(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2007)

Hur känns det, Annika Norling?
— Mycket mycket bra. Eh. Jag vet inte vad jag ska säga. Efter att ha gjort en skiva som jag gillar så mycket själv, men som jag faktiskt inte trodde att någon annan skulle gilla, så är det helt fantastiskt att den uppskattas så. Men till hälften är det faktiskt Henrik Ojas förtjänst, skriv det nu, trots att journalister tycker att det är ointressant med skivproducenter.

Man har inte kunnat gå någonstans utan att höra Säkert! i år. Och ändå har vi inte tröttnat.
— Det har hänt att jag varit ute någonstans och diskjockeyn har satt på någon av låtarna. Men då blir jag jättegenerad och springer iväg. Vad skulle jag annars göra, ställa mig och dansa?

Du var väldigt nervös innan skivan släpptes i februari.
— Jo. Jag gillade låtarna mycket själv, men jag trodde verkligen inte att den skulle uppskattas av andra. När de första recensionerna dök upp blev jag verkligen överraskad: ”Jaha, de gillar det?”

”Allra roligast vore det om hela publiken sjunger allsång i rader som ”Dom jävlarna ska skjutas”, sa du i Nöjesguiden i vintras.
— Helt otroligt, så blev det. Fantastiskt. Men jag har fått mycket skäll för den texten också, och när det har kommit från feminister har det gjort ont eftersom jag är feminist. De har tolkat texten om att en våldtäkt tar ifrån henne ”allt” som att det handlar om hennes kön. Men det handlar ju om att våldtäkten tar ifrån henne hennes trygghet.

Du sa att Way Out West-spelningen var Säkert!s sista. Men det blev det inte.
— Vi trodde det. Men det blev några fler spelningar. Innan jag började med musik trodde jag att alla band hade en långsiktig plan, men jag har aldrig haft en aning. Vi får väl se om det blir någon fortsättning på Säkert!

Inte nu direkt alltså?
— Nej, jag har just alla låtar klara till nästa Hello Saferide-skiva. Den blir inte som den förra, genom att sjunga på svenska har det blivit så att jag sjunger rakare också på engelska. Så den blir nog något mellanting mellan Hello Saferides förra och Säkert!

När Dean Wareham och Britta Phillips äntligen återstartar Lunas skivkarriär efter en herrans massa års paus gör de det mjukt och försiktigt med spröda coverversioner av favoritsånger. Det innebär måhända att A Sentimental Education blir en bagatell, men i så fall en mycket älskvärd bagatell.
De väljer hellre mer sällan hörda sånger av Jagger/Richards och The Velvet Underground (huruvida Doug Yules Friends ens kan anses vara en ”riktig” VU-låt debatteras redan friskt) än de mest uttjatade, och excellerar i sin tolkning av Willie Alexanders förbisedda Gin. Allra varmast är deras milda och varsamma tolkningar av The Cures Fire in Cairo och David Bowies Letter to Hermione, som tillsammans med flera spår här sällar sig till Lunas tidigare lika lågmälda Alice Cooper- och Kraftwerk-tolkningar i bandets växande katalog av intima och lätt uppskattade covers. Luna är varmt välkomna tillbaka.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Senast U2 lockade nya lyssnare med ett skivsläpp fanns fortfarande Sovjetunionen, och faktum är att de under senare årtionden prövat tålamodet också hos sina trofasta följare. Sitt förra album distribuerades som automatisk nedladdning till alla iTuneskunder, till högljudda protester, och den här gången sker huvuddelen av distributionen i form av gratisskiva till var och en som köpt biljett till nostalgiturnén The Joshua Tree Tour. Med tanke på att de förstår att Songs of Experience är en skiva som inte går att sälja på egna meriter ens till bandets mest lojala fans är det högst begripligt att de hänfaller både åt invanda mönster som att återanvända sina signatursound från storhetstiden och att U2 låter rätt oinspirerade.

Red Flag Day till exempel har en titel som hade passat bra under U2:s formativa år, och den melodiska rytmsektionen gör sitt bästa för att hjälpa till att placera låten i en sådan kontext. The Edges patenterade gitarrspel kommer tillbaka med omedelbart igenkännelig karaktär här och där, mest traditionsenligt i en ekande ballad som The Little Things That Give You Away. Ännu mer har You’re the Best Thing About Me alla de avgörande ingredienserna från U2:s tidiga hits, det vill säga en passionerad Bono-insats och den klassiskt ringande The Edge-gitarr, även om den faller ner i en mild falsettsvacka innan bandet hittar tillbaka till den där refrängen som de borde bevakat bättre.

Men U2 har ju egentligen aldrig velat vara ett retroband, och som så många gånger förr tar de till arrangemangsknep för att förnya och modernisera sig. På systerskivan Songs of Innocence för tre år sedan fungerade sådana trick bättre än bandet fick cred för, men den här gången är det med mer varierande resultat. Love Is Bigger Than Anything in It’s Way är en stadiumballad lika svulstig som sin titel, och bara av intresse för den som tycker att Simple Minds fortfarande känns spännande så här 30 år senare. De kvardröjande stadiumambitionerna märks också i The Blackout, som med modernare högteknologiska ambitioner faktiskt är mer spännande än det mesta bandet prövat i sådana riktningar tidigare.

Get Out of Your Own Way har förärats en mello-refräng – vad är det som händer här egentligen? – som helt och hållet förtar låtens starka och suggestiva verser. Men det är ingenting mot Lights of Home. För det där med att köra ner elektrisk INXS-new waveblues i en och samma låt som en infantil pojkbandsrefräng är verkligen jättekonstigt, och då har vi ändå inte nämnt den hemsnickrade gospel som ska in och trängas i gröten i slutet av låten. Det måste verkligen vara den märkligaste låt U2 snickrat ihop under sin existens, och eftersom konkurrensen är rätt hård vill inte det säga lite.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som jag önskar att det var möjligt att lyssna på Morrissey utan att bry sig om innehållet i hans texter. Isåfall hade jag som i forna tider kunnat njuta hans utsökta ordval, hans manér och dramatiska iscensättningar och hans fortfarande stundtals strålande sånger. Isåfall hade jag helhjärtat kunnat rekommendera Low In High School, och ledigt haft överseende även med överlastade arrangemang, i synnerhet en rytmsektion som bara vill mangla tung goth i tid och otid. Isåfall hade jag förbehållslöst kunnat falla för frestelsen att hylla såväl storslaget orkestrerade ballader som Home Is A Question Mark, en blivande livefavorit som I Wish You Lonely eller en alert poplåt som förstasingeln Spent the Day in Bed. Jag hade kunnat älska skivans mest utpräglade glamrocklåt Jacky’s Only Happy When She’s Up On The Stage, och glädjas åt den musikaliska äventyrligheten i latino/mellanösternäventyret The Girl from Tel-Aviv Who Wouldn’t Kneel med dragspel och kastanjetter.

Men naturligtvis går det inte att bortse från Morrisseys texter. Dels för att Morrissey aldrig i livet skulle låta oss, det är i texterna han har sin sanna stolthet och det är med texterna han manifesterar sin person och manar sina arméer av missförstådda inte-längre-så-unga män. Dels för att den här anmälaren redan vittnat offentligt om hur Morrissey en gång i tiden var avgörande för att forma honom (eller åtminstone hans idealiserade självbild).

I takt med att Morrisseys excentrism blivit alltmer surmagat misantropisk och vi verkligen-inte-längre-så-unga-och-inte-ens-längre-inbillat-missförstådda män utvecklat egna personligheter har hans messianska roll minskat avsevärt, och även om hans ambitioner med texterna ligger kvar på samma bombastiska nivåer är mottagligheten inte riktigt lika stor. Det finns det anledning att vara tacksam för när man lyssnar på hans budskap på Low In High School.

Det hade gått att stå ut med att Morrissey numera målar den ena bilden mer vulgär än den andra – hälften av texterna handlar om kroppens nedre regioner och det där om att ”never had no one ever” har med åren uppenbart blivit mer än väl kompenserat. Det är kanske inte något vidare subtilt eller smart, men det är åtminstone inte korkat. På samma sätt har vi sedan årtionden vant oss vid den uniforms- och auktoritetsaversion Morrissey alltid odlat – här tydligast i Who Will Protect Us From The Police? och när han han lägger ansvaret för militära konflikter direkt på den enskilde soldatens axlar i en klumpfotad synthrockig I Bury The Living (”Gimme an order! I’ll blow up your daughter!”).

Det där är liksom essensen av Morrissey. Hans allt grumligare politiska manifestationer är avsevärt mer svårsmälta. Med pukor och trumpeter inleder Morrissey sina samtidsbetraktelser med att i marschtakt ta ställning mot media på ett sätt som får Stephen Bannon att verka sansad i My Love, I’d Do Anything For You. ”Teach your kids to despise and recognise all the propaganda – filtered down by the mainstream media”.

Morrissey har kommit undan med ambivalenta maskeringar av suspekta budskap förr, men det här är synnerligen anmärkningsvärt. På samma tema berättar han i Spent the Day in Bed att han starkt avråder från att lyssna på nyheter, som han vill påstå enbart har till syfte att skrämma, förminska och indoktrinera. Med utgångspunkt i den sortens antiintellektuell världsfrånvändhet konstaterar han i All the Young People Must Fall in Love att presidenter avlöser varandra, men att de är allihop är menlösa eftersom de ändå inte får säga vad de egentligen tycker. Man undrar vad han tänker att Trump isåfall håller inne med.

Hans världspolitiska kommentarer fortsätter i In Your Lap, där han målar upp en bild av den arabiska våren med störtade diktatorer och brinnande krigsherrar, enbart för att använda som fond till en primadonnedramatisk kärlekshistoria som egentligen bara utmynnar i samma gamla beskrivning av att Morrissey är deppig och vill ha tröst. Israel, å andra sidan, är en kärleksförklaring till det land som återkommer inte bara i låttiteln utan i ytterligare två andra låtar dessutom. Inte till landets politik eller militära ambitioner, är han noga med att markera, bara till dem som röstar fram den politiken. För att verkligen förvirra kring sin ideologiska agenda dedikerar han som grädde på moset hela skivan till den just avlidne radikala amerikanska medborgarrättskämpen Dick Gregory, ett ställningstagande som framstår som fullständigt omöjligt att färgmatcha med skivans brunare nyanser.

Det är sorgesamt att iaktta en av sina stora hjältar förirra sig så, men det är ändå mitt uppdrag som anmälare att konstatera att Low in High School till sin lyrik är en geggig röra av reaktionär dumretorik, traditionsenliga auktoritetsangrepp och den sortens självömkande litanior som kan klä en hålögd 20-åring men blir enerverande när de kommer från välsituerade gubbar som trots både gikt och trivselvikt med stormsteg rör mot pensionsstrecket. För den som har förmågan att faktisk koppla bort texternas dumheter däremot – att få tillhöra den kategorin är en nåd att stilla bedja om – är det en stundtals klumpig men helt okej Morrissey-skiva, långt ifrån hans storhetsdagar men helt i par med det senaste decenniets försök.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
 

För att Howe Gelbs Future Standards från förra året verkligen ska utvecklas till just standards i framtiden behöver de spelas vitt och brett, och det är Howe Gelb själv beredd att ta ansvar för. Han har under året rest runt och med djup röst sjungit dem till sitt piano och en liten jazzensemble, och när han nu återvänder till flera av dem har han bjudit in Lonna Kelly att sjunga några.

Skivan är inspelad live en murrig kväll i London alldeles nyss, och har precis som Howe Gelb själv konstaterar utvecklat patina och en vital stabilitet. Faktum är att flera melodier efter ett års upprepning i våra öron faktiskt går att missta för just gamla väletablerade örhängen från för 60-70 år sedan, med all den hemtrevliga igenkänningsfaktor som präglar sådana. Dessutom har Howe Gelb adderat två nya framtida standards, Presumptuous och All You Need to Know, som båda smälter in utmärkt i kontexten och i evigheten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Anna Ternheim har länge haft nomadiska tendenser, och periodvis bott på Manhattan, i Stockholm och i Buenos Aires. Det här albumet föddes under en månadslång vistelse vid Ipanema, men eftersom det sällan är en enkel process för Anna Ternheim att göra nya skivor har det dröjt fyra år innan det ligger färdigt. För när hon i Sverige inledde processen tillsammans med personer som hon arbetat med tidigare – Johan Berthling, Andreas Söderström, Per Eklund och Tomas Hallonsten – i ett garage i Stockholm ledde det inte till musik som hon kände sig bekväm med, Under åren som följt har projektet alltså hunnit dö och upplivas flera gånger, och bland annat hann hennes New York-album For the Young emellan.

Därifrån återanvänder hon till Keep Me in the Dark, som här presenteras i en mörkt stilla version som pendlar i stämning mellan det sakrala och det djupt hotfulla. Samma stämningar finns i Holding Onsom rusar mot ett förtvivlat crescendo, medan Maya är varmare och rent av trösterik. Med Waving His Hello hittar hon nya och spännande uttryck, med elektronik och subtil puls i en luftig gitarrmelodi, och även om både elektriskt sprakande gitarrer och elektronik på hela albumet hålls strängt kopplade bidrar de till att utveckla ett nytt spänningsfält för Anna Ternheim.

Under ett helt decennium har Anna Ternheim om och om igen visat att hon är en av landets viktigaste artister, och det förstärks ytterligare med All the Way to Rio, som för övrigt bäst avnjuts i vinylformat så att omslagshäftets fotografier av Jacob Felländer kommer till sin fulla rätt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ibland när starkt profilerade musiker från olika riktningar sammanstrålar blir effekten inte den avsett sprudlande och nyskapande utan tvärtom. Markus Krunegård och Patrik Berger har visserligen hängt en hel del genom åren, men då som låtskrivare eller under Markus egen flagg. När deras mer jämlika projekt BC Unidos sjösätts är det märkligt anonymt, som att ingen av huvudpersonerna velat färga av sig för mycket eller ta plats.

Ungefär så brukar låtskrivardemos som skickas ut på kommission till en stor bredd artist låta – så försiktiga att den presumptive artisten inte ska ha problem att tänka in sig själv i huvudrollen – och så låter deras Mark Ronson-pop här. Den känslan förstärks av gästande Charli XCX, Santigold, Carly Rae Jepsen och Shungudzo som var och en gör en god insats i ett knappt 20 minuter långt brottstycke radioskval.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trots den exponering hans musik fick i HBO-serien Sons of Anarchy har The White Buffalo – eller Jake Smith som han egentligen heter – inte slagit igenom stort ännu. Det är förmodligen förklaringen till att hans sjätte album är ett så spretigt showcase med ambitionen att visa upp hela den bredd han besitter. 

Den bredden är mycket riktigt imponerande. Hans sätt att sjunga slängig elektrifierad blues är lika avslappnat som salig Levin Helms, och i rockigare stunder som Avalontangerar han Steve Earle både i engagemang och auktoritet. Med trashig ökenrockabilly i Border Town/Bury Me in Baja och stunsig sydstatsjazzig rootsrock i Robbery, som helt enkelt är ett tonsatt manus till en dramatisk filmsekvens, tar han med samma självförtroende matchen med JD McPherson. 

De enda gångerna han tappar sitt grepp om klichéerna och hamnar i underläge är när han på ett par ställen vill visa upp en romantisk balladsida dessutom, men här finns mycket annat att bygga ett långsiktigt förtroende på.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Få musiker i Sverige har en lika gedigen meritlista som Martin Rössel. Som ena halvan av Dom Dummaste låg han först bakom den kassett som räknas som en av de första elektroniska utgåvorna i svensk musikliv och senare för ett djupt respekterad postpunkband. Som soloartist gjorde han svenskspråkig pop på storbolag efter ett starkt rockalbum på den legendariska Radium-etiketten. 

På senare år som respekterad producent, senast för Brända Barns comebackalbum, och fortsatt aktiv med högre eller lägre intensitet i de gamla rollerna. I rollen som soloartist har han varit frånvarande i decennier, och det hade kunnat bli ännu längre.

– Den här skivan höll inte på att bli av, men with a little help from my friends och en deckarduo så är den här nu.

De där vännerna är en lång och namnkunnig skara. Bland de medverkande trängs Magnus Carlsson, Jay-Jay Johanson, Kleerup, Marty Wilson-Piper, Lars Cleveman, Kajsa Grytt, Johan Johansson, Latte Kronlund och Michael Blair. Och så till och med Micke Nyqvist.

Även de som ger ut skivan är välkända, men från ett helt annat fält. Jerker Eriksson and Håkan Sundquist har under pseudonymen Erik Axl Sund haft stora internationella succéer med sina deckare, och nu kommer skivan på vinyl på deras lilla skivetikett.

– De använder sina pengar från böckerna till att driva ett skitkul galleri, och ger också ut skivor som de själva gillar, senast ett album med Joachim Pirinen. Det känns precis rätt för mig.

Don’t Blame Me heter skivans första singel.

– Jag har ofta låtar i huvudet, och om de har en tillräckligt bra kärna stannar de kvar där. Så när jag hade haft den här låten i tio år började jag spela in den, med synthar och programmerade trummor. Men så bytte jag ut delarna mot riktiga instrument och musiker allteftersom. Det är symptomatiskt för hela skivan.

– Jag tycker om texten, den var jädrigt kul att skriva. Man har någon känsla av att allt går fel, men man är ju så jävla upptagen. Så skyll inte på mig om allt går åt helvete, jag hade ju så mycket att göra. Jag känner igen det hos mig själv. Och sedan tänker man att ”oj, så hemskt att vi fick nazister på gatan” eller ”hoppsan, nu spränger Trump och Kim vätebomber på varandra”, eller att klimatet går fullständigt åt helvete. Men skyll inte på mig.

– Det faller tillbaka på en idé som jag har vuxit upp med, att man måste göra någonting. Det gäller både livet och samhället och världen, och det är så lätt att låta bli.

Musikaliskt är det väldigt brittiskt. The Beatles finns där, och än mer Ray Davies. Med ett piano från puben, små djurläten, en arg gubbe som ifrågasätter sångarens argument – ”Really?”…

– som för övrigt är Johan Johansson, hahaha! Det är han som är den arga gubben!

Det ger en Monty Python-känsla som förstärks av videons psykedeliska absurditeter.

– Jag hade länge en idé om att göra en animerad video. Men det är för tidskrävande. Tänk om Terry Gilliam hade velat vara med? Jag tror faktiskt att jag mailade honom och frågade.

Med en markerad baktakt påminner den mot slutet dessutom lite om Madness.

– The Beatles hade faktiskt samma baktakt på sin B-sida You Know My Name. Och stråkarna – av fantastiska Stockholm Strings – är nog också ganska mycket George Martin, eller hur?

Tio år senare

Don’t Blame Me och många fler låtar på skivan har funnits länge. Redan 2009 skickade Martin Rössel över en nästan färdig skiva som skulle ges ut inom kort. Så blev det inte.

– Skivan har verkligen vunnit på att få vänta. Det var bara jag själv, på den tiden. Dels är det för att jag har hunnit låta saker utvecklas och mogna, för att sound och mixning blivit allt bättre, och för de bidrag från andra musiker som har tillkommit. Det är kompisar och kollegor som har bidragit, en del som jag känner mer och en del som jag känner mindre.

– Många har tjatat, inte minst Lars Cleveman. ”När kommer plattan, kom igen”. Det har blivit ett litet trauma att den aldrig kommer ut. Hade det inte kommit ut nu hade det ju verkligen varit ångest, men jag tycker att det blivit bättre så här. En del låtar är sig ganska lika från när jag började, men en del har verkligen inkarnerats och blivit bättre.

Men kan man verkligen ha samma relation till låtar som är nya och låtar som man filat på i tio år?

– Man talar ofta när man har gjort en skiva om att man är trött på låtarna efteråt. Men här har låtar kommit och gått så länge, jag har känt att en låt inte är riktigt färdig eller åtminstone kan mixas bättre nu när jag har ett års erfarenhet ytterligare. Det blir en annan relation till låtarna.

Går det att lägga låten till handlingarna nu, och tänka att du nått slutpunkten med en låt efter tio års arbete?

– Det är det ju definitivt slutpunkten. Men jag har spelat för lite live de sista åren, och jag tänker ändra på det nu.

Jesus Junkie är en av de låtar som har genomgått den största förändringen.

– Den kom bara, ”som från ovan”, som en association av en knarkare jag hade sett på en tågstation i England för länge sedan. Den symbolen av knarkaren som tar på sig våra synder och dör i vårt ställe är ju klar, någon som dör på korset, slagen och övergiven. Men jag ville vända på det och berätta om Jesus som var torsk på den där Gud-drogen. En del texter skriver man utifrån tydligare och närmare teman, som kärlek eller svek, men så finns det andra, som den här, som bara är en bild som kommer till mig.

Det kristna temat har Martin Rössel återkommit till förr. ”Jesus var en grabb med en häftig bil”, sjöng Dom Dummaste i Soppan är slut på sin första kassett 1980, och singeln Jesu Kristi 100 Krig är fortfarande deras mest kända låt. Men han är inte orolig för sin popularitet i kyrkliga kretsar.

– Det slog mig att det finns mer Gud och Jesus än någonsin på skivan. i My Eyes är Jesus eventuellt en mentalpatient. Eller tvärtom. Jag upptäckte just nu att jag inte är med i stadskyrkan, lite snopet när jag försökte rösta mot SD. Vi är ju världens mest sekulariserade land, men jag tror ändå att det finns mycket som är kristet i Sverige.

– Jag hade en moster – min mammas tvillingsyster – som hette Greta Hofsten, som var ansvarig utgivare för FiB/Kulturfront. Hon var kristen socialist, och påverkade nog mig till att se Jesus som en stark och god figur, även om jag inte är troende. Det finns så mycket dynamik i det där. Vi har ju idag en humanistisk och ganska radikal kyrka i Sverige, och det upprör en del människor. Inte mig.

– Jesus Junkie började som en synthlåt, väldigt Eno-inspirerad. Sedan började det dra åt ett annat håll, och började bli en rocklåt. När jag hade kommit en bit med det kände jag att det vore kul att befolka plattan, att få in lite fler röster. Magnus Carlsson har en nästan sakral röst, den är så ren, och jag frågade om han ville sjunga på den. Han tillförde verkligen något eget, och hittade en ton i den som jag inte hade hittat. Det hjälpte mig att göra klart den.

– Det är väl fyra-fem år sedan nu, och det var ett jävligt kul samarbete som skiljer sig från allt annat jag hört honom göra. Vi jobbade med det några timmar, tills det var klart. Sedan sa han att det var en sak han ville be om. Han visste att jag höll på med en ny version av My Eyes, och han frågade om han kunde få sjunga på den.

My Eyes är skivans absolut äldsta låt.

– Mitt första soloalbum kom på etiketten Radium för 30 år sedan, och det blev hyllat av de flesta kritiker. Förutom av Nils Hansson på DN, den jäveln. Han rackade ner på skivan. ”tyvärr lider plattan mycket av sitt synthiga plastiga sound. Det svänger inte någonstans”. Man ska ju gärna vara förbannad på kritiker som sågar en, och slå dem på käften och så, men jag kände någonstans att han hade rätt.

– Så när det först började bli dags för den här skivan för tio år sedan gjorde jag en ny version av My Eyes. Den här gången är det istället för synthar och sequenzers nu en fantastisk cast. Det är två sitar-spelare, det är Stockholm Strings, det är Kleerup som spelar trummor, det är Lasse Cleveman som spelar piano, Marty Wilson-Piper på gitarr, Latte Kronlund på bas, Pär Ulander, min dotter Julia och Magnus Carlson körar i refrängen, och Michael Blair på percussion.

Kleerup finns också med på Martin Rössels countrytolkning av Talking Heads Heaven.

– Det är två covers, dels den och dels The Velvet Undergrounds Sunday Morning. Heaven har en lite ironisk ton som David Byrne hade på den tiden, men jag tyckte att den gick lite fort i original. Det är ju världens bästa countryballad, med Pär Ulanders pedal steel som gör att man bara kan såsa ut i himlen och se änglarna sitta på molnen med sina harpor. Pär är överhuvudtaget viktig för plattan. Han spelar dragspel och sjunger dessutom. Jag bad Nysse Nyström komma in och spela leadgitarr, en gamma musikkompis från skolan som jag såg upp till när jag var liten. Han har spelat med Strix Q och Magnus Uggla, det är lite otippat och roligt.

The Velvet Underground har funnits med Martin Rössel under alla år.

– Man kan inte överdriva deras och Lou Reeds betydelse för mig. Jag fick singlar av min mamma varje fredag istället för veckopeng, så jag hade sjukt mycket skivor. Först var det The Beatles, och min halvbror spelade faktiskt The Velvet Undergrounds första skiva – bananskivan – för mig redan 1968. Lou Reed är en epigon för mig, och jag spelade faktiskt in min version av Sunday Morning i en nedtagen nästan psalmlik version innan Lou Reed dog. Lasse är förstås också med, han är om möjligt en ännu större Lou Reed-fan än jag. Det var fint att Kajsa Grytt är med och spelar på den, och hon har ju också samma djupa kärleksrelation till Lou Reed.

Day of Days är skriven tillsammans med den gamle Dom Dummaste-parhästen Lasse Cleveman, och kom för första gången ut på en egen singel 2005.

– Lasses sång från originalinspelningen finns faktisk kvar i den nya versionen, men alla andra instrument är nya. Munspelet spelas av min kusin Finn Petrén. Den är en sanslöst svart och pessimistisk syn på en värld som hålet på att gå åt helvete. Vissa dagar känns det ju så. För mig är det klassisk blues, om tidsandan, som när Leadbelly sjöng Hitler Blues. Det finns inget direkt hopp i den, det går åt helvete.

– Det var väldigt nära att Freddie Wadling skulle sjunga den. Vi satt och snackade i logen när han hade sjungit med Weeping Willows på Mosebacke för åtta år sedan – vi hade inte setts på åtta år då – och han var ju alltid lika trevlig. Så jag skickade Day of Days till honom, och han var entusiastisk och ville sjunga på den. Men det rann ut i sanden, tyvärr.

På Fucking Beauty sjunger Jay-Jay Johanson.

– Han är helt egen, och han har en fantastisk röst. Vi träffades på en Brian Eno-installation på Fylkingen, där Eno hälsade oss välkomna. Vi kollade tillammans, och så kom han förbi min studio ett par dagar senare. Jag hade låten Fucking Beauty, bara som en pianoballad, och jag var nöjd med den så. Men så tänkte jag att det skulle vara fantastiskt med Jay-Jays röst, som påminner mig mycket om Chet Baker. Han sa tidigt att det vore cool om det kom in en beat efter halva låten, och först var jag tveksam men så tänkte jag att jag skulle pröva. Då växte ju låten jättemycket.

I videon till låten medverkar Jennie Silfverheim. Där agerar också Micke Nyqvist.

– Jennie hade bett om att få vara med om låten någon gång skulle få en video, och vi hade redan filmat hennes delar. Micke Nyqvist hade jag hjälpt med inspelningen till en audition för en Hollywoodfilm. Han ville betala mig för det, men jag frågade om han ville vara med i en musikvideo istället. Han gillade låten och tackade ja. Jag filmade honom i Vanadislunden bara några månader innan han blev sjuk, så nu blir ju videon också lite som en hyllning till fina Micke.

The Party skrev Martin Rössel och Lasse Cleveman ihop till ett album under namnet Cleveman Rössel för några år sedan.

– Lasse Cleveman är ju också alltid central, ända sedan en fyllefest där vi tydligen bestämde att vi skulle bilda Dom Dummaste för snart 40 år sedan. Jag mindes det inte dagen efter, men han mindes. Han har varit rätt förbannad på mig under åren, och undrat när skivan ska komma.

Ikväll ordnar Martin Rössel releasefest för albumet Don’t Blame Me på Gröna Lunds teater, där för övrigt Beatles spelade sin första Sverigekonsert. Erik Axl Sund deltar förstås, samt diverse gäster.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Dan Bejar lät länge Destroyer glida allt längre bort från sina glammiga Aladdin Sane-rötter i riktning mot drömsk pop och disco, men med sitt förra album Poison Season verkade han göra en helomvändning och här tar han flera steg i riktning tillbaka mot Destroyers tidiga sound.

Men även om Cover from the Sun är hård smart glamrock, och även om de återkommande saxofondetaljerna andas det tidiga sjuttiotalets Roxy Music mellanlandar hans återvändande ändå oftare i det tidiga 1980-talet. Tinseltown Swimming in Blood med sin dova pop hade kunnat vara en uppföljare till New Orders debutsingel, och även In the Morning är strålande vintage Factory records. Även i mer renodlade syntharrangemang som Ivory Coast mullrar tidstypiska pukor, utan att kompromissa med Destroyers spröda luftighet.

Hur smakfulla arrangemangen än är består ändå Dan Bejars främsta meriter som alltid i hans teatrala och samtidigt mjuka röst och i en melodikänsla som gör att hans skivor aldrig är mindre än utmärkta.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden