Ett band som levde högt på att vara yngst, smartast och hippast behöver hitta överlevnadsorsaker och dito strategier när de 15 år senare inte längre lever upp till något av de kriterierna. Den sämsta strategin för det – ofta prövad och fram till nu aldrig framgångsrik – är att ersätta en av de viktigaste originalmedlemmarna med två yngre lokala förmågor och satsa på ett modernare och mer dansanta klubbsound.

Att Franz Ferdinand som första band i världshistorien faktiskt ror det tricket i land får paradoxalt nog i hög utsträckning tillskrivas ett band med ännu längre historik. Bröderna Ron och Russell Mael i Sparks – båda i 70-årsåldern – är ju inga främlingar för förnyelse eller dansflörtar själva, och samarbetet på det utmärkta albumet FFS härom året verkar ha varit precis den vitamininjektion ett allt tröttare Franz Ferdinand behövde.

Sparks verkar dessutom ha stärkt Alex Kapranos självförtroende att bejaka sin skeva intellektuella fyndighet. The Academy Award hade kunnat komma direkt ur det samarbetsprojektet, och även låtar som Luis Lane och Lazy Boy har omedelbara kopplingar till förebilderna/kollegorna från Los Angeles.

Producerande Philippe Zdar från Cassius bidrar ytterligare till utbrotten av charmerande struttig alternativdisco i Feel the Love Go, och i titelspåret låter Franz Ferdinand som vekare LCD Soundsystem. Det klär dem mycket bättre än man hade kunnat tro.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inget ont som inte har något gott med sig. När Marlon Williams relation med Aldous Harding kraschade hittade han äntligen ut ur sin skrivkramp. På bara några veckor hade han skrivit ett komplett nytt album, och sångaren från Lyttelton i Nya Zealand kan därmed redan vid 27 års ålder bocka av det skilsmässoalbum som är obligatoriskt för varje seriös singersongwriter.

– Efter mitt första album hade det gått två år utan att jag fick ihop mer än kanske en och en halv låt. Men så slängde livet åt mig ett ben, och jag tänkte väl att jag fångar det och springer med det. En vecka efter att det tog slut satte jag igång att skriva, och efter en månad hade jag tio låtar klara.

Att under sådana omständigheter konstruera ett så mångsidigt album som Make Way for Love, som inte bara är uppfyllt av ett krossat hjärta, är en bedrift i sig.

– Det var svårt att välja fler perspektiv och stämningar. Jag hade en massa känslor som jag var tvungen att kräkas upp, och sedan tog jag ett steg tillbaka för att se om det fanns andra sidor av samma mynt som jag kunde skildra.

Come to Me med mild orkestrering låter nästan lycklig.

– Jo, det är en gullig naivitet i den. Det är början på en berättelse, och sedan fortsätter den med What’s Chasing You som har samma tonläge, i försöken att hålla ihop en dömd relation. Sedan följer ångest, svartsjuka, ilska, innan det bryts ner till accepterande och avstamp för något nytt. Sådär som det är.

”Panic comes in waves” sjunger Marlon Williams i Can I Call You, som kokar av undertryckt ångest, medan känslan i Love Is A Terrible Thing är djupt sårad. Den har samma omedelbara känsla av tidlöshet som klassiska amerikanska standards och evergreens.

– Jag tänkte nog faktiskt på Chet Baker när jag skrev den, med allvar och lite av glimten av ögat. Men jag skriver inte med sådana associationer i tankarna, de kommer sedan när jag lyssnar tillbaka på vad jag har gjort.

The Fire Of Love är bitter och mörk, med sparsamt användande av stråkar som för att förstärka den obekväma stämningen.

– Låtarna kommer till mig med färdiga arrangemang. Det är som att höra dem på radio. Jag vet vilken stämning jag vill skapa, som den där lite sliskiga, och jag vet hur den stämningen låter. Harmonier, lite dissonans, med små melodier som smyger in och försvinner ut igen.

Skivans starkaste ögonblick är singeln Nobody Gets What They Want Anymore, som är en duett med exet Aldous Harding.

– Jag försökte skriva den ur två olika perspektiv, bra parterna i relationen. Medan jag höll på med det började jag förstå hur konstigt det var, för det fanns ju en stark spänning mellan oss två direkt efter att det tagit slut. Mitt i det ville jag alltså försöka projicera min idé av hennes perspektiv på vår relation.

Och det perspektivet är det som Aldous Harding sjunger tillsammans med honom.

– Hon accepterade min projicering, och på ett sätt tycker jag att det visar en stark kärlek. Hon kunde se att det var så jag uppfattade det, och vare sig hon delade den bilden eller inte hjälpte hon mig att förmedla den. Hon kunde se förbi allt det som för henne ledde till uppbrottet, åtminstone där och då. På något sätt var min kärlek till henne ännu större då än under vår relation.

I Nobody Gets What They Want Anymore rör sig röstarrangemangen fysiskt runt i stereomixen, som en blandning av Beach Boys och The Mamas & The Papas, och i Make Way For Love tangerar de i hur Elvis Presley hanterade sitt gospelarv.

– Tack! Min mormor var djupt religiös, och hon var helt besatt av Elvis kyrkoskivor. Jag plockade upp det därifrån, och dessutom har jag sjungit i kyrkokörer under väldigt många år, och fortfarande hoppar jag gärna in i julkören när jag kommer hem, om det finns tid. Så jag har verkligen en stark känsla för den sortens slickade vokalarrangemang, och lekfullheten i sådant.

Men även om sångerna och arrangemangen på Make Way for Love är överväldigande starka är det fortfarande Marlon Williams röst som gör honom så speciell. Utan att tappa något av sin unika personlighet rör sig ledigt mellan uttryck som påminner om Jeff Buckley, Bon Iver och Billy Mackenzie, mellan Anohnis känsliga tonfall – tydligast i Beautiful Dress – och varm crooning som Richard Hawley i What’s Chasing You.

– Jag dras naturligt till de stora rösterna, sådär som de flesta gör, och när jag ibland känner mig tillräckligt modig och lyckosam försöker jag kanske närma mig dem. Det är klart att man lyssnar på de stora hjältarna, som förebilder. Roy Orbison, Jackie Wilson, men också Willie Nelsons frasering. Sådana hjältar. Men jag kan inte lyssna på dem utifrån ett professionellt perspektiv, jag lyssnar för njutning.

Marlon Williams album Make Way for Love (Secretly Canadian/Playground) finns ute nu, och snart kommer han tillbaka till Sverige.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Minialbumet som Lawrence hade planerat släppa omedelbart i spåren efter On the Hot Dog Streets har fem år senare vuxit ut till en 17 låtar lång fullängdare, som är proppad med små muntra noveltybagateller. Eller så är den proppad med små maskerade varningssignaler och oroande tecken på psykisk ohälsa. Eller – såsom blivit Lawrence signum under åren – båda delarna samtidigt.

Den berömdhet Lawrence (nej, efternamn har han aldrig ståtat med) rätteligen förtjänat under åren med Felt, Denim och Go-Kart Mozart har ständigt förvägrats honom, och även om det har sin tjusning att vara en kultpersonlighet så udda och extrem att knappt någon alls uppmärksammar honom finns det ekonomiska avigsidor. ”He’s living in relative poverty, he’s living om a tenner a day, goodnight gracious, a tenner a day” skrålar Go-Kart Mozart muntert till femtiotalsrock hemsnickrad på en gullig antik synthpark, och med till synes samma sinnesläge sjunger Lawrence om IS-halshuggningar.

”Please try and understand me – I’m a physical record, a man of two sides”, konstaterar Lawrence med Monty Python-röster och billigt synthdiscokomp, och formulerar därmed som i förbigående sin inneboende paradox. Den är ännu mer tydlig i When You’re Depressed, som beskriver det mänskliga förfall man tillåter sig under en depression och är en lika käck glamrock-på-billiga-synthar-dänga som Lawrence bästa popsånger alltid är.

När allt annat tryter drar han sig inte ens för ljudliga rapar för att distrahera, men det räcker inte för att dölja att Lawrence, Go-Kart Mozart och Mozart’s Mini-Mart fulla är på djupaste allvar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Albumtiteln beskriver tydligen en motsolsrörelse i en bakvänd spiral, enligt Grant-Lee Phillips. Det betyder inte han är tillbakablickande i sin musik. Han använder sina ömsinta samtidsbetraktelser till att skildra empati och medmänsklighet i ett hårdnande samhällsklimat. Som singer-songwriter håller han – så amerikan han är – en kvalitetsnivå som ligger nära Elvis Costellos stillsamma stunder och Lloyd Coles smarta popsnideri. Sånger som Another, Another, Then Boom fyller hjärtat, Miss Betsy och Totally You Gunslinger är omedelbara klassiker, och hela Widdershins är ett hantverksarbete av högsta kvalitet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Genom samarbeten som sträcker sig från RZA via Lou Reed till Daniel Johnston har Joan Wasser utvecklat en bredd som är svårslagen. Den använder hon till att göra återhållen musik med subtila programmerade beats och arrangemang som vid första anblicken framstår som svalt eleganta. Vid närmare betraktande är Damned Devotion ett svårt och mörkt album, där Joan Wasser återvänder till sina tidiga skivors svårmod enligt devisen ”if it feels scary to say it, it’s the thing you must say”. Tell Me är r’n’b-suggestiv och full av själ medan Talk About It Later är som skräddarsydd åt Grace Jones, och även i de mjukaste 70-talsballaderna som Valid Jagger anas en avgrund under den välputsade elpianoytan.

Med den kombinationen av mörk komplexitet, eleganta och smidiga sånger och fantasieggande rytmkonstruktioner är Damned Devotion ett mångfacetterat album med lång livslängd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Jag tror på goda tider, jag tror på rock’n’roll”. Så inleder Jonas Lundqvist sitt fjärde soloalbum, och musikaliskt är det lätt att smittas av hans entusiasm. Kom åter till exempel är en utmärkt omskrivning av The Cures In Between Days, och när Jonas Lundqvist upptäcker hur fint det svänger i Leva farligt kan han inte hålla tillbaka ett förtjust ”La bamba”-utrop.

Hela Affärer är proppfull av exemplariskt utförd göteborgsk gitarrindie utförd enligt de dogman som varit styrande i snart 20 år. Faktum är att det är svårt att komma på ett musikaliskt vassare album i subgenren sedan Håkans tidiga album. Ändå räcker det inte långt, för det slarv och den slapphet Jonas Lundqvist visar upp i texterna är ödesdiger.

Relationer är ett exempel på hur en dåligt utförd utredande gymnasietext kan formuleras, och att den smetigt socialrealistiska Unni sannolikt är ärligt avsedd gör att man rodnar av sekundärskam. ”Ingen har sett efter dig – det kommer tårar. Om jag kunde ge dig lite av min uppväxt…” – så sjunger han faktiskt i vad som måste vara ett av årtiondets pekoraler, och den är tyvärr inte skivans enda lyriska bottennapp. ”Är det så fel att vilja bli poet (oh yeah!)”, undrar han, och så strör han nonsens som ”kom igen, svara i telefon, sha-la-la” omkring sig. Det vimlar av genreplattitityder om att bränna hela lönen på en krogtoalett, om ”Badrumsskåpet. Tabletterna.” och om att ”man måste våga falla”.

Vid några tillfällen är lyriken vagare och paradoxalt nog omedelbart mindre klyschig, men varken det eller albumets påfallande musikaliska kvaliteter väger upp de lata formuleringar som gör Affärer till stora delar en olyssningsbar skiva.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Buffalo Tom anlände i det väldigt larmiga kölvattnet efter Hüsker Dü och Dinosaur Jr i slutet av 1980-talet, och efter sin stökiga J Mascis-producerade debutsingel Sunflower Suit sökte de sig mot mer komplexa harmonikonstruktioner utan att tappa larmet.

När de nu åter är igång är det mesta sig likt hos Buffalo Tom. De spelar fortfarande habil amerikansk rock med vokalharmonier, melodiska Paul McCartney-basgångar, distade gitarrer och, som de lärt av sin ursprungliga mentor, högljudda överstyrda gitarrsolon. Men även om det så här ett kvartssekel senare någonstans snuddar vid Hüsker Dü cirka Warehouse är det avsevärt mer stabilt och igenkännligt än spännande och utmanande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Will Toledo återvänder för en fullständig nyinspelning av ett album från 2011 i sin helhet är helt logiskt. Det förmedlar en hantverkssyn på musikskapandet, en plikttrogenhet och en noggrannhet som ofta märkts i hans skapande. Det förmedlar också en fixering vid en relation som den gången låg till grund för en komplett sångcykel, och som uppenbarligen fortfarande inte är färdigbearbetad sju år senare. Dessutom är det ett utmärkt sätt för honom att med hänvisning till forna synder i någon mån dölja den närmast pedantiska melodisnickrande noggrannheten och oerhörda talangen under en skäppa av slarvig lofi, högljudda distgitarrer och intensiva grunge-dynamiska variationer av kraft och bräcklighet.

För lyssnaren är hans återbesök i sina gamla inspelningar en välsignelse. Genom att inte lämna de gamla inspelningarna därhän får vi tillgång till fantastiska låtar som innerligt larmiga Sober to Death eller en The National-deppig High to Death. Hade de försvunnit i obskyritet hade världen varit en torftigare plats.

”Give me Frank Ocean’s voice and James Brown’s stage presence”, önskar han i grunge-intensiva Cute Thing. Men skriver man låtar som är det bästa i genren sedan Smells Like Teen Spirit behöver man förstås inte söka förebilder alls. Särskilt inte när man som Will Toledo kombinerar så starka låtar med överrumplande metaresonemang om musiken, som i briljanta Bodys: ”Is it the chorus yet? No. It’s just a building of the verse, so when the chorus does come it’ll be more rewarding””, resonerar han, och när refrängen så småningom sedan kommer lever den mer än väl upp till det. Det är så smart att det hade kunnat ramla över gränsen till det utstuderade om det inte hade låtit så självklart och omedelbart.

Men fyndighet är långtifrån det dominerande på Twin Fantasy. De texter från sitt 19-åriga jag som Will Toledo återvänder till här skildrar en till stora delar mörk och ångestladdad relation, och dödsångest och depressioner är återkommande teman. Beach Life-In-Death är 13 minuter självförakt, utsökt levererad som så fokuserad storslagen popdramatik att den känns som en treminuters skrammelhit för alternativradio. När skivans relation så kryper lite för nära och blir lite för intim vet Will Toledo hur han återskapar distansen. ”This is the end of the song, and it is just a song, it’s a version of me and you that can exist outside of everything else (…) These are only lyrics now”. Du har aldrig hört mänsklig och musikalisk komplexitet presenterad på ett begripligare sätt, och jag undrar om du någonsin kommer att göra det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vid ett par tillfällen under det senaste decenniet har den här skribenten fallit för frestelsen att använda det inflationsdrabbade begreppet ”geni” om en Ty Segall-skiva. Varje gång har det varit befogat, men efter tiotals fullängdare och ännu fler sidoprojekt och produktionsinsatser är det ändå dags att påbörja en omvärdering av Ty Segall. Det där med att i relation till enstaka verk eller ögonblick tala i termer av genialitet är nämligen inte på långt när tillräckligt för att fånga hans storhet.

Det är bara att lyssna på inledande Fanny Dog, en släpig men jublande rockgroove fulladdad med gitarrlager och blås. Den skulle varit smycket i de flesta bands samlade katalog, men för Ty Segall är den en låt bland andra låtar. Omedelbart efter den följer den mäktiga balladen Rain, med psychedelia och Beatles-harmonier om vartannat, men den har inte Ty Segall ens orkat göra färdigt från demoversionen i botten. Och direkt efter det en strålande distad poplåt med lika stora delar 70-talsglam och Prince-falsett och dito rytmer.

She i sin renodlade 70-talsmetalform och den slöa BÖC-grooven i Shoot You Up är andra höjdpunkter, men det är å andra sidan det stora flertalet av albumets 19 låtar. Den strålande powerpopiga 5 Ft Tall, till exempel, och Meaning, som slår över i hardcorepunk och som följs sedan upp med den smäktande och hjärteknipande countryrockballaden Cry Cry Cry.

Sådär fortsätter det i totalt 75 äventyrliga minuter, som inte blir det minsta långrandiga ens i den avslutande tolvminutersjammen And Goodnight. Att Ty Segall så förbehållslöst älskar fuzziga och högintensiva gitarriff hade kunnat ställa till det, men eftersom han älskar fokus och popmelodier ännu mer placerar han konsekvent sina gitarrorgier i en kontext där de inte blir självändamål utan smidigt kraftfulla melodibärare.

Vi får alltså konstatera att Freedom’s Goblin i all sin spretighet är ett bättre album än vad någon har rätt att begära från en artist. Vi får också konstatera att Ty Segall är en artist som kommer att räknas bland de allra största när vi slutgiltigt samlar upp inför summeringen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Halva året fiskar han lax i Alaska med sin pappa, och andra halvan av året använder han åt att sjunga sånger i Kalifornien, trots omgivningens bristande intresse. Den här gången rycker First Aid Kit in för att hjälpa till på flera ställen, men hur fint det än låter på Revolution och ett par liknande visor än är tappar Van William fokus i sitt sökande efter ett eget uttryck. Det blir nog några månader till sjöss i år också.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden