Efter hennes fräsande debutalbum för ett par år sedan och ett avsevärt blekare samarbete med Kurt Vile förra året har Courtney Barnett för avsikt att inte kompromissa alls den här gången.
Viljan att låta ännu hårdare och skränigare märks tydligast på Charity, som är en komplett arrogansattack, och på framspottade I’m Not Your Mother, I’m Not Your Bitch som är ännu hårdare. Men det är när hon balanserar mellan den sortens aggressivitet, singer-songwriter-stabilitet och komplett sammanbrott som det är allra mest drabbande, som i City Looks Pretty och Need A Little Time. Eller för den delen i utstuderade grungelåtar som briljant och lite läskigt betitlade Crippling Self Doubt.
Courtney Barnett skäms inte det minsta för sådana påfallande Kurt Cobain-influenser den här gången heller, och hennes sätt att uppdatera dem innebär i flera fall att de är minst lika smarta som förebilden. Nameless/Faceless är pärlan, och dess skarpa iakttagelse att ”men are scared women will laugh at them, women are afraid men will kill them” kan mycket väl vara årets bästa textrad.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ibland kan man tänka att Elton John faktiskt har kvaliteter som sträcker sig längre än till hans allra tidigaste album och någon enstaka senare 70-talshit. Då är det bra att drabbas av den här sortens påminnelser, så att man snabbt kommer ur sådana villfarelser.
Redan artistuppställningen skvallrar om angelägenhetsgraden. Coldplay, Ed Sheeran, Miley Cyrus och Pink – det är lämpligt sällskap för en artist som nu på sin ålders höst vinkar farväl genom att organisera sina egna hyllningsalbum när ingen annan orkat bry sig.
Don’t Go Breaking My Heart med Q-Tip featuring Demi Lovato är lika mycket novelty som originalet, och varken Florence + The Machine eller Mary J. Blige förmår lyfta sina respektive låtar ur sömnigheten. Lady Gaga och Queens of the Stone Age drar vinstlotterna med Your Song respektive Goodbye Yellow Brick Road, som tillhör de utmärkta undantagen i katalogen. Men inte heller de orkar engagera sig till något eget eller spännande, och även efter detta måste konstateras att Elton Johns främsta bidrag till musikhistorien fortfarande är det där korta inhoppet iklädd gorillakostym på The Stooges spelning i Atlanta 1973 (jo, kolla upp varför).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Straight är det sista Josh T Pearson är. Att ordet återfinns inte bara i albumtiteln utan i samtliga låttitlar och -texter förstärker bara krokigheten, och ideliga försäkranden att ”I’m goin’ straight (to the top)” känns mest som världsfrånvänt önsketänkande.
Ändå är The Straight Hits! rakare, mer lättillgängligt och mer välrakat än den gammaltestamentliga figur Josh T Pearson med mäktigt skägg och överväldigande djupdeprimerade 13 minuter långa gotiska americanaepos utgjorde senast, på sitt mästerliga debutalbum Last Of The Country Gentlemen. Här spelar stenhård garagepunk i Straight to the Top! och fortsätter sedan med en radda Nuggets-varianter där en gammal Farfisa, en ekande halvakustisk gitarr eller helt enkelt en kraftigt distad elgitarr turas om att bära melodierna genom det muntra slamret. The Cramps på särskilt gott humör är grunden för Give It to Me Straight, tills fotbollskören klämmer i med refrängen.
The Dire Straights of Love har skivans bästa titel, och den uppgivet avundsjuka vänliga countryballaden Damn Straightgör upp med Travis Tritt, George Jones och alla andra countrysångare som verkar ha större framgång i relation till kvinnor än Josh T Pearson, och med sådana pärlor har man överseende med att försöken att hålla en rak linje blir lite för ostadigt på några ställen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det finns så många fallgropar när unga arga gitarrband från London når berömmelse för mer än bara en enstaka singel. De kan fastna i mönster och upprepa sitt framgångsrecept, som The Vaccines gjorde på sitt andra album, och de kan börja ta sig själva på fullaste allvar och inbilla sig att de har fler och djupare bottnar, som när The Vaccines obekvämt la till synthar på sitt tredje album.
Eller så kan de bestämma sig för att ”återvända till sina rötter” bara för att upptäcka att de glömt var de fanns, och istället landa i tandlös nonsenspop av tunnaste slag. Energiska Surfing in the Sky är ett positivt undantag, men Maybe (Luck of the Draw), Nightclub och Take It Easy är allihop snällpoplåtar som det debuterande The Vaccines med ett hånfullt flin hade vänt ryggen åt 2011.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
För Thomas Jonsson är det angeläget med konsekvens och kontinuitet när nu den sista delen i en relativt löst hållen trilogi. Han är den sortens anspråksfulla och noggranna artist, i allt från teman via musikens detaljerade exakthet till omslagsbilder. För lyssnaren däremot går det utmärkt att lägga bort sådana lyriska kontexter och bara glädjas åt att Thomas Jonsson nu helt vuxit ur skuggan av artister som (medverkande) Christian Kjellvander. Även om flera sånger påverkats av privat sorg finns här både styrka, hopp och skönhet, allra vackrast i Can’t Wait for the Future. Hans berättande sånger där även Martin Hederos bidrar balanserar perfekt mellan smidig melodisk harmoni och snirklig komplexitet. Ibland påminner han om Ryley Walker, men Thomas Jonssons singer-songwriteruttryck har aldrig förut haft en så tydlig egen profil.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vägen har varit långtifrån rak, och blandat med sina fantastiska känsliga och nerviga sånger har Kajsa Grytt under åren gjort ett och annat snedsteg. Men med Kniven i hjärtat gör hon det där som så få andra artister lyckas med – att nå direkt in till lyssnarens hjärta inte bara med kniven utan också med trösten och värmen.
Genomgående övertygar skivans sånger med sin styrka, passion och intensitet, och när arrangemangen ibland sneglar åt det tidiga åttiotalets postpunk blir det naturligt att att associera till hur Tant Strul kunde låta när de var som bäst. Sex är en så där sensuell och intim skildring av kärlek som en Kajsa Grytt på humör är bäst i landet på, och med de svepade syntharna och mullrande trummor påminner den om Pauline Murray & The Invisible Girls. Bättre beröm går inte att få. Även Bron och De kommer äta upp varandra är laddade med dova elektroniska stämningar och samtidigt hopp, liksom deras antiteser i naknare sånger som titelspåret och Du och havet.
Med sitt nostalgiska återblickande blir det självklart att jämföra Stockholm med Skebokvarnsv. 209 och Thåström, en artist som Kajsa Grytt för övrigt borde ha samma status som. I texten till Jag är inget utan dig dyker mycket riktigt också The Leriums Lena Pling-Plong upp för att skalda ”En dag måste nånting hända” på Oasens scen i Rågsved. Kajsa Grytts feministiska statement Mina Girls däremot har blicken stadigt mot framtiden, och med de tvärsäkra ledorden ”vi gör det bara” verkar den vända sig till de avsevärt yngre kollegor i till exempel Vopam och Vulkano som hon kommit att associeras med på sistone.
Tillbakablickande och framsynt men mest av allt just i nuet är Kniven i Hjärtat är ett komplett album, och sannolikt den bästa skiva Kajsa Grytt gjort utanför Tant Strul. Ge skivan uppmärksamheten den förtjänar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Hans milda sånger har en vemodig vänlighet, och subtiliteten i de vardagsdramatiska berättelserna förstärks av Donovan Woods mjuka nästan viskande sångstil, som ibland smyger över i försiktig falsett. Ibland balanserar det på gränsen till det utstuderat tillrättalagda, som i överdrivet orkestrerade Truck Full of Money, men så länge kanadensaren håller det stilla och avskalat är det alldeles utmärkt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Tidigare har Easy October listat folk som Kristofer Åström, Nikke Ström och Kleerup bland sina medlemmar, men inför Tangled Up In Black behöver inte Kristoffer Hedberg den sortens musikaliska högdjur för att hitta rätt i sitt uttryck.
Här har han städat arrangemangen till ett klassiskt slickat västkustrocksound från tidigt 70-tal, och när han dessutom kan rada upp starka låtar som Day is Done och Knuckles Turn White känns det inte ett dugg förmätet att komma dragande med referenser som The Eagles och Jackson Browne, eller i utsökta Out of Sight, Out of Mind om The Jayhawks.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Allt ska bli bra heter Inledningsspåret på Docenternas tolfte album (om jag har summerat rätt), men låten hinner knappt börja innan Joppe Pihlgren slår fast att det inte gäller alla. För även om Kritstrecksränder och missiler är full av klassisk Docenterna-pop, ibland studsande snabb och handklappande och ibland vemodigt långsam och mörkt mullrande, så har texterna ett allvarsamt djup som inte funnits vare sig i tidiga livsbetraktelser eller senare politiska texter.
”Jag behöver något att tro när så mycket rasar samman i världen utanför”, sjunger Joppe Pihlgren och syftar på världspolitiken. Men Joppe Pihlgren vore inte Joppe Pihlgren om han inte ställde sådana makroobservationer mot vardagstristess och ett hål i skon. Och även om det gås till psykolog i Spelar roll och ramlas ned i existensiell hopplöshet i 1000 år finns det ändå ett ljud i mörkret. En del av det står att finna i vännerna – ”de spelar roll”, men framför allt finns det som så ofta tidigare hos Docenterna i den smarta och tidlösa upptempo-popmusiken, med vassa riff, omedelbara krokar och kärleksmetaforer om sockerbomber. Det räcker långt mot hopplöshet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att Hästpojken skulle stå för årets sommarplåga är en högoddsare så osannolik att den hade kunnat vara en Zlatan-tweet, och riktigt så långt kanske vi inte ska dra det. Men på flera sätt har duons fjärde album häpnadsväckande i sin kommersiella tillgänglighet, när de skamlöst och ogenenerat snor från de bästa (och bästsäljande) och radar upp upp den ena måste-vara-singelhit-låten efter den andra.
100 dagar till exempel toppar Adam Bolenius smidiga solskenspop och Martin Elissons mest vänliga Gessle-tonfall med uppenbart stulna Abba-körer, och så fortsätter det med den pianodrivna och Elvis Costello-1979-hittiga Råttans år.
Martin Elisson sjunger strålande, med timing och dynamik i frasering och tilltal, och sen som vill beslå honom med Håkan- eller Henrik-typiska tillmälen har inget här att hämta. Men han är inte beredd att låta oss komma undan riktigt så enkelt. Oberoende av trevlighetsgrad i melodier och arr är hans texter konsekvent fulla av svärta. I Dexyspopiga En annan värld hjälper inga jublande blåssektioner i världen från att vakna genomsvettig, och även i Family Mans i sammanhanget rätt aparta Dungenförstärkta folkpop finns mörka skuggor.
Ofödda lilla barn har Martin Elisson avfärdat som ett pinsamt skämt, men de råd han ger sin avkomma är lika gripande i sin vilsenhet som till och med de förvirrade hemläxeråd David Bowie gav sin nyfödde Zowie i Kooks 1972. Har man så dessutom liksom undertecknad redan en stark, djup och mycket långvarig relation till Joy Division och New Order är det på toppen av allt rent hjärteknipande att höra hur Hästpojken stjäl allt väsentligt från Ceremony till sin egen Gehenna, och dessutom adderar en metadimension i en text om hur Martin och Adam tittar sig i naveln i sin passion för Hästpojken. I kombination med Hästpojkens svärtade popenkelhet är det en passion som smittar svårt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden