Första gången jag såg Elvis Costello live gick jag därifrån efter halva spelningen. En pretentiös herre som ville verka viktig och som saknade udd, tyckte jag. Den gången 1980 var det helt uppåt väggarna, och sa mycket mer om de snäva musikaliska ramarna hos mitt 15-åriga jag, som köpt biljett enbart för förbanden Dag Vag och Ebba Grön. För det snabba avfärdandet har jag betalat i många decennier, genom att fortsätta köpa och lyssna på precis varenda konstig orkesterskiva han med sitt svällande ego tyckt sig ha kapacitet att ro iland. Men efter 31 (!) album har jag fått nog. Någon gång måste skulden vara betalad, och nu vill jag resa mig och gå igen.

Redan i inledande Under Lime konstaterar Elvis Costello i vad som under andra omständigheter hade kunnat vara självkritik att ”it’s a long way down from the high horse you’re on”. Men så väljer han att stadigt sitta kvar däruppe, medan en svulstig orkester tar i med allt vad de har på marschtrummor och piccoloflöjter i hans ståtliga parad. Med sådana överdrivna gester och ett allt kraftigare röstvibrato – nu farligt nära det parodiska – fortsätter det sedan att omvandla avskalade pianoballader och pop till överambitiösa musikalnummer.

Burnt Sugar Is So Bitter är ett 20 år gammalt låtskrivarsamarbete med Carole King, och både tidsangivelsen och samarbetspartnern förklarar varför den upptempolåten är så mycket bättre än resten av albumet. I en mindre överarbetat orkestrerad form hade den kunnat platsa på Imperial Bedroom, och även skivans andra minnesvärda komposition har Carole King att tacka för sina kvaliteter.

Unwanted Number skrev Elvis Costello 1996 till filmen Grace of My Heart som var löst baserad på Carole Kings liv. Där framfördes den av r’n’b-gruppen For Real, och det går förstås inte att invända mot att han nu också vill pröva den själv. Men då får han också leva med jämförelsen mellan For Reals eleganta soulversion och hans egna oinspirerade, platta och närmast pliktskyldiga.

Why Won’t Heaven Help Me frågar han sig med inställsam stämma i vad som kunnat vara Burt Bacharachs mest intetsägande låt någonsin, men just i den hade Costello varken hjälp av himlen eller Bacharach som istället lånar sitt namn till titelspåret och något ytterligare spår här.

Steve Nieve är den musikaliska ledaren här, och hans Pump It Up-intensitet på piano från den där konserten jag gick hem ifrån har ersatts av en utstuderad elegans som är för hårt regisserad för att somna. Även Pete Thomas på trummor fanns med både då och nu, med betydligt mindre att göra idag, och det känns rätt bra att kunna sluta cirkeln i sällskap av tre av de fyra musiker som jag vände ryggen åt där i Eriksdalshallen 1980. Nu vet jag att jag gjorde rätt som tröttnade och gick hem mitt i framträdandet. Jag gjorde det bara 38 år för tidigt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det har visserligen gått tre hela år sedan John Grants förra album, men under tiden har han hållit sig sysselsatt bland annat med det elektroniska projektet Creep Show som gav ut ett experimentellt fullängdsalbum så sent som i våras. Det samarbetet med Benge från Wrangler fortsätter här, och det innebär att John Grant efter de senaste årens spretiga sökande nu är ganska konsekvent i att kombinera de stiliga softrockmelodierna med syntetiska dimensioner. Särskilt utstuderat är det i Tempest, som bygger en James Taylor-sång på en elektronisk Cabaret Voltaire-botten och kryddar starkt med vintage TV-spelseffekter. Preppy Boy är Soft Cell, Diet Gum leker med Devo och He’s Got His Mother’s Hips är en fullfjädrad synthdiscohit.

Samtidigt håller John Grant fast vid de mjuka melodiska sånger som ger honom en plattform för den där fantastiska rösten, och från sin debut återupptar han dessutom samarbetet med Midlakes Paul Alexander bland annat för de vackrast tänkbara vokalharmonierna. I Smug Cunt är de svepande 80-talssythsjoken mer diskreta, och ännu mer så i Is He Strange, som i sin nuvarande form är det enda som sömlöst hade slunkit förbi på hans mästerliga softrockdebut Queen of Denmark för åtta år sedan. Till en nivå jämförbar med den skivan når John Grant inte riktigt här. Men å andra sidan, vem gör det?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I häradet runt The Velvet Undergrounds tre första album har Dean Wareham hittat sin plats, och den har han noggrant utforskat och förädlat under 30 år med Galaxie 500, Luna, Dean & Brita och ibland på egen hand.

Också när han tillsammans med Cheval Sombre tar sig an temat ”western dreampop” med ett knippe covers i utstuderad spaghettiwesternstil gör sig Sterling Morrison ständigt påmind, här mest påfallande i den utsökta tolkningen av Dylans Tomorrow Is a Long Time eller i Blaze Foleys If I Could Only Fly som hämtat sitt dova anslag direkt från All Tomorrow’s Parties.

Att My Rifle, My Pony and Me kanske inte betraktas som särskilt genuin i countrykretsar, efter Dean Martin och Ricky Nelsons original i soundtracket till Rio Bravo 1959, bekymrar föga – traditionell autencitet är knappast vad Dean Wareham och Cheval Sombre eftersträvar. Deras vägran att anpassa sig till countrykonventionen firar triumfer när Magnetic Fields Grand Canyon placeras fint intill Townes Van Zandts Greensboro Woman, och i ödsligt ekande Mountains of the Moon påminner det om Mercury Rev cirka Deserter’s Songs.

Skivan må vara en bagatell och ett opretentiöst sidoprojekt i upphovsmännens ögon, men det tar inte bort något av albumets sympatiska underhållningsvärde.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Gamla gubbar inom musiken sitter här och gör dig besviken”. Areskog & Bergqvist låter redan inledningsvis en fabriksarbetare avfärda dem kategoriskt i texten till någon-slags-programförklarande Sjunger och svär. Delvis stämmer det, för Mattias Areskog och Markus Bergqvist är veteraner som normalt brukar spela bas respektive trummor tillsammans eller separat i Friska Viljor, Consequences och Brothers of End, eller bakom Marit Bergman och Anna Ternheim.

Att rytmerna på deras gemensamma projekt Slutstationen är exemplariska är med andra ord inte alls förvånande. Men att melodierna skulle hålla samma klass borde inte vara lika självklart, eller att arrangemangen genomgående skulle vara fantastiskt eleganta och luftiga även i de fall där de väsnas och bullrar.

De allvarsamma texterna är fulla av människoöden, en del mörka och vardagstragiska och några hoppfulla, och de är berättade med en värme och närhet som skvallrar om att Mattias Areskog är journalist i det civila. Han sjunger dessutom med en känslig vekhet som påminner om Ulf Sturesons eller John Holms – men med synthar – i Slå dig fri och i mjukt trasiga Hej lilla vän, som är skivans bästa låt. Markus Bergqvists röst är också utmärkt, och gör att låtar som Håller tillbaks låter som Olle Ljungström med Nationalteatern som kompband (och i låtar som Tjacket kanske också som textförfattare).

Måhända känner de sig som gamla gubbar. Men på Areskog & Bergqvists förträffliga debutalbum kan verkligen ingen bli besviken.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Genre-positionerande är fullständigt oviktigt för Christian Kjellvander. Lika självklart osentimentalt som hans Loosegoats snabbt transformerades ut ur det högljudda lofi-skramlet är det idag omöjligt att klassificera hans varma sånger som americana. Det är numera ett varmt och innerligt sångskapande i samma riktning som Dead Beas-erans David Sylvian eller ännu mer Leonard Cohen. Och faktiskt på samma nivå.

Wild Hxmans behandlar migration ur ett djupt humanistiskt grodperspektiv, där en människas livsöde i det ofrivilliga uppbrottet inte låter sig reducerad till statistik eller regelåtstramningar. Det är sju omvälvande berättelser fulla av umbäranden och djupaste vemod, som går från nästan stillastående vacker dramatik i Stiegga till larmig suggestion och feedbackoväsen i starkt oroande The Thing Is. Starka Curtain Maker är sprungen ur hans möte med en ensam syrisk kvinna i Verona, och Halle Jeh Luh La inleds med ödesmättat Morricone-visslande och arbetar sig sedan upp mot allt intensivare crescendon.

”Empatisk” är ett adjektiv som vi alldeles för sällan har anledning att använda om musik. Men det är verkligt empatiska röster som Christian Kjellvanders och empatiska skivor som Wild Hxmans som vi verkligen vill ha med oss för stöd, sällskap och förståelse i mörka stunder.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Conor O’Brien har aldrig gjort en dålig eller ointressant skiva. Även på The Villagers fjärde album är det gedigna låtskrivandet centralt, och den här gången finns det dessutom ett intimt soulsväng i de folkpopiga melodierna, allra snyggast i A Trick of the Light och i suggestiva Sweet Saviour.

Det lätta handlaget i hans jazzrockiga rytmer bidrar till skivans organiska struktur, där måsskrik blandas med snarare än kontrasteras mot modernt elektroniska ljud. Det speglar också väl den ambivalenta hållning Conor O’Brien i sina texter intar till det högteknologiska samhället.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det tog för lång tid innan Iron & Wines förra album kom, resonerar Sam Beam, och skyndar på med att släppa ett tätt minialbum med sex låtar på 20 minuter. Trots att hela hans turnerande band har bidragit i slutförandet av låtar som Beams haft ofärdiga länge är det akustiska gitarrplockanden kärnan i dessa stillsamma sånger. Det kortfattade omfånget förstärker skönheten i sånger somAutumn Town Leaves och mjukt jazziga Milkweed liksom udden i underhållande Last of Your Rock ’n’ Roll Heroes ytterligare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Då och då under åren har Johannes Vidén tröttnat och givit upp. Det är lätt att begripa. År efter år har han gjort stor klassisk gitarrpop av allra finaste märke, med både låtkvalitet och genomförande som inte skäms för sig intill vare sig Bruce Springsteen, Edwyn Collins och Richard Hawley. Konsekvent skriver han varma och ömsinta bluecollar-texter om sig själv och om den lilla människans vardagsslit, här allra starkast i titelspårets kombination av Billy Braggs lyriska teman med Tom Pettys allra snyggast klingande gitarrpop. Och så möts han ändå bara av ointresse och förbiseende, skiva efter skiva.

Här finns lika starka låtar som alltid, eller starkare. Långsamt riffande My Neighbourhood tangerar Neil Youngs This Note’s for You och är en hyllning till förortsgrannarna, medan You Have A Hold On Me låter som den bästa sortens Dylan. Skivans allra finaste ögonblick är det känsliga mästerverket Little Man, som gör mycket för att lyfta Red Flag till en av årets allra bästa svenska album. Sådär som Johannes Vidéns album brukar vara. Synd bara att så få kommer att uppmärksamma det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som bäst åstadkommer den här 78-åringen oanständigt fet funk full av det självförtroende som manifesteras i inledningsspåret Confidence.

Som ganska bra är hon en engagerande agitator på humanismens barrikader, som när hon i Revolution of Change gråter över vapen på gatan och polisbrutalitet.

Som inte alls lika bra är hon en ganska trött standardsoulsångerska med anonyma meningslösheter som Love is You att hantera.

Som sämst är hon okänslig och gapig i det tungfotade försöket att funkifiera Patti Smiths People Have the Power och den bara oinspirerade tagningen av Nick Lowes (What’s So Funny ’Bout) Peace Love and Understanding.

Av dessa varianter är tyvärr de senare varianterna dominerande på Unstoppable.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Gränserna mellan indie, singer-songwriter och r’n’b suddas ut när Bon Iver-Justin Vernon och The National-Aaron Dessner under namnet Big Red Machine ger ut ett elektroniskt experiment med lika mycket mjuka och ljuva melodier som smarta digitala beats och Auto-Tune-sång. Med en uppsjö deltagare från det lösa kollektivet PEOPLE (som för övrigt har flera gemensamma drag med Stockholms INGRID) – bland dem fler The National-medlemmar, Richard Reed Parry från Arcade Fire, irländska Lisa Hannigan och jazztrummisen JT Bates – och med inspiration från tidigare samarbeten med folk som Kanye West sträcker de sig smidigt från mjuk soul i Forest Green till en långsam och storslagen psalm i Hymnostic.

Kombinationen värme, rymd och intrikat gitarrklingande tillsammans med subtil elektronik och övertygande röstinsatser mellan valsen och djup auktoritet påminner annars om när Daniel Lanois samarbetade med The Bands Robbie Robertson. Med sina variationer är musiken och stämningen enhetlig och sammanhållen, med OMDB som skivans kanske allra starkaste spår, när Justin Vernons försiktigt preparerade röst upprepar mantrat ”Over my dead body” över en släpig torr rytm och en mjuk och följsam gitarr i samspel med stråkar och elektronik.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden