Det finns referenser som aldrig går ur tiden eller blir omoderna, och brittiske Sam Stacpoole bär sin Jonathan Richman-passion med stolthet. Det är muntert och vänligt skramligt, och den akustiska gitarren sliter hårt för att hålla jämna steg med den hemkörda disten från en billig elgitarr. Som sig bör i Jonathan Richman-sammanhang är Paranoia en ren Velvet Underground-stöld, men det gör förstås ingenting när humöret är på topp och sångerna minnesvärda.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
De snurriga knäppigheterna i hans barnramsemelodier (eller snarare antimelodier), de obekväma rytmhackigheterna och de flamsiga ljud- och röstförvrängningsexperimenten är illa nog. Ändå är Ariel Pinks största problem inte det, eller ens att skivan låter som den är inspelad i en odiskad konservburk.
Det största problemet är en vimsighet som tyder på att Ariel Pink har en koncentrationsförmåga sämre än till och med Trumps, och det gör att han hanterar alla dessa dåliga förutsättningar på ett slarvigt, nonchalant och självgott sätt. Eftersom skivan är ett temaalbum baserat på Los Angeles-antihjälten Bobby Jameson – nä, du gör klokt i att inte fråga – flamsar Time to Live runt med en dålig The Doors-pastisch. Det är nästan lika oaptitligt som när han i Death Patrol sätter ihop lånade 70-talsdiscoljud med Kalle Ankaröster.
I Feels Like Heaven hittar han fina låtfragment, och i Another Weekend faktiskt en hel låt som är ok. Men i den här kontexten räcker det inte för att mildra haveriet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är inte långt kvar till dess att Sparks firar 50-årsjubileum som band, och under hela den tiden har Sparks fortsatt att vara intensivt innovativa och dra i olika riktningar, men utan att förlora sin unika själ.
– Vi är på någon sorts uppdrag att göra musik som väcker reaktioner hos människor, förklarar Russell Mael när jag träffar honom och hans bror Ron i ett sommarvarmt Stockholm.
– Det finns fortfarande nya sätt att skapa popmusik som är spännande, och den som inte är lat kan hitta dit. Det finns band som funnits mycket längre är vi, som The Rolling Stones, där man aldrig förväntar sig att höra något innovativt. De har sin grej, men musikaliskt kommer det aldrig att bli annorlunda än det alltid varit. För vår del känns det som att vi fortfarande har saker att säga, att driva utvecklingen. Det är klart att det är svårare när man som vi har släppt 22 eller 23 skivor, men vi vill inte betraktas som nostalgi eller retro. Vår största motivation är att fortsätta göra framåtblickande musik med nya uttryck även 2017.
Även när de gör återbesök i sin egen katalog – som under de senaste årens turné Two Hands One Mouth helt utan andra musiker och som när de nyligen spelade hela Kimono My House tillsammans med Londonsymfonikerna – tar de sig an sin musik på helt nya och oförutsägbara sätt.
– Vi vill inte bara göra mildare versioner av våra låtar när vi spelar live, ler Ron. Symfoniorkestern ville vi skulle vara aggressiva och ibland i dissonans. Det var samma sak att kasta sig in i samarbeten med Georgio Moroder, och inte veta vad som skulle komma ut. Vi är väl otåliga, helt enkelt.
När de spelar på Circus i Stockholm ikväll kommer de med ett komplett band med musiker från sina flera generationer yngre LA-kollegor Mini Mansions, och med ett ännu osläppt nytt album att bjuda på smakprov från.
– Vi har den turen att vår publik väntar sig och önskar ny musik och nya uttryck, inte bara gamla låtar på kända sätt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Atlantic/Warner
Enligt regelsystemet är det nu The War On Drugs ska leverera sin stora och breda skiva, den som etablerar dem som en av de riktiga storsäljarna. Så ska det göras efter ett crossoveralbum som gjort att fler än genrens och bandets kärnpublik uppmärksammat dem, och det brukar inbegripa stort skivbolag, stor budget, stor namnkunnig producent, uppskruvade arrangemang och minst ett par givna klassikerlåtar.
Möjligen är A Deeper Understanding den skivan för The War On Drugs. Nothing to Find är ett exempel på den där sortens klassikerlåtar – stor, stadig, suggestiv och självklart medryckande. På samma sätt låter Holding On skräddarsydd för en sådan utveckling – episk och suggestiv med ett gigantiskt arrangemang där de stora ljuden kontrasteras mot spröd xylofon och med påfallande drag av den sortens Big Music som Waterboys excellerade i under sina tidiga år. Lika stor och lika 80-talsinfluerad är In Chains, där det syntetiska rocksound från den eran som är så allmänt utskällt arbetar får någon slags upprättelse i The War On Drugs lätt dova uppdatering.
För det där med att släppa ifrån sig produktionen skulle inte falla Adam Granduciel in, och hans egensinniga musikaliska vision ger inte utrymme för kompromisser. Så The War On Drugs verkar inte riktigt beredda att svänga upp på den bredaste motorvägen ännu. Även om inledande Up All Night som med fläskigt arenatrummuller kombinerat med svepande synthar och luftiga gitarrer är ytterligare ett exempel på hur lätt The War On Drugs hade kunnat ta tillfället i akt att etablera sig som ett arenaband, har Adam Granduciel integritet och nyfikenhet som är större än så. Under låtens sex och halv minut hinner han både dra den mot avsevärt tunnare rytmer och laborera med komplexa parallellagda gitarrsolon.
På samma sätt fortsätter han att balansera de bredare Dylan-, Neil Young- och Springsteen-influenserna mot mer komplexa experiment på gitarr eller keyboards. Efter fyra och en halv minut försvinner den milda singersongwriterballaden Thinking of A Place tillfälligt in i drömska svävande synthsjok innan han samlar sig till melodi igen. Det gör sången till något mycket större och mer angeläget, och innebär att när den efter drygt elva minuter tystnar känns det alldeles för tidigt.
A Deeper Understanding är en mycket mer mångfacetterad och komplex skiva än den kan först kan verka, och det lägger möjligen krokben för det stora genombrottet. Men jag har en stark känsla av att Adam Granduciel inte bryr sig om det alls.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ulf Stureson är en av de många som lämnat sin hemort för att flytta till storstaden. På sitt nya album Alfta förr och nu återvänder han hem, geografiskt och psykologiskt.
Ingen är mer personlig i sina texter än Ulf Sturesson, och ändå har han en märklig förmåga att gripa tag om sina lyssnare. När tidskriften Sonic listade de 100 bästa svenska albumen någonsin fanns Ulf Sturesons debut I overkligheten med, med sina bråddjupa sånger om hans avlidna syster och bror. Hans tredje album Allt jag ville säja bar på egna armar undertecknad genom en svår skilsmässa, och på samma sätt har han som ingen annan fortsatt att drabba, komma nära och bli nödvändig för sin publik.
– Jag har ju alltid lyssnat på låtskrivare som är väldigt utlämnande, nickar Ulf Sturesson. John Lennons första soloplatta, Robert Forster som alltid skrev om sig själv, och Peter Perrett – sådana där filurer som skriver ogarderat.
Titeln till hans nya album är identisk med de hembygdsböcker som Ulf Sturesons farfar publicerade 1961, samma år som Ulf Stureson föddes.
– När jag såg de sambanden tänkte jag att den titeln tar vi, rakt av. Lite som en homage till hela historien. Men farfars bok handlar bara om byn, inte det privata, och jag gör ju precis tvärtom.
Ulf Sturesons Alfta förr och nu är ingen hembygdsskildring.
– Den handlar om mitt liv. Och jag bodde ju i Alfta tills jag var 17 eller 18 iallafall.
På den tiden ville Ulf Stureson inget hellre än att fly. I Glad och lycklig sjunger han att först vill man bara bort. Sedan vill vissa hem.
– Jo, verkligen, den låten handlar om en rastlös själ. ”Var händer allt det där spännande som man läser om i musiktidningarna?” Som lantis har man ju något större att längta efter.
Ulf Stureson flyttade till Bollnäs för punken med Traste och Superstararna och vidare med Traste Lindéns Kvintett, och sedan vidare till Stockholm och tre soloalbum innan han tog en paus från musiken.
Med civilt jobb, föräldraskap och dagishämtande istället för musikerliv under de senaste tio åren har Ulf Stureson sakta hittat tillbaka till Alfta och till det skogsbruk han outtalat hela tiden förväntades ta över efter sina familjemedlemmar.
– Det har blivit mer och mer, gradvis. Det är ju rötterna.
Men det är inte bara nostalgi som lockar, utan minst lika mycket den utveckling som pågår i Ulf Sturesons hembygd.
– Jag tycker att det är fantastiskt nu att det börjar komma in människor från andra länder, och att det händer saker i byn. Det har kommit mer. Frisören som jag alltid klippte mig hos , ”Kurt klipper kort”, när han skulle gå i pension så hade han träffat en frisör från Syrien som blev hans lärling och sedan tog över salongen.
Men det finns en baksida också.
– Idioterna finns ju kvar. Jag har ju gått i skolan där och vet också hur fruktansvärt jävla megarasistiskt och manschauvinistiskt det kan vara.
Ulf berättar en historia om hur någon han kände igen från sin skoltid ramlar in på pizzerian och vräker ur sig rasistiska dumheter också om dem som driver pizzerian.
– Det var ju sådana människor som regerade när jag gick i skolan, och som fick mig att vilja fly bort från Alfta. Jag minns min allra första skoldag, då blev jag upptryckt mot ett staket och påpucklad. Jag fattade inget, vad är det som händer? Man fick inte sticka ut. Men det var ju någon slags hatkärlek, för man ville ju hänga med dem samtidigt, annars fanns bara det kristna gänget, och de var ju inget kul. Men det här gänget kunde närsomhelst vända, och attackera i flock.
Det positiva överväger ändå, och Alfta förr och nu är väldigt mycket en lokal produkt.
– Jag började ju känna mer och mer att allt skulle vara närproducerat. Bandet är från grannbyn, och dem hade jag ju spelat med innan. Så då ville jag spela in där, och ha en fotograf därifrån, så långt det var möjligt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Redan när ett nytt Ulf Stureson-album – äntligen! – annonserades i våras förstod vi att vi skulle få möta årets mest angelägna svenska skiva. Med sina personliga, poetiska och varsamt självutlämnande sånger har han alltid haft förmågan att direkt nå till både känslan och intellektet på en och samma gång, och redan försmaken Gräs och syra var tillräcklig för att försäkra att hans första album på tio år var helt i nivå med hans tidigare mästerverk.
Med sin mjuka kollision av sentimentalitet och framtidshopp är Gräs och syra ett under av melodiskt återhållet vemod, och liksom flera av Ulf Sturesons allra bästa stunder har den samtidigt ett underliggande nästan euforisk jubel. Hade en Ulf Stureson-låt kunnat spelas sönder av ideliga lyssningar hade den följt hans gamla mästerverk Friheten i den riktningen, men den här sortens sånger hör till de få som inte förlorar i styrka oberoende av hur ofta du hör dem. På samma sätt är det med den Tindersticks-siktande Ditt mörka hår, som utvecklas i ett mikrokosmos under sju framviskade suggestiva minuter i mörkret.
För Ulf Sturesons återvändande till sin barndoms bygd andas naturligtvis inte på minsta sätt blågul hembygdsromantik. Hembygden må vara utgångspunkten och kontexten, men Alfta förr och nu är snarare en djup berättelse om Ulf Stureson själv, och kanske om många andra som i sin ungdom inte fort nog kan fly sin lilla hemort i jakt på identitetsskapande tillsammans med likasinnade i storstan. Det är en historia om mognad och utveckling, och om medelålderns eftertänksamma upptäckt av lugn och välbefinnande i hemvändandet. Det är en berättelse om vardagen, om livet, och i sin mångsidighet är den berättelsen viktig och gripande, och väldigt väldigt vacker.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sam Beam har slarvat runt med 10″-vinyler i begränsade upplagor och coveralbum i duetter med polare under några år, men när han nu är tillbaka med ett högst seriöst album av nya och egna kompositioner blir det tydligt hur mycket vi saknat den sidan av honom. Det låter så enkelt när han startar i Claim You Ghost med knappt något komp mer än en nästan tyst akustisk gitarr och ett piano, och inte så mycket till melodi, och sedan undan för undan väver en skir och vemodig sång runt det spartanska och inom tre minuter fullständigt har fångat både lyssnarens uppmärksamhet och djupaste sympati.
Tillbaka på sin ursprungliga skivetikett associerar han själv sina stillsamma visor till sitt tidigaste material, och senare års experiment med pop och annat är mycket riktigt undanstädat för att ge luft och ljus. Bitter Truth är bara ett exempel på hur hans milda orkestrering låtit sig inspireras av det tidiga sjuttiotalets mer tillrättalagda singer songwriters, och med textrader som ”Some call it talking blues, some call it bitter truth, some call it getting even in a song” är det en av skivans många brännande stunder.
Det är också ett exempel på återvändandet till självutlämnande texter, men det är tydligt att Sam Beam är en artist som mognat och förfinat sitt uttryck rejält under 15 år. Förr behandlade de ungdomligt oförnuft, och nu sjunger han i omedelbara men subtila låtar som About a Bruise lika rättframt om vuxna relationer och lärdomar.
”Jesus and his trophy wives are praying for the broken to be noticed, save us all from what we want, beautiful and beaten back to life”, sjunger han mjukt och hoppfullt i The Truest Stars We Know, som i sin sparsmakade och flyktiga stillhet är skivans allra mest överväldigande stund. Till sitt innehåll är Iron & Wines texter alltså inte alltid så vackra som de vid en hastig anblick kan verka. Men Sam Beam kan som ingen annan förvalta sina erfarenheter i skira vackra melodier.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
De maskerade bröderna Black Mekon och Black Mekon (!) i den här brittiska garagepunkduon är stadigt förankrade i en gedigen bluestradition mitt i sitt furiösa larm. Med slidegitarr- och munspelsdetaljer leder de associationerna i riktning mot ett överlastat The Cramps och mot ett oöverlagt The White Stripes, och när de så plötsligt droppar basen som vore de hiphop påminner de närmast om Jon Spencer Blues Explosion.
Deras oväsen är inte så mycket lo-fi som avsiktlig nedsmutsning av varje ljud, och titlar som Janey Was A Klepto, Fresh Hell och Frank Died Hanging From An Electric Fence fångar duons fokus. Den allra ljudligaste och mest övertygande urladdningen heter I Just Really Wanna Be Your Man, men hela albumet är en energikick lika omedelbar som ett morgondopp i elektrifierad motorolja.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Aggressiviteten, hårdheten och skärpan hos det här Bristolbandet stavas punk, men det finns så många kvaliteter som lyfter dem över vad vi brukar förknippa med genren. Gitarrer och rytmsektion är inte bara hårda, vare sig de spelar tungt och i lite lägre tempo som i Exeter eller snabbt och vasst som i Benzocaine hinner de också med variation och finess.
Frontpersonen Joe Talbot har ett verbalt utspel – oftast snarare framspottat och gormat än sjunget – som är komplett vrickat i sin intensitet. ”You wouldn’t last five minutes with a body like mine and a mind like mine”, konstaterar han i urladdningen 1049 Gotho, och låter konsekvent som ett Sleaford Mods där ordmängden är mindre men attacken större, som en manisk Socker-Conny eller ännu mer som en ung Alexei Sayle i högform. För mitt i kraften finns en ständigt närvarande sympatisk humor, som när han i Mother gormar att ”the best way to scare a tory is to really get rich” eller inleder White Privilege med en variant av det gamla glödlameskämtet. ”How many optimists does it take to change a lightbowl? None! Their butler changes it.”
Han är Idles främsta tillgång, men långtifrån den enda. Som ett synnerligen adrenalinstint The Fall rusar de fram med en energi som saknar motsvarighet den här sommaren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det intensiva isländska irrbloss som förtrollade oss med sin rosa Flying V-ukulele och sina mycket speciella popsånger om extremsportare och känslan av underlägsenhet för åtta-tio år sedan har hittat mer konventionella uttryck sedan dess.
Hennes omedelbara charm är saknad, men även i mer traditionella singer-songwriterarrangemang består åtminstone delar av hennes personliga tilltal. I både Fireshade Forest och Summer Inside finns antydningar till det forna egensinnet, och i Underdog klingar hon som en kombination av Carole King och Frida Hyvönen. Men även om sångernas värme oftast är intakt blir det på flera ställen – särskilt i My Heart Sings – alldeles för tillrättalagt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden