För första gången har Foxygen resurser som motsvarar deras ambitioner. Men med en komplett symfoniorkester i deras tillkrånglade 70-talspop blir också bristerna desto mer påtagliga. För efter en inledande intelligent Todd Rundgren-pastisch i Follow the Leader är låtidéerna slut, och vare sig de prövar bombastisk prog, 20-talsswing eller temposkiftande jazzrock går det att hitta någon substans. Lika illa är det med sångröst och karisma hos Sam France, som så gärna vill vara en lekfull Russell Mael-virtous men oftare låter som en slirig Thorsten Flinck med artificiellt uppblåst ego.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
En jämförelse mellan Japandroids och Sveriges egen trummor+gitarr-duo Johnossi verkar förstås inte särskilt långsökt. I en sådan förlorar Japandroids i vartenda moment, från det fåniga 90-talsbandnamnet till låtarnas bärighet och hitpotential, och allting däremellan. Måhända är Japandroids mer dogmatrogna än vad Johnossi tillåtit sig på senare år, och i den mån de släpper in ytterligare instrument hanterar de dem själva. Det är kanske orsaken till att synthar och stråkmaskiner bara genererar mer av samma standardfläskiga rawk.
För när Japandroids vill göra gällande att de är sprungna ur punk är det en sanning som kräver lite nyansering. Deras punk är av den amerikanska steroidsorten där väl avvägda powerackord matchas mot fotbollsläktarskrål från musikhögskolestudenter för maximal stadiumsäljbarhet. Först någonstans mot slutet hittar de bort det mest slentrianrockiga i Arc of Bar, men det är alldeles för sent och alldeles för sällan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Gör varje skiva som vore den din sista”. Efter det drastiska frånfället ur musikerkollektivet under 2016 har det aldrig varit mer angeläget att ständigt beakta sitt eftermäle, för vem vill få eulogier baserade på ett pliktskyldigt mellanalbum? Det verkar inte bekymra Brian Eno, som efter förra årets spännande och utmanande The Ship nu inleder 2017 med ett ambientalbum för brödfödan.
Man kan visserligen med fog argumentera för att den här sortens timslånga ambientstycken är Brian Enos rättmätiga rike sedan mer än 40 år sedan. Men Reflection är också den sortens luftiga stämningsskapande ljudlandskap som Eno klarar att göra med inte med en hand bakbunden utan med båda, med sin elektroniska slumpgenerator inställd på ”standard”. Han konstaterar själv att den här sortens musikstycken är självgenererande, ”they make themselves” utifrån Enos programmeringar om en tonhöjning med ett visst antal steg med oförutsägbar oregelbundenhet, och förklarar att det här helt enkelt är en timmes inspelning av ett i teorin oändligt långt musikstycke.
Orsaken till att Reflection ges ut är enligt Eno att ”folk verkar gilla att ha den här sortens musik i bakgrunden medan de samtalar”. Det är förmodligen en helt korrekt iakttagelse. Frågan är dock varför man ska välja just den här bakgrunden istället för den han givit ut som Thursday Afternoon, som Discreet Music, som Neroli, eller nästa slumpmässigt genererade timme likadan ambient från samma oändlighetsstycke som Brian Eno bestämmer sig för att ge ut på skiva.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den som bedömer musik i termer av komplexitet och teknikalitet måste instämma i albumtiteln – utifrån sådana aspekter kan Hjelles sånger och framförande framstå som högst medelmåttigt. Men precis som med Hjelles band Bäddat För Trubbel mäter vi hans kvalitet med helt andra mått.
Den här skivan har han färdigställt helt på egen hand – och står nu även för distributionen själv – och det har bidragit till att det inte är fullt lika skramligt som hos Bäddat För Trubbel. Här finns någon ekande ballad som vemodiga En gång var det sommar tillsammans med någon vänlig Torsson-liknande folkparksrock som 99,50.
Men mest rör det sig fortfarande om ursprunglig rockenroll full av vardagsmisslyckanden och allmän tristess. The dela ut gratistidningar blues är njutningsfullt självömkande, och textrader som ”Jag hade precis allting, nu är allting mest skit” är skivans grundläge. I lakoniska En dag blir man sjuk och i dryckesvisan Jag super förgäves igen är Hjelles rännstensvältrande närapå lika romantiserande som Bellmans och Bukowskis.
Den här jävla stan med självhäftande upptempo-omkväde piporgel och autentiska korruptions-skandaler i texten är däremot snarare skitförbannad än deppig, och Res dig och gå erbjuder alternativ till misären. I avslutande Det är fredag dyker så både löning och Little Richard upp och visar att det ändå finns någon sorts hopp.
Det är sådana kast som gör att Nisse Hellberg, Problem och Kalle Pedal helt enkelt får ursäkta – södra Sverige har inte haft en frejdigare rockenrolluttolkare än Hjelle.
Den mjuka men auktoritativa rösten gav honom ett försprång framför de flesta, och med det loja soulgroove Matthew E White och hans husband i Spacebomb i Richmond, Virginia, var han hemma redan två album in i sin karriär. Men han är också en man som låter sig styras av infall och tillfälliga passioner, och här har lusten att få sjunga tillsammans med den unga brittiska folksångerskan Flo Morrissey lockat ut honom på dumheter. För att bara i det läget hänfalla åt ett förmätet eklektiskt coveralbum är inte särskilt genomtänkt.
Visst, parets röster varandra på ett effektfullt sätt i deras duettomarbetade covers. Men som de hade tjänat på att göra något mer genomarbetat, som att skriva eget material eller åtminstone hitta något mer spännande än ett knippe standards. Några aktuella låtval från Frank Ocean och James Blake fungerar i det oklanderligt groovy 1972-sound som vi känner igen från Matthew E Whites soloalbum, men i uttjatade covers som Roy Ayers Everybody Loves the Sunshine blir det bara retro-rekapitulerande. Sämre ändå funkar det i Leonard Cohen- och Velvet Underground-kontexten, som är konstlad och tröttande, och när BeeGees Grease förses med övertydliga och illa matchande Ann Peebles-blinkningar slår det över i buskis fullständigt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
En tredjedel av sin inspiration till sina Candy Bomber-sessioner i Berlin hämtade den nu avlidne Paul Lemb och hans bandpartner Thomas Wydler (The Bad Seeds) från den allra mest hårdföra delen av gothtraditionen, den som gärna blandade ödesmättade operasångerskor med rituella chants över mullrande pukor och dova mollbasslingor.
Men två tredjedelar har de hämtat från No Wave-eran, med stiffa funkambitioner, milda Hammondtoner och disharmoniska saxofonsolon, och med en uppsjö av gäster med Kid Congo Powers, Jochen Arbeit och Gemma Ray. Till en början känns det både ovant och rejält obekvämt, det ska erkännas, men när man allteftersom vänjer sig finns det en hel del hos Candy Bomber att glädjas åt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vi var 5000 människor som hade trotsat tunnelbanestrejken och tagit oss till Brixton för att fira David Bowies 70-årsdag med att lyssna på Celebrating David Bowie, en hyllningskonsert med musikerna från David Bowies sista turné och en lång lista gästmusiker och vokalister. Mänga av oss hade smyckat sig med blixtmålning i ansiktet (roligast hos en mormor från södra London tillsammans med sin dotter och dotterdotter, alla identiskt sminkade), och samtliga beredda att stå i kö hela vägen runt kvarteret innan vi blev insläppta.
En viss ringrost gick väl att spåra hos bandet jämfört när jag såg dem senast på David Bowies A Reality-turné för drygt tio år sedan, men med Mike Garson som kapellmästare och Earl Slick engagerad och tight tog det sig snabbt. I synnerhet Gail Ann Dorsey är ett rent under såväl på bas som när hon nu gavs utrymme även på akustisk gitarr och i sina flera vokalinsatser. Snabbt hittade de tillbaka till den dynamik som ger dem möjlighet att sömlöst placera Starman intill Space Oddity.
Adrian Belew blandade strålande insatser (Heroes bar han helt själv) med mindre vassa, och var också den som tog mest stryk av att killen som skötte ljudet hade en mycket dålig dag på jobbet.
Andra invändningar är att med en så dedikerad publik hade man kunnat ta ut svängarna i låtvalet och välja inte bara ur Greatest Hits-katalogen. Nu stack DJ som Belew satte ihop med Boys Keep Swinging ut, liksom en akustisk Dead Man Walking med Gary Oldman, Win med Bernard Fowler och komplett gospelkör (som också förhöjde Young Americans rejält) och en bedårande Lady Grinning Soul med Holly Palmer. Bowies percussionist Catherine Russell sjöng en naken Loving The Alien, men i övrigt var det en ganska förutsägbar hitparad, och en fin Where Are We Now, också den med Holly Palmer, var den enda låten från de senaste decennierna.
Orsaken till att gästerna inte annonserats i förväg visade sig vara att de inte var så mycket att hänga i julgranen. Nej, inga Last Shadow Puppets. Nej, ingen Marc Almond. Nej, ingen Annie Lennox. Nej, ingen Ian Hunter. Nej, definitivt ingen Mick Jagger.
Istället Simon Le Bon, Le Roux, sångaren från Keane, Spandau Ballet och den ena brodern Kemp, Stings son (!) och Def Leppards Joe Elliott som alltid alltid står beredd att sjunga All The Young Dudes i nostalgiska och välgörande sammanhang.
Angelo Moore från Fishbone var underhållande och nöjde sig inte med att få sjunga minst tre låtar utan extraknäckte som merch-försäljare innan konserten.
Mr Hudsons Starman höjde stämningen och Gaby Morenos Five Years gav rysningar, men i övrigt hade jag hellre hört ännu mer av de utsökta tolkningarna av Bernard Fowler eller av bandmedlemmarna själva hellre än den oinspirerade uppställningen gästvokalister.
Sådana invändningar tar dock inte bort det storslagna i att under tre timmar – för så lång var spelningen – serveras David Bowies musik av David Bowies musiker i David Bowies egen stadsdel. Närmre går det inte att komma.
Ursprungligen publicerad i gruppen Bowiebunkern på Facebook
När Mick Jagger, 73, och hans föreningskamrater djupdök i blues med sitt tjugotredje (eller tjugofemte, vem klarar att hålla räkningen längre?) studioalbum för ett par veckor sedan var det på många sätt en återgång till den musik som la grunden till bandet. Blues och dess efterföljande genrer dominerade The Rolling Stones debutalbum 1964, liksom de album som följde under åren därefter. Då gjorde de Route 66 och I’m A King Bee, och en drös r’n’b- och soulcovers med brittisk ungdomlig arrogans, och om en del låtval kan kännas väl uppenbara idag behöver man förstå att spridningen av blues, rhythm’n’blues och soul på den här sidan Atlanten var mycket begränsad för 50 år sedan.
Precis som för de flesta unga aspiranter som fick skivkontrakt i början av 1960-talet handlade The Rolling Stones skivutgivningstillvaro ursprungligen om singlar och EP-skivor. Deras tidiga album var helt enkelt dessa singelspår ihopsamlade, och för mer modesta lyssnare av den här omfattande albumboxen ter det sig kanske överdrivet att få i stort sett samma låtar i olika ordning på de parallella brittiska och amerikanska albumutgåvorna. Men repetition sägs ju kunskapens moder, och upprepningarna förtar inget av styrkan i de egna kompositioner som alltmer trängde undan bandets covers. Aftermath från 1966 är det första kompletta albumet, och på de därpå följande albumen trängs bland de mer namnkunniga sångerna mängder av minst lika vassa spår. Lady Jane, She Smiled Sweetly, The Under Assistant West Coast Promotion Man och Play with Fire är några, men du kan lika gärna blunda och peka var som helst på den här samlingsboxens låtlistor för att hitta andra pärlor.
Det låter mycket vassare i mono, som var normen när albumen gjordes. Stereoversioner fixades visserligen till mest för att det fanns ett visst litet intresse för det (även om det egentligen bara var klassisk musik som det ansågs finnas anledning att mixa i stereo), men ansträngningarna låg i att skapa en perfekt monoupplevelse. Därför är det befriande att höra de vassare och skarpare tagningarna här, Their Satanic Majesties Request är ett av de album som tjänar mest på monoformatet, och blir faktiskt flera snäpp vassare än den där konkurrentskivan Sgt Pepper som folk fortfarande envisas att tjata om som den brittiska psychedeliska popens mästerverk.
Kronologin avslutas tillsammans med årtiondet med Let It Bleed, och där är The Rolling Stones inte längre ett entusiastiskt coverband eller ens nyckelfigurerna i att knyta den afroamerikanska musiken från hela nittonhundratalet till det västeuropeiska ungdomsupproret. Där är The Rolling Stones ett av de mest vitala och nyskapande rockband vi någonsin träffat på, något som höll i sig tre-fyra år in i nästa decennium innan de fastnade i sina hjulspår och manér.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Veteranetiketten Cherry Red fortsätter envetet att respektfullt och noggrant återutge artister som aldrig bedömts ha den största kommersiella potentialen. Under 2016 har man dessutom satsat på tematiska och omfattande samlingar. Fyra stycken närmast oumbärliga utgåvor har de hunnit under året, och viktigast av dem alla är Close to the Noise Floor – Formative UK Electronica 1975-1984.
Som titeln beskriver speglar den en central era i den brittiska elektroniska musikens historia. Över fyra exemplariskt sammanställda skivor utforskar samlingen en period som utgör grunden för den fortsatta utvecklingen fram till idag av landets elektroniska musik, och förvisso en stor del av övrig samtida musik.
Den tidiga elektroniska musiken uppfattades som en del av punkvågen i slutet av sjuttiotalet, och det fanns flera bidragande faktorer. Synthen hade funnits länge, men i mitten av sjuttiotalet lanserades enklare och avsevärt billigare synthar. Det blev lika billigt att köpa en synth som en gitarr, och för den som bekände sig till punkens ideal innebar synthen att det faktiskt lät bättre med taffligt hanterade synthar än med elgitarrer och trummor.
Med över 60 konstellationer och låtar dokumenterar samlingen både de mer experimentella och de popigare dimensionerna av genren, vilket gör att det trots omfattningen aldrig upplevs utmattande att lyssna.
De popigare inslagen representeras av artister som Blancmange, John Foxx och Orchestral Manoeuvres in the Dark. Men även mindre erkända namn som Spöön Fazer och Gerry and the Holograms bidrar till den sortens synthpop. The Human League balanserar mellan experimentell och popkategorin, och deras Being Boiled är en given diamant på vilken samling som helst.
Industrivågen är också rikligt representerad med Throbbing Gristle och Chris and Cosey i spetsen. O Yuki Conjugates Disco Song är en nyupptäckt favorit, medan Heaven 17
experimentella British Electric Foundation rör sig i liknande territorier.
För den här anmälaren är vissa instrumentala ambient-experiment långdragna, men i sin kontext som extrem elektronisk folkbildning har även de sin givna plats. Lyssna och lär!
Tre andra givna Cherry Red-samlingar från 2016
Still in a Dream: A Story of Shoegaze (Cherry Red/Border)
C87 (Cherry Red/Border)
Sharon Signs To Cherry Red – Independent Women 1979-1985 (Cherry Red/Border)
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
John Cales främsta inkarnation? Man kan argumentera för perioden som Velvet Undergrounds mest innovativa medlem. Eller tiden som livsfarlig punknestor och dito producent. Eller senare års elektroniskt kreativa popkompositör. Eller till och med åren som avantgardistisk John Cage-student i New York under det tidiga 1960-talet. För undertecknad är han dock som allra störst i den här allra mest avskalade situationen, ensam med sin ihopfällbara flygel.
Efter hans andäktiga solospelning på Lido i Stockholm 1992 dröjde det bara några månader tills turnésouverniren Fragments of A Rainy Season släpptes på CD och så småningom DVD, och den fångade hans konserter med oförminskad skönhet. Fortfarande ett kvarts sekel senare är hans nakna och eleganta framföranden av Cordoba, Do Not Go Gentle Into That Good Night och allra skirast Close Watch det vackraste man kan föreställa sig, och den tolkning av Leonard Cohens Hallelujah som då var ett udda och oväntat coverval slår fortfarande undan benen på lyssnaren trots att den hunnit bli rejält söndertolkad av kreti och pleti sedan dess.
Dying on the Vine kommer från John Cales förmodligen minst uppskattade album Artificial Intelligence från 1985, men i sin avskalade form står den lika stark som klassikerna, liksom elogen till Andy Warhol i Style It Takes. På enstaka ställen överger han pianot för en akustisk gitarr, som han attackerar med en intensiv frenesi i Leaving It Up To You och med försiktiga smekningar i Amsterdam och i Thoughtless Kind.
I samband med förberedelserna inför den här återutgåvan rotade John Cale runt bland originalinspelningarna och hittade ytterligare ett knippe låtar värdiga att släppa, och inför detta kan vi inget annat än buga av tacksamhet. Här finns bland annat två versioner av Fear (Is A Man’s Best Friend), den ena i en radikalt omarbetad långsam och mycket sorgesam stilla version för enbart flygel och den andra ihop med stråkkvartett. Ännu starkare är samma konstellations Paris 1919, vars intensiva skönhet gör det obegripligt att den inte rymdes på originalutgåvan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden