Vid flera tillfällen har undertecknad sällat sig skaran som slentrianmässigt jämför Babian med Bob Hund, trots att den enda uppenbara parallellen är Tobias Allvins dialekt och ibland tonfall. Styrkan har alltid funnits där, och med den bredd och styrka som Babian numera visar upp borde alla sådana jämförelser få ett stopp. Med engagemang och intensitet tar de sig an allt från stiff och smått desperat new wave i Vi två via suggestiv och smart soulrock i Knark eller vatten till rak kraftrock i På botten. Allra starkast är de när Det bultar och det bankar fylls av ångestladdade kärleks- och ensamhetskval, med det mäktiga omkvädet ”en dag måste vi alla dö, alla andra dar måste vi föra livet vidare”. Med den genregenerositeten och konsekvent höga kvaliteten är Den andra sidan en fin gåva och Babian ett av landets starkaste band.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I 45 år år har The Residents tillhört det musikaliska avantgardets mest spännande krets, och hela tiden har de upprätthållit fullständig anonymitet iklädda kåpor, masker och framför allt de gigantiska ögonglobsmasker som kommit att bli deras signatur. Alltmer har video och filmkonst blivit viktigt i deras skapande, liksom digitala experiment och ren bildkonst. När de släpper ett nytt album våren 2017 – inte ens de själva klarar att hålla räkningen på hur många skivor bandet släppt under åren, men när The Ghost of Hope nu släpps hade man lätt kunnat tala om en ny formtopp, om det nu hade funnits några dalar på vägen dit.

På senare år har The Residents också rent fysiskt blivit tillgängligare för sina lyssnare, med regelbundna turnéer och en öppenhet mot media som är avsevärd jämfört med förr. Utan att kompromissa med sin anonymitet förstås, så när en skype-intervju bokas in är det inte med själva bandet utan med deras ”talesperson” Homer Flynn. Precis som för några år sedan när den här skribenten fick tillfälle att tala med den bandets andra ”talesperson” Hardy Fox, numera pensionerad, nedlåter sig Homer Flynn knappt ens till att ens skoja om huruvida han som synts i bandets närhet sedan debut-EP från 1972 möjligen skulle kunna vara en av bandets hemliga medlemmar.

– Jag och Hardy Fox hade känt dem hemma i Louisiana, men inte särskilt nära. De var bekantas bekanta. Det dröjde innan vår relation formaliserades. Jag antar att vi aldrig riktigt tänkte på The Residents mer på allvar som musiker innan EP:n Santa Dog kom ut 1972.

Var det då du började arbeta med dem?

– Bara på ett väldigt vagt sätt. Men det växte sig starkare och starkare. För min del är jag ju i första hand bildkonstnär, och jag har arbetat med alla deras skivomslag och bilder. Jag gillade vad de gjorde på det området, men insåg att de behövde hjälp.

Det nya albumet The Ghost of Hope har ett övergripande tema som är gamla tågolyckor, och alla texter bygger på autentiska historier.

– Några i The Residents är verkliga tågälskare, så tanken på att göra något på temat tåg har flutit omkring ganska länge. Men de har aldrig riktigt kunnat lista ut vart de ville med idéen. Men så upptäckte en av The Residents medlemmar en bok, med faksimiltryck av nyhetsartiklar. Boken hette Death by Train, och The Residents blev fascinerade. De älskade den erans språk, som var så vackert även när det var fruktansvärda händelser som beskrevs. Det var en intressant kontrast mellan språk och olycka. Så det blev en inspiration till skivan.

The Residents kompletterade bokens berättelser med motsvarande berättelser ur andra källor.

– På skivan finns dessutom några historier som The Residents hittade i sina vidare efterforskningar. Särskilt The Crash At Crush, som var en verklig händelse, precis som Train Vs Elephant. De letade på internet efter tågolyckor, och den dök upp, även om det inte fanns så mycket information om den. En av de mer intressanta detaljerna i den historien är en skylt i Malaysia, som markerar ut att just där är den historiska platsen där ett tåg kolliderade med en elefant.

– Det är samma sak med The Great Circus Train Wreck of 1918. Den är ganska väldokumenterad. De hittade en bok enbart om den, och utmaningen i den låg nog i hur man skulle berätta den historien i ett relativt kort musikstycke, så de bestämde sig för att koncentrera sig på en karaktär – en clown som överlevde kraschen, och att försöka berätta historien ur hans perspektiv.

Det måste finnas många andra historier som inte rymdes på skivan.

– Det finns det, absolut. Det fanns en väldigt obehaglig händelse, men den var för omfattande. Den hade kunnat vara en skiva eller film på egen hand. Så finns det åtminstone två låtar som aldrig slutfördes, och en massa anteckningar och skisser som inte blev tillräckligt intressanta.

Finns det moderna innovationer som vi har samma svårigheter att fullt ut behärska?

– Vi är i en period när teknologin rör sig snabbare än vad människor har förmågan att kontrollera eller ens förstå. USA:s president är ett utmärkt exempel på det. Den killen lyckas få sina innersta tankar ut till en masspublik mycket snabbare än vad de flesta skulle rekommendera. Det är ett exempel på teknologi som vi tappat kontrollen över, och jag förväntar mig att det kommer att komma en väldig mängd intressant konst ur den här eran. Det är en väldigt intressant tidsålder.

– När man betraktar den digitala revolutionen och hur alla verksamhetsområden verkar förändras av den, allt snabbare hela tiden, undrar jag om vi är på väg mot en period som när tryckpressen var nyuppfunnen. Det var en liknande typ av teknik, som innebar att allt blev annorlunda. Men sedan lugnade det sig, vi hade landat i en ny verklighet och det mesta var ganska stabilt under lång tid. Kommer vi att titta tillbaka på den digitala revolutionen som en vattendelare, och sedan anpassa oss till det? Eller är det bara början på något som kommer att fortsätta snurra snabbare och snabbare, vem vet vart? Det är en intressant tidsålder, och en lite skrämmande.

Samtidigt är ”hoppet” ett centralt begrepp på skivan.

– The Residents är hoppfulla, allmänt sett. De är optimistiska, även om de försöker vara blint optimistiska. När förändringar sker uppstår utmaningar, men mänskligheten kommer att hitta sätt att hantera det.

På omslagsbilderna poserar The Residents ganska avslappnat intill de kraschade tågen.

– Tja, kanske det. På ett sätt avslappnat. Och på ett annat sätt lite uppgivet, ”vad kan jag göra åt saken”. Så uppfattar åtminstone jag dem.

Musikaliskt var den främsta inspirationen till skivan The Residents egna album Eskimo från 1979, för övrigt första gången bandets kännetecknande ögonglobsmasker förekom på bild.

– Bandet tyckte att de hade haft en del idéer på Eskimo som de inte hade haft tillfälle att utveckla. Så tanken var att bege sig tillbaka dit för att hämta upp idéerna och utveckla dem. Och visst finns det stora likheter mellan skivorna, till exempel de verktyg The Residents använde för att åstadkomma längre stycken som bygger på berättande, ljudeffekter, musik, instrument, berättande, tal. En av de grundläggande idéerna med Eskimo var att det handlade mer om ljud än om musik – musik var liksom bara ett av ljuden för berättandet. På det sättet finns det stora likheter. Tanken var ju att musiken på Eskimo var framförd av ett fiktivt eskimåband, och musiken här är framförd av The Residents som jag antar att man också skulle kunna kalla ett fiktivt band.

Homer Flynn beskriver at det är angeläget för The Residents att hålla kontakten med sitt förflutna.

– Saker utvecklas alltid, och växer, och det behöver manifesteras i ständigt nya idéer. Men på samma gång tycker att de att det är viktigt att upprätthålla någon sorts linje, så att det hänger ihop över tid.

Återigen är den forne Captain Beefheartmusikern Erik Drew Feldman med på ett The Residents-album. Hur hittade de varandra?

– De fick kontakt via Snakefinger, utan tvekan. För min del såg jag Eric spela keyboards med Captain Beefheart i slutet av 1970-talet, utan att riktigt fatta det. Men när vi lärde känna varandra fanns det alltid en ambition att göra något tillsammans med The Residents. Ändå dröjde det ända till… jag tror att det var Demons Dance Alone-turnén för ett par år sedan, där musiken var så avancerad att The Residents ville anlita lite skickligare musiker.

Det har funnits fler musiker runt The Residents under åren, Snakefinger, förstås, Andy Patridge från XTC, Fred Frith…

– Just nu finns en kille, Josh Freese som trummat med Devo och Nine Inch Nails, och som har uttryckt att han vill arbeta med The Residents. Jag tror att det kan bli ett samarbete inom snar framtid. Annars har ju The Residents alltid varit lite… tillbakadragna genom åren har det kanske varit svårt för musiker som vill samarbeta att komma i kontakt. Det kanske förändras i framtiden.

Några utomstående musiker som har varit nära The Residents har senare diskuterat bandmedlemmarnas eventuella identiteter i media. De forna kollegorna Tuxedomoon till exempel. Är det tillräckligt för att The Residents ska säga upp kontakten?

– Inte nödvändigtvis. Allt har ju redan spekulerats om vilka The Residents är. Allt från The Beatles till jag själv och Hardy Fox, hahaha! Så det finns inget nytt för någon att bidra med. Men om någon skulle prata vitt och brett kan man väl tänka att det möjligen skulle kunna påverka tilliten.

Den senaste artisten bland alla som kommit ut som The Residents-fans är The Magnetic Fields. På hans nya album sjunger han i The 1989 Musical Marching Zoo att ”This is the band that I wanted to be (…) bands that are identical like The Residents”. Bryr The Residents sig om att de influerar andra?

– De tycker nog att det är intressant. De skulle bli smickrade. Men jag vet inte om de skulle tycka att det var särskilt viktigt.

Där andra band sprungna ur samma era har årtiondena inneburit splittringar och återföreningar, det har inneburit försök att modernisera och att testa nya genres, det har inneburit uppgångar och downperioder. Men The Residents verkar bara oförtrutet ha fortsatt sin anarkistiska konstnärliga utveckling under åren.

– Det har verkligen varit en kontinuitet. Jag har ofta undrat om det kanske mest beror på att The Residents aldrig haft några hits, sådant verkar ställa till det för band. Det uppstår någon sorts besvikelse när band inte kan fortsätta upprätthålla en sådan popularitet, men det har The Residents aldrig upplevt. Visst, i slutet av 70-talet och början av 80-talet var det väl några låtar som väckte lite uppmärksamhet, men inget som direkt hotade The Rolling Stones direkt. Så länge det finns en publik och de hittar nya utmaningar kommer de att fortsätta.

Nästa steg är att bandet The Real Residents har bokats för att spela på Blue Note i Tokyo.

– Det vanliga är att The Residents gör en turné vartannat år – då håller de sig fräscha och folk upprätthåller intresset – men från ingenstans kom ett väldigt fint erbjudande att åka till Tokyo. De brukar vilja bygga upp en ny show, till exempel ett koncept de jobbar med nu om en albino-bluessångare. De har gjort demos, men den var inte riktigt klar att bli en show än. Och på samma sätt hade de gärna uppfört The Ghost of Hope, men det var för krävande, i synnerhet som de inte ens var färdiga med albumet än. Så de bestämde sig för att sätta ihop ett framförande som är det bästa från Randy, Chuck and Bob-materialet, och något annat nytt från olika saker som de arbetar med och några gamla favoriter de fick lust att kasta in. Det blir en påse blandat, helt enkelt. När de accepterade det erbjöds de att spela Safe As Milk-festivalen i Wales i slutet av april, och en klubbspelning i Moskva två dagar innan, och de bestämde sig för att låta det hända, helt enkelt.

Brukar The Residents vara så lättpåverkade, istället för att planera, eller är det nytt?

– Ibland slänger verkligheten prylar rakt på dig, och ibland är det bättre att bara omfamna det. Det beror på omständigheterna.

Under det senaste årtiondet har The Residents tagit allt större plats på den etablerade avantgardistiska konstnärsscenen.

– The Residents har alltid ansett att deras bildkonst är en lika viktig del av deras värld som musiken, även om de inte hade lika lätt att komma åt de verktyg som krävs för till exempel film. För mig är det ett erkännande, eftersom jag varit så inblandad i det visuella. Men jag vet inte om de bryr sig så mycket om erkännandet. De noterar det och går vidare. Det viktigaste för dem är att kunna fortsätta sin konst, vilken form den än tar.

Härom året annonserade The Residents den ultimata samlarboxen, i ytterst få exemplar. Alla deras skivor och alla deras filmer, oklart omfattningen till och med för bandet själva, prydligt packade i ett stort kylskåp tillsammans med diverse prylar, bland annat ett autentiskt ögonglobshuvud.

– Det fanns två. Ett exemplar såldes, men det andra donerades faktiskt till The Museum of Modern Art i New York. The Residents har väldigt bra kontakter där på MOMA, och när nyheten om kylskåpsboxen först presenterades ville de verkligen ha ett av exemplaren. Men kunde liksom inte rättfärdiga den kostnaden – 100 000 dollar. Så vi träffades och funderade på saken, och kom överens om att om MOMA var beredda att betala alla omkostnader – frakt, material, min biljett till New York för att övervaka installerandet – så skulle vi donera samlingen. Det var ett bra arrangemang. För mig var det väldigt intressant att vara där och få tala med dem som ansvarar för MOMA. Jag lärde mig att museet äger sex miljoner konstverk på papper, och antalet skulpturer och andra konstformer sedan ovan på det. Bara en bråkdel finns att se, och kylskåpet finns inte utställt just nu. Vi donerade faktiskt The Residents kompletta film- och videoarkiv till MOMA dessutom, och sedan kommer allt bildmaterial och allt grafiskt också – den analoga eran fram till mitten av 1990-talet och den digitala efter det. Så deras The Residents-samling växer.

En supermodell som sjunger in en skiva på sin musikermakes skivbolag med sin musikermake som producent och musikalisk motor – det är lätt att dra snabba slutsatser från ett sådant upplägg. Så vad kan man då vänta sig från samma supermodell när hon är frånskild från sin inflytelserika musikermake? Tja, varför inte en flytt från Nashville till L.A., en röst som vuxit i kraft och personlighet, en ännu bättre skiva fylld av varm och kompetent 70-talsrock, och en hel uppsjö gäster som tillsammans mer än väl överträffar hennes ex både i namnkunnighet och i musikalitet.

Här trängs alltså Father John Misty, Laura Marling, Dhani Harrison, Nate Wolcott från Bright Eyes, Benmont Tench och exmakens gamle antagonist Patrick Carney från Black Keys, och ingen av dem ställer sig i vägen för vare sig huvudpersonens milda röst och smarta sånger eller en välbalanserad mjuk västkustproduktion som skulle kunna vara en uppdaterad Lee Hazlewood-skapelse både avseende dynamik och innovation.

Nyheten att Broder Daniel-sångarens soloalbum äntligen var nära slog ner som en bomb i våras. Den 5 maj släpps slutligen Wolf’s Heart, och Patrik Forshage fick en exklusiv pratstund med Henrik Berggren.

– Du, jag måste vila mig lite nu.

Henrik Berggren reser sig ur sin fåtölj, men även om avbrottet i vårt samtal kommer abrupt är jag förvarnad. Orsaken till att vi ses på ett hotellrum trots att vi befinner oss i Henrik Berggrens hemstad är just att han ska få chansen att lägga sig ned en stund då tröttheten slår till.

Efter en halvtimme knackar jag försiktigt på dörren igen och när Henrik öppnar ser han piggare ut. Trots att vi redan hunnit samtala i en och en halv timme återstår mycket att resonera om när landets mest saknade artist efter nio år äntligen återvänder till offentligheten. Men det är en bräcklig återkomst. Henrik Berggrens sätt att prata långsamt och eftertänksamt, lite likt hur Freddie Wadling lät på senare år, skulle kunna vara en följd av hans sjukdom. 

– Jag ligger ned nästan hela dagarna. Om jag gör någon aktivitet, vilken som helst, blir jag dålig efter en stund. Då måste jag lägga mig ned och inte nödvändigtvis sova, men stänga ögonen. Det är ett fängelse, otroligt begränsande. Det är inte ett helt liv.

Henrik har fått diagnosen kroniskt trötthetssyndrom.

– Först försökte jag få mig själv sjukskriven, men det var ett heltidsjobb. Enda sättet jag skulle kunnat lyckas med det var att först bli frisk. Men så bestämde jag mig för att jag måste försöka göra skivan ändå.

En av låtarna på hans kommande album Wolf’s Heart handlar om sjukdomen. I I Need Protectionjämför Henrik Berggren sitt tillstånd med att utsättas för napalm. 

– Den är lite lik modernistisk poesi, som jag hatar egentligen. Men i det här fallet gick det inte att förklara på något annat sätt. Det är väldigt djärva metaforer, den bästa är kanske ”feel the hug of nothing”. Den låter kanske trivial till att börja med, en oxymoron, men om man känt något liknande vet man att intigheten kan gripa om en så att det känns just så.

Henrik ruskar av sig frågan om vilken sorts reaktioner en sådan låt genererar. 

– Det är väl ingen som lyssnar på det sättet. De lyssnar på soundet, som också är väldigt coolt. Grejen med den här sjukdomen är att man måste prioritera vad som är viktigt i livet. Hittills har jag inte prioriterat det sociala någonting. Jag är ensam hela tiden, inte för att jag inte vill vara social, men det är en av de grejer som gör mig tröttast allra fortast.

Men folk måste vara oroliga för dig? Vad säger dina nära? 

– Många tycker väl att… de säger det inte, men… ”han har alltid haft sina egenheter, sina problem, psykiska grejer och så där, det här är ingen skillnad”. Men jag träffar dem ju inte, så jag vet inte vad de tycker.

Vad säger din mamma?

– Hon får väl några idéer ibland, ”nu får vi ta tag i det här och se om det går att göra någonting”. Men det är jobbigt att lägga ner tid på att söka upp annan sjukvård, eller att hoppas. Det är enklare att bara ge upp. Sannolikheten att jag skulle hitta något som kan hjälpa mig är så minimal så det är inte värt att lägga ned tid på.

Hur har det fungerat att spela in en skiva under sådana förutsättningar?

– I studion fick jag ta pauser och gå och lägga mig hela tiden. Emellanåt var det jävligt jobbigt, när bas och trummor skulle läggas och det var ljud överallt. När gitarrerna skulle spelas in var det inga problem.

Henrik reser sig upp och hämtar vatten och nötter. 

– Och så får jag nog ta lite medicin, suckar han och rotar i innerfickan på rocken han slängt på hotellrummets säng.

– Jag får amfetamin utskrivet nu. Vilket ju är lite lustigt, att staten helt plötsligt subventionerar droger till mig, fnissar han och sväljer två tabletter. 

– Jag har märkt att om jag dricker alkohol mår jag bättre. Jag blir inte lika fort trött då, av någon anledning. Men jag har inte druckit något alls på ett och ett halvt år nu. Det är inte att jag har bestämt mig för det, snarare det motsatta, att jag ska dricka för att se hur bra alkohol funkar för mig. Men det blir aldrig av. Det är otroligt med tanke på hur det var förr i tiden, då blev det aldrig av att någon var nykter.

Henrik har haft det så här i fyra år sedan sjukdomen slog till, plötsligt och med full kraft.

– De första månaderna var det lite sämre, men det kan vara att jag har lärt mig att anpassa mig. Jag försökte väl leva normalt varje dag, ”Äh, om jag inte bryr mig om det så mycket så känner jag inte av det, det är väl mest i mitt huvud”. Så höll jag på under kanske några månader, men det fungerade ju inte alls, skrattar Henrik uppgivet.

– Sedan fick det ytterligare allvar när jag förstod att det inte skulle bli bättre. Då blev det som en sorgeperiod i ett halvår, ungefär som när man sörjer sin egen död. Och sedan känner jag att man får försöka göra det bästa av vad man har.

Hela tiden återkommer Henrik Berggren till en beskrivning av sitt tillstånd som halvt död. 

– Så är det ju. Jag har den känslan att halva jag har gått över till andra sidan. Jag är inte här helt, och jag kan inte riktigt bry mig om något heller. Det är en konstig spöktillvaro. Den största delen av mitt gamla liv är borta, det mesta jag brukade göra har jag fått lägga ned.

Ser du att det finns någon återvändo?
– Nej, det tror jag inte. Att hoppas på något annat är jobbigt, så det bästa är att man ger upp. Det låter jävligt hårt, men…

Det ska inte blandas ihop med dödslängtan, slår han fast. 

– Det liv jag har är bättre än inget liv, så är det. Men samtidigt är jag ju inte speciellt rädd för att dö, för den livskvalitet jag har är så pass låg. Men jag ska inte säga så, för när man ställs inför det vet jag inte. Jag skulle kanske vara lika rädd som alla andra.

Henriks Berggrens första album i eget namn har varit på tapeten ända sedan han annonserade den nyskrivna låten Hold On To Your Dreams vid Broder Daniels avskedskonsert på Way Out West 2008. I Klas Ekmans bok When We Were Winning från året därpå talar Henrik Berggren om albumet, om sitt behov av att få slå ur underläge och att bevisa något med ett första eget album. 

– Jag känner inte att jag har något att bevisa längre. Eller jo, en grej har jag att bevisa, och det är att jag kan skriva och skapa mig själv också i den här åldern utan att det känns konstlat eller ovärdigt.

När Wolf’s Heart nu till slut kommer är han inte längre i det underläge som Henrik Berggren för åtta år sedan beskrev att han trivdes i. I sin frånvaro har han blivit en saknad och efterlängtad ikon.

– Förr trivdes jag bäst i underläge av gammal vana, men nu har jag trätt in i legendstatus. Om någon säger positiva saker så suger jag i mig bara.

Det har hänt mer än bara det. Låten Parties kan närmast beskrivas som varietémusik, och även om textrader som ”Sobriety is such a bore” och ”I’m going to hell, but I do it well” är drastiska har de samtidigt glimten i ögat.

– Det är humor i den, det har jag aldrig gjort förut. Det är helt utanför vad någon skulle förvänta sig av mig. Men jag tycker att jag får ihop det.

Tycker du om att utmana föreställningarna om dig själv?

– Det är aldrig något mål, men om det dyker upp så välkomnar jag det. Men det måste isåfall vara på ett sådant sätt att det känns självklart när man hör det.

Även skivans avslutande What Could Have So Hurt A Heart bryter av mot de flestas föreställningar om Henrik Berggren.

– Jag tycker att den låter som någon sorts musikallåt. Och texten, det är så otroligt olikt mig att skriva så. Det ger mig en extra njutning.

Nöjesguiden #3, 2017.

Men det mesta på skivan har en avsevärt mörkare ton. Vargen vars hjärta givit namn till skivan ”knows one reply: turn it on itself”. Och Henrik Berggren låter ”the wolf feed”. 

– Att vargen bara vet ett svar, det är ju att den är negativ till allt. Och att den vänder sig in mot sig själv är att den inte för någon dialog med omvärlden och sluter sig och odlar sitt eget hat.

Och vargen är du. 

– Det är jag. Jag har väl varit så under större delen av mitt liv. En slags bitterhet är det, sårad stolthet, sårad kärlek, det är det det handlar om.

Har du levt med vargmetaforen under längre tid?

– Den är åtminstone så gammal som låten, och låten är flera år gammal. Men jag har nog letat efter en symbol för den där bitterheten.

Finns det en terapeutisk funktion i att sjunga om vargen?

– Jag har ofta inbillat mig att om man skriver om något så har det en avvärjande effekt. Ofta skriver jag om framtiden, att den ser mörk ut, och så tänker jag att då kan det inte göra lika ont sedan när det blir så som jag skrev.

Inför vårt möte har Henrik skissat på ett pressutskick, som jag fått ta del av i ofärdigt skick. Där skriver han om sin barndom, om den otrygghet och avund han kände redan då. Mot kamrater som han uppfattade hade ”normala” familjer, som inte skrek åt varandra hela tiden. 

– Allt det där hatet, det kommer ju inte av sig själv. Det har hänt något med mig som har lett till det. För man hatar ju för att skydda sig själv.

I Klas Ekmans Broder Daniel-bok berättar Håkan Hellström om när han lärde känna Henrik Berggren i rökrutan på Samskolan i åttan. Han säger att hans första intryck var att Henrik Berggren hatade alla, särskilt snobbiga människor. Henrik nickar åt berättelsen och sitter sedan tyst länge innan han fortsätter beskriva sin varg. 

– Det är svårt när man går igenom vad som driver en, när man kommer fram till sådant som man kanske inte så gärna vill veta om sig själv. Men hat är bara en mänsklig känsla som alla andra, och när man har erkänt det för sig själv kan man hantera det bättre.

Tar det sig andra uttryck nu, än genom de droger du använde förr?

– Ja. Mer konstruktiva. Jag följer mitt intresse, läser vad jag vill, gör vad jag vill. Genom min sjukdom lever jag i min egen värld, utan så mycket kontakt med omvärlden alls. Som att jag totalt klippt av alla band till världen. Det är lite skönt att göra, att bara flyta iväg.

Mitt i hans egen kamp att befria sig från negativa känslor och mitt i sin sjukdomssituation håller Henrik Berggren fast vid en bakdörr att fly igenom, möjligheten att bli vargen igen. Han avslutar sin presstext med orden ”Om inte. Vargen är redo för totalt krig, för alltid. För mycket blod har spillts för att sluta i en kompromiss.”

– Så är det. Jag känner av den, precis som vanligt. Det är hårda ord, men så är det faktiskt. Allt det där är ju ett försvar.

”Sentio non frangor”, skriver han. ”Jag kommer inte att knäckas”. 

– Det är mitt motto. Att kunna känna och vara känslig, men inte vara svag. Det är inte något jag levt upp till direkt, jag har varit känslig och svag.

Bland de egna vägar Henrik Berggren tagit under åren sedan Broder Daniel är studier en som varit särskilt viktig. 

– Jag ägnar mig mest åt läsning, så är det, det är det mina dagar går ut på. Men jag pluggar ingenting just nu. Jag har varit inskriven på universitetet i över tjugo år, humaniora, även om det vissa år varit just enbart inskriven. När man har samlat på sig mycket blir man ganska självgående i den där världen, så jag kan följa mina egna vägar.

Just nu innebär det inte att ta universitetspoäng.

– Varför skulle jag det?

Henrik beskriver sig själv som en långsam läsare. 

– Vanligtvis läser jag väldigt långsamt, och märker varje ord. Jag är väl poesiläsare mer än romanläsare. Jag tycker att det är något fult med romaner, för att de imiterar något. Den bästa romanen är den som imiterar något nära – det är en sådan löjlig lek.

Bland favoritförfattarna finns till exempel Tacitus, som Henrik läser på latin. 

– Han är en konstnär.

Henrik Berggren vill inte direkt tillstå att han behärskar latin, ”det vore djärvt”, men han läser på språket även om han beskriver det som ”rostigt”. 

– Jag läser de franska författarna på franska, och de grekiska på grekiska. Fast jag är rostig på alla språken, utom på franska.

20 års läsande har påverkat Henriks textförfattande. 

– Jag vill inte lyfta fram min bildning, eller vad man ska kalla det, i texterna. Men om man läser texterna på skivan kan man nog ändå se det. Att skriva texter och poesi – det finns väldigt många instrument när man skriver texter och poesi, och att känna till dem och kunna hantera dem är väldigt bra. Om man känner sig hemma i poesin får man ett annat självförtroende. Men kontentan är ändå att man bryr sig mer om form och om retoriska figurer. Tanken är inte att man ska lägga märke till dem, utan bara tycka att det är väldigt övertygande och vackert.

Det är något helt annat än Henriks tidigaste Broder Daniel-texter. 

– Jag var ju så emot allting sådant. Det var nog för att jag tyckte att så många som använde ett kryptiskt språk med liknelser och metaforer gjorde det för att dölja att de inte hade någonting att säga. Jag tyckte så illa om att få den känslan, att det inte fanns någon själ där bakom.

Musikaliskt har Run Andy Run alla delar som gör att man associerar till den ultimata popmusiken, men textmässigt är Henriks text till sin gamla vän Anders Göthberg efter hans självmord djupaste allvar.

– Det fanns inget sätt att närma sig det ämnet än med en lätt melodi, det passade så väl ihop.

Hade du försökt närma dig samma ämne på andra sätt?

– Jag tror det. Jag tyckte att Anders var tvungen att avhandlas, liksom.

Det här är första gången Henrik gör en skiva utan Anders Göthberg. 

– Jag saknade honom väldigt mycket i början. Han var en sådan person som man alltid bollar med, och nu kunde jag inte fråga vad han tyckte om olika saker jag hade gjort. Det var asjobbigt. Men han sa ju alltid att allt jag gjorde var dåligt, i och för sig. Då fick jag ändra för att försöka övertyga honom, men hans svar blev aldrig att det blev bra. Han var en väldigt hård kritiker. Men sedan, när man kom med nya saker, så kunde han säga att ”nej, du ska göra som du gjorde förut”.

Henrik beskriver det som att tiden tappat sitt grepp om Anders, att Anders är för evigt ung. 

– Jag har hört flera som börjar gråta när de lyssnar på låten. Det är ganska tydligt i texten vad som har hänt, så det kanske inte bara är de som känner till hela historien som känner något.

Bland musikerna som spelar på låten finns både Theodor Jensen och Lars Malmros från Broder Daniel. 

– De kände nog också att det ankom på mig att skriva om Anders. Theo kanske tyckte att det var lite mycket bitterhet i den. Men det är nästan där kärleken är tydligast, tycker jag, då är jag inne i honom.

Är det den enda låten på skivan som inte handlar om dig?

– Alla andra handlar om mig. Jag tycker att till och med den handlar ganska mycket om mig. Jag sjunger det där att ”du hade rätt om mig, Anders”. Han sa att jag hade isolerat mig för mycket, att jag hade gett upp på allt och ruttnade bort.

Henrik och Anders var inte så nära varandra precis på slutet. 

– Vi hade ju kommit ihop oss lite. Inte så att vi var ovänner, men han sa hela tiden om mig att jag var isolerad. Han bodde i Stockholm och jag i Göteborg, och han ringde bara när han var full.

Och du ringde honom?

– Nä, jag tror inte jag ringde honom. För om han inte var full så gick han inte att prata med, och om han var full gick han inte heller att prata med. Så när ska man ringa, liksom?

Än har inte Henrik landat i förlusten. 

– Det går aldrig att vänja sig vid, Det känns alltid helt fel. De två sista raderna, som man inte ens hör, är ”now reality won’t heal, because you’ve made the world unreal”. Istället för att acceptera någonting så har världen blivit lite mer overklig. Det var inte så det skulle bli, det var inte så Guds plan såg ut.

Men nu finnsdet ändå en nutid, och efter Wolf’s Heart kanske också en framtid. 

– Jag hade ju tänkt att jag inte skulle göra något mer efter den här skivan. Men till min förvåning har jag skrivit en massa de senaste månaderna. Text kommer så otroligt enkelt för mig nu. Men jag tror inte att jag kan överträffa den här skivan.

I musiken Henrik skriver nu finns inte vargen kvar, på gott och ont. 

– Det är en mycket mer blodfattig värld. Den har en mycket mer resignerad känsla över sig.

Wolf’s Heart (Woah Dad!) släpps den 5 maj, och under sommaren kommer Henrik Berggren att göra en kortare turné på festivaler och nöjesfält uppbackad av musiker från flera av Göteborgs allra bästa band. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Medan vi bygger upp peppen alltmer inför Ray Davies efterlängtade återkomst om några veckor smyger lillebror Dave ut ett nytt album som han gjort tillsammans med sin son, och bland The Kinks-vänner kan glädjen inte vara större.

För även om det ibland framstår som lite ljudmässigt skissartat när electronicasonen laborerar med vintage trummaskiner och portastudios är sångerna av allra varmaste och mest välgjorda karaktär. Som sångare har Dave Davies alltid utmanat sin storebror Ray, och här balanserar han ett mjukt och melodiskt poptonfall med stunder av ljus bräcklighet som påminner om Syd Barrett till exempel i Love Has Rules of It’s Own. King of Diamonds är mer bestämd och kraftfull till sitt uttryck, och smarta Slow Down likaså titelspåret är två av flera exempel på modern och pigg gitarrpop.

Baksidan av myntet är några långa menlösa gitarrsolon av den menlösa ekvilibristiska karaktär som äldre gentlemen med en föreställning om att de är nere med bluesen hänger sig åt (”om inte Robert Johnson så åtminstone Mark Knopfler”), men vägt mot skivans kvaliteter är det lätt att ha överseende med sådana skönhetsfläckar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”It got too hot, and so he overthrew the system”. Med sådan drastisk lyrisk flyhänthet inleds Things It Would Have Been Helpful To Know Before The Revolution på Josh Tillmans tredje album som Father John Misty, och därmed sätter han tonen för både hur låttitlar alltid borde formuleras och för en lyrisk flyhänthet vars like inte hörts sedan Randy Newmans allra mest inspirerande stunder.

Med ett temaalbum om mänskligheten gapar Father John Misty över de största tänkbara styckena, och redan i skivans inledande epos till titelspår förklarar han hela existensen, med könsroller, religion, kapital och politisk manipulation. Det skulle vara svårtuggat i sin gigantiska pretentioner, om det inte samtidigt vore så förbannat fyndigt och kul.

Han glöder av självförtroende i sina texter och nästan ännu mer i hur han utvecklat värmen, innerligheten och personligheten i sin sångröst. Tillsammans bidrar sådant till stunder som The Memo, där oändlig musikalisk skönhet och änglakörer kombineras med klarsynta iakttagelser i smarta oneliners som ”Narcissus would have had a field day if he could have got online.” Sångerna är huvudsakligen pianodominerade ballader, perfekt orkestrerade med adekvata blåssektioner, Nico Muhly-arrangerade stråkar och när det behövs till och med en kraftigt överdimensionerad gospelkör. Och å andra sidan med små elektroniska detaljer, subtila knäppningar och mjuka elpianon, som balanseras till en rent överväldigande dynamik.

Albumets centralverk är ett 13 minuter och ungefär 18 verser långt epos, stilla och mjukt akustiskt för stråkar och akustisk gitarr, om flytta från LA till New Orleans, från ”these LA phonies and their bullshit bands, that sounds like dollar signs and Amy Grant”, och från bilden av sig själv som ”the oldest man in folk rock”. För Josh Tillman dissar konsekvent de album han gav ut under sitt riktiga namn som falska och tillgjorda, till skillnad från de tre han gjort som Father John Misty. Men från en ironiker och cyniker av rang går sådant förstås inte att ta riktigt på allvar, och hans gudomliga komedi är proppfylld av svärtad humor, överdrifter och rena skrönor, som när han citerar sin pappas sista ord, ”It’s like my father said before he croaked / ’Son, you’re killing me’ and ’That’s all, folks!'”.

”Try something less ambitious the next time you get bored, o my Lord”, sammanfattar han hela skapelsen och kanske samtidigt sin egen magnifika albumkonstruktion i genialt betitlade When the God of Love Returns There’ll Be Hell to Pay. För sanningen är att ett mastodontverk som Pure Comedy med ett dystopiskt fokus på mänsklighetens ödeläggelse av världen borde vara alldeles för omfattande och krävande. Om den nu inte hade varit så här fantastiskt smart, välfunnen, välkomponerad, vacker, tänkvärd och framför allt underhållande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Utanför sina regalier kan British Sea Power framstå som att man tonat ned sina mest pretentiösa ambitioner när de återvänder i albumformat efter fyra år. Istället blir det omedelbara intrycket att deras gitarrindie åtminstone till delar är tätare och intensivare än tidigare. Echo & The Bunnymen är den mer populistiska referensen, men för finsmakare av intensiv, gitarrtät och melodistark ärkeindie från sent 1980-tal är The Icicle Works en närmare liknelse.

I ballader som Electrical Kittens är deras pompösa dramatik av storartat och efterlängtat Pulp-omfång. Och även i populärupplaga har British Sea Power fortfarande en del intellektualitet att förmedla. Texterna är skrivna i vanmakt över Brexit- och Trump-tillvaron, med Kurt Schwitters som utpekad främsta inspirationskälla. Keep On Trying är en munter peppsång med det käcka tyskspråkiga omkvädet ”Sechs Freunde” som till och med Europafientliga britter listar ut betydelsen av, och den som googlar albumtitel och texternas egennamn kan kvittera ut fem högskolepoäng och mycket nöje som resultat.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När en lös sammansättning profilerade musiker bildar ett superband för att ordna musikalisk lekstuga, bränna massor med pengar och studiotid och härma personliga idoler inom 17 olika genres kan det barka precis vart som helst. I fallet BNQT, ledda av Eric Pulido från Midlake och med Ben Bridwell från Band of Horses, Alex Kapranos från Franz Ferdinand, Fran Healy från Travis och Jason Lytle från Grandaddy, barkar det precis alldeles dit all musik borde barka.

Till sprudlande powerpop, exemplariskt komponerad och framförd med lika mycket finess som entusiasm. Till extremt hitvänlig glamrock, lika komponent och euforisk även den. Till stompig The Rolling Stones-boogie via Primal Screams Rocks Off, givetvis också den oantastlig och full av glädje. Oberoende av vilket är arrangemangen konsekvent av XXL-storlek, och när det inte borde gå att lasta på fler lager ovanpå surrande gitarrer, mäktiga blåssektioner och dynamiska orkesterarrangemang dyker det utan att stjälpa hela lasset upp en liten friformig piccolaflöjt i crescendot på Tara.

Från ingenstans har BNQT gjort ett sprudlande popalbum som vi kommer att referera till intill Jellyfish Bellybutton och Tom Pettys Full Moon Fever under årtionden framöver.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Efter de senaste årens album tvingas man konstatera att den lyrik och hantering av en muntlig berättartradition som låg till grund för Bob Dylans Nobelpris verkar tillhöra historien. Det album med julsånger som vi till att börja med betraktade som ett lite excentriskt (för att inte säga kufiskt) avbrott från Det Stora Skapandet har följts av inte en utan två skivor med inte särskilt omvälvande Frank Sinatra-tolkningar, och så nu en tredje utgåva konventionella tolkningar av amerikanska standards, den här gången i mastodontformat med 30 sånger över tre skivor. Det är med andra ord dags att bedöma Bob Dylan inte som Den Stora Konstnären utan som en konservativ underhållningsartist vilken som helst, men med större budget och större friutrymme i relation till exekutiva affärsansvariga än de flesta.

Han har råd att putsa upp sin turnéorkester så att glansen i deras orkesteruniformer och framföranden är bländande, och han har råd att säkra arrangemang på Nelson Riddle- eller Axel Stordahl-nivå, vilket man inte kan påstå om hans närmsta genrekonkurrenter Rod Stewart och Robbie Williams. Det innebär krispiga och luftiga arrangemang, där solister – oftast gitarr istället för originalarrangemangens piano – får utrymme att vara subtila och där balansen mot den bakomliggande stilla ensemblen är perfekt. I en sådan kontext är det lätt att förstå att Bob Dylan dras med i stundens ingivelse och girigt sjunger sig igenom den kompletta Stora Amerikanska Sångboken innan han släpper iväg musikerna.

Att resultatet ges ut på skiva har dock mest att göra med Bob Dylans oberörbara status, och jag gissar att en och annan skivbolagsboss håller god min men får lov att använda bettskena för att hantera nattligt tandgnisslande. För i skarp kontrast mot de delikata orkesterarrangemangen står nämligen de vokala karaokeinslagen. Det var definitivt inte för sin röst som Bob Dylan fick det där Nobelpriset, och om den har skorrat som sand och lim förr har den fullständigt klibbat ihop här. Hans sätt att ostadigt slira fram i sångerna har en tonsäkerhet som bara en mamma kan älska, och kanske ett par miljoner blint lojala dylaniter som tolkar in personliga och avvägda ambitioner i kraxandet.

Man hade kunnat önska sig att han åtminstone snutit sig innan han oengagerat och täppt-i-näsan tog sig igenom Sentimental Journey, och tyvärr är ostadigheten i inledande I Guess I Have to Change My Plan norm för hans insatser. Ännu värre är This Nearly Was Mine och Stardust, som verkligen skär i öronen.
As Time Goes By och These Foolish Things är snygga men inte särskilt välbehövliga intill alla andra tolkningar, medan Stormy Weather är så delikat arrangerad att bristerna hos vokalisten faktiskt knappt noteras.

Men även om det går att hitta några sådana enstaka förlåtliga stunder är Triplicate nästan 100 ganska olidliga minuter att utstå, och det är Bob Dylans fel helt och hållet.

”Sjung det bättre själv då”, hörs några av de mest lojala dylaniterna protestera, och om herr Zimmerman bara har vänligheten att släppa albumet i en instrumental version lovar jag inte bara att lyssna ofta och sätta ett betydligt högre betyg på den. Jag skulle till och med kunna övertalas att faktiskt sjunga det bättre själv. Det vill inte säga lite.

Skivrecension

Snart 50 år in i sin antikarriär fortsätter de evigt maskerade The Residents sitt nyfikna avantgardistiska skapande. Det överraskande den här gången är inte deras myckna användning av ljudeffekter som fågelkvitter, barnskratt, ångvisslor, krossat glad och till och med elefanttrumpetande. Det överraskande är att inget av det är random utan högst befogat i relation till ett berättande som är kronologiskt, konventionellt och rentav journalistiskt i sin tematik över tågolyckor genom tiderna. 

På samma sätt är det mest oväntade med de musikaliska konstruktionerna att de låter ganska …vanliga, allra mest så den vänligt elektroniska popen iShroud Of Flames. The Residents-följare som önskar något mer halsbrytande får åtminstone antydningar i de intensiva gitarrutsvävningarna under andra halvan av Death Harvest, medan nostalgiska långvariga fans kan le igenkännande åt återanvända detaljer från stunder som Bach is Dead och små blinkningar åt Snakefinger.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden