Ju tystare och mer avskalat Isak Sundström har det runtomkring sig, desto starkare blir upplevelsen av hans bräckliga och skadskjutna tonfall. Det är därför Skriet är en mer intensiv upplevelse än Pascal, och det är därför det här återhållna projektet är än mer intensivt. Här tar han sig tid med långa instrumentala avsnitt, och arrangemangen är sparsmakade och i grunden konventionella med bjällror, flöjter och möjligen annat proggigt träblås som sparsmakade detaljer snarare än de överstyrda gitarrer eller den taggiga elektronik Isak Sundströms andra konstellationer brukar hänge sig åt.

Texterna skildrar dramatiska men svårbegripliga skeenden av omvälvande förändring både i världen och i människan. Först sjunger Isak Sundström med direkta och drastiska imperativ (”Förvandla maskerna till hud!”), och den typen av identitetsförändring återkommer sedan igenom hela projektet med explicita formuleringar där anleten faller isär, där sökandet efter förklädnader pågår, där nya ansikten växer ut ovanpå de andra.

Även när Isak Sundström är jagad i skogen och uttrycker sig lite mer ödmjukt – ”låt mig få tvätta dig” – är det fortfarande på ett uppfordrande sätt som inte accepterar några motsägelser.

Med I den mörka sanden halvvägs igenom albumet når vi så till slut själva centralverket och självaste apokalypsen. Över harpor och himmelska körer beskriver Jürgen von Hoffs speakerröst den skinande gyttjan i ”tiden efter hoppet” med en biblisk och djupt obehaglig detaljrikedom värdig Borsch.

Därifrån finns det inga vägar framåt. ”Vi går vidare, men allt är förgäves”, konstaterar Isak Sundström uppgivet och avslutar med två episka sammanfattningar om vardera cirka tio minuter. Hans konstaterande i Livet som människor att ”det var ingenting för oss” blir existensens slutpunkt och crescendo, och även om Isak Sundström som avslutning sedan stilla konstaterar att Det brinner en eld så är det isåfall en lugn brasa som konsumerar de sista resterna av liv. Sedan är det fullbordat.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Han har aldrig riktigt lyckats ta sig ut ur skuggan av sin far, och med tanke på hur nära han ligger Ian Dury i röst, tonfall, sociolekt och ordval i låtar som Listen (”look at them laughing”) och August är det inte så konstigt. Även i en djupt vemodig ballad som Wanna visar han upp en nedärvd bräcklig närhet, men pappa är inte hans enda referenspunkt. I Frankrike hyllas Baxter Dury till exempel som Serge Gainsbourgs värdige arvtagare, och det är också högst relevant. I synnerhet i skenet av det här albumets smarta kontrastering av å ena sidan hans röstmässiga skrovlighet och texternas omfattande profaniteter och å andra sidan milda stråkar och mjuka kvinnoröster. På en botten av avskalad och lekfullt suggestiv groove är det smidigt och spännande, och när Jason Williamson från Sleaford Mods så dyker upp i Almond Milk landar Baxter Dury med självklar smidighet rätt också i sin samtid.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

No Distraction heter det femte spåret på Becks nya album, och det är en titel som är helt uppåt väggarna. Här anstränger han sig nämligen för att låta så mycket som Sting som han kan. Gud vet varför, men eftersom han lyckas fruktansvärt väl är hans torskreggae den värsta distraktion man kan föreställa sig. Jag menar, kom igen! Någon måtta får det väl ändå vara. Sting?

Efter den går det inte att återhämta sig, och då spelar det ingen roll att titelspårets vassa Beatles-påverkade powerpop är alldeles utmärkt, eller att det finns flera exempel på att han fortfarande behärskar den postmoderna disco och funk han patenterade på 90-talet. Sådant överskuggas obönhörligen av skivans absoluta bottennapp, som dessutom får sällskap bland det olyssningsbara av en nästan lika usel US-punklåt i I’m So Free, en dumbanal pojkbandsrefräng i Dreams och en billig Gorillaz-ripoff i Wow med rap och worldmusicinfluenser.

Att släppa sitt 13:e album fredagen den 13:e är att utmana ödet, men här är det för många olyckor samtidigt för att Beck ska kunna skylla på otur.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Courtney Barnett och Kurt Vile lägger förtjust näsan i blöt i varandras sånger. I duettform ger de varandra stöd och råd i explicita dialoger, och jämför likt ett nyförälskat par sina morgonvanor, sina personlighetsdrag och sitt musikskapande.

– What comes first, the chorus or the verse?

– I’m a bit blocked at the moment.

I Continental Breakfast sprakar relationen till också musikaliskt, men i sitt sökande efter minsta gemensamma nämnare är paret beredda att kompromissa bort några av sina respektive unika uttryck, och det innebär att sångerna snarare får ett akademiskt än ett musikaliskt värde. Musiken lunkar fram i sävligt tempo med parets elektriska gitarrer som på samma sätt artigt och återhållet spelar mot varandra.

Både Kurt Vile och Courtney Barnett ger mer på egen hand, men även om det här experimentet inte faller så väl ut blir det spännande att följa vad de tar med sig härifrån till sina egna respektive skivor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Två saker gör att Ane Brun faktiskt lyckas med det till synes omöjliga i att göra en starkt personlig skiva enbart bestående av covers (och många av dem ganska uttjatade, dessutom). Det första är att kärnan i låturvalet kommer ur de starkaste känsloreaktionerna, en plötslig förälskelse så intensiv att den kräver lånade ord och toner.

Det andra skälet till att det blir så personligt är att Ane Bruns röst och frasering – ja, hela hennes uttryck – är fullständigt unikt. Den flyter klart och friskt som floderna i texten till hennes andlöst vackra stråkkvartetttolkning av Unchained Melody. Hennes tolkning av I Want To Know What Love Is till exempel, samma månad som både Pink Milk och Amason släpper sina versioner av samma låt – flyktar iväg i någon sorts Piaf-skörhet som sedan präglar hela skivan.

De allra starkaste coverskivorna förmår till och med göra att man får chansen att omvärdera en låt som tidigare framstått som ointressant eller värre, och när Ane Brun sjunger Mariah Careys Hero händer just det. Från komplett banalitet förvandlar hon låten till en mjuk och stark singersongwriterballad om inre kraft.

Maria McKees Show Me Heaven tar sig däremot inte riktigt ur banaliteten, och Dylantolkningar hade världen redan för många av. Men Nick Caves Into My Arms blir en stilla ödmjuk bön i Ane Bruns tolkning, och Sades By Your Side är öppet mål för en sångerska som Ane Brun. Hon sjunger den över enbart Klas-Henrik Hörngrens känsliga piano, vilket ytterligare förstärker sångens skönhet, och samma sparsamhet tillämpar hon i Radioheads How to Disappear Completely. När hon avslutar albumet med Joni Mitchells Big Yellow Taxi har hon till slut skalat bort allt utom mänskliga röster, och när Ane Brun sjunger behövs egentligen inget mer.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Efter 50 år verkar äntligen Billy Corgan ha hittat någon slags sinnesfrid. För första gången presenterar han sig omständligt med sitt fullständiga namn, och med Rick Rubins kvalificerade kompetens att skala ned och klä av sånger är hans första soloalbum på 12 år ett vemodigt och huvudsakligen akustiskt singersongwriteralbum. Take me as I am, vädjar han gång på gång i The Spaniards, och så uppriktig som här har han nog faktiskt inte låtit sedan The Smashing Pumpkins debut för ett drygt kvartssekel sedan.

I Shiloh dominerar en stråksektion över en ensam akustisk gitarr, och annars är det enda som får rum intill gitarren eller pianot någon enstaka sparsmakad synth. I den rena ljudbilden accentueras istället texter och hans röst, som med fladdrigt och högt vibrato i Half-Life of an Autodidact ligger nära Marc Bolans.

Ogilala är en triumf för mognad och föräldraskap, med sonen Augustus på omslaget och i texterna. Måhända är öppningsspåret Zowie till och med en blinkning till David Bowies Kooks, om Bowies då nyfödde son, och för första gången verkar både livet och musiken kännas Hunky Dory för Billy Corgan.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

När Nöjesguiden träffar bröderna Mael för att tala om Sparks nya album Hippopotamus viftar de undan mer pretentiösa ambitioner.

Ron Mael beskriver hur de efter att ha arbetat med flera större tematiska projekt blev sugna på att bara skriva enstaka låtar igen.


– Efter vårt samarbete med Franz Ferdinand – FFS – ville vi se om vi fortfarande hade förmågan och intresset att göra ett album av spridda 3-4-minuterslåtar. Så vi började skriva, och det gick rätt snabbt. Genom att spela in hemma i LA behövde vi inte oroa oss för tidsaspekten.

Sparks har beskrivit hur arbetet tillsammans med Giorgio Moroder på No. 1 in Heaven för snart 40 år sedan fick dem att sluta arbeta med ett rockband som verktyg för sina låtar och istället börja använda studion. Russell förklarar att inspelningen av Hippopotamus var en ganska oortodox process för dem.


– Oftast var det bara vi två i studion, men vi hade en trummis – Steve Nestor – som gjorde sina tagningar på distans från Detroit. Och inget behöver låta så som när man spelar in det, man kan dela upp ljud och lägga effekter på dem som man tycker att det passar.

Också Steven Ment från Faith No More har bidragit, till exempel med en mäktig taggtrådsgitarr på Unaware.


– Han kommer att älska den beskrivningen, fnissar Russell.

Fanns det saker ni hade velat göra men som tekniken fattades för tidigare?


– På sjuttiotalet var strukturen sådan att man spelade med bandet och sedan gjorde små extra pålägg, förklarar Ron Mael. Så gjorde vi med FFS-skivan, och spelade in 17 låtar på lika många dagar, men vi är inte riktigt vana vid att arbeta så längre. Det blir bättre om det får ta längre tid.


– När vi gjorde Indiscreet 1975 ville vi till exempel orkestrera låten Get in the Swing som en promenadorkester och Looks Looks Looks som ett jazzband från en gammal era. Då fick vi be Tony Visconti arrangera och hyra in musiker, minns Russell. Nu kan vi åstadkomma precis samma saker helt på egen hand.


– Bara för att vi spelade in i en studio var man tvungen att vara helt säker på låtarna, att det var rätt urval, att de passade ihop, Nu kan vi tillåta oss att göra helt andra saker mitt i, och antingen slösar man bort tiden eller så uppstår något intresse.

De komplexa vokalarrangemangen på Bummer är ett exempel på hur en idé har fått växa fram under inspelningen, berättar Russell.


– Frasen Bummer fanns där, men så tänkte vi att det kanske hade den emfas som behövdes. Så genom att stapla min röst i olika stämmor, utan att det var planerat i förväg, gav den effekt vi ville ha.


– Så gjorde vi förr också ibland, som med Propaganda, minns Ron. Vi visste inte vart det skulle, men kom på sektioner som vi tyckte lät rätt cool allteftersom.

Även om ambitionen var att inte göra något tematiskt av det nya albumet kan man konstatera att Shakespeare dyker upp i åtminstone fyra olika texter.


– Det var inte meningen, och när någon påpekade det blev jag överraskad, skrattar Ron som alltid skrivit bandets texter. Jag vet inte om det är ett undermedvetet sätt att verka mer litteräras, hehe, eller om det ger en större livslängd åt skivan. Vi gillar att kasta in autentiska namn i texterna, det behövs mer av det.


– Shakespeare är stor i år, fnissar Russell.

Det är han faktiskt, helt oförhappandes. I början av sommaren har en uppsättning av Julius Caesar i Central Park uppfattats som negativ mot Donald Trump och därmed dragit till sig ilskna Trumpanhängares aktioner. Och även Sparks skriver texter som är kontroversiella, om hur Gud tröttnar på mänskligheten (What the Hell is it This Time?) eller med uttalade sexuella anspelningar i Missionary Position. Och i briljant betitlade So Tell Me Mrs. Lincoln, Aside from that, How Was the Play? till och med om mord på presidenter.


– Jag är angelägen om att inte skriva texter som är menlösa, reflekterar Ron Mael. Jag vill gärna landa i normala situationer men ur udda perspektiv. Det kontroversiella uppstår bara, vi vill inte vara upproriska för sakens skull.


– I tider som dessa, när så mycket emfas ges åt brist på intelligens och brist på något solitt, blir det en politisk handling redan att vara kreativ, att agera mot ett status quo. Det behöver inte innebära att skriva specifika sånger med uppenbara politiska budskap, det vore för lätt, men tidsandan strävar efter att mala ned allt som står ut och det gör att vi ännu mer känner ett behov av att göra något som trycker tillbaka den sortens destruktiva krafter.

Har du en lista med namn att baka in i texterna, Ron? ”Nu har jag skrivit låtar om Charlie Parker, Morrissey…”


– Haha. Nej, inte riktigt. Men det väcker uppmärksamhet när det plötsligt finns ett namn som sticker ut och känns igen,

Giddy Giddy har drag av hypermodern r’n’b, men det är inte ett medvetet val.


– Vi har en tendens att snarare snubbla över sker än att noggrant planera, förklarar Russell igen. Visst, det finns någon sorts r’n’b-tendens som kommit in bakvägen, men det bara uppstod. Ron hade skrivit låten, och så utvecklades den till att innehålla den sortens beat.


– Låten var klar, fyller Ron på, och så frågade vi vår trummis om han hade några idéer om beats. Han spelade någon sorts breakbeat genom hela låten, och det kändes helt fel. Men i delar av låten funkar det, på något konstigt sätt.

When You’re A French Director handlar om Leos Carax, regissören bakom The Lovers at Pont-Neuf. Han dyker dessutom upp personligen i sången för att tala franska.


– Han hade använt en låt i ett soundtrack, och vi blev presenterade för varandra. Vi hade just skapat en sammanhängande musikberättelse som vi kallade Annette, så vi tänkte att vi skickar den till honom för att höra vad han tycker, berättar Russell. Han gick igång, och slog fast att det skulle bli hans nästa film. Så vi har utvecklat den tillsammans sedan dess, hans första engelskspråkiga film.

Ett sådant samarbete kan öppna dörrar.


– ”Min dröm är att få vara med på ett Sparks-album”, sa Leos Carax, och trots att albumet egentligen var helt klart skrev Ron en sång som egentligen är en intervju med en fransk regissör, som verkligen är en fransk regissör, och som får svara på hur det är. Men det var Ron som skrev hans repliker, hehe.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Man brukar säga om sociala medier att de givit en plattform åt människor som inte har något att säga att säga det väldigt bestämt högljutt. På samma sätt är baksidan av möjligheten för var och en att utan ansträngning spela in och ge ut musik att det kommer väldigt mycket musik utan mål, mening eller självredigering.

Walter TV till exempel. Sammansatt av tre av de där nördarna som fascinerats av Syd Barrett, Television Personalities och Daniel Johnston, som tänkt att något så basalt, spretigt och tokigt borde väl de med sin samlade erfarenhet från åren med bland andra Mac DeMarco också kunna slänga ihop? Trots att de till skillnad från sina förebilder har förståndet i behåll.

Det kan de inte, och kanske är det just förtjusningen i att så genomtänkt göra knäppa flamsigheter som gör det här så utstuderat och olyssningsbart.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Om Kitty Daisy & Lewis envist hade hållit fast vid sitt strikta retro-dogma hade det förr eller senare blivit mer fånigt än kul. Därför gör det inget alls att de på sitt fjärde album både breddar repertoar och arrangemang och unnar sig åtminstone detaljer av teknik som är yngre än 70 år.

Med sin nyerövrade frihet att arbeta med till exempel svängig elbas hittar Kitty Daisy & Lewis vägen till soullåtar av fint märke, som You’re So Fine, Whole Lot of Love och Slave, som också nyttjar Curtis Mayfield-gitarr och en alert blåssektion.

Black Van är närmare syskontrions muntra upptempo-retro från förr, och den lätt ekivoka ärkerockenrollurladdningen Down on My Knees är också synnerligen underhållande. Men den största förändringen är att lillasyster Kitty Durham alltmer utvecklat en stark och värmande soulröst, särskilt tydlig i Team Strong och självständighetsförklaringen Slave. Med den rösten börjar hon och Kitty Daisy & Lewis faktiskt fingra på den fallna Amy Winehousemantel som alldeles för länge fått ligga orörd i deras gemensamma grannskap runt Camden och Kentish Town.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Smidigheten, elegansen och lättheten. Förmågan att inkorporera musikaliska traditioner som vid första anblicken verkar väsensskilda från varandra till en helhet och att kommunicera den med ett helt eget och djupt personligt uttryck. Det djupa engagemanget och nyfikenheten, helt utan spår av den exotisering som hade varit så lätt att snubbla in i när man tolkar musik som har sitt ursprung från så skilda platser som Brooklyn, Benin, Paris och Addis Abeba. Allt det har Goran Kajfeš, och det finns så väldigt mycket att älska med den covertrilogi hans subtropiska orkester härmed slutför.

Hårdsvängande Ibakish Tarekigne, suggestivt popiga Sandy av Caribou, en energisk tolkning av Christer Bothéns Trance Dance med Reine Fiske i högform – jag skulle kunna fortsätta räkna upp återstoden av skivans totalt sju låttitlar bland de absoluta favoriterna, och det finns egentligen bara en enda besvikelse. Att trilogin bara består av tre album – det här hade Goran Kajfeš gärna kunnat fortsätta mycket längre med.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden