Med den bombastiska attityd Arcade Fire visade upp när de släppte sitt förra album och sedan den sortens fleråriga väntan på nästa skiva som är typisk för stadiumband får Arcade Fire skylla sig själva över de uppskruvade förväntningarna. Men även om skivlanseringar hamnat på Coldplay- eller U2-nivå har de musikaliskt hittills alltid varit närmare sin inhemska kanadensiska indiescen. Storslagna visserligen, men snarare på ett personligt känslosvallande sätt än ett dramatiserat Imax-sätt. Här har dock något förändrats.

När ett band kastar sig mellan en massa namnkunniga producenter brukar det vara ett säkert tecken på strategier för att desperat söka idéer, eller värre, att desperat dölja frånvaron av idéer. Vilkendera orsak Arcade Fire har att vingla fram stödda av än Steve Mackey från Pulp, än Geoff Barrow från Portishead och än Daft Punks Thomas Bangalter leder det som alltid till en spretighet som kan fungera i Spotify-tider men som motverkar upplevelsen av sammanhang och riktning.

Titelspårets Abba-konnotationer har redan identifierats av många, och med hitkänslan lånad från dem och andra uppenbara referenser, som Blondie, finns på Everything Now allt som behövs för det breda genombrottet. Här finns det omedelbara, det lättillgängliga, men när Win Butler med övertygelse sjunger att We Don’t Deserve Love på ett av skivans mest laddade och därmed bästa spår är det en utsaga som för första gången i Arcade Fires existens stämmer.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Det är inte ofta Kevin Drew och Brendan Canning samlar ihop hela sitt jättekollektiv, senast för sju år sedan, men här är de alla 20, plus en och annan Jellyfish-veteran dessutom. Klarast lyser som alltid Leslie Feist och Emily Haines, den förra i titelspåret och den senare i skivans bästa låt Protest Song. Men här finns inte bara protester och kamp utan som titeln antyder också tröst, och i Gonna Get Better till och med någon sorts optimism (”cause they can’t get worse”).

Med så många kockar blir det lätt en vägg av intensiv indie-instrumentering, men i även om låtar som den tröstande Stay Happy svämmar över av ljud och idéer finns en subtil groove som väger upp. Och kanske kräver Broken Social Scenes gemensamma musikaliska kamp mot nordamerikansk totalitarism den sortens mastiga samlade kraft.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Född i Syrien, uppvuxen i Saudiarabien och bosatt i USA är Azniv Korkejian Donald Trumps mardröm personifierad. Men i hennes inspelningar med Matthew E White hörs inte mycket av hennes ursprung. Istället sjunger hon sval och elegant orkestral countrypop som den lät i slutet av sextiotalet, särskilt stilig i One of These Days. och lika balanserad poetisk visa inspirerad av Leonard Cohen. Det är utmärkt, minst sagt, men det är inte unikt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För den som inte redan nosat reda på hans tre tidigare soloalbum kan City Music vara vägen till en relation som har goda utsikter att bli lång och djup. Kevin Morby har inte bara en hantverksskicklighet i sitt låtskrivande, som skickligt balanserar mellan pop, singer-songwriter och skramligare uttryck. Han är dessutom intensivt personlig och engagerande, och City Music är det mest kompletta album han åstadkommit hittills.

Albumtitelns stad är New York, och hela albumet är en oreserverad hyllning inte bara till stadens utpekade band som i 1234 (”Johnny, Joey, DeeDee, Tommy – they were all my friends, and they died”), områden eller upplevelser utan till den där speciella stämningen som staden har. Den där intima känslan på Lower East Side, mitt i det överväldigande stora, den där vänligheten och intellektualismen som man ibland möter förenat med cynism och aggressivitet hos en och samma person, den där vardagssmutsen i en kontext som nästan känns sakral. Allt det romantiserar han i sånger som lånar drag från Lou Reed (Pearly Gates) eller Will Oldham (Downtown Lights), och någon gång från Jonathan Richman och Neil Young. Men även med så lättigenkelniga förebilder råder aldrig några tvivel om att Kevin Morby är en egen kraft, och en musiker att följa noggrant i framtiden.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Han tickar i alla de rätta rutorna med sin americana, ibland är den mjuk och akustisk, ibland traditionell med fiol och ibland hårt elektrisk rockig, och hela tiden arbetar han med gedigna melodier och ett lika kompetent hantverk. 

Hans missbruk armbågar sig fram överallt, oftast ångestladdat och skitigt och någon gång med lättnad över att ha lagt det bakom sig och vara på väg hem en sen natt helt nykter och klar, men det personliga och självutlämnande i texterna går inte igen i musiken. Molotov låter Springsteen, Last of My Kind låter Steve Earle, och mäktiga Anxiety tar avstamp i Dylan och landar i Tarantula Waltz ungefär. 

Sådant går det inte att ha invändningar mot, men för att Jason Isbell ska lyfta till den högsta divisionen behöver han hitta sig själv.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det där med enkla akustiska versioner av favoriter ur den egna katalogen är ett grepp som är både billigt och effektivt. Inga musiker att avlöna, inga långa cashflowhämmade perioder av låtskrivande, inga sega konsertpassager där publiken inte känner till de nya låtarna. När Jeff Tweedy insåg rationaliseringseffekterna nöjde han sig inte med att bara slänga ihop ett album hemma i sin studio The Loft, han lanserar det som det första i en lång serie Loft Acoustic Sessions-utgåvor.

Låtarna hämtar han framför allt från Wilcos katalog, med enstaka inpass från sidoprojekten Loose Fur (Laminated Cat) och Golden Smog (Lost Love), och han gör dem med stort allvar och passionerat engagemang. Han sjunger milt och lågmält som om hans enda publik är han själv, och det akustiska gitarrplockandet i Muzzle of Bees är lika mjukt som bländade tekniskt. I Dawned on Me och i Hummingbird rycks han med så mycket att han brister ut i visslande, och i I’m Trying to Break Your Heart hörs helt hastigt en överdubbad elektrisk gitarr intill den akustiska, eftersom Jeff Tweedy är mer engagerad i känslan än att renodla ett dogma.

Med knappa 40 minuters speltid ger Together At Last mersmak, och med tio Wilco-album, något soloalbum och många fler sidosteg att välja ytterligare favoriter från finns förutsättningar för albumserien bli en bagatellartad men mycket fin karriärsammanfattning när den får ytterligare några volymer på nacken. Men för att den här recensenten ska känna sig riktigt nöjd behöver Jeff Tweedy sträcka sig ännu längre tillbaka, ända till sitt revolutionerande ursprungliga countrypunkband Uncle Tupelo. Då blir det här riktigt roligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I ett YouTube-klipp från en skogsdunge sjöng Johanna och Klara Söderberg en cover av Tiger Mountain Peasant Song sommaren 2008, och med det klippet (som nu är uppe i fem miljoner visningar) inleddes den saga om First Aid Kit som sedan dess inneburit tre album, framträdanden för kungar och legender och stora internationella succéer.

Hur har det gått för Fleet Foxes då? Inte riktigt lika målmedvetet spikrakt, kan man lugnt konstatera. Efter deras andra album Helplessness Blues från 2011 blev det tyst, när Robin Pecknold la ner alltihop för att flytta till New York och börja plugga. Sedan dess har bandets avhoppade trummis Josh Tillman under namnet Father John Misty hunnit göra tre album, allihop med samma noggranna komplexitet som Fleet Foxes, men från Fleet Foxes har inte hörts en enda ton.

När Robin Pecknold till slut insåg att studier inte var vad han ville ägna sig åt återvände han till exakt samma ställe där handlagt ifrån sig bandet. Redan med Helplessness Blues började Fleet Foxes folkpop dra åt alltmer komplexa strukturer både avseende komposition, arrangemang och vokalharmonier, och när Robin Pecknold nu fullföljer den utvecklingen finns inte utrymme för några bagateller.

Den tidiga försmaksreleasen Third Of May / Ōdaigahara sätter tonen, med nio minuter av ideliga byten av teman, tempon, takter och arrangemang. Redan där blir det tydligt att Crack-Up absolut inte är för den som söker snabba kickar och okomplicerade melodier,.

Men för den som tar sig tid är det en desto rikare skiva. För lika tungt, svårmodigt och komplext som det är, lika mångbottnat och innehållsrikt och hisnande vackert är det. Vokalharmonierna har kanske inte så mycket med Simon & Garfunkels lättnjutna smidighet att göra längre, men även om komplexiteten är mycket större i stycken som Naiads, Cassadies har skönheten inte minskat alls. Ännu vackrare är stilla Kept Woman som ekar sakralt med stämmor som systrarna Söderberg måste drömma om att sätta tänderna i.

Fleet Foxes kräver tålamod av sina lyssnare när de stillsamt resonerar, ibland djupt introvert och ibland rättframt men försiktigt om förvirringen efter presidentvalet – både i If You Need To, Keep Time On Me och titelspåret – eller om rasistiskt våld i Cassius. När de viskar lystrar vi förstås noggrannare, som man gör, och då får vi tillgång till galaxer av skönhet och förunderlig detaljrikedom.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Han växte upp med Bob Marleys arv i högsta grad levande i familjen och med The Clash som regelbundna gäster i föräldrahemmet. Nu producerar David Bowies producent Tony Visconti den första singeln. Men inbilla dig inte att Cole Salewicz och hans Artbreak lever på andras meriter.

Det finns olika sorters silverskedar man kan födas med. Cole Salewicz kan knappast beskyllas för att ha vuxit upp under välsituerade förutsättningar rent ekonomiskt, tvärtom, men musikaliskt kan man inte få en bättre start. Hans pappa Chris är en legendarisk brittisk musikjournalist, som räknade Bob Marley som en nära personlig vän och som umgicks tätt med The Clash. Men för Cole var det inget speciellt när Joe Strummer kom förbi på en kopp te. 

– För mig var han liksom bara farbror Joe, jag brydde mig bara om fotboll. Det var först när Joe dog, när jag var 14, som jag fattade att The Clash hade längre livslängd än The Libertines och The Strokes. Det är ovanligt med ett band som hade allt – de såg fantastiska ut, deras låtar var fantastiska, det de hade att säga var så relevant. Det är så ett band ska vara. För mig klickar en artist som Kendrick Lamar i alla de rutorna nu, det är så aktuellt och så personligt.

Nu är Cole Salewicz själv på väg att klicka i rutorna. Efter att han spelat förband bland annat åt Primal Scream har Artbreak nu uppmärksammas av Drowned in Sound och BBC. Allt tack vare deras första singel Will to Survive. 

– När jag skrev Will to Survive visste jag att det var örongodis, jag skulle ljuga om jag påstod något annat.

Att Tony Visconti producerat var inte till nackdel vare sig för sound eller uppmärksamhet. Efter David Bowies Blackstar har han ägnat merparten av sin tid åt att återberätta historierna om hur han producerade mer än tio av David Bowies viktigaste album, och Marc Bolans, och Morrisseys.

– Han såg oss när vi var förband till Adam Ant, och han gillade oss. Jag hade faktiskt inte jättekoll på vem han var, men sedan förstod jag. Han har en aura omkring sig. Att arbeta med honom var det bästa som kunde hända oss. Han är så trevlig, så uppmuntrande och fick hela bandet att känna sig viktiga. 71 år gammal och fortfarande lika cool, fortfarande lika hungrig efter ny bra musik och engagerad i att låta folk höra bra musik.

De knepiga konstnärliga krumsprången och krångliga takterna och tempoväxlingarna i indielåtar som Soda Can och My Sweetheart the Drunk kommer från gitarristen Josh Miles, som tillsammans med sin lillebror Benjy, Tom Williams och nyrekryterade Harry Pike utgör resten av bandet. Men Cole Salewicz vill inte riktigt kännas vid referenser som Gang of Four eller termer som art-pop. 

– Vad betyder det? De krångliga verserna är Joshs och Toms. De mjuka refrängerna är mina. Vi trivs tillsammans, så vi hittar sätt att få ihop det.

Dynamiken mellan Cole, Josh och Tom är påfallande. 

– Josh och jag har spelat i tio år, så vi känner varandra väldigt bra. Josh kusin spelade i ett band med Mick Jones dotter, och hon ringde för att fråga om jag kunde spela bas. Jag spelade några gig med henne och lärde känna Josh, men jag är ingen basist, så vi gick vidare och bildade först The Savage Nomads och nu Artbreak.

Will to Survive kompletteras med en video inspelad på gatorna i Brixton.

– Jag var extremt noga och la mig i varenda bildruta, varenda detalj – allt skulle vara perfekt. Jag ville skildra miljön där jag växte upp i södra London. Det var en rätt hård miljö när jag var barn. Tvärs över gatan låg ett kafé där man kunde köpa alla möjliga saker, så det var ofta polisräder.

Stämningen i videon ska också fånga den musik som Cole Salewicz verkligen brinner för.

– Grime är störst! Wiley, det är min kille det. Han är det allra bästa från grimescenen, och just nu är han äntligen på väg att få det erkännande han är värd. Stormzy, Skepta – de där UK-rapparna är verkligen grymma just nu, det är det jag lyssnar på. Inte gitarrmusik. Men det kanske ändras nästa vecka.

Artbreaks debutsingel Will to Survive finns ute nu. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Devo fortsätter att fascinera generation efter generation är inte bara begripligt utan i högsta grad uppmuntrande. Den höga energinivån, de enkla och repetitiva riffen, de stiffa rytmerna och den stötiga nördsångstilen – det är ständigt töntarnas revansch och det är ständigt älskvärt, också i B-Boys påfallande efterapande variant. Men att Brooklyntrion halvvägs har arbetat upp tillräckligt med självförtroende för att plötsligt ge sig hän åt modernare amerikansk machopunk till exempel i Flatlands, det är svårare att fördra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det går inte att överdriva Chuck Berrys betydelse för rockmusiken. Genren hade helt enkelt inte existerat i sin nuvarande form utan honom. Han satte strukturen. Han satte soundet. Han satte lyrikens teman. Han ammade Keith Richards. Han… jaja, vi fattar.

Men lika central som Chuck Berry är för rockmusikens historia, lika fullständigt ointressant är han för rockmusikens nutid. Faktum är att han slutade vara en aktuell musikalisk angelägenhet redan i början av 1960-talet, och lika central som han var i rockmusikens skapande var han i upprättandet av nostalgiscenen med kringresande föredettingar som spelar alltmer uttjatade hits för brödfödan.
Det här albumet annonserades redan innan Chuck Berry avled i mars i år, 90 år gammal, och presenterades som hans första studioalbum på nästan 40 år. Men den dryga halvtimme som utgör albumet är precis den sortens det lapptäcke av inspelningar som brukar dyka upp strax efter legenders dödsfall. Något är helt färdigt, annat är halvklart, en del är uppenbara outtakes, något är live och ytterligare något är enbart utfyllnad.

I den saliga röran här finns inslag av utmärkt originalrock’n’roll. Ett par låtar är rentav strålande i sin genre, som den lediga och vitala inledningen med Wonderful Woman av klassiskt Berry-snitt, där både gitarrspel och Chuck Berrys sång låter ungdomligt och fräscht. På samma sätt fortsätter han att travestera sig själv i låtar som Big Boys och Lady B Goode, men skivans höjdpunkt Dutchman lämnar det mest förutsägbara med en långsam och vass elektrisk groove och en stenhård talad barhistoria. Tyvärr finns här också trött blues, ett generande dåligt shownummer i ¾ Time (Enchiladas), och vad som låter som en helt orepeterad duett med dottern Ingrid i Darlin’. Ännu värre är den låtsaspatois han nedlåter sig till i Jamaica Moon, som till och med är pinsammare än hans tidigare lågvattenmärke My Ding-A-Ling.

Kanske är Chuck faktiskt Chuck Berrys bästa album sedan 1964. Nu säger det inte särskilt mycket, och den som saknar någon av Chess-inspelningarna före det årtalet har ingen anledning att prioritera den här skivan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden