Amanda Shires behöver egentligen inte namedroppa att hon fått låtskrivartips av John Prine eller ens att hennes man Jason Isbell gästar på något ställe på To the Sunset. Låtkvaliteten talar för sig själv, och redan i den inledande torchsången Parking Lot Pirouette bländar hon vokalt med kraft och tonsäkerhet. Så fortsätter hon i en repertoar av countryklingande pop som Break Out the Champagne, i distade riffkaxigheter som Eve’s Daughter och gripande tolvsträngad popjangle som Charms. 

Det är osäkert hur hennes popådra tas emot hemma i Nashville, för att inte tala om texternas rättframma feminism och antirasism, men för den som befinner sig utanför de mest inskränkt konservativas skara är hennes skivas alla variationer ständigt lika övertygande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med assistans av den australiensiske veteranproducenten Nick Launay, som bland annat arbetat med Nick Cave ända sedan Birthday Party, hittar Anna Calvi ett mäktigt hotfullt muller. Mot det ställer hon sedan flera kontraster. Dels en popmelodisk ådra grundad på en uppenbart livslång Bowie-fascination. Dels en tung suggestiv groove, där samma typ av idoliserande av Grace Jones är uppenbart. Dels ett uttalat feministiskt och queer-tema.

”I’ll be the boy, you’ll be the girl, I’ll be the girl, you’ll be the boy,” sjunger hon om dominans i taggiga Chain, och uppgörelser med genusföreställningar finns så gott som överallt. I Don’t Beat the Girl Out of My Boy till exempel växlar hon dramatiskt mellan aggressiv offensiv sång och sårbara högt kvittrande partier. Men bli inte lurad att tillskriva endera tonfall någon traditionell könsroll – hela poängen med Hunter är att konstatera att båda dimensionerna ryms hos var och en. Albumtitelns jägare är kvinnan, som söker sin njutning bäst hon behagar.

Att hon är en grym gitarrist märks allra tydligast i utbrottet i Indies or Paradise, och röstmässigt finns drag av Patti Smith men med mycket bredare register och av Nick Cave, tydligast i Wish. Men de fem år som gått sedan Anna Calvis förra album har hon använt till att landa både i vad hon vill uttrycka och hur hon vill uttrycka det, och det gör Anna Calvi till en artist vars integritet är lika stark som hennes musikalitet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med banaliteter och infantiliteter till tonerna av akustiska gitarrer och stilla trummor hade låtar som The Little Window kunnat vara rena Jonathan Richman-imitationer. Men på sitt sjuttonde (!) album – ett artonde är annonserat till oktober – har Leicestershire-bandet utvecklat ett helt eget tonfall, med brittisk särprägel och med Maurice Sendak-fantastiska fantasier både i stämning och i textrader om att segla ut på mörka hav och att äta glass varenda dag.

Att skivan med sin lågmälda mildhet är inspelad i ett rum under en enda dag är redan det svårt att begripa, men att de texter Dave Tattersall hade förberett inte hade prövats mot någon musik innan inspelningsdagen är helt osannolikt. I synnerhet när man hör hur väl introspektivt filosoferande som i The Red Suitcase matchas av långsamma vågor av suggestiv musik, med ett luftigt gitarrspel vars uttalade Django Reinhardt-influenser snarare handlar om känslouttryck än om hastighet och ekvilibrism.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

 Tillsammans med White Fence tar geniet Ty Segall chansen att utforska psychedelia, och här har de riktig lekstuga. De prövar att kombinera influenser från Syd Barrett med Julian Cope och utreder grundligt The Whos utsvävningar i slutet av sextiotalet. I skojfriskt betitlade Hey Joel, Where Are You Going With That? slår det över fullständigt med referenser till Yellow Submarine, tidiga Status Quo och The Residents och med köksgerådspercussion, och det blir nästan buskis. Men omedelbart efteråt plockar de upp bitarna i fina A Nod och strax därpå i garagepunkiga Other Way, och med sådana växlingar fortsätter hela skivan. Det är knappast någon av Ty Segalls mest nödvändiga album, men som alltid när han är inblandad det finns ändå flera stunder som man verkligen inte vill missa.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På soundtracket till Trainspotting för drygt 20 år sedan representerade Underworld ungdomlig utlevelse och modernitet, och blev på köpet den viktigaste aktören i crossoverprocessen där danspubliken och rockpubliken förenades. På samma soundtrack fick Iggy Pops Lust for Life symbolisera en uråldrig och evig dumhedonism, trots att Iggy då befann sig i en lång och till synes obrytbar formsvacka.

Nu korsas deras vägar igen, när att Iggy bjudits in till en svit på Savoy Hotel i London bara för att upptäcka att Underworld hade byggt upp en komplett studio och hade ett antal färdiga låtgrunder att improvisera över. ”You don’t want to be the wimp that goes ’uh uhhh’, so my mind was racing”, sammanfattar Iggy sin reaktion.

Någon wimp är sannerligen inte Iggy Pop, vars berättarförmåga senast fick samstämmiga hyllningar i samband med hans medverkan i Michel Houellebecq-dokumentären Att överleva, och med de fyra historier han berättar och halvsjunger här fångar han lika effektivt lyssnaren.

Men samtidigt som Iggy Pop, nu fyllda 71 år, sett sin stjärna stiga sedan Trainspotting har Underworld, 38 år gammalt som band vid det här laget, rört sig i motsatt riktning statusmässigt. Deras rocktechno kan låta rätt daterad 2018, utom i subtilt suggestiva I’ll See Big, där Iggy drar sig till minnes tidig vänskap i Stooges och effektivt uppdaterar sin gamla Dum Dum Boys både i tonfall och lyriskt fokus. I’m Trapped är en snäll Suicide-blinkning, och upptempolåten Bells & Circles räddar Iggy genom att bistert parafrasera Gil Scott-Heron i mörka samhällsförutsägelser (”There will be no revolution, and that’s why… it can’t be televised”).

Musikaliskt är det mer spännande att höra Iggy Pop samarbeta med Oneohtrix, med jazzband eller med Josh Homme. Men hans auktoritet har aldrig varit mer påfallande, och vi har all anledning att hoppas att Iggy Pop fortsätter utforska kulturella uttryck under många år framöver.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

My Morning Jackets gränser är sedan länge för snäva för Jim James experimentlusta, och det enda man kan vara säker på med hans frekventa soloutgåvor är att de kommer att vara spretiga, okonventionella och inte alltid helt allvarligt menade. Han skrockar gott åt sig själv i var och varannan låt, trots ett becksvart mörker både i texter och melodistrukturer. I informationsflödets distortion har han svårt att orientera sig i samtiden, och ångesten över det är kärnan i texterna, och samtidigt experimenterar han vilt med hur mycket distortion man kan tvinga ur en gitarr utan att tappa de harmoniska dimensionerna. Riffen är rättigenom strålande, i synnerhet i powerpopsprakande You Get to Rome, och det morbida underhållningsvärdet hos Uniform Distortion är stort.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Subpop
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2018)

Australiska Zoë Randell och hennes musikaliska partner Steve Hassett spelar den mjukast tänkbara folkmusik. De höjer aldrig rösten, de spelar aldrig en dissonant not, de väger sina ord om vardagshändelser på guldvåg. Gästspel från Aaron Dessner från The National och Jim White från Dirty Three är lika försiktiga, och till och med J Mascis skruvar ner volymen nästan helt när han gästar i Me and Jasper.

Texterna hyllar naturens skönhet och refererar till litteratur och japansk poesi så att man hade kunnat kräkas av all skimrande stillsam vänlighet om det inte hade varit så övertygande. Och om sångerna till sin struktur ständigt förhåller sig till Nick Drake är Luluc långtifrån traditionalister i sina arrangemang, som rymmer fullt band och elektroniska dimensioner på ett sätt som påminner om Low. Det ger Sculptor ett vemod som värmer när sommarkvällarna blir svalare.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Red Sleeping Beauty är tillbaka med besked. 23 år efter mästerverket Smile kommer Always on Your Side på samma samma amerikanska bolag. Nöjesguiden har pratat med Niklas Angergård.

Det var några år när ni var som bortblåsta. Vad hände, Niklas Angergård?

– Livet hände. Mikael och Kristina var ett par när vi var aktiva senast. När de gjorde slut med varandra så gjorde de slut med Red Sleeping Beauty också. Vi har dock släppt musik med andra band (Acid House Kings, The Charade och The Shermans).

Men nu är det full fart igen?

– Faktiskt! Vi är oväntat nog ett av Sveriges mest produktiva band. Vi har redan släppt en singeln Top Love och en inofficiell VM-låt, Dressed in Yellow and Blue. Tanken är att släppa tre EP:s och ett nytt album under året. Nytt rekord för oss!

Ni är till och med tillbaka på Sunday Records, samma bolag som för 23 år sedan?

– Yes, det är deras första släpp på väldigt lång tid, så det kändes fint och lite nostalgiskt på det bra sättet att släppa nya EP:n där. Våra kommande två EP:s kommer att släppas på två andra amerikanska bolag.

Så vari ligger skillnaden mellan då och nu?

– Skillnaden är att vi har lyssnat väldigt mycket mer på O.M.D., tidiga Depeche Mode och Yazoo och mindre på våra nästan kompletta Sarah Records-samlingar. Jag har köpt en Prophet 6 och Mikael har utökat sin samling av gamla analogsyntar betydligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Alldeles för få band nämner Holger Czukay bland sina topp-tre-influenser, och bara det gör den här duon värd uppmärksamhet. Påverkan av hans försök till pophits – Cool in the Pool och The Photo Song är särskilt angelägna i den kategorin – är påtagliga i poplåtar som The Second Shift.

Men Virginia Wings torra och synthstiffa åttiotalssound och ljudcollage med rak discorytm tillsammans med Alice Merida Richards entoniga lyrikuppläsning påminner ännu mer om Yello, Tom Tom Club, Propaganda och framför allt Flying Lizards. Samtidigt blir de så mycket mer än novelty i starka For Every Window There’s a Curtain, och The Female Genius kombinerar det stelbenta med en smart refrängkrok på ett sätt som gör skäl för låttiteln.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Warmduschers andra album är fullständigt vrickat är liksom på förhand givet. Det är ju ändå ett sidoprojekt för Fat White Familys Saul Adamczewski, här under namnet The Saulcano, och han är inte känd för att hålla igen. 

Här höjer han intensiteten ytterligare, och det som avses vara soul blir till någon sorts anarkistisk grime-punk som Pop Group hade varit stolt över, och kanske George Clinton också. Slamret är rytmiskt, varierat och underhållande, med hagelstormar av referenser från många fler genres och kulturella kult-uttryck. Titelspåret till exempel är ljudet av ett alla-mot-alla-slagsmål mellan Beastie Boys, Hüsker Dü och The Young Ones. Det är skitjobbigt och utmattande, och rikligt belönande för den som orkar sänka huvudet och rusa rakt in i kaoset.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden