Du vet hur det brukar sluta när musiknördar och listbitare plötsligt står där med jättebudget och fria händer att göra vad de vill med ett soloalbum. Just det. De åker till Nashville och bokar stråksektioner, de hyr in alla de där exceptionella studiomusikerna som spelade på countryfavoriterna men som förblivit doldisar utom just för nördar, de ringer in en och annan legend av varierande kvalitet (Mark Knopfler?), och sedan står de där och vet inte vad de ska göra med alla de resurserna.

I Dan Auerbachs fall går det ändå ganska väl den här gången. Med assistans av John Prine hade han med sig en och annan smart poplåt in i situationen, och då funkar hans postmoderna hållning med övertydliga retroflörtar i orkestrering rätt bra trots att det egentligen var rätt uttjatat redan för ett decennium sedan.

Malibu Man med stor 70-talsorkestrering är kul, och ännu mer så den vintage-popiga Living in Sin, som trots att den är mer än lovligt banal ändå är äventyrsfyllt som ett nöjesfält designat av Jeff Lynne.

Bland invändningarna är Cherrybomb särskilt svår att passera. Trots omisskännliga gitarrinsatser av Duane Eddy (jo, verkligen!) innebär kombinationen utstuderad slackermentalitet och frånvaro av melodiska krokar att den låter som en refuserad Beck-outtake från början av 2000-talet.

Att Dan Auerbachs sångröst på sin höjd kan beskrivas som genomsnittlig är också orsak till en kvardröjande tveksamhet, men den engagerande inledningen med Waiting On A Song och den avslutande och lika alert galopperande och mjukt orkestrerade Show Me bidrar i sina respektive ändar till att slutomdömet ändå blir snäppet mer positivt än skivan kanske egentligen förtjänar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En gång var Sonic Youth avantgarde. I sitt experimenterande och utforskande var de oförutsägbara, och när de började känna sig för bekväma utmanade de sig själva med vrickade sidoprojekt eller genom att bjuda in Jim O’Rourke för att vända upp och ner på allt. Så är det inte längre.

Med stöd i trygga kollegor som gamla bandkollegan Steve Shelley och understimulerade medlemmar ur bland annat My Bloody Valentine har Thurston Moore gått ifrån omvälvande experiment till ett långsamt finslipande av sitt färdiga konstnärliga uttryck. I fem jättelånga stycken fördjupar han sig här i eftertänksamt och långsamt växande jammande, och det är inte utan att man längtar tillbaka när hans band var mer intresserade av Rock N Roll Unconsciousness.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Ett samtal med Perfume Genius pendlar mellan ytterligheter, precis som hans musik. Nöjesguiden möter artisten som lärt sig acceptera rädslan och obekvämheten i livet.

När han talar om hur hans partner påverkar hans skapande är det med innerlighet och djupaste kärlek. När han talar om de kränkningar och trakasserier han utsattes för som barn är det å andra sidan med djupaste smärta. Tillsammans utgör sådana känslolägen grunden för musik som är innerligt vacker och lika starkt smärtsam.

”When it happens again, baby, hold on and stare the down, When it happens again, baby, hold on”

En av de starkaste sångerna på Perfume Genius fjärde album No Shape heter Just Like Love. Med ett mjukt vibrato sjunger Mike Hadreas, som Perfume Genius egentligen heter, stilla och mjukt om sin egen upplevelse av ständiga kränkningar under uppväxten.

– Små barn följer blint sin instinkt utan att stanna upp och ifrågasätta den överhuvdtaget, man är den man är. Ibland känner jag att jag skulle vilja hitta tillbaka till den där känslan jag hade som fyraåring, till skönheten i de ögonblicken. Sedan när man blir äldre och mer självmedveten kan det bli så att man drar sig in i sig själv, och börjar se sig själv mera genom hur andra ser på en. Särskilt när man blir tonåring. Jag skulle vilja nå de barn som är annorlunda, som känner sig avvikande, och bara förmedla att ”håll ut, det finns en plats för er”.

Barn har inga problem med olikhet eller personer som är annorlunda, men sedan händer något, menar Mike Hadreas.

– Det är verkligen skruvat. Jag minns från min uppväxt de ögonblick när sådant hände, när folk som hade varit mina kompisar istället började gadda ihop sig mot mig och kommentera småsaker. ”Kolla, han går som en tjej”, eller så, och så utvecklades den hierarkin och plötsligt behandlar hela världen en så.

Det var inget som han uppmärksammade vuxna på. – Jag tror att det är en viktig del av det hela. Skammen över att jag inte var mer maskulin, och att vara maskulin var att inte skvallra, att inte gnälla eller klaga över hur jag blev behandlad. Jag tänkte att om jag skulle kunna få dem att sluta var jag tvungen att låtsas som att det inte hände, och försöka vara lite tuffare. Jag menar, de var ju på mig för att jag var annorlunda, då ville jag ju inte gå och be om hjälp för att jag var annorlunda. De bara fortsätter banka in det, och det påverkar hur man ser på sig själv. Man börjar trycka undan delar av sig själv, och först på senare år har jag börjat förstå hur starkt det påverkade hur jag betraktar mig själv och världen.

– Genom musiken har jag börjat förstå att jag kan så mycket mer än jag trodde. Att skriva sånger, att våga stå på scen, jag är ständigt förvånad över att jag klarar sådant. Men jag bär ju omkring på samma bild av mig själv som när jag var 14.

Hur borde människor i hans närhet ha reagerat? – De borde definitivt inte ha tillåtit så mycket. Folk tilläts säga saker till mig som var helt… Kalla mig saker, säga åt mig att dra åt helvete. Ingen fick någon konsekvens av det, jag fick hantera det själv inom mig.

Mike Hadreas röst spricker vid minnet, men han saktar inte ned. – Vare sig det var småsaker eller värre borde lärarna ha stoppat det direkt. Men det hände inte. Inte ens när jag försökte få stöd av lärare eller av rektor. Det fanns till och med lärare som ”retades” och drev med mig. De kanske delade ut något papper enbart till flickorna, och till mig, med ett skratt, eller…. Jag hade väl inget emot att sorteras med flickorna, men att bli retad för det.

Till slut började han använda situationen till sin fördel. – Jag skolkade från lektioner genom blackmail mot lärarna. Om de inte tänkte skydda mig kunde jag lika gärna dra. ”Jag kände mig inte trygg på din lektion, så jag gick”, och om de klagade så anmälde jag att de inte ingripit.

Fortfarande finns det situationer där Mike Hadreas träffar på människor som sina forna plågoandar. – Visst händer det fortfarande. Inte lika mycket, men jag kan styra hur jag framstår. Jag kan gömma mitt sätt att röra mig, visserligen ganska dåligt, men i någon mån kan jag anpassa mig. Det är knäppt och inget man borde göra, men… Ärligt talat går jag sällan utanför huset, så folk får inte så många chanser att trakassera mig på gatan.

Den nya amerikanska presidentadministrationen beskriver Mike Hadreas som mobbning i jätteformat. – Men jag är inte överraskad. Utifrån de erfarenheter jag har från min uppväxt visste jag att det finns en stor grupp i USA som är rasistiska och homofoba, men jag hade inte förstått att de var så rädda, så idiotiska, så styrda av sin reptilhjärna att de skulle kunna rösta fram någon som är som ett stort elakt barn. Vid gaymarscher står de vid sidan och gnäller – ”vi måste skydda familjestrukturen”. Men jag gör ju inget som hotar den där jävla familjestrukturen. Det är ju inte så att jämlikhet innebär att plötsligt är det de äldre vitas tur att lida.

– Det är läskigt, och jag är inte optimistiskt. Jag tror att det kommer att bli värre. Dåliga saker kommer att hända. Vi behöver verkligen hålla ihop, ställa upp för varandra. Om det gäller färg, kön eller sexualitet, vi måste inse att vi behöver kämpa tillsammans. Just nu pratas det mycket om att upprätta ”safe spaces” där folk kan få vara som de är utan att riskera trakasserier. Men jag tänker att det inte behöver vara så svårt. Sluta vara dum i huvudet, bara! Var inte rasist! Det borde inte vara så jävla svårt.

Sida vid sida med oron och pessimismen finns samtidigt något starkt och gott. I Mike Hadreas liv heter det goda Alan, hans partner och kärlek sedan åtta år. De bor tillsammans och har någon sorts ”vanligt liv”, som Mike Hadreas uttrycker det. Men fortfarande finns det problem. – Jag fattar inte varför, men jag antar att det var därför jag skrev sånger om det. Mina förutsättningar känns så lugna, så bra, så varför hänger inte mitt huvud med? Varför kan jag fortfarande ha sådan oro, varför känner jag mig fortfarande så osäker på mig själv? Varför kan jag inte bara slappna av?

Den musikaliska bearbetningen har egentligen inte tagit honom närmare svaren på de frågorna. – Nej. Men jag tror att det tagit mig närmare acceptansen att det alltid kommer att vara så, istället för att försöka förändra det. Och på ett sätt kanske det är bra. Om jag vore helt tillfreds kanske jag inte skulle kunna skapa något, då skulle jag inte ha något att försöka förstå. Men jag tror att jag skulle behöva sluta känna mig så skyldig för att jag har de problem jag har. Jag tror att jag skulle behöva låta bli att kämpa emot så mycket. Genom musiken har jag lärt mig att jag alltid är rädd i allt jag företar mig, men jag gör det ändå. Rädslan försvinner aldrig helt, det är kanske så livet ska vara. När jag växte upp hade jag föreställningen att livet aldrig skulle vara obekvämt, så om jag känner mig obekväm ska jag göra något för att ändra på det. Äta, kanske, eller sova, eller ta droger eller dricka. Jag listade ut en massa sätt att ta bort det obekväma. Men nu lär jag mig istället att leva med det. Det är kanske det man ska göra?

Drogmissbruket ligger numera långt tillbaka i tiden för Mike Hadreas. Det var i kampen mot det missbruket han träffade Alan. – Vi blev båda nyktra samtidigt, och det hjälpte verkligen. Vi gick på möten med Anonyma Narkomaner tillsammans, och höll varandra sällskap. När man lägger av med droger behöver man det, för man översvallat av en massa känslor som kommer tillbaka. Man känner som en konstig stor bebis, allt känns nytt och man får utbrott. Att kunna ha det så bland människor som inte dömer dig känns bra.

Det dröjde innan de blev ett par. – Man ska inte inleda några kärlekshistorier i det akuta läget. Man ska bara fokusera på sig själv. Vi ville göra det rätt, så i sex månader var vi bara vänner, trots att vi hade känslor för varandra. Jag trodde nog att Alan var för bra för mig, för snygg, och att jag var för knäpp för honom. Men det funkade tydligen!

Den mest ömsinta sången på Perfume Genius nya skiva heter just Alan och är ett vackert kärleksbrev till den långvarige partnern, där Mike Hadreas låter smått överraskad över den långvariga lyckan (”Did you notice baby, we sleep through the night, did you notice everything’s alright?”). – Alan blev nog rörd av den. Men när han hörde den första gången sa jag inte att den skulle ha hans namn. Jag tänkte att efter åtta år brukar man kanske inte göra de stora offentliga kärleksförklaringarna. Men han är lika vacker, och jag älskar honom lika mycket, så jag ville ha en sång som handlar om den långvariga kärleken istället för alla de där sångerna som handlar om inledningen på en kärlek.

Perfume Genius album No Shape (Matador/Playground) släpps den 5 maj. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ikväll spelar The Tarantula Waltz på Debaser Strand. Nöjesguiden tog kontakt för att undersöka om Bob Dylan och Sture Allén kommer att finnas i publiken.

Förr stod The Tarantula Waltz i skuggan av förebilder som Damien Jurado och Jason Molina, men med sitt senaste album Blue As In Bliss är Markus Svensson framme i sitt eget uttryck. Hans intensiva och djupt personliga singersongwriter-uttryck rymmer nu udda samplingar, och kanske beror de hoppfulla inslag som skiner igenom det tidigare så kompakta beckmörkret på att han numera är tvåbarnspappa?

Markus Svenssons intensitet på scenen är än mäktigare än på skiva, och med en en låtrepertoar som är lika omfattande som stark är det inte konstigt att Expressen glatt förmedlade fakenyheten att The Tarantula Waltz hade valts ut för att spela några sånger på den slutna sammankomst där Bob Dylan till slut tog emot sitt nobelpris. Ikväll leder The Tarantula Waltz egna evighetsturne honom äntligen till hemstaden och till Debaser Strand.

Vad kan vi förvänta oss av spelningen, Markus?

-Jag kommer försöka göra det till något alldeles extra. Det blir många gäster. Vi kommer vara upp emot nio tio pers på många låtar… om vi får plats. Detta blir en av få spelningar där vi kommer kunna framföra Blue as in Bliss i sin allra pråligaste skrud. Jag är ovanligt peppad inför spektaklet!

Kommer Bob Dylan att vara där?

-Ja. Eller, jag skulle bli väldigt besviken och förvånad om han inte kom. Jag pratade med honom så sent som igår och han verkade inte ha några andra åtaganden i helgen.

-Han sa han skulle svänga förbi Bergianska trädgården och kolla kaktusar på förmiddagen men att han skulle komma till Debaser redan till soundcheck för att kolla att det är ”enough sub-bass in the soundsystem”. Han har lovat att vända plattor från klockan 23ish.

-Sen om han gästar på scen eller inte det vågar jag inte spekulera i, det är mycket som ska klaffa… Jag tror inte Debaser kommer kunna bistå med den permobilhiss som han har i sin rider.

Svensk Akademien då, står de på gästlistan? Sara Danius? Sture Allén?

-Det har varit minst sagt kyligt mellan mig och Sture sen nobelefterfesten då vi hamnade i häftig diskussion om Norge. Det är kanske dumt att hälla mer bensin på den brasan, men man kan väl säga att han är mer av en Burzumkille och jag har ju länge föredragit Mayhem. Vi försökte enas i ett tafatt smaken-e-som-baken-resonemang framåt småtimmarna, men njaa, det har känts kärvt mellan mig och Sture sedan dess. Sara plus 17 står som vanligt på listan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att föreställa sig en svensk psykedelisk musikscen utan Träd, Gräs och Stenar är omöjligt. Med influenser från Ornette Coleman, Grateful Dead och Zappa långt innan det svenska avantgardet ens snappat upp namnen infiltrerade Bo Anders Persson och hans kumpaner effektivt den svenska musikrörelsen för snart 50 år sedan, och när bandet sedan ”tog en paus” under ett par decennier fortsatte de ändå utmana musikens yttre och inre gränser genom att nästla sig in i punkvågens efterdyningar med det förkortade namnet T.GåS. Så småningom växte en livskraftig nypsykedelisk rörelse fram, och i sällskap med Stephen Malkmus och Dungen hittade de sin naturliga scen (och när Bo Anders Persson drog sig tillbaka även identiska bandmedlemmar i form av Reine Fiske dessutom).

När Torbjörn Abelli och Thomas Mera Gartz inte längre finns ibland oss har det alltså ändå blivit dags att tacka för kaffet, och det gör Träd Gräs och Stenar resolut och osentimentalt. I långa och utsträckta jams inspelade under många års sessioner och sammantaget med alla deras nuvarande och tidigare medlemmar excellerar bandet i frisk improviserad psykedelia som till skillnad från många andras hela tiden är melodisk, inbjudande och tillgänglig.

Högtryck över Svealand är knappa 15 fina minuters mjuk suggestion, och Kaffe med tårta är ljudligast och just nu bäst. Bortsett från den rent geniala skrammelbagatellen Pengar förstås. På skivans enda vokala spår skanderar de muntert att ”Jag vill inte ha några pengar, jag tycker pengar är usch usch usch”, i en urpunkinspelning som frivilligt eller ofrivilligt är Sister Ray fast på dadaistiskt improviserad Träd Gräs & Stenska.

Så avslutas skivan med ett vemodigt och definitivt Farväl, och det hade kunnat vara oändligt sorgesamt. Men med Träd Gräs och Stenars historik och förnyelseförmåga i åtanke vågar man trots för många ursprungsmedlemmars frånfälle ändå hoppas att de förr eller senare kommer tillbaka på en påtår.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Kanske var han inte The Soundtrack Of Our Lives främsta psykedeliaförkämpe, även om antydningar i den riktningen går att hitta också på hans solodebut. Av Exit: Highway of Light att döma hade han snarare haft rollen som ankare för den stora och stadiga amerikanska radiorock som också var ett av bandets viktigare kännetecken.

Som producent på Jerry Williams utmärkta coveralbum från förra året hade Ian Person samma roll, och här är liksom där är genomförande och låtmaterial gediget. Hans gitarr är exakt och övertygande hellre än flashig eller extravagant, och att rocklåtar som Great Divide känns så behagligt välbekanta visar bara på hans handlag med rocktraditionens centrala fundament. Fortfarande har Ian Person en bit kvar till en egen sångröst som är mer än bara okej, men Highway of light är ett bra avstamp för en röjig sommarturne. Och som mästarprov inför uppdrag som sideman eller producent är den svårslagen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ingen annan har som Andreas Kleerup försuttit tillfällen till det ultimata genombrottet. Efter extremsuccén med Robyn och With Every Heartbeat kunde han göra precis vad han ville, och det visade sig inte innefatta några ambitioner om internationell låtskrivar- eller producentkarriär alls.

När hans aktier stod i topp kröp han bakom bandnamnet Me and My Army för göra 70-talsrock, och ingen har som Kleerup helt struntat i att följa upp Så Mycket Bättre-deltagande med hitsamlingar eller ny musik.

Den här EP:n är någon sorts greatest hits med flera av hans bästa låtar nyinspelade i lågmälda gitarrversioner, alltså just precis det varje skivbolag med självaktning måste ha bönat om efter hans Så mycket bättre-säsong 2015, och om det ska ses som en summering och ett avstamp mot nya äventyr, som en påminnelse eller bara som ett udda infall är svårt att veta. Att With Every Heartbeat, Until We Bleed och allra mest Longing for Lullabies fungerar fantastiskt i sina nya mjuka arrangemang inspirerade av John Grant, José Gonzàlez och inte minst James Taylor är desto tydligare.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Vem skulle bättre kunna fånga essensen av skönhet och kantighet hos Merle Haggard än Will Oldham, själv en fullständigt oförutsägbar vildhjärna med en ojämförlig närvaro i sin varma röst? Någon originalautentisk sologitarr c/o Matt Sweeney och en hel del fiol till trots avstår han de mest uppenbara countryklicheerna till förmån för mild och stilla folksång och mjuk countryjazz. Dessutom har han den goda smaken att ta mycket hjälp av till exempel A.J. Roach och Mary Feiock för både lead- och stödsång, och det bidrar också till ett resultat lika spartanskt som bedårande.

På samma sätt återfinns Will Oldhams noggranna och personliga urval favoritsånger ofta bland Haggards mer obskyra. Någon Okie from Muskogee finns här inte tillstymmelse till, och den tolkning av självklara Mama Tried som använts för att lansera skivan finns förstås inte med på albumet. Ska man tolka något av Merle Haggards genmäle måste man ju vara lite obekväm och krånglig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med sitt självförklarande namn gör Endless Boogie ytterligare beskrivningar av sitt musikaliska uttryck i stort sätt onödiga. Men faktum är att det ändå inte stämmer riktigt. För den som orkar sig igenom en knapp timme av hipstervarianter av enahanda elektrisk ZZ Top-boogie med fejkat whiskeysydstatsgrowl och utdragna solon finner till sin enorma lättnad att boogien ändå faktiskt tystnar till slut. Trägen vinner.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Javisst var (o)balansen mellan å ena sidan musiker som framför allt var starka personligheter och musiker som i väldigt olika grad behärskade sina instrument en viktig faktor till varför Broder Daniel slog igenom med sådan kraft. Men det var inte den avgörande faktorn. Inte heller den livsfarliga dynamik som uppstod i bandets (o)balans mellan hedonism och engagemang, eller ens i den till synes okombinerbara syntesen av ouppnåelig stjärnstatus och nerepågolvet-direktkontakt med varje enskild individ i sin publik.

Alltihop är oerhört viktigt för Broder Daniels betydelse, men inget av det förklarar skillnaden i genomslag mellan dem och band som Yvonne, och inget av det förklarar skillnaden i hängivenhet hos Broder Daniels följare med de i jämförelse inte alls lika hängivna Kent-fansen.

Henrik Berggren däremot. Han ensam förklarar hela skillnaden. Med ett fullständigt blottande av sitt jag, inklusive de pretentiösa och grandiosa tillkämpade drag som hos honom bara väcker ömhet och förståelse, sjöng han från sitt eget hjärta direkt till sina lyssnares. Motsägelsefullt ibland, inte sällan pretentiöst och grandiost, stundtals fåordigt, spartanskt och vardagligt och gång på gång svårt självdestruktivt har Henrik Berggren alltid framstått som en blottlagd själ, till och med i sina mest teatrala situationer. För lyssnaren är det omöjligt att hålla distansen till en sångare och låtskrivare som inte håller någon som helst distans till sin sång och sitt verk, till sig själv, och för den som är på väg att ifrågasätta och utveckla sin vuxna identitet i opposition med omgivningen har det sällan funnits en mer självklar själsfrände som identifiaktionsobjekt. Det är sådant gör att ingen någonsin kommit på tanken att som med Kent säga att man tycker att Broder Daniel eller Henrik Berggren ”väl är okej”, för så svaga känslor kan aldrig existera i relation till Henrik Berggren.

Så när hans första soloalbum till slut ändå aviseras, åratal efter att han först lovade att det nästan var klart och snart tio år sedan han med löften om snart återseende debuterade en av skivans låtar på Broder Daniels känslosamma avskedskonsert på Way Out West, då är det inte konstigt att vi kollektivt drar efter andan. Med rätta, skulle det visa sig, för artisten som på sin väg mot ikonisering alltför ofta förringats för en musikalitetsgrad som förmodats vila helt insatser från bandmedlemmar som Daniel Gilbert, Theodor Jensen, Anders Göthberg och Lars Malmros visar sig ha åstadkommit ett stort och omvälvande album, värdigt sina gigantiska pretentioner.

Att den skira popsången To My Brother, Johnny är den sortens klassisk popbriljans som Glasvegas verkligen hade behövt för att följa upp sitt debutalbum visste vi ända sedan den oförhappandes dök upp sent i vintras. Den är långtifrån skivans enda fullträff. Referenserna till psykedelisk 60-talspop i Hold On to Your Dreams och I Need Protection är exakta och utsökta, med samma storögda finess som när Soundtrack of Our Lives var som allra vassast, medan dramatiska Wild Child inte bara förmår fylla en av rockhistoriens mest klichéfyllda titlar med ett dramatiskt självrannsakande innehåll utan också musikaliskt tangerar den sortens newwavedisco som Blondie en gång i tiden utvecklade till perfektion. Samma överraskande uppåtkänsla finns på fler ställen och tydligast i glimtarna av ljus och hopp i självförklarande Thirst for Life.

Över allt annat flyger Run, Andy, Run, minnet av och hyllningen till Anders Göthberg. Den ikläds den mest utstuderat sentimentala dräkt som existerar, det Stora Mono-soundet från Brill Buildings och girl-gruppernas storhetstid, och genom att så fullständigt ge sig hän åt sinnebilden för det stora vemodet kopplar det greppet på sin egen förutsägbarhet och blir oemotståndlig även för den mest förhärdade popcyniker.

Men Anders Göthbergs död är inte det enda mörker Henrik Berggren har att hantera. Hans beundran för cynismerna hos författare som La Rochefaucould speglas i kärnfulla mörka och självspäkande oneliners, och metaforerna om det varghjärta av hat och kamp han gömmer är återkommande och färgar även stämningar och dova arrangemang. På samma sätt beskriver han sin isolation på ett närmast fatalistiska sätt, utan vägar till förändring och lycka. I Need Protection blir nästan för mörk med sin storslagna och napalmbrända överkänsliga nakenhet, ”like I have no skin to shield me”.

Men när Henrik Berggren märker att han koketterar med sin olycka lyfter han fram även koketterandes i strålkastarljuset. ”I’m going to hell, but I do it well”, slår han fast i variete-stycket Parties och låter omedelbart en clown brista ut i gapskratt långt bak bland cembalos och horn i arrangemanget.

Igen – det är inte i första hand de många strålande popsångerna som gör storheten hos Henrik Berggren och hos Wolf’s Heart, eller de starka ord som utgör texterna. Det som är så fantastiskt överväldigande och omtumlande, och som faktiskt gör Wolf’s Heart bättre än något annat Henrik Berggren gjort, bättre än Broder Daniels alla skivor, är den fullständiga uppriktighet han ställer sig framför oss med. Den räcker för att göra så att Wolf’s Heart inte bara är Henrik Berggrens storstilade återkomst utan också hans största triumf.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden