Columbia/Sony

Precis som Stephin Merritt och hans Magnetic Fields har James Mercer, som nu är ensam kvar under etiketten The Shins, gett upp alla försök att verka ung och indie, och hänger sig skamlöst åt medelålderns nostalgi inte bara i sina musikaliska influenser utan också i sina självbiografiskt återblickande texter.

Och precis som Stephin Merritt just förtäljde på sin självbiografiska album 50 Song Memoir tillbringade även James Mercer några av de mest avgörande åren av identitetsskapande åren i England. Även för James Mercer innebar det ett intensivt utforskande av den brittiska musikscenen under 1980-talet, och det sätter fortfarande rejäla avtryck i den musik han skapar som The Shins hemma i Portland, Oregon.

I den berättande akustiska Mildenhall skildrar han sina tonår med familjen på en flygbas i Suffolk. Där fick han en kassett med Jesus and Mary Chain av en klasskamrat, och som konsekvens lärde han sig några ackord på sin pappas gitarr, och på den vägen är det. Det är i kärleken till den brittiska indiepopen från den eran som vi kan hitta en av de viktigare nycklarna till James Mercers smarta popsånger och till hans arrangemang med ännu större intellektuella kvaliteter. Name for You låter vintage XTC, och med lite god vilja kan man associera milt elektroniska Cherry Hearts till Scritti Politti.

Hela tiden är handlaget elegant, lätt och smidigt, och även om James Mercers pop inte är så spontan som han vill få det att verka framstår den å andra sidan aldrig som överanalyserad och kalkylerad som till exempel Spoon.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Redan inledningen är rent sagolik. Med två doowop-klingande sånger tar Alynda Segarra sin självklara plats som Dion DiMuccis rättmätiga tronföljare med den ädlaste tidlösa latininfluerade NYC-pop man kan tänka sig. Men hon har inga planer på att nöja sig med det.

För till skillnad från hur Hurray for the Riff Raffs tidigare album underkastat sig americana-dogman som ibland tenderade att stå i vägen för Alynda Segarras klara och konfronterande röst och utsökta melodier är The Navigator fri att röra sig mellan vad som låter som uråldriga fältinspelningar från Bronx gator till dagsaktuell pop. Det hålls ihop av sammanhängande tematik om puertoricaners vardag och situation i New York, där den karaktär Alynda Segarra gör går från ung självupptagenhet och lättleddhet via identitetsskapande samhörighet i sitt grannskap till avslutande kamp för sin identitet och sin grupp i en situation där hennes lands president demoniserar dem. I titelspåret sjunger hon ”Oh, where will all my people go” i en hopplös refräng som faktiskt spelades innan Trumps intensifierade jakt på ”olagliga invandrare”, och hon konstaterar förtvivlat att politiker ”said we’ll build a wall to keep them out” medan hennes kollegor musiker och diktare tystas.

Musikaliskt och berättartekniskt kan man betrakta The Navigator som en sorts systerskiva till Paul Simons skamligt underskattade Capeman, bara mer aktuell i sina samhällsiakttagelser, med ett låtmaterial som tvärs igenom har en så gedigen substans att man häpnar, och med eleganta latinoansatser i låtar som stolta Rican Beach och subtilt svängiga Nothing’s Gonna Change That Girl.

Pa’lante är uppkallad efter en puertoricansk nationalistgrupps tidning, och är skivans absoluta mästerverk. Den börjar som en stilla pianoballad så stark att man måste stanna i steget, sätta sig ned, lyssna på varje ord, känna och förstå. ”I just want to prove my worth, on planet Earth, and be something” istället för som idag ”sterilized, dehumanized”. Sedan växer den till en glödgad kampsång med titeln som slagord och omkväde och en sådan övertygande kraft att den kommer att vara soundtracket till mången demonstration mot den sittande administrationen. Pa’lante! Framåt!

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I Already Naked träffar den 72-årige Debbie Harry fortfarande nästan samma toner som när hon var ung, men ändå är något fel. Hon låter stel och odynamisk, lite för långsam och därmed ett ögonblick sen i fraseringen. Där skulle det vara lätt att landa i snabba slutsatser om att det återuppstådda Blondie med god marginal passerat sitt bäst-före-datum. Men det är ett antagande som är uppåt väggarna.

Tillsammans med Chris Stein och Clem Burke samt ett knippe nykomlingar undanröjer hon omedelbart sådana funderingar med intensiv popdisco i Fun, där Dave Sitek från TV On The Radio hjälper till att bygga en spänstig korsning av New Wave och Bee Gees. Innan man ens hinner reagera bidrar sedan Johnny Marr med en lika vital upptempolåt i My Monster.

Samma hastighet håller det hårda Joan Jett-samarbetet Doom or Destiny, och gästparaden fortsätter med Sia som skrivit Best Day Ever, där Nick Valensi från The Strokes spelar gitarr. Gravity är den låt som Charli XCX bidrar till knytkalaset med, och tillsammans med Rapture-ättlingen Long Time i samarbete med Blood Orange är det skivans enskilt vassaste stund.

Lekfulla Love Level kombinerar inslag av barnramsa, rappande, friskt latinoblås och elektroniskt experimenterande i en och samma poplåt, och till slut känns det nästan lite för utstuderat hitvänligt i lämpligt betitlade Too Much. Åtminstone tills man drar sig till minnes att den sortens oblyga hyperkommersiella inviter alltid varit ett av Blondies mest framgångsrika förföringsknep och låter sig charmeras.

När vi har blivit så avtrubbade av skivbolagens lätt desperata försök att återlansera alla återförenade veteraner med påståenden om att de skulle vara tillbaka i storhetstidens form är det lätt att bli avtrubbad. Men Pollinator är trots alla sina namnkunniga bidragsgivare ett omisskännligt Blondie-album, och det pryder tveklöst sin plats intill Eat to the Beat och AutoAmerican.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

17 år har passerat sedan deras förra album, men av mognadsprocess märks inget hos Boss Hog. Deras garageblues är lika stenhårt konfrontativ som alltid, och när Cristina Martinez fräser fraser som ”Tell me how does it feel to feel good” är hon överhuvudtaget inte intresserad av svaret. Likt Iggy Pop vet hon att rock’n’roll handlar om hängivenhet och slammer, och när hon sammanfattar stilla vardagsliv som ”Make coffee, tea and poached eggs, it’s a sunday routine” är det gravt ironiska hånleendet påfallande.

I Ground Control får hennes make Jon Spencer större vokalutrymme, och när Boss Hogs fuzz och trymsväng kontrasteras mot sci-fi-effekter uppstår en särskild dramatik. Samma sak uppstår i den kodväxlande diskussionen mellan det äkta paret i Rodeo Chica. Även en aning ringrostiga är Boss Hogs mästare på sprakande groovy garagerock.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det har gått ett par månader sedan jag såg Peter Morén senast. Inför ett fullsatt Webster Hall på Manhattan var han en fullfjädrad och expressiv popstjärna i Peter Bjorn and John, och när scenen blev för liten gjorde han långa utflykter rätt ut i en jublande publik.

I Young Folks sjöng naturligtvis hela publiken med – för övrigt en klar minoritet svenskar, till skillnad från hos många andra svenska artister i New York – men det gjorde man också i en lång räcka internationellt uppskattade singlar.

– Jag älskar att stå på scenen, och vare sig det är på ett stort internationellt gig med PBJ eller ensam i en källare på Söder framför 40 pers så gör jag samma sak. Jag dansar, jag ger allt, det finns ingen skillnad alls egentligen.

Den här gången är det ett mer småskaligt möte, när vi ses på ett fik i närheten av Skanstull för att tala om hans nya soloskiva 40. På egen hand har han tidigare ofta sökt andra vägar än Peter Bjorn and Johns smarta och kommersiella discopop, men nu närmar sig de båda uttrycken varandra.

– Min utgångspunkt är att det ska finnas sväng, och att det ska vara sömlöst mellan de låtar där det är livetrummis eller trummaskin. Men det har ju varit mycket disco, både här och på senaste PBJ–skivan – man märker att de har gjorts under ungefär samma tidsperiod.

Här finns flera olika producenter – Magnus Frykberg, Daniel Bengtsson, Tobias Fröberg och Mördar-Anders från Movitz – samt ett rejält knippe musiker från vitt skilda håll. Lika spretiga är Peter Moréns influenser.
– Mitt första soloalbum I spåren av tåren var rätt stringent, jämfört med det förra albumet Pyramiden. Den här skivan är mer lik debuten, här finns det ändå något sammanhållande, i disco, hiphop, vad det nu är… Jag kan nästan bli uttråkad om jag lyssnar på en skivan som är för likriktad.

40 innehåller till och med en melodifestivallåt. Eller åtminstone nästan.
– Botten av ett bottenlöst hav har blivit antagen till Melodifestivalen. Två gånger faktiskt. Filip Adamo hörde av sig till mig och lyckades sälja in det där med melodifestival genom att säga att det skulle göra att fler människor fick höra mina soloskivor. Jag hade skrivit den här låten när jag och Weeping Willows–Magnus satt och pillade med hans projekt att göra northern soul på svenska, men så hade jag kommit på att jag ville ha den själv.

– Sen bangade jag, precis i slutändan, när jag satt med Christer Björkman på telefon och funderade på vilken deltävling den skulle vara med i, efter möten med koreografen… Det var lockande med ett stort nummer i TV, men såpoperagrejen runt omkring fick mig att känna att jag inte pallade.

Likadant gick det året därpå.
– Jag lät Filip få förhoppningar igen, men det slutade på samma sätt. Nu lär de inte satsa på mig förrän jag är i Owe Thörnqvists ålder.

Vad är det som gör att man bestämmer sig för att behålla en låt som man ursprungligen skrivit för någon annan?
– Man vågar ta andra saker i sin mun, kanske nå ett större allvar, när man skriver åt någon annan. Jag borde kanske inte sitta och psykoanalysera mig själv, men plötsligt känner jag att den här låten handlar ju om mig! Hela poängen med soloskivorna är att det varje gång har känts både väldigt kul och lite för jobbigt. Det blir nästan lite pinsamt.

Prata om det skrevs till Alina Devecerski.
– Hon hörde av sig, men jag hade inte ens hört henne. Jag hänger ju inte med på allt som händer. Men hon hade lyssnat på Pyramiden och frågade om jag kunde skriva en låt. Jag försökte ha perspektivet att skriva en låt för en tjej, kanske riktad mot någon som jag själv. Nä, jag ska väl inte säga att jag är en vit kränkt man, men…

– Sedan när jag träffade henne blev det att vi jobbade med en helt annan grej. Så jag hade skrivit den där låten och tyckte att den var bra med den här lite afrikanska stämningen, lite Paul Simon–känsla, och så den här texten som en tjej skulle sjunga till en gubbe. Så tog jag den till Zacke och Movitz. Eh, jag ville att han skulle rappa, men jag vet faktiskt inte exakt vilken ingång han har i texten. Vi har ju pratat om den, men jag har inte suttit och analyserat vad han säger i sin del.

Pärleporten var avsedd för Thorsten Flinck från början.
– Hahaha, ja, du ser, det är ingen som vill ha mina låtar. Jag fick en fråga om en låt till Thorsten, så jag skrev ett helt gäng. En av dem spelades in och producerades, men sedan valde han att inte ha med den. Jag vet inte varför. Jag träffade honom och han körde en lång monolog som spårade åt alla möjliga håll. Den skulle väl gå ut på att förklara vad jag skulle ändra i texten, eh, tror jag. Det var väldigt underhållande, men ärligt talat förstod jag inte riktigt vad han menade.

Den religiösa titeln väcker uppmärksamhet.
– Min fru sa att ”du kan ju inte ha en låt som heter Pärleporten, det funkar ju inte”. Men jag är uppvuxen i ett frikyrkohem, och jag kan känna igen mig i den där Ingemar Bergman–tematiken om att vilja tro men inte riktigt kunna göra det.

I texten sjunger Peter Morén att han tappat bort sin tro.
– Jo, men då menar jag ju inte gudstro, jag tänkte mer i allmänt termer om att det är jävligt mörkt just nu. Det är ju en rätt desperat låt egentligen, ett rop på hjälp när man vaknar kallsvettig mitt i natten. Om det är Jimmie Åkesson eller Donald Trump eller bara någon som varit taskig på stan, det vet jag inte, men det är någon som har stängt möjligheten till att det här ska bli bra. Men Pärleporten är ju himlen på jorden. Det är känslan av gemenskap, antingen i en parrelation eller i ett större sammanhang, som kan vara det som ger styrkan att gå vidare då. Okej, visst finns det en psalmaspekt i det, det gör det.

Peter Moréns aktiva frikyrkliga bakgrund, med regelbundna kyrkobesök och tonårsläger, har förstås satt spår på många områden.
– Jag tror att det kan ha präglat mig också på negativa sätt, för jag bär på någon slags skuldkänsla som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Det kanske delvis är lutheransk arbetarmentalitet, att man ska göra rätt för sig och att jag kanske inte tycker att jag gör det… Men också att man liksom inte riktigt känner sig helt trygg och ibland hamnar i känslan av att man är kass. Jag hade en barnatro ända upp till tonåren, men då bara sprack det. Då finns det ju ett hål där, som man försöker hitta något annat att fylla med.

Robert Broberg sökte också efter mening och innehåll, och att Peter Morén gör ett medley av några av den ord- och melodikonstnärens mest allvarsamma sånger känns högst naturligt.
– Jag har länge tänkt att jag skulle vilja göra en cover av honom, redan innan han dog. Det finns en grupp skivor av honom som jag tycker är ganska bortglömda, och ganska unika. Bland annat Jag letar efter mig själv från 1972, som nästan är lo–fi, och Motsättningar från sent 70–tal. Det finns grejer som påminner om Plastic Ono Band, det där nakna och personliga med fina melodier och lite soulkänsla. Det finns kopplingar till David Byrne också i Robert Brobergs enmansshower. Han var ju cutting edge!

– Jag fick idén att göra först Myterna om sig själv för att den passar så bra ihop med det jag gjort själv på skivan. Självförakt, eller åtminstone osäkerhet. Att man är trött på att fastna i gamla hjulspår. Jag skulle nästan kunnat skriva den texten själv. Det är någon slags galghumor, och samtidigt väldigt allvarligt.

Man skulle kunna tro att till och med Peter Moréns klarröda skjorta mot knallblå himmel på omslaget är en homage till Robert Broberg.
– Jag tänkte på det efteråt, Jag älskar starka färger; gult, rött, blått och orange, och jag har inte riktigt gjort den kopplingen förrän jag såg bilden. Med PBJ–skivorna går det så många varv med sådana designbeslut, det är så genomarbetat, men här går det bara ”så här” så är det klart, säger Peter och knäpper med fingrarna.

Bredden i Peter Moréns musikskapande är påfallande, men när han själv tittar tillbaka på sina svenska skivor konstaterar han att det finns en röd tråd.
– Allting får vara med. Det är högt, det är lågt, det är barnsligt med ordlekar, och sedan är det nattsvart mörkt och svårt.

40 (Ingrid) finns ute nu. Läs recensionen här.

”Det här är den absolut sista låten”, suckar Freddie Wadling med både ömsinthet och smärta i rösten. Han förklarar att hans fot tar kål på honom, och att han inte orkar mer. ”Den allra sista”, skrattar han till, och så inleder han Walk stilla viskande innan han briserar i refrängens ”Love, peace, happiness, eternity – all these walk with me”. Mindre än två månader efter den här allra sista konserten hade Freddie Wadling vandrat in i evigheten.

Mot slutet av sitt liv var Freddie Wadling påtagligt märkt av sjukdom, och Sveriges bästa sångröst hade förlorat en del av sin kraft. Men den hade inte förlorat något av sin intensitet eller personlighet, och oberoende av hur han mådde eller hur intresserad han egentligen var av de sånger han sjöng kunde Freddie Wadling som ingen annan alltid låta fullständigt innerlig och engagerad.

Med långvariga följeslagaren Sebastian Öberg och hans cello intill sig, och med Björn Almgrens mångfacetterade detaljnoggrannhet bygger han stommen i konserten på de starkaste sångerna från det sista studioalbumet Efter regnet. Owe Thörnqvists När min vän, Stina Nordenstams förunderligt vackra Nu lyfter vi från marken och den poppigt svängiga Traffic-översättningen Papperssol blir bräckligt innerliga, och även om kraften från förr förminskats finns fortfarande en intensiv och Beefheart-skrovlig högljudd passion i den gamla Cortexfavoriten You Can’t Kill The Boogeyman. På samma sätt är det udda covervalet i hyllningen till nyligen avlidne David Bowie – I’m Deranged – lika modigt och suggestivt utmanande som stilfullt utfört.

Men som med andra aktuella TV-lanserade artister klämmer man på CD-utgåvan in Freddie Wadlings påfallande pliktskyldiga Så Mycket Bättre-tolkningar som ett oönskat post scriptum. De gör inget positivt för Freddie Wadlings minne, för inte ens han förmår göra något meningsfullt av Tommy Nilsson-dumheter och Lisa Ekdahl-trams. Ett par ytterligare lösa bonusspår tillför inte heller något, och den kräsne hoppar med fördel över dem genom att välja vinylen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Nöjesguiden träffade Johnossi i samband med deras förra album Transitions bubblade John Engelbert och Oskar Bonde nästan över av entusiasm. Det var dags. Saker skulle hända. Världen låg redo att erövras.

Tre och ett halvt tysta år senare kan vi konstatera att det inte riktigt blev som planerat.
– Det näst sista giget på Europaturnén 2014 var en utsåld spelning i Berlin, berättar Ossi Bonde. Och jag kunde inte stå upp för att jag hade sådan yrsel. Jag var så snurrig att jag kräktes, och tog några kortisontabletter. Det är ju uppåt, så man märker inget av problemen. Jag kunde dra igenom det där giget, men dagen efter det sa kroppen bara ”glöm det”.

– Jag kommer ihåg att du lackade på mig för att jag stagedivade, flinar John Engelbert. ”Fan, ska det ta ännu längre tid, kan du simma tillbaka nu”.

– Jag behövde verkligen gå av scenen, suckar Ossi matt. Inför den sista spelningen kom jag liksom bara inte upp. Det var ganska obehagligt, jag kunde inte röra mig. Så då fick jag åka in till sjukhuset, och blev sjukskriven i åtta månader.

Ossis krasch var följden av en lång tids intensivt arbete och nonchalerande av varningssignaler.

– Vi hade hunnit med en ganska intensiv turnésommar, där allt gick rygg mot rygg, och under ett år hade jag väl känt av att mitt balanssinne försvann. Kroppen skickar ut signaler som man konstant tolkar på fel sätt för att man bara vill fortsätta. Men till slut slår den ut sig själv.

John hade inte sett varningstecknen.

– Inte mer än vanligt. Vi är ju båda labila dudes hursomhelst. Utom de två dagarna innan, när det bara – whoooop. Framför allt kvällen innan, den spelningen som du genomled…

Åtta månaders sjukskrivning för en kreativ artist kan vara påfrestande i sig, men för Ossi var det nödvändigt.

– Jag tror jag var lite lättad av det, ändå, för jag insåg då att jag behövde det. Jag hade inte haft någon återhämtning på tre år. Det skulle kunna varit ännu värre, för en del tar det flera år, men efter åtta månader kände jag att det började kännas bättre.

Den stora lanseringen av Transitions kom av sig helt, och Ossis konvalescens påverkade John nästan lika mycket.

– Det var frustrerande, för det innebar locket på för hela den skivan. Om vi inte kan turnera finns det inget för skivbolaget att jobba med. Men det var ju bara att gilla läget. Vi hade släppt albumet i april och det här hände i oktober. På det halvåret hade vi hunnit göra över 100 gig, men vi hade sjukt mycket planer som bara gick i stöpet. 2014 var året när vi skulle göra massor. Vi skulle åka till Australien, och…

– Rub it in, suckar Ossi från sin läderfåtölj.

– Nej, men.. Vadå, jag skulle bara… Men vafan. Allt som sker är ju bra på något sätt. Då blev det naturligt att vi skulle ta en brejk och inte jobba. Jag hade blivit pappa i maj, och det blev så jävla lyxigt att få vara hemma med mitt barn, det hade jag inte med mitt första. Tiden går så jävla fort.

När Johnossi så småningom försiktigt startade om med några enstaka gig och lite låtskrivande hittade de fler goda effekter.

– Det blev kul igen, ler Ossi. Det var som att jag nollställde mig. Nu kan jag se fram emot för turnéer, och som perfektionist har jag alltid ställt väldigt höga krav på mig själv. Det gör jag inte längre, åtminstone inte på den nivån. Det gör att man slappnar av och blir mer lekfull. Som band strävar man väl alltid efter att det ska vara lite som det var i början, den där lite naiva inställningen, så där oförstört, som när man gjorde det enbart för sig själv. Jag har förstått det ännu mer, att man måste göra saker för sig själv, inte för någon annan, och bara då kan det bli ett bra resultat. Tittar man för mycket ut genom fönstret är man körd.

Tre och ett halvt år efter kraschen är Johnossi till slut tillbaka med full kraft. Blood Jungle är deras femte album och har kommit till på ett sätt som är helt nytt för Johnossi.

– Det känns som att börja om, förklarar John. Det passar förra skivan att det blev ett så abrupt avbrott. Den är så jävla mörk, och bara att den heter Transitions. Vi förverkligade albumet på ett oplanerat men coolare sätt, nästan. Nu har vi ömsat skinn, det är fan Johnossi 2.0. Vi ville verkligen göra något annat och för första gången ha något lekfullt och positivt.

Till att börja med innebar det att Johnossi anlitade Astma & Rocwell som producenter.

– Vi ville inte gå den rakaste vägen, säger John. Även om Astma & Rocwell är nära vänner så har de aldrig spelat in ett rockband förut. Och vi har ju aldrig jobbat med den sortens producenter. Det blir en ny typ av utmaning, en helt annan process.

– Den har producerats på ett helt annat sätt, betonar Ossi. Vi hade tanken att stå åt sidan mer i det, även om vi inte riktigt kunde hålla fingrarna borta.

– De berättade att de blev förvånade att vi hade så mycket att säga till om, fnissar John. I deras musik handlar det mycket mer om att de producerar som de vill, och när de lämnar det till artisten och säger att nu är det klart så säger artisten att ”gud så bra det blev”. För oss vore det ju helt sjukt.

– Det var väldigt lärorikt, fortsätter Ossi. Vi har aldrig jobbat med datorer, men den här gången sa vi att vi skiter i replokalen. Så vi satt och skickade filer till varandra, jag gjorde trumskisser och mailade John som la någon sång.

Det gjorde att det tog jävligt lång tid, suckar John. Vi kunde ju inga musikprogram utan satt där som två idioter.

– Å andra sidan gjorde det att man kunde skriva låtar på ett annat sätt, och sitta och skissa blåsarr, eller komma med en produktionsidé. Det var ett annat sätt att visualisera ett slutresultat. När vi nu repar för att spela live är det första gången vi spelar låtarna tillsammans.

Även om Johnossi inte kunde låta bli att lägga näsan i blöt blev de ständigt överraskade över vad Astma & Rocwell gjorde med deras musik.

– De är ju verkligen den nya tidens producenter, förklarar John. De har aldrig spelat in ett livetrumset, till exempel. Det var ju det vi ville åt. Vi ville ha producenter med god smak men utan respekt för tekniken. Vi ville inte ha någon ljudnörnig rockgubbe. Så vi spelade in allt dyrt och lyxigt, och sedan ”pajade” vi det med en billig plugg. Astma & Rocwell har en väldigt utpräglad smak, och de är ju också väldigt direkta om de inte gillar en grej. ”Åh fy fan, det låter skit, bort med det”. ”Men, det är ju en vanlig distad gitarr?”

– På samma sätt som vi lärde oss av deras arbetssätt och deras sätt att tänka om ljud, eller ”signaler” som de kallar det, tror jag att de fått en annan insikt i det spelade instruments kraft, fortsätter Ossi. Nu vet de vad ett trumfill är, hehehe.

Nyheterna på Blood Jungle rymmer en utbyggd instrumentation och fler röster än bara Johns. De ständigt närvarande gitarriffen är mer distinkta än någonsin.

– Både John och jag älskar riff, nickar Ossi. Tobbe och Michel lät dem bära mer, och plockade bort allt annat. Det är rätt skönt. Vi kan annars ha lätt att gräva ner oss i vår egen bubbla.

Utöver Astma & Rocwell har Johnossi den här gången samarbetat med många olika låtskrivare. Patrik Berger, Jocke Berg, Salem al Fakir, Vincent Pontare, Carl Falk och Rami Yacoub har allihop haft ett finger med i spelet.

– Det var mest för att det var kul. Medan Ossi var sjuk föreslog mitt förlag att jag skulle börja skriva med andra, så jag började hänga runt i studios med folk som var polare. Och när Johnossi kom igång fanns det material – som Hands – som jag inte ens tänkte skulle vara till oss. Men med den texten tänkte jag att den skulle bli svårpitchad, och så ville jag nog pröva att spela upp den för Ossi för att se om den inte var för oss iallafall.

Hands text skiljer sig från allt Johnossi gjort förr.

– Jag kom på att ”put your hands where I can see them” skulle funka som en partygrej, när man spelar på festival. Men så finns det en helt annan sida av myntet, och då skrev resten av texten sig själv.

Den andra sidan av myntet är en text som samtidigt skildrar polisingripanden. Från ett band som senast Nöjesguiden träffade dem gjorde en poäng av att berätta att texter inte alls var viktigt för dem är det ett stort steg. ”När det gäller texter är vår approach att de är fullständigt ointressanta”, sa de för snart fyra år sedan.

– Sa vi så vi? Fy fan så oseriöst, skrattar John.

– För mig handlar texter om studs och rytm. Men innehållsmässigt – I don’t give a fuck. Och när John skriver lite för point on blir jag lite… nä nä nä nä, nu blir det att skriva någon på näsan. Hands-texten var första gången han skrivit något som var politiskt, och den tråden hade John aldrig rört vid innan. Det tyckte jag var intressant. Vi är ju inte ett politiskt band, liksom….

– Fan, jag måste nästan avbryta dig där, protesterar John. Vi är inte partipolitiska, men…

– Ok, medger Ossi. Om man med politisk menar det där spirituella, hur vi ser på världen, så. Men att ta ställning till saker och ting, orättvisor i världen, det har vi aldrig gjort. Vi har blickat inåt. Men Hands var en bra text, den kan vi stå upp för.

Att släppa ett album, är det en slutpunkt där man andas ut och känna sig nöjd? Kanske fira åtminstone en delseger? Eller är det en lansering som innebär ett avstamp, att man lutar sig framåt och inleder ett intensivt arbete?

– Det är viktigt att fira en delseger, det har vi alltid sagt, säger Ossi. Sedan kliver vi in i en turnérunda, och då blir det i och för sig rätt mycket firande överhuvudtaget.

– Åtminstone sista giget i varje turnérunda, när vi varit ute i två veckor behöver vi fira, förklarar John. Och sedan två veckor senare igen.

– Det handlar om att ta hand om sin personal, förklarar Ossi. De jobbar dygnet runt och vi har lite andra tider, så det är i det firandet vi kan mötas allihop på samma premisser.

Något enstaka gig har det blivit på senare tid, men det har gått mer än tre år sedan Johnossi senast var ute och turnerade. Hur lojal är publiken?

– Vi vet inte, konstaterar John. Det enda man kan se på nu är biljettförsäljningen.

– I Tyskland har det bokats större ställen än någonsin, och det är ju kul. Visst, det vore assoft att få en brottarhit och ta ett jättekliv i Europa – nu vore rätt tillfälle – men vi har varit en mer traditionell akt som har spelat oss till en större och större publik. Och det är skönt tycker jag.

Blood Jungle (Universal) släpps den 17 februari. Från mitten av mars övergår Johnossis första Europaturné på evigheter i deras första Sverigeturné på evigheter.

Johnossi om låtarna på Blood Jungle…

Hey Kiddo

– Jag är nyfiken på vad folk tycker om den, berättar Ossi. Det kommer nog att styra mina känslor för den, den är väldigt långt från vad vi brukar göra.

– Det är alltid någon i rummet på skivbolaget och så som säger att de hatar den! Den är en riktig vattendelare, men jag gillar den. När jag skrev grunderna till den tänkte jag på The Hives. Om man snabbar upp den lite skulle de kunna göra den riktigt bra.

Weak Spots

– Den var till 80 procent klar, men vi fick inte riktigt till det, berättar John. Men så satt jag med Carl Falk och Rami Yacoub, och på några timmar hade vi satt alltihop. Personer som dem, som verkligen är proffslåtskrivare, är jävligt bra på att få en att hitta det själv, att guida till rätt väg.

War/Rain

– Det var spännande att jobba med Jocke Berg, säger John. Han är väldigt produktiv. Han sätter sig varje dag och skriver en låt, sjukt disciplinerat. Det är fascinerande. Själv är jag rätt seg. Jag är periodare, och skriver intensivt i några veckor.

On A Roll

– Salem al Fakir och Vincent Pontare är kompisar till oss, berättar John. Jag och Vincent gjorde hans andra album ihop, ett album som inom parentes floppade rejält. Den låten är den enda där vi fick en låt presenterad någon annanstans ifrån, ”skulle den här inte funka för Johnossi”.

– Ändå känns det lika mycket som en Johnossilåt som alla andra, fortsätter Ossi. Vi vävde in vår tråd. Jag tror inte att man ska underskatta Johns röst heller, den är så väldigt signifikant för oss.

Air is Free

– Verserna på Air is Free är det konstigaste vi någonsin gjort, tvekar John. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid den. Den texten är ju jättekonstig, den är lite… töntig. Lite hiphopig, som att jag tror att jag är jättecool. Det är precis på gränsen till lökigt.

– Jamen tryck in det i folks huvuden nu, suckar Ossi till sin kanske lite för frispråkiga kamrat.

– Jag älskar att ha kvinnliga röster mot min, precis som Leonard Cohen brukade jobba. Det har vi på ganska många låtar här.

– Det har aldrig hörts förut hos oss, att höra sådana kontraster där vokalerna plötsligt studsar mot en annan värld, fortsätter Ossi. Det älskar jag.

Blood

– Även om vi ville att skivan skulle vara mer positiv ville vi ju inte framstå som glada idioter, funderar Ossi. Den låten har jag älskat från embryo och framåt, verserna, refrängen, sticket, alltihop är sjukt bra. Den är köttslig. Kan man säga sexig utan låta löjlig. Det var kul att jobba med Patrik Berger också.

– En sjuk grej med honom i hans låtskrivande är att han har sån flax, funderar John. Han har turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han är Uppfinnar-Jocke och Alexander Lukas i ett.

Tall Dark Man

– Vi tänkte att det måste finnas åtminstone en låt där Ossi verkligen får gå loss, förklarar John. Där han får gå all in.

– Jag satt där och gjorde den, och Calle Ask som har producerat just den låten tjatade hela tiden om ”mera fills, mera fills”. Och till slut bara, ”Ok, vill du ha mera fills, fuck you, nu ska du få fills så att du bara dör!” Egentligen gillar jag inte när det blir så mycket sådant, men här var det så kul.

– Den var rätt direktinspirerad av Tame Impala, tror jag, förklarar John. Som om vi skulle bli inkastade i det bandet och försöka improvisera i deras stil.

Efter en alltför lång frånvaro är Johnossi tillbaka med sitt femte album, och även om den röda tråden i duons utveckling fortfarande är tydlig har de tagit rejäla kliv sedan Transitions 2013. Det otippade och modiga producentvalet Astma & Rocwell (NONONO) är inte särskilt märkbart för lyssnaren. Med sina ickerockiga referensramar och arbetssätt har de paradoxalt nog framför allt bidragit till att renodla gitarriffens effektiva enkelhet, och till Johnossis fortsatta utveckling mot alltmer utbyggda arrangemang och omfattande instrumentering. Producenternas egna klubbmusikaliska hemvist märks bara i subtila elektroniska detaljer och kanske i det housepiano som dominerar Freeman.

Skramligare Got Your Gun har en garagerockig känsla och Tall Dark Man drar i psykedeliska riktningar över skivans tyngsta John Bonham-mullrande trummor. På andra håll går de ogenerat in i den mest kommersiellt tänkbara vintage hårdrockspopen, bland annat i Hey Kiddo som låter Def Leppard-hit och i Aerosmith-riffande Weak Spots.

Bäst är de låtar som med sin akustiska storslagenhet och läktarkörer i övrigt påminner om 80-talsband som Big Country. Freeman är en sådan, liksom Johnossis stora lägenhetsfest-anthem Hands, som med sin dubbeltydiga uppmaning att ”put your hands up in the air” – å ena sidan partypepp och å andra sidan kritik mot polisbrutalitet – är en blivande klassiker och Johnossis starkaste låt någonsin.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Yep Roc/Border

Med avstamp dels i ett uppbrott och under sin graviditet har Tift Merritt gjort sitt sjätte och hittills bästa album, i nära samarbete med Iron & Wine-Sam Beam. I mildare ballader som My Boat och vemodiga Something Came Over Meförmedlar hennes röst närhet, värme och välbefinnande på ett sätt som annars Emmylou Harris är ensam om att förmå, och liksom Anna Ternheim förra året har hon anlitat Marc Ribot som solist för hans smidiga, flyhänta och nytänkande gitarrspel.

Heartache Is An Uphill Climb är en strålande fullskalig countrysoulklassiker, men oftare än hjärtesorg innebär Tift Merritts återkomst ett luftigt, positivt och vänligt optimistiskt amerikanskt album. Därifrån behöver vi den sortens stämningar just nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att inledningsspåret heter Break a Guitar säger mycket om vilken väg Ty Segall valt den här gången. Den mycket högljudda och kraftfulla vägen, med mycket distorsion, egensinniga solon, tvillinggitarrer värdiga Thin Lizzy och mäktig psychrock lika tung som Mountain. 

På det området är J Mascis den enda som är Ty Segalls jämbördiga, och liksom J Mascis begränsar sig Ty Segall aldrig till att briljera enbart på det området. Hans långa improviserade friformsolon i Warm Hands (Freedom Returns) är fantastiskt engagerande, och George Harrison-blinkningarna i vänliga Talkin’ är lika eleganta som den tunga folkrocken i Take Care (To Comb Your Hair).

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden