”Världen har ju förändrats rätt mycket sedan sist, men det har ju inte Hästpojken gjort”, förklarar Martin Elisson känslan inför att släppa Hästpojken är död, bandets första skiva på fem år. Men på den punkten har han fel.

I en presstext inför nya albumet funderar Martin Elisson över vad hans 18 år gamla jag – ungefär när han och Adam Bolenius släppte sin första skiva med Bad Cash Quartet för 20 år sedan – hade tyckt om honom idag, och om Hästpojkens fjärde album Hästpojken är död. Det är ett inte särskilt långsökt grubbleri av den forne livsutmanaren som utvecklats till den eftertänksamme man som sitter framför mig med ett glas vatten idag. Han har ångrat sig och stoppat beställningen av en sexpack öl inför denna dagens sista intervju, och han frestas inte heller påfallande av att Adam tjuvstartar helgledigheten med ett glas vitt.

– Det är ju något jag skrivit mycket om, behovet av att bedöva sig, berättar Martin. Alla bedövar sig på olika sätt, och jag har använt mig mycket av alkohol. Det har jag behövt bearbeta och skriva om. 100 dagar till exempel handlar om att försöka hålla sig nykter.

Senast jag intervjuade Martin och Adam i samband med deras förra album En magisk tanke för fem år sedan pratade vi också om alkohol, men då mer ur perspektivet ”fest”.

– Ja, jag har nog kommit till någon insikt nu som jag inte hade nått då, nickar Martin. Jag skulle nog inte skriva under på att man måste sluta dricka helt, men jag har förstått att jag har använt drickandet som ett sätt att döva, inte förhöja. Jag har försökt ta bort.

Martin sträcker på sig och fortsätter.

– Jag har haft svårt att förstå varför inte alla människor har problem med det här. Men det har man väl, människor hittar bara olika sätt att hantera vardagsångesten, ångesten av att existera

Hästpojkens tidigaste spelningar beskrivs ibland som fylleslag, och Adam verkar ha varit den som tidigt ställde krav på åtminstone lindrig nykterhet. Det finns historier om hur han skällt ut både Martin och Hästpojkens ursprungliga tredje medlem Lars.
– Lars fuckade upp en av våra första spelningar. En trummis som inte kan spela, det blir ju extremt pinsamt för oss andra att stå på scen. I Bad Cash Quartet var det ju andra medlemmar som tog ett sådant ansvar, så här blev det ett sätt att känna att Hästpojken var på allvar.

Jag undrar om Adam tycker att att Martins drickande stått i vägen för Hästpojken på senare år, och han vänder sig direkt till Martin för att svara.
– Du har ju alltid haft en hög arbetsmoral, Martin. Det är väl mer att jag ibland sett att du inte mår bra, och har försökt ta bort lite ansvar från dina axlar. ”Du behöver inte vara med på det här repet, Martin”. Annars skulle jag inte säga att det påverkat, mer än någon enstaka spelning. Men det är klart, rösten påverkas också.
– Samtidigt bryter man ju ner sig själv psykiskt också, invänder Martin. Men vi ska inte göra det här för stort nu, för så jävla illa däran har jag inte varit.
– Och de gångerna du har varit det har vi lagt bandet åt sidan, då har vi ju varit på en mer vänskaplig nivå, fortsätter Adam.
– Men sedan två och ett halvt år sedan har jag ändrat mitt liv, och jag har bättre koll nu. Jag är lyckligare… eller… jag är åtminstone inte den där självömkande jobbiga personen.

Några av de mest gripande stunderna på Hästpojken är död finns i Under hjulet, där Martin sjunger att han pratar lite mer än han tänkt, och dricker lite mer än han tänkt.
– Och att jag ”gråter framför människor jag hatar”. Det är ganska självupplevt, under en period när jag drack för mycket. Jag var ute för mycket, och var full och betedde mig illa. En gång var det någon som jag inte ens respekterade som stod och skällde på mig, och jag bad den personen om ursäkt för min existens – någon sorts total förnedring.

Det har gått fem år sedan Hästpojkens förra album En magisk tanke, och under den tiden har de arbetat med sitt nya album.

– Fast lågintensivt, förklarar Martin.
– Som jag minns det, men det är lite blurrigt, så hade vi ett par låtar redan det första året, säger Adam. Sedan efter något år var det en låt som en kompis reagerade på – ”fan, det här är grymt, det här är ju ni!” – och det var då vi sa att vi börjar göra en skiva. Så själva arbetet med den nya skivan har alltså pågått under de senaste tre åren.

I samband med förra albumet berättade Martin och Adam att det var första gången de skrivit nytt material till Hästpojken. Till de två första skivorna hade det mest handlat om sådant som kommit till men inte använts i Bad Cash Quartet. Kan utmaningen att skriva nytt ha bidragit till skivans utdragna tillkomst?

– Tre år är nog så lång tid det tar för oss att göra en skiva från grunden, instämmer Adam, och nu kanske vi började med att slarva bort två år innan dess genom att inte vara tillräckligt fokuserade.

– Man behöver göra alla de där skitlåtarna att kassera först, menar Martin. Men ändå, jag undrar varför det tar oss tre år? Det gör det ju inte för andra… Nå, utom för Henrik (Berggren) då. Det är skönt att ha honom att jämföra sig med.

När Hästpojken konfronteras med påståendet att deras nya skiva är lättillgänglig pop sparkar de inte alls bakut. Tvärtom.
– Ibland kan man tycka att något som är snällt och vänt är hårdare än det man försöker göra för att det ska vara hårt, bestämmer Adam.

Jag kastar fram Blondie som jämförelse med den discopop som utmärker låtar som 100 dagar och Råttans år, och Adam blir strålande glad.

– Ja! De är ju minst lika hårda som Ramones, tycker jag. Det är ju inte så punkigt musikaliskt, de var bara med i en punkvåg och hade en punkig attityd.
– Vi har helt övergivit det där bråkiga, punkiga, instämmer Martin. Det blir så jävla svettigt när man försöker göra det hårt, man når inte målet att musiken ska kännas. Men det blir kanske lite av en kamp, en kontrast, när jag försöker skrika över det där slickade soundet.

När jag föreslår att de tar det slickade ett steg längre med detaljer som är rent utstuderade tänds en glimt i parets ögon, och förtjust kastar de sig in i leken att dissekera sitt nya album för att blottlägga alla inspirationskällor, lån och blinkningar.

– I 100 dagar finns ett körarrangemang som är väldigt smörigt, föreslår jag. ”Ah-ha”
– Hör du vilken låt det kommer ifrån, fnissar Adam förtjust. Abba! Knowing Me Knowing You! Det är Ulvaeus.
– När skivan var klar satte jag på den en tidig morgon, berättar Martin, och jag blev alldeles glad. Fan så popigt och härligt det låter! Det känns jättebra. Det får gärna vara en morgonskiva, att starta dagen med. Jag sjunger ju ganska otydligt, så man kan ju skita i texterna…

Men det gör man inte. För även om texterna ofta är svårtydda för lyssnaren är de fyllda av den djupaste och mest rättframma ärlighet.
– Det är väldigt sällan som jag skjuter upp ett textskrivande, berättar Martin. När Adam skickar en låt sätter jag mig oftast direkt och skriver en text, och sjunger in den. Målet är väl att vara så ärlig som möjligt, men när jag beskriver en känsla på ett sätt som är sant blir det kanske inte alltid så lätt att förstå. Om det går att kombinera ärlighet med att vara tydlig har jag verkligen träffat målet. Det har jag gjort kanske två gånger i livet hittills.

Med Ofödda lilla barn är Martin tvärsäker på att ha missat målet med flera kilometer. Med Adam känner annorlunda.
– Jag blev ju väldigt överväldigad av den, berättar Adam, men du var ganska skeptisk, Martin.
– Den var ett skämt, fräser Martin. Det är en parafras på en dikt av Kristina Lugn, som har parafraserat Anna Maria Lenngren. Tanken var att berätta hur lite man har att ge.

”Ha tre-fyra vänner, och håll dem kort”, lyder ett av föräldraråden i texten.

– Det var en sådan text som gick jättefort att skriva, och sedan var jag… Ofödda lilla barn, jag tycker att det är en jävligt äcklig textrad.

Den låt som skiljer sig mest från resten av albumet är Jehenna.
– Ja, instämmer Martin. Det hade lika gärna kunna hetat Helvetet.

Eller så hade den kunnat heta Ceremony? För till stora delar är det ju en cover av Joy Divisions sista låt och New Orders första singel, i gitarrer, i basgång, i trummor, i uppbyggnad, föreslår jag. Både Martin och Adam tystnar.
– Ja, det är det kanske, instämmer Adam ärligt överraskad. Hm. Jaha. Jag kommer inte ens ihåg exakt hur Ceremony låter, men nu när du säger det kanske det blev väldigt likt.
– Men sången är ju något helt annat, protesterar Martin rätteligen. Hm. Man kanske är skadad av Håkan. ”Det verkar ju ganska lugnt det här att sno”, hehe. Man blir så glad när det låter bra, så då tänker jag inte ens på sådant.

Det blir mindre ångest inför varje skivsläpp, sa ni senast vi sågs.
– Sa vi det, tvekar Martin.
– Man kanske inte har en dröm om att hela världen ska förändras av den här skivan, som när man var 20, funderar Adam.
– Vi har ju varit borta i fem år, fortsätter Martin, och då träffar jag aldrig media eller så. När vi nu ska släppa en ny skiva så är det en helt annan värld, och jag kan känna mig lite stressad över att upptäcka att jag inte har någon koll riktigt. Vad tycker människor nu. Vilka är de, ens? Jag är så långt ifrån människorna. Jag håller mig för mig själv. Så, jo, jag är nervös inför att släppa en ny skiva.

Hästpojken är död (Tamiami Records) släpps den 20 april.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Love and Its Opposite från 2010 beskrev Tracey Thorn som ett album fullt av skilsmässor och hormoner. Nya Recordbeskriver hon som en skiva om den ”no fucks given”-fas av livet som följer därefter. Hon återvänder till ett elegant och gnistrande elektroniskt klubbsound som påminner om hur Everything But the Girl kunde låta – att det låter lite föråldrat 90-tal är en av de saker hon med ålderns rätt skiter fullständigt i – och sjunger om den medelålders kvinnans rätt att gå på krogen, ”Where I like to be/ is on the dancefloor with some drinks inside of me”.

Tracey Thorns uttalade feministiska agenda är inte konfrontativ eller exkluderande. Den är smart, lågmäld, vardaglig och djupt allvarsam. Under 2000-talet har Tracey Thorn fortsatt bli alltmer subtil och intelligent i sitt uttryck, både på sina glest utgivna tre soloalbum och i sina journalistiska och biografiska texter. Till och med i den direkta uppgörelsen med manlig aggression i den nästan nio minuter långa och suggestiva Sister – med å ena sidan stenhårda Warpaint och å andra sidan mildare Corinne Bailey Rae ombord – balanseras till en eftertänksamt resonerande hyllning till kvinnor snarare än en konfrontation.

Hellre är hon krånglig än enkel, hellre ser hon både fördelar och avigsidor än är svartvit. Smoke är en osentimental släkt- och Londonkrönika som sträcker sig över 100 år, och i Babies belyser hon föräldraskapet med den lika starka övertygelsen först i p-piller och sedan i barnlängtan, och med den motsägelsefulla upplevelsen av utmattande nattvakande och djupaste kärlek. På samma sätt innebär en ny skiva av Tracey Thorn alltid vilsam skönhet som krävande intellektualitet. Bättre kan man inte önska sig.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att skapa sin egen låda innebär att inte behöva lyssna på den som vill sätta etiketter på dig, förklarar Jack White i Ice Station Zebra, och så blandar han funk, rap (jo, verkligen!) och subtil dov elektronisk rytm med akustiskt jazzpiano till en fullständigt egen groovelåda. På sitt tredje soloalbum är nämligen Jack White redo att utmana var och en som tror sig ha fått grepp om honom och hans musik.

”I never gonna go where you want me to go”, fräser han just när de mest rockkonservativa kretsarna har tagit honom till sina hjärtan och bluespuritanerna hyllar Jack White som traditionalismens främsta förkämpe. För traditionalisterna har tillskrivit Jack White egenskaper han aldrig gjort anspråk på. Drivkraften i hans musikskapande, i hans estetik, i hans inspelningstekniska och musikindustriella engagemang har aldrig handlat om antikviteter eller traditionsrelaterade dogman. Sådant har han använt och utforskat noggrannare än de flesta, men det som alltid varit hans egentliga drivkraft går att sammanfatta med ett ord – passion. Över tid ha den passionen riktar sig mot olika objekt, i allt vidare cirklar, och på Boarding House Reach tar den sig uttryck som Jack White i förhandskommentarer verkat djupt överraskad över själv.

Vad sägs till exempel om Trevor Horn som Jack White-inspiration? När han överanvänder en Fairlight-sampler för effektfulla rytmljud i Respect Commander går associationerna till Horns gamla Frankie Goes To Hollywood-produktioner, innan låten går över i jazzig improvisation med ett lika otippat extrovert Prince-gitarrsolo. De muntra utropen över en fläskig funkrytm i Corporationberättar på samma sätt att Jack Whites skivsamling numera rymmer en hel del Sly & The Family Stone. Get In The Mind Shaft är fet vocoderfunk, över lika djupa beats leker Hypermisophoniac med gamla elektroniska ljudleksaker, och Over and Over and Over är närapå funkmetal med ett mäktigt elektriskt surrande gitarriff över stenhård groove.

Boarding House Reach är inte det album Jack White själv hade väntat sig, och det är väldigt långt ifrån det album stora delar av hans publik trott och hoppats på. Men för den som är nyfiken och beredd att ta risker är det ett omtumlande äventyr.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att livskraften i den storvulna arena-indierocken skulle vara så stark var svårt att tro när U2 växte ur alla rimliga mått i slutet av 1980-talet. Men trots att bubblan borde ha spruckit för årtionden sedan har fortfarande Bono och Simple Minds kvar sina plattformar och jumbotroner, och med låtar som Darkness at the Door – en perfekt hybrid mellan den bombastiska erans Peter Gabriel och U2 – visar Editors att det till och med finns en viss återväxt i genren.

Ännu mer överraskande är att Editors på sitt sjätte album faktiskt klarar att göra lyssningsbar stadiumrock. Counting Spooks till exempel övervinner bombasmen genom att vara en i grunden bra låt, som visserligen skulle tjänat på en lite mer anspråkslös klädnad men fortfarande fungerar utmärkt. Hallelujah (So Low) inkorporerar noiseväggar i den lättreligiösa svulstigheten, och som genom ett under funkar även det. Med avslutande Belong prövar de försiktigt en ny väg för framtiden, där Tom Smith med siktet inställt på The National låter sin dovaste stämma sväva högt över ett mer återhållet arrangemang.

Den vägen visar sig framkomlig för Editors den dagen västvärlden äntligen tar sitt förnuft till fånga och lägger ner stadiumrocken för gott.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inför Mythsfestivalen i ultrahippa Marfa i Texas förra året samarbetade Dungens Gustav Ejstes och Reine Fiske med Jeremy Earl and Jarvis Taveniere från Brooklynbandet Woods, ett indiefolkband som Dungen kände från gemensamma turnéer sedan många år. Båda parter kom med varsin förberedd låt, och under sju dagar tillsammans i studio spelades de och fem ytterligare låtsamarbeten in.

Resultatet är anmärkningsvärt och ett exempel på den bästa formen av samarbete. Båda bandens särprägel framstår i all sin prydnad, men dessutom uppstår något helt nytt och mycket spännande. Jag ville va kvar heter den låt Gustav Ejstes hade med sig in inför samarbetet, och de elektroniska instrument som inte brukar förknippas med Dungen förstärker och öppnar nya möjligheter.

Ändå är det i Turn Around, den låt som Woods förberett, som allt faller på plats. Över en till synes mycket loj rytmsektion, där trummorna är extremt avslappnade i sin milda exakthet medan rytmgitarren är korthugget Steve Cropper-distinkt, studsar energiskt psykedeliska gitarrer hårt under Jeremy Earls milda röst, och det är häpnadsväckande bra.

De fem återstående samarbetena är instrumentala och lyhört improviserat bidrar till dynamik och spänning, och bara i Saint George blir det lite riktningslöst. Det förringar inte alls det faktum att Dungen och Woods står för ett av årets mast spännande samarbeten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I fredags gästade David Byrne Stephen Colberts Late Show, och det var ett framträdande som var symptomatiskt både för David Byrnes konstnärskap i allmänhet och för American Utopia i synnerhet. Tillsammans med ett stort band – både kvinnor och män, till skillnad från på skivan – i uniforma grå kostymer framförde han Everybody’s Coming to My House med hela TV-studion inklusive publikraderna som scen. Men även om han och bandet både marscherade genom publiken och i kontrast mot de konservativa kostymerna var sorgfritt barfota, var uppträdandet strikt koreograferat som stiliserad performancekonst.

Sådant är David Byrnes skapande, och så är albumet – vrickat på ett strängt disciplinerat sätt. Man kan till exempel invända att metaforerna i Everyday is A Miracle är både konstiga och hädiska, men det går inte att säga emot att när David Byrne gör bruk av sin encyklopediska kunskap om sydamerikansk musik svänger det våldsamt. Det är kontrollerat, smart och genomtänkt, givetvis, men det är likväl sväng. Särskilt bra trivs David Byrne i Brian Enos sällskap, och här har Eno bidragit både med låtkonstruktioner och faktiska ljud. Det märks på den musikaliska lekfullheten, naturligtvis stilistiskt elegant och återhållen, och på att han tar ut svängarna som förr också lyriskt.

I Dogs Mind till exempel får vi iaktta hur en ny president svärs in via en hunds iakttagelser, och det är så nära explicit samtidskritik David Byrne tar sig här. Om vi bortser från hans milda ironiserande över statusjakten hos hans jämnåriga konstnärsintellektuella Manhattan-grannar i Doing The Right Thing. Men i mörka tider har David Byrne gjort det till sin mission att sprida optimism, via föreläsningar, via sin hemsida Reasons to be Cheerful och via den här skivan vars titel inte alls är ironiskt avsedd utan skildrar Byrnes dröm om att det går att förändra den rådande samhällsstrukturen till något utopiskt. Därav också titlar som It’s Not Dark Up Here, som är ett av de mer modernt dansanta stunderna, medan rytmerna i Everybody’s Coming to My House är det närmaste Byrne och Eno kommer sitt mästerverk My Life in The Bush of Ghosts. Både de referenserna och i textens förment öppna hus kan den betraktas som en tillbakakaka till James Murphy som på LCD Soundsystems comeback förra året knappast försökte dölja sina David Byrne-influenser.

Musikaliskt påminner American Utopia annars mest om Talking Heads allra sista album Naked, som med sina genreutsvävningar mot Sydamerika, Nordafrika-via-Paris och Västafrika och med sina många profilerade gästmusiker faktiskt inte togs emot särskilt väl när den släpptes för 30 år sedan. Tiden har dock varit generös mot Naked, och jag har en känsla av att tiden kommer att vara generös också mot American Utopia.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som producent, bollplank och samarbetspartner med Father John Misty har Jonathan Wilson varit involverad i mycket spännande skivor, men hans egna har lämnat den här skribenten oberörd. Det har varit för lättsmält och välanpassat, för pacificerat nerrökt, för solbränt välmående Los Angeles. Att han på senaste tiden ägnat sig åt att spela gamla Pink Floyd-låtar med Roger Waters gör inte direkt förhoppningarna större, och när han vill beskriva sitt tredje album med flummigt filosoferande om musikens helande krafter och bjuder in new age-kompositören Laraaji som gäst blinkar alla varningslampor intensivt.

Men larmen är falska. Jonathan Wilson reser sig från solstolen, släcker rökelsen och fimpar sitt eget rökverk, och samlar sig till ett fokuserat och alldeles utmärkt album.

Det låter visserligen mer tidigt 70-tal än det gjorde under det tidiga 70-talet, med arrangemang där elpianon ställs mot frasiga gitarrer och gospelkörer, eller en klingande flygel över ett torrt trumkomp och mjuka stråkar, och i texterna refereras flitigt till CCR och andra tidsmarkörer. Men här finns också poplåtar som There’s a Light, som Peter Morén varit stolt över, här finns eleganta psychedeliska detaljer och fantastiskt snygga Rare Birds med suggestiva rock- och eleganta countryvalspartier om vartannat. Givetvis medverkar Father John Misty (i ekivoka 49 Hairflips) men också Lana Del Rey på Living With Myself, och de synthar och trummaskiner som ligger gömda i arrangemangen vill Jonathan Wilson gärna lyfta upp som exempel på en nyfunnen modernitet.

Själv vill han hitta paralleller till Talk Talk och Arthur Russell, och även om han inte når någonderas höjder applåderar vi att de ambitionerna lyfter Jonathan Wilson avsevärt högre än någonsin förr.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den som är förälder vet hur det brukar vara när barnen vill ha uppmärksamhet i lekandet. ”Titta vad vi gör, pappa!” – en lustig grimasch, en knäpp dans, improviserad akrobatik – och vi tittar, roas, skrattar, kommenterar. Så återgår vi till det vi höll på med innan, men barnet är inte nöjd. ”Titta nu då, pappa, titta!” – och så skruvar barnet till det ytterligare lite knäppare och lustigare. Vi tittar, nu lite otåligt, skrattar och kommenterar fast pliktskyldigt, och återgår till vårt eget snabbt igen. Tredje gången barnet ropar tittar vi knappt upp utan tillåter oss en hummande slantriankommentar, ”Haha, så knäppt”. Barnet läser av, och om de inte kommer fram och rycker oss i byxbenet för att kräva uppmärksamhet släpper de uppmärksamhetsbehovet och leker vidare själva.

Den lekstuga som John Grant bygger tillsammans med gamla elektronikveteranen Stephen Mallinder från Cabaret Voltaire och dennes nuvarande partners i Wrangler grimaserar, kråmar sig och busar, och halvvägs har de helt slutat bry sig om publiken och leker vidare enbart för sitt eget höga nöjes skull.

John Grants samarbetpartners har samlat på sig allsköns elektronisk utrustning under åren, och här drar de fram även sina vintageleksaker för ett ivrigt utforskande. Ofta är det snarare fråga om collage och cutup än sampling, elektroniken refererar oftare till ett odisciplinerat Kraftwerk, Moroder och Yashar snarare än till modernare uttryck, och den ständigt närvarande synthfunken är hämtad direkt från Bill Laswells, George Clintons och Afrika Bambaatas gyllene åttiotal.

Både John Grant och Stephen Mallinder bidrar med vokala inslag, men ofta är deras röster så manipulerade att det hade kunnat vara precis vem som helst. I John Grants fall hade man kunnat argumentera för att det är slöseri med något så kraftfullt och unikt, om man hade förbisett att det är just en tillfällig och väldigt introvert lekstuga som inte står vägen för hans vanliga aktiviteter.

Mot slutet mattas till och med de lekandes energi, och där någonstans kan man ana den John Grant vi känner. Kanske kan den här urladdningen hjälpa honom att fokusera också på den klassiska singersongwriterroll han är på väg att fullända?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”I’ll try anything twice”, påstår The Wombats på sitt fjärde album. Någon andra hit är dock inte att tänka på för onehitwonderbandet från Liverpool efter noveltybanaliteten Let’s Dance to Joy Division för en hel massa år sedan. Det utomordentligt fåniga bandnamnet lägger tillräckliga hinder i vägen, och med en ännu mer lättviktig variant av sin pojkbandsinfluerade indiepop med någon klumpig psychedelisk Sgt Pepper-referens för att markera sin geografiska härkomst kan de knappast lura ens den väldokumenterat lättlurade amerikanska publik de nu har siktet inställt på.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Lukten av härsken öl utspilld i heltäckningsmattor. Den där smaken av toast, stekt ägg och vita bönor som stannar i munnen hela dagen. Marmite. Roliga peruker på seriösa jurister.

Det finns saker som bara britter förmår uppskatta, och bland dem ryms också en fabless för lagom menlös radiorock med vänligt vemod och stora arenagester. Ständigt söker de nya Kent light-band att dela ut sina Brit Awards till, och med sitt ljumma farvälalbum är Wild Beasts självklara favoriter.

Lagom teatrala, lagom vänliga, lagom stadium-bombastiska, lagom svårmodiga (o nej, absolut inte jobbigt deppiga) är de numera så precis lagom rätt för Storbritannien att det inte spelar någon roll att deras live-i-studioinspelade avskeds-greatest hits knappt klarar att maskera omskrivningarna av gamla Simple Minds-hits.

Hade de inte lagt ned verksamheten i samband med det här albumet hade Wild Beasts varit tillräckliga skäl för EU att genomföra ett snabbt och effektivt hard brexit.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden