Deltasonic/Sony

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2003)

Precis som på debuten blandar vildarna i The Coral sin nedärvda liverpudlianska popmelodikänsla med infall stulna ur Beefhearts, Morricones och, tyvärr, The Doors kataloger. Men den här gången överraskar de inte, och trots magnifika Don’t Think You’re the First når The Coral inte riktigt upp till sin egen standard. 

Ignition/Playground

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2018)

Det förr så unga psychpopbandet har snart hunnit in i medelåldern, och som återförenade och mognare har deras prioriteringar förändrats.

Viktigare än vassa friflygande klingande gitarrsolon och andra sinnesutvidgande musikaliska experiment är numera ett gediget hantverksmässigt finslipande, och det är ingen slump att de nämner Traveling Wilburys som en central influens.

Fortfarande finns psykedeliska detaljer i nästan varje låt, men det är de noggrant utmejslade melodierna av klassiskt radiosnitt, de stilla gitarrerna och de välavvägda vokalharmonier. När de balanserar sina tidigare och sina nuvarande delar rätt är det spännande, som i Free-möter-Dungen-vassa Stormbreaker och Eyes of the Moon som är fin klassisk brittisk pop med uppenbart Ray Davies-släktskap.

På flera ställen blir det för lite för tillrättalagt, men å andra sidan är Love or Solution snirklig gitarrpop med löjligt enkel refräng, med lagom psykedeliskt gitarrsolo och Paul McCartney-bas på peppig Supremes-botten, ungefär. Så mycket mer än det kan man inte gärna önska sig.

PIAS/Border
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2014.)

Britternas envetna ambitioner om att kunna förvandla arvet efter Joy Division och Sister of Mercy till något storsäljande och stadiumfyllande är svåra att avliva. Band efter band på storbolag efter storbolag skickas fram och prövar att späda ut mörkret med olika framprövade doser mer allmängiltig pop, att trivialisera det med stora gester och att lägga till någon ytterligare ripoffs från mer samtida band – säg Arcade Fire. När sedan publiken inser substanslösheten dumpas banden osentimentalt och landar med svansen mellan benen på någon mindre label innan de till slut inser det omöjliga och ovärdiga i kämpandet och lägger ned. Det är den snabba utförsbacken The Courteeners nu har att se fram emot.

Skivrecension

A&M/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010.)

Manchester som Joy Division, utan att vara så där obehagligt oslipade arbetarklass. Mörka som Joy Division, men med trallvänligt hitlistevänliga låtar. Episka som Joy Division, men på inbjudande arenavis. Svårmodiga som Joy Division, utan att gå till så där jobbiga överdrifter som att hänga sig.

Så hur skulle ett band som The Courteeners kunna undvika att få Englands alla listplaceringar, utmärkelser och hederstitlar kastade efter sig, ens om de velat?

Skivrecension

New West/Border

BETYG: 3 av 6

Det började som ett litet internt skämt, med den där gulliga bagatellen till one-off-singel The People’s Limousine där Elvis Costello och T-Bone Burnett bondade över sin gemensamma kärlek till gammal country för 40 år sedan. Men helt oombedda har herrarna nu tagit i från tårna i ett försök att få skojet att växa både volymmässigt och publikmässigt, med Elvis Costello i huvudrollen som Howard Coward och T-Bone Burnett som sidekick och bror Henry Coward.

Redan skivans 20 spår innebär att ”brödernas” repertoar är tiodubblad, men tyvärr gäller det bara kvantiteten. För här rör det sig i första hand om låtar som antingen blivit liggande längst ner i byrålådan eller som specialskrivits med hämmande ramar för att rymmas i projektet. Det är en lång räcka bagateller som borde ha bearbetats vidare eller stannat i byrålådan, och påfallande ofta är rör det sig nog om obearbetade demos som låtsas vara vintageinspelningar, som Tipsy Woman och Smoke Ring Angle. En del är är rent flams, som My Baby Just Whistles och Lotta Money, medan novelytbagatellerna går från att vara småskojiga som My Baby Just Squeals till att vara generande som den klichéfyllda västindiska parafrasen Roll Me Back.

Bristen på underhållningsvärde blir ett särskilt problem eftersom skivan inte stannar vid att bara vara en skiva. Den är soundtracket till Elvis Costellos nyskrivna komedipodd, regisserad av Christopher Guest och med dennes gamle Spinal Tap-kollega Harry Shearer – senare bland annat Ned Flanders i The Simpsons – i besättningen intill ”Cowardbröderna” .

Från så meriterade gentlemän blir det inget musikaliskt magplask, naturligtvis, men det är märkligt oinspirerat och väldigt sällan underhållande eller roligt. De stämningsfulla vokalharmonierna I inledande Always och den avskalade rootskänslan i Early Shirley är fina, My Baby Just Purrs är en rockstandard som hade kunnat vara ratad från Elvis Costellos debutalbum, och T Bone Burnetts Wooden Woman är rent av utmärkt.

Men utan att ha hört något av podden är det nog ändå läge att varna för att The Coward Brothers återkomst inte bara är en av populärmusikens minst efterlängtade comebacker, utan också ljudet av hur en överväldigande hybris landar tillbaka i ansiktet på artisterna.

Av Patrik Forshage

Den 21 november 2024

Skivrecension

Vengeance/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2003)

Ärligt talat slutade The Cramps vara ett farligt och spännande band för 20 år sedan. De har gjort bra skivor sedan dess, men under de senaste decennierna har Poison Ivy, nu fyllda 50, och hennes flera år äldre make Lux Interior varit helt nöjda med att parodiera sig själva och leka familjen Addams. 

Inte heller Fiends of Dope Island har några andra ambitioner. En ny familjemedlem har tillkommit, naturligtvis med namnet Chopper von Frankenstein Franklin, och den egna skivetiketten, som inte varit i bruk sedan deras första singlar 1978, har återuppväckts. 

Allt annat är precis som vanligt, med låttitlar som Papa Satan Sang Louie och Mojo Man From Mars, mullrande trummor i sällskap med ekande psychobillygitarr och Lux Interiors invanda svordomar, stön och flåsningar. Bara Elvis Fucking Christ, som håller allt vad titeln lovar, är årgångs-Cramps. Men även om resten är lättviktigt är det ändå stor underhållning på samma sätt som en gammal skräckfilm av Roger Corman – omöjlig att ta på allvar, och man måste fnissa åt de mest utstuderade billiga effekterna. Trots att pulsen aldrig rusar iväg är det likafullt omöjligt att slita sig.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Wichita/Coop/BonnierAmigo

BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2009) 

Vem skulle tacka nej om The Smiths-ikonen Johnny Marr ville bli fullvärdig medlem i deras band?Inte ens Moz, förmodligen. Ändå är det just vad den här syskontrion från West Yorkshire borde gjort, för allas skull. Trots en hel del utsökt gitarrarbete – givetvis – blir Johnny Marr nämligen en black om foten för ett band som varit på väg i en allt personligare riktning, men som här slätar ut sig till fantasilös indie med stadium-ambitioner och fegt sneglande åt Razorlight och Manic Street Preachers. 

För The Cribs är det inte bara ett bortslösat tillfälle utan ett negativt trendbrott, men den som drabbas värst är Johnny Marr. Inte nog med besvikelsen över hur han så uppenbart misslyckats med att injicera sina unga beundrare och fantasi och energi, nu tvingas han dessutom namnge ett dussinband i sin annars så klanderfria CV.

Legal/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2015)

Det mest märkvärdiga med The Crunch debut var den varierade samling brittiska punkveteraner som Sulo Karlsson hade lyckats samla ihop. Där fanns en basist med meriter från Sham 69, en gammal Cockney Rejects-gitarrist och en trummis från självaste The Clash. 

Det mest märkvärdiga med uppföljaren är att bandet – nu förstärkta med Idde Schultz – lyckas matcha sin rutin med ett rejält engagemang. De dryga halvtimme av klassisk snabb sleazerock de bjuder är vass och melodistark. Med undantag av ett platt reggaeförsök i Neon Madonna besitter The Crunch arrogans, energi och låtstyrka som är vida överlägsen de flesta dagsaktuella upplagor av rock’n’roll-veteranband som New York Dolls.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Legal/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, 10 november 2013)

När det enda som återstår för forna medlemmar ur några av de viktigaste tidiga punkbanden – Sham 69, Cockney Rejects, till och med självaste The Clash – är att spela efterapningar och travestier på sina gamla storverk bakom en svensk sångare kan det vid första anblicken kännas lite sorgligt. Och vid andra anblicken, och vid tredje. 

Men lyckas man komma förbi den känslan kommer man också att inse hur säkra Sulo och hans bekanta är på sin sak, hur stabil deras ändå är och hur kul de har när de än en gång får chansen att leva ut sina 35 år gamla och numera medelåldersupproriska rock’n’roll-drömmar. Idde Schultz-duetten A Little Bit of Grace är i särklass vassast, men när låtmaterialet är som bäst finns här låtar, till exempel Yesterday’s Boys and Girls, som skulle platsat på säg The London Cowboys andra album, eller åtminstone deras tredje. För folk i den här genren är det en komplimang.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Geffen/Universal
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2008)

1992 hade Robert Smith (då 33 år fyllda) klarat av sina hundår och unnade sig att trappa ner och bara jobba deltid. Sedan dess har The Cure släppt ny skiva vart fjärde år, vilket i och för sig är på gränsen till hyperaktivt jämfört med till exempel Axl, för att ta ett namn på måfå. Men den nyfikna och otåliga publiken hittar nya favoriter under så lång pauser, och The Cure sitter vackert kvar med samma gamla övervintrade gothfans anno dazumal som alltid.

Det har förstås sina fördelar, som att den dumlojala fanskaran sväljer till och med genomklappningar som bandets förra självbetitlade album. Men å andra sidan blir det pärlor-för-svin-effekter när Robert Smith bara når samma gamla konservativa fans med ett mer än utmärkt album som 4:13 Dream.

The Perfect Boy, ett av fyra spår som redan släppts på singel, bevisar tesen genom att inte toppa singellistan, vilket den i egenskap av briljant pophit a la The Head on the Door-eran borde ha gjort. Den är långtifrån skivans enda hit-aspirant, och den är inte heller den enda låt här som blickar bakåt i The Cures diskografi. Tvärtom. 4:13 Dream är stabilt förankrad i bandets historia, och att Sleep When I’m Dead är ett överblivet spår just från 23 år gamla The Head on the Door går till exempel inte att ta miste på. The Only One är en munter popsingel som hade kunnat komma från samma ställe, medan Switch med sitt storslagna oväsen har ett alternativt hem på The Top-albumet och The Hungry Ghost hade platsat på Bloodflowers.

Därmed inte sagt att 4:13 Dream är ett retroalbum, snarare är den ett klassiskt och tidlöst kvalitetsalbum. Den som till exempel letar moderniteter hittar dem i detaljerna, som i den nästan parodiska Freakshows försök att para ihop struttiga digitala dansrytmer med 70-talsflashig sologitarr, men när parodin är underhållande, när även ballader som romantiska (!) Sirensong är smarta och lättrallade, och när till och med transportsträckor som This. Here and Now. With You övertygar finns det inga anledningar att komma med invändningar.

Mot alla odds har The Cure med andra ord gjort ett bra album. Ett väldigt bra album till och med. Nu återstår bara för Robert Smith att få fler än de redan frälsta att bry sig om det.

Skivrecension