Med sin musikaliska nyfikenhet, bredd och briljans finns få samtida musiker lika spännande, lika akut angelägna som Kamasi Washington. Och med sin bakgrund hos Kendrick Lamar, sina mäktiga kaftaner och missionen att vända sig till en otålig Spotifygeneration med mäktiga temaalbum fulla av tio minuter långa improviserade jazzstycken är han så hipp att det gör ont.

Förarbetet för jazzens revansch har varit gediget, till exempel när David Bowie valde att använda Donny McCaslins kvartett som kompband på sitt sista studioalbum. Här hemma har ingen gjort mer för den missionen än Goran Kajfeš tillsammans med Per Ruskträsk Johansson och Jonas Kullhammar i sina varierande projekt med olika riktningar i världen. De har mycket gemensamt med Kamasi Washington, som hungrigt gräver djupt i improvisationer över latinska rytmer lika gärna som han utforskar slick jazz över stråkar eller mäktig funkgroove.

Efter sin trippelalbumdebut förra året återvänder han nu med en mer koncentrerad dubbel, där han under drygt två timmar fördjupar sig i det lösa temat dualismen mellan det kosmiska och det värdsliga, med utrymme för kommentarer om dagsaktuella konflikter och visioner om framtiden. För det behöver man förstås också gigantiska himmelska körer, som märkligt nog sitter elegant i Kamasi Washingtons gatusmarta storstadssound. Mjuka The Space Travelers Lullaby skulle kunna vyssa vilket utomjordiskt monster som helst till rofylld vila, och de kosmiska ambitionerna är närmare Stanley Kubricks episka och kontextsökande 2001 än Sun Ras impulsstyrda kringflackande i yttre rymden.

Vi Lua Vi Sol bygger på en fantastisk vemodig liten vokalmelodi, som avstamp för fina harmoniska improvisationer, och enligt jazztraditionen är han beredd att låna in någon fras ur en standard när stämningen så kräver. Det finns gott om utrymme för varje instrumentalist ur bandet The Next Step och för medlemmarna ur Los Angeles-kollektivet The West Coast Get Down att breda ut sig i improviserade solon. Men trots att friutrymmet är stort håller Kamasi Washington ihop varje låt till en koncentrerad enhet, och inte ens i de längsta utflykterna går fokus eller helhet förlorat ens för en sekund. När han tolkar andra, som i Freddie Hubbards Hubtones, gör han det med en häpnadsväckande lätthet och helt egen personlighet. Soundtracket till en gammal Bruce Lee-film förmedlar ett politiskt ställningstagande i ett allt mer isärdraget och konfrontativt USA, och enbart pianolöpningarna i den suggestiva Fist of Fury är värda en hyllningsrecension för sig själva.

Att sitta igenom hela skivan i en sittning kan verka utmattande, men på riktigt hög volym omslukar den dig nästintill till hypnos. Han gapar efter mycket, Kamasi Washington, men mister absolut ingenting. Det här är sannerligen Rebirth of the Cool.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Xavier Dphrepaulezzes historia är nästan lika halsbrytande som hans musik. Den tidiga karriär som den då unge muslimske amerikanen med somalisk/karibiska rötter var på väg att bygga under sitt riktiga förnamn fick ett abrupt slut i en bilkrasch för 20 år sedan – omslagsbilden visar hur han vaknar ur tre veckors koma – och med skador som gjorde det omöjligt att spela återgick han istället till sin ungdoms kriminalitet. Men nyligen räddade han sig tillbaka till musiken, och med sin tredje release under namnet Fantastic Negrito använder han sin egen olycka som metafor för den krasch hans hemland till synes obevekligt rusar emot.

Han inleder med den utmärkta Led Zeppelin-parafrasen Plastic Hamburgers, med sig själv i rollerna som både Robert Plant och Jimmy Page, och turnékollegan och på flera ställen tydliga sångarförebild Chris Cornell hyllas i Dark Windows. Några större bluesgospels, som A Letter to Fear, blir lite för välputsade, men å andra sidan väver han in mellanösternslingor i A Boy Named Andrew och gör Bullshit Anthem till stenhård p-funk, varken mer eller mindre.

Snyggast är Transgender Biscuit, en mäktig bluesgospel som med dagsaktuella elektroniska element och en uppräkning av diskrimineringsgrunder i vardagen sätter fingret på tidsandan. Blood Orange hade älskat att vara upphovsperson till den låten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Tål det en jämförelse med The Smiths?” Det är den ständiga frågan när Johnny Marr släpper soloalbum, och när nu Morrissey helt tappat det känns det ännu mer angeläget att någon ändå kan föra fanan vidare. För första gången i Johnny Marrs egna karriär visar sig svaret den här gången vara ja, om än tveksamt. Den jämförelsen går faktiskt att göra, mycket tack vare att mannen som skrev och arrangerade alla The Smiths melodier avsiktligt och medvetet har återvänt till soundet från det tidiga åttiotalets brittiska indiescen.

Det är dramatiska Echo & The Bunnymen-pukor mot stora svepande stråkmaskiner när man tittar åt ena hållet, i nästa ögonblick är det dovt Death Cult-muller. I Actor Attractor skumpar han fram som tidiga John Foxx-ledda Ultravox och Spiral Cities är stadiumsvällande Simple Minds-poser. Närmast det egna ursprunget lägger sig Johnny Marr i Hi Hello, som verkligen precis låter som den mash-up av Patti Smiths Dancing Barefoot och The Smiths There Is A Light That Never Goes Out som Johnny Marr också tvingats erkänna att den faktiskt är. Ändå är den sortens uppenbara stölder ens från sig själv inte Johnny Marrs främsta problem, tvärtom innebär det skivans mest minnesvärda låt. Att höra honom spela klassisk melodisk The Smiths-gitarr, bara mer moget och ännu mer exakt, är en fröjd, och över hela albumet är hans gitarrspel givetvis vida mer flexibelt och mångsidigt än när han var ung.

Nej, det finns två andra avgörande faktorer som lägger krokben för honom, den här gången också. Den första är det väldokumenterade faktum att Johnny Marr inte är någon vidare sångare. På förra albumet lyckades han stundtals maskera detta faktum, men här är hans vokala insatser jämntjocka och rätt trista. Hade han till exempel bjudit in Matt Johnson från The The för att sjunga New Dominions hade dess dynamik ökat flera nivåer.

Att Johnny Marr är så hängiven hantverket bakom sin favoritmusik är hans andra handikapp. Det är väldokumenterat hur han i The Smiths tog med sig färdigarrangerade låtar till Morrissey för att få texter skrivna, och sedan tvingades konstatera att det han tänkt sig som brygga hade förvandlats till refräng och det som var avsett som refräng hade blivit verspartier i händerna på den okonventionella antimusikern till låtskrivarpartner. På egen hand fastnar Johnny Marr hela tiden i konventionerna. Intron är intron, verser är verser, refränger är refränger som inte åstadkommer några höjda ögonbryn – allt är gediget och välkonstruerat, men inget är annorlunda tänkt eller det minsta bakvänt. Stadigt, rejält och duktigt är resultatet, och riktigt tråkigt i synnerhet i trögriffande gubbiga Bug. 

Det Johnny Marr verkligen skulle behöva är den där krånglande, egensinniga och bökiga sångaren att kroka arm med i låtskrivande och genomförande, precis som han alltid behövt. Gärna någon annan än Morrissey, dock.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att idén i all sin självklara enkelhet är genial är David Byrne den förste att skriva under på – att fullfölja projektet Remain in Light genom att ta den tillbaka till den afrikanska kontinenten. Talking Heads första samarbete med Brian Eno hade 1980 resulterat i Remain in Light, det album som först av alla kraftfullt manifesterade viljan att kombinera den moderna efterpunken med afrikanska influenser. Effekterna för indie- och newwave-genrens dansbarhet är fortfarande generella, och band som Vampire Weekend har byggt hela sin existens på skivan, även om det i ärlighetens namn behöver sägas att de afrikanska influenserna på Talking Heads-albumet såhär nästan 40 år senare möjligen känns lite ytliga och nymornade.

Att Angélique Kidjos genomförande är så överväldigande att det till och med överträffar originalet vet jag inte om David Byrnes ego är lika bekväm med. För när hon helt resolut placerar hela albumet i Benin, med lokala musiker, traditionella arrangemang, flerspråkiga texttolkningar och en och annan gästande superstjärna – både läromästaren Tony Allen och lärljungen Ezra Koenig, bland andra – är det pur genialitet inte längre bara på idénivån.

Inledande Born Under Punches välter omkull lyssnaren med en funkig modernitet som låter som Grace Jones om hon hade omfamnat Fela Kuti istället för Sly & Robbie. Så matar Angélique Kidjo på med en fantastisk fest med överdådiga blåspartier i Once In A Lifetime, mäktig afropop i Crosseyed and Painless och den intensiva och komplext överlappande The Great Curve med gitarr av Blood Orange aka Devonté Hynes. Mer återhållet svängande Houses in Motion kräver mer av lyssnarens fokus innan man belönas av skönheten i intensitet och suggestion, och den mer traditionella och fantastiskt vackra Listening Wind fylld av vemod är en av skivans många höjdpunkter.

Angélique Kidjo har alltid varit en stark sångerska med en röst full av auktoritet, men hon har aldrig varit bättre än här. Remain in Light har hittat hem.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”I’m doin’ time in the industry” suckar Gabriella Cohen i inledande Music Machine, och gör inga försök att dölja sin avsky för branschen. Det är svårt att tro att den känslan är ömsesidig, med tanke på hur ledigt hon åstadkommit ett häpnadsväckande bra album.

Inspelad på en ödslig gård i Victoria hemma i Australien, och med de sista detaljerna satta i farten under en turné med Foxygen, är Gabriella Cohens andra album lika mycket en uppvisning i arrogant självsäkerhet som i vederbörligen strålande musikskapande. Utan att blinka kallar hon en sång för Neil Young Goes Crazy, och låten Baby sjunger hon lika lojt nonchalant som någonsin Julian Casablancas.

Men hon är inte bara ännu en kaxig Courtney Barnett, hon har fler uttryck än så. I Feel So Lonely är passionerad, och Mercy är rudimentär soul av den gamla skolan, med utsökt elegans och varm närvaro. Med fingertoppskänsla för nyanser och detaljer lånar hon återkommande ljudbild, arrangemang och vokalharmonier från Carole Kings sextiotal i Brill Building. Närmast kommer hon i försiktiga Miserable Baby och Laura Nyro/Labelle-svängande Hi Fidelity, och det som verkligen är anmärkningsvärt är att hennes sånger har en grundkvalitet som faktiskt tål samma jämförelse.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den uttalade övergripande ambitionsnivån ”Nick Lowe” är både hörbar och ofta uppnådd när Kelly Willis efter 11 års duettskivor med maken Bruce Robison återvänder till soloalbumläget. Back Being Blue är full av gubbrockens alla hörnpelare, med passionerade countrysoulballader, smart pubrock, och renodlad country. Hon behärskar alltihop utmärkt men lyser starkast i det sistnämnda, som i Freewheeling, där hennes klassiskt starka och stunsiga countryröst bäst kommer till sin rätt.

Samtidigt finns där en påtaglig popkänsla både i de egenskrivna låtarna, som är i majoritet, och i hennes väl valda covers där I’m A Lover (Not A Fighter) med sina referenser till Cassius Clay hade kunnat uppfattas problematisk, om inte Skeeter Davis hade gjort originalet medan Muhammad Ali faktiskt fortfarande hette Cassius Clay.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Cherry Red/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2018)

Såklart att du drömmer om lim ibland, Luke Haines, du som ensam bär på hemligheten om effekterna av Storbritanniens hemliga plan för att göra slut på efterkrigstidens kapplöpning om Europa. Bara du känner till det nära nog fullbordade arbetet med att bespruta Tyskland med tio ton experimentellt lim i slutet av 1940-talet, och också det faktum att planen aldrig sattes i verket eftersom lastbilarna på väg mot RAF-flygplatsen utanför London körde i diket med allt lim, måhända som en följd av sabotage.

Luke Haines vet allt, också om de hemska följderna som drabbade den brittiska byn där limmet hamnade. Likt en rättrådig Janne Josefsson är han beredd att göra en temaskiva som berättar allt om följderna av den nedtystade skandalen. Därför får vi nu hela historien om vardagen i ett samhälle i modelljärnvägsstorlek, där de muterade minimänniskorna konstant jagar sex och där vardagen i övrigt handlar om nattliga räder mot en tidningskiosk i Shepherds Bush.

Det musikaliska är påfallande underordnat berättandet. Det stannar vid lite pliktskyldigt folkmusikklinkande som fond till berättandet, och det finns knappast tillstymmelse till melodi någonstans på skivan. Luke Haines brukar vara noggrannare med den dimensionen, men här verkar han ha dragits iväg med sin dråpliga historia. Det förtar en del av det som brukar göra hans temaalbum så engagerande.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

”Äsch, den här gamla trasan till 15-minuters epos över västvärldens utveckling under 400 år? Den slängde jag ihop i kön till Starbucks”. Ungefär så koketterade Father John Misty förra året när vi alla undrade hur han åstadkom sina vackra komplexa melodier och sina texter lika dråpliga som angelägna. Givetvis förstod vi att han ljög – sådana fantastiska sånger är inget man bara snubblar fram.

Men på sitt fjärde album har han blivit alldeles för självsäker, och faktiskt låter det som att han halvt uppmärksam hittat på flera av skivans sånger medan han slötittade på någon halvdan Netflix-serie. Efter en utmärkt inledning med den stora balladen Hangout at the Gallows och fantastiskt självironiska Mr. Tillman, som ju är Father John Mistys riktiga och länge skydda namn, går det snabbt utför. I Please Don’t Die går han igenom alla självömkande rörelser i boken för att åstadkomma en klichéballad, medan Date Night är riktningslös jamrock med ett knippe lösryckta oneliners. Just Dumb Enough to Try och Disappointing Diamonds Are the Rarest of Them All är svulstiga 70-talsballader som när Elton John är som mest outhärdlig, och titelspåret är som Lennon utan inspiration.

Riktigt illa blir det mär långrandiga grubblerier ackompanjeras av riktningslösa pianoackord som låter som en pianists halvslöa uppvärmningsövningar innan låtskrivandet ska börja, i i meningslösheter som The Palace och Songwriter. Hur fint han än sjunger och spelar är det ärligt talat inte mycket av just songwriting i Father John Mistys vaga segande den här gången.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inte nog med att David Myhr behärskar alla knepen i The Beatles-handboken, han är beredd att använda dem allihop. Det innebär att Lucky Day är proppfull av smarta popmelodier och utsökt stämsång, med gott om pärlor som den gripande If You Really Think It’s Over och den smarta Jealous Sun. Allra snyggast är det i The Perfect Place, som är närapå lika bra som singlarna från – håll i dig nu – Jellyfishs Bellybutton.

Men David Myhr tillhör den artigare och mer väluppfostrade fraktionen inom powerpopen, mer Paul McCartney än Cheap Trick, och på flera ställen innebär det att det blir lite för välkammat för den här anmälaren.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Egentligen borde det kanske inte vara så oväntat. Dels har ju Arctic Monkeys tagit risker förr, i producentval och i försök att rikta om fokus från sin ursprungliga gitarrindie. Dels anstår det varje brittisk bandledare med seriösare ambitioner att ta med sig sitt band på experimentella avvägar när man har uppnått en viss status, fråga Mr Yorke till exempel? Ändå rycker Tranquility Base Hotel & Casino undan mattan för Arctic Monkeys-följare, genom att göra precis allt fel på precis rätt sätt.

Kortsiktigt kommersiellt är det förstås att skjuta sig i foten att använda ett etablerat varumärke för att krångla. Men det struntar Alex Turner i. ”Finally I can share with you, through cloudy skies, every whimsical thought that enters my mind”, konstaterar han i She Looks Like Fun. Länge hade han så noga arrangerat alla sina behov i separata kanaler. Behovet av att göra stora, luftiga och ekande sextiotalssoundtrack-inspirerade teatrala sånger att fortsätta finjustera sin tolkning av David Bowies perfekta croon till – det var musik som skulle sorteras till The Last Shadow Puppets. Det där filmiska i soundtrackbidrag och viljan till utsvävningar i olika riktningar genom gästspel och samarbeten. Arctic Monkeys var fordonet för först smart indie, sedan hårdare riff och därefter genomarbetade rocklåtar, så vassa att så gott som varenda en kunde släppas på singel (och nära nog allihop också hanterades just så).

De reglerna gäller inte längre. Här tar Alex Turner med sig alla delarna rätt in i moderskeppet, och dessutom fyller han på med ännu fler nya influenser. En del av dem är explicit uttryckta i skivans texter, där filmtitlar, musik- och litteraturreferenser står som spön i backen, och där en låt som American Sports är en veritabel Bowie-hyllning både i textreferenser (leta efter Five Years-parafraserna, till att börja med) och i tonfall. Annat gömmer sig i musikens beståndsdelar, som förhoppningsvis kommer att fungera som världsbildsöppnande pussel för musikdetektiver under många år.

Trots pretentionerna och trots att den rymmer musikaliska referenser från vitt skilda håll och eror är det en komplett och sammanhållen skiva Alex Turner och Arctic Monkeys har gjort. Det visar sig gå utmärkt att kombinera music hall med sextiotalsschlager och psykedelisk pop, och sätta ihop det med nakna r’n’b-rytmer, komplexa rockriff, en basgång från The Kinks och kanske en gammal g-funk-synthslinga dessutom, och att göra det på låt efter låt med bibehållen eller kanske till och med ökande angelägenhetsgrad ju längre det fortsätter.

I Star Treatment och skivans höjdpunkt Four Out of Five hanterar Alex Turner den offentliga bilden av sig själv, och kanske den egna självbilden, på ett sätt som är lika estetiskt som utlämnande. Hursomhelst är han inte det minsta intresserad av popstjärnerollen längre, i den mån han någonsin kan ha brytt sig om den, och bara den som verkligen inte längre vill vara en av The Strokes kan erkänna att den viljan funnits. Det gör Alex Turner redan i skivans första textrad, och redan där står det klart att Arctic Monkeys 2018 inte har något intresse av att passa in på indiescenen eller på någon scen som enkelt låter sig kategoriseras för Spotifylistor överhuvudtaget. Istället är de med Tranquility Base Hotel & Casino ett av försvinnande få band som fullt ut gör att pop- och rockmusik faktiskt fortsätter vara angelägen, utmanande, nyskapande och intressant.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden