och unik, och för att finna några paralleller måste man söka sig tillbaka till Turid, till Edith Piaf, till Carole King och kanske framför allt till Laura Nyro. Men ingen av dem har så fullständigt öppnat portarna till ett djup av erfarenheter, tankar och känslor som Frida Hyvönen gör här. Hon är inte intresserad av någon flyktig bekantskap med sina lyssnare, den som vill ha Frida Hyvönens musik i sitt liv får kämpa för det och måste acceptera hela Frida Hyvönen, både det vackraste och det fulaste, såväl det lakoniskt uppgivna som det bestämt konfronterande. Det är relation som måste vara djup, långvarig och seriös. Några alternativ till det finns inte.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är lätt att tycka om Dom Orena som utan att fastna i historien bekvämt krokar i den svenska postpunkens tradition. Daniel Pamnerts stickiga frenesi placerar honom i närheten av Brodde och andra av genrens främsta sångare, och med sin xylofon och sin suggestiva och pådrivande bas bidrar Liten Falkeholm till en genuin och stadig förankring i Tant Struls varma intimitet. Men det är gitarristen Oscar Svensson (Knivderby) som med sin mäktiga postpunkpsykedeliska briljans i rät linje från Kenny Håkansson via Peter Puders fortsätter vara Dom Orenas dominerande ess. Hans stora rymd och exakta riff lyfter singeln Nu när du vill ha mig kan du inte få mig från bra till strålande, och ett knippe nästan lika brännande låtar med Skört ego och Din sårbarhet i spetsen räcker mer än väl till att göra Dom Orenas tredje album till deras bästa hittills.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Electronic Sound
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2016)
Om konstnären Yves Klein kunde varumärkesregistrera en nyans av blått som sin egen kan väl Luke Haines på samma sätt lägga beslag på en egen ljudfrekvens, resonerar han. Sagt och gjort, och när han nu står som ägare till till frekvensen 43Hz – en låg basfrekvens som finns i all musik – innebär det att han utropar sig till ägare av all befintlig musik som rymmer den frekvensen, och tillståndsgivare för all framtida användning.
Det här albumet, som kommer bara en månad efter albumet Smash the System och som enbart distribueras monterat på omslaget till nummer 24 av tidskriften Electronic Sound, är hans manifestation av övertagandet av 43 Hz. Till hälften är det experiment med elektroniska ljud, i inledande Warning to the Freqs kompletterat med uppläsningen av ett e-mail som förklarar vilken sorts inspelningar och framföranden som hädanefter måste godkännas av frekvensens ägare.
Halvvägs övergår det sedan till mer konventionell elektronisk pop, med texter om en Ruined Airport dit världens alla musiker tagit sin tillflykt efter att ha tvingats upphöra med musiken när inte längre Luke Haines frekvens är tillgänglig för dem. ”Musicians come through arrivals en masse, but they can never leave”, och Songtime Benny behandlar en svensk musikrebell vars kropp hängts upp som en varning till andra otillåtna användare av frekvensen. Med förvrängd röst och simpla melodislingor påminner den lilla sångcykeln om The Residents mer kommersiella stunder, och är oerhört charmerande och medryckande. Som alla goda sagor slutar den lyckligt, med att flygplatsens alla Rock ’n Roll Freaks hittar sätt att sjunga telepatiskt tillsammans, och på det sättet inte riskerar att använda förbjudna frekvenser.
Den som läst hans två självbiografiska böcker och hans rock’n’roll-kokbok, eller tagit del av hans miniopera om hur en Mark E Smith-imitatör på husvagnssemester råkar köra ihjäl en av National Fronts ledargestalter, inser vilken genial renässansman den forna popstjärnan Luke Haines har utvecklats till. Ge honom åtminstone en egen TV-show, någon!
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
När några av den svenska punkens och postpunkens veteraner slog sig ihop för ett minialbum under namnet Farsta för två år sedan bar det inte riktigt. Det lät daterat och ängsligt självrefererande, med en cover av Mental istid som grädde på moset, men det verkar ha fungerat utmärkt som avstamp för bandets utveckling.
För nu har Hasse Hjälp Edström och Gurra Ljungstedt fått fast mark under fötterna. Det innebär starka låtar i genomarbetade arrangemang som rör sig mellan mörkt manande postpunk och den gitarrbaserade rock som i USA benämns ”alternative”, och det rör sig om lagom allmängiltigt svårmodig lyrik som generationer efter Raketerna och Imperiet har strävat efter.
Den där musiken hade kunnat vara just en Imperiet-dänga, och i den hoppfulla balladen Vänd dig om går det att hitta spår av Hasses tidiga 90-talsperiod som popsingsongwriter. Vad kan jag göra för dig ger den här anmälaren mycket välbehagliga associationer till hur Ulf Sturesson skriver låtar, och kanske går det inte att hävda att det låter modernt. Men i relation till yngre samtida – senast till exempel Dom Orena – är det tveklöst tidlöst, aktuellt och utmärkt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Få kommer undan med att med gott samvete namndroppa såväl Wovenhand och Black Mountain som Robert Plant i sitt CV. Den auktoritet Christine Owman visar upp i sina mörka och karga sånger förklarar enkelt sådan uppståndelse. Med svepande synthsjok och distinkt cello svävar över mullrande pukor skapar hon oändlig rymd och stor dramatik. Och just när man tror att det inte kan bli mer ödesmättat träder självaste Mark Lanegan in för en duett i When On Fire. Storslaget.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
BMG
För två år sedan konstaterade Chrissie Hynde återigen att ingen tidigare medlem från The Pretenders fanns vid hennes sida längre, och den gången blev följden att hon pensionerade bandnamnet för ett första album i eget namn. Den här gången konstaterar hon redan i det inledande titelspåret att ”I like being alone”, och inte heller denna gång medverkar någon annan tidigare medlem i The Pretenders utan istället ett ihopplock välrenommerade studiomusiker.
Den som undrar över bevekelsegrunderna för att hon ändå återupplivar bandnamnet gör alltså klokt i att söka andra orsaker än hennes sällskap, och inte heller går det att identifiera några avgörande skillnader i den gedigna och ständigt alerta rock hon alltid levererar. Producerande Dan Auerbach från The Black Keys bäddar för att det kanske blir lite ruffigare och tyngre än hennes Stockholmsinspelade soloalbum Stockholm, men riktigt angeläget blir det först i lite mer sofistikerade stunder som The Man You Are och Never Be Together, där för övrigt självaste Duane Eddy gästar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När det kommer till bredd och skärpa i traditionell amerikansk rock är Drive-By Truckers vassare än alla andra. Deras varmt sentimentala vintage countrysoul är av högsta kvalitet, liksom episka Muscle Shoals-nummer som Filthy and Fried. Kinky Hypocrite är stenhårt Faces-slarvig, när de spelar rasande boogierock är det lika suggestivt som Stones 1972, och låtar som Surrender Under Protesthade kunnat var en av Neil Youngs mest fokuserade Crazy Horse-rockare. Patterson Hoods och Mike Cooleys väsensskilda röster och temperament innebär att Drive-By Truckers har en palett nästan lika variationsrik som The Bands, och liksom hos The Band ligger ändå inte bandets främsta meriter i förmågan att bemästra den amerikanska sydstatsrockens olika uttryck.
Snarare är The Drive-by Truckers allra största styrka att samtidigt som de så ledigt rör sig i den musikaliska traditionen utmanar de konsekvent världsuppfattningen hos majoriteten av de lyssnare deras musik lockar till sig. I immigrant-eposet Ever South påminner de om det fördomsfulla och ovälkomnande mottagande som nordeuropéer fick i amerikanska södern för 100 år sedan, och bidrar förhoppningsvis till att åtminstone någon potentiell Trumpväljare ser paralleller.
Som gästredaktör i New York Times förra sommaren konstaterade Patterson Hood att ”it is important that a band of middle-aged, southern rock dudes say, ’Black Lives Matter.’ I’m going to say it proudly, and loudly, and if you don’t like it, fuck you.” Och i What It Means, som är det allra starkaste spåret på American Band, finns det inte utrymme för metaforer eller subtiliteter när Patterson Hood med bred sydstatsdrawl vänder sig till sin tradrockpublik och suckar att ”If you say it wasn’t racial, when they shot him in his tracks, well I guess that means that you aren’t black”.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden