Bella Union/Cooperative
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2012.)
The Flaming Lips skivor har blivit alltmer svårtillgängliga, scenshowerna allt mer utfreakade (ni minns vad han bjöd hela publiken att göra i Slottsskogen härom året va?) och för den europeiska grenen av det multinationella skivbolaget passerades gränsen någonstans i samband med en vansinnig sci-ficlångfilm. För Wayne Coyne däremot återstår fortfarande många steg mot total freakout. Till exempel det mest flippade teamup-album världen skådat. The Flaming Lips and Heady Fwends släpptes i begränsad vinylutgåva på Record Store Day i våras, då med autentiskt blod från medverkande som medföljande attraktion, men nu får även den som inte hängde på skivaffärslåset chansen. Är man det minsta intresserad av modern psychedelia och experimentalism så tar man den.
Fragmentariskt inspelad mellan enstaka gig bågnar skivan av det ena samarbetet vildare än det andra. Här finns frisinnade folkrockare som Bon Iver, Jim James och Tame Impala. Här trängs Ke$ha och Biz Markie med den obskyra LA-trion Hour Of The Time Majesty 12 i 2012 (You Must Be Upgraded). Här sjunger Erykah Badu en storslagen tolkning av en brittisk gammal folkvisa (och har sedan dess hunnit twittergräla med Coyne om videon till låten). Neon Indian bidrar med Is David Bowie Dying?, som är snudd på lika stor som sin titel, och när oväsensexperter som Lightning Bolt drar efter andan sticker Nick Cave in en fot. Till och med konstexperimentalismens galjonsfigur nummer ett, självaste Yoko Ono, finns med på ett hörn.
Och bland alla dessa galenskaper undgår enbart ett effektsökande röstcollage med någon Adam Behrens – ett ersättningsspår för det Chris Martin-samarbete från vinylutgåvan som skivbolaget nu satt stopp för – från att vara spännande. Lättillgängligt är det aldrig, och inte heller enformigt, men för att vara en tummelplats för ohämmad experimentlystnad är det förvånansvärt ofta både överväldigande och medryckande.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Warner
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2009)
När ett vanligtvis vilt spretande band breder ut sig över dubbelalbum med den uttalade ambitionen att vara lika ofokuserade som The Clash på Sandinista eller som The Beatles på White Album kommer det att skorra i lyssnarens öron mer än gång. Om man ovanpå det lägger flummiga svarslåtar till John Lennon, påtagliga influenser från Miles Davis vildaste improvisationer och en lyxversion av skivan i pälsklätt fodral (!) blir dissonansen så väl som provokationen fullständig. Betrakta Embryonic som Flaming Lips förmodligen effektiva metod att slippa ur storbolagskontrakt, och närma dig med nyfikenhet. Och stor försiktighet.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Warner
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2009)
När ett vanligtvis vilt spretande band breder ut sig över dubbelalbum med den uttalade ambitionen att vara lika ofokuserade som The Clash på Sandinista eller som The Beatles på White Album kommer det att skorra i lyssnarens öron mer än gång. Om man ovanpå det lägger flummiga svarslåtar till John Lennon, påtagliga influenser från Miles Davis vildaste improvisationer och en lyxversion av skivan i pälsklätt fodral (!) blir dissonansen så väl som provokationen fullständig. Betrakta Embryonic som Flaming Lips förmodligen effektiva metod att slippa ur storbolagskontrakt, och närma dig med nyfikenhet. Och stor försiktighet.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Bella Union/PIAS
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2017)
Vi räknar inte med något annat än konstigheter från Wayne Coyne, och den här gången slår han knut på sig själv med en futuristisk saga som musikaliskt syftar till att vara mötet mellan Syd Barrett och A$AP Rocky. Det egenhändigt konstruerade polska begreppet Oczy Mlody ska sammanfatta de i högsta grad barnförbjudna drogrefenserna, enhörningarna, de förtrollade grodorna och fantasierna om alternativa universum. Och om det verkar flippat är det ändå inget mot musiken där producerande Dave Fridmann kombinerar pur psychedelia med samtida hiphopestetik.
På många ställen är det rent överrumplande, som i avslutande We A Family, och The Castle är rent obegripligt vacker. Men att försöka följa hela The Flaming Lips flöde är som att följa Trumps twitter – först är det spretigt, obegripligt och enerverande men samtidigt underhållande och omedelbart känslotriggerande. Men ganska snart önskar man sig något som är mindre vansinnigt och mer jordnära, sammanhängande och genomtänkt.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Warner/iTunes
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010)
Flaming Lips-fansen har sett förvandlingen smyga sig på och förvånas inte det minsta av bandets fullständiga metarmos till progressiva låtsasbritter. En låt-för-låt-cover av hela Pink Floyds mastodontalbum The Dark Side of the Moon, inspelat tillsammans med Stardeath & the White Dwarfs, där Wayne Coynes brorson Dennis ingår, bara några månader efter The Flaming Lips eget megalomaniska dubbelalbum Embryonic kommer med andra ord inte som någon direkt överraskning i de lägren.
Pink Floyd-fansen, som inte lyft blicken från vinylbacken eller för den delen ögonbrynen sedan Bob Geldorf kom ut som garderobsflummare, torde vara mera förbryllade över att Polarprisperfektionisternas mantel plockats upp av ett gäng nerrökta amerikanska experimentalister. Utanför de grupperna kommer ytterst få att bry sig, varför det knappast kommer att uppmärksammas att gästvokalisten Henry Rollins inte varit så här bra sedan Black Flag-tiden. Men Lips-lyssnarna kan glädjas åt ett avsevärt mer samlat band än på mycket länge, och Floyd-fansen borde kunna enas med dem om att det är en kul förströelse att lyssna på den här bisarra albumtolkningen.
Sunday Best/Cosmos
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2011)
Festivalspelningar brukar inte vara de gig som band lyfter fram som sina främsta ur ett musikaliskt perspektiv, men The Cure är ett av de där ikoniska banden där alla generationer festivalbesökare kan alla deras låtar. Som huvudakt och med en två och en halv timme hitparad är de alltså svårslagna, och särskilt när de är så här publiktillvänt popiga. I det storslagna formatet finns inget utrymme för finesser, förstås, och mindre arenaanpassade små sånger som Love Cats kommer inte till sin rätt. Men ett utmärkt Greatest Hits-alternativ är det utan tvekan.
Skivrecension
Polydor/Universal
BETYG 6 av 6
”I want this to be the last thing we do”. Visst är det frestande att tolka texternas alla avsked som The Cures farväl och sista hälsning till sin trogna publik? Särskilt med tanke på att utgivningstakten med 16 år mellan studioalbumen skulle innebära att vi får vänta tills 2040 på nästa album?
Men vi var alldeles för ytliga, vi som för 20 år sedan tolkade nämnda textrad i låten alt.end på albumet The Cure som ett besked om bandet förestående nedläggning. Den sortens banal metalyrik var inte Robert Smiths när han sjöng det år 2004, och det är det definitivt inte 2024. När han nu sjunger om definitiva slut, farväl och avsked på The Cures dova återkomst – ”This is the end of every song we sing” är den första textraden på albumet, och nästan 50 minuter senare avslutas albumet med raden ”The end of every song. Nothing” – så är det något mycket större, viktigare och mer personligt än ett bands kommunikation om sin egen eventuella existens.
Avskeden här är istället djupt personliga och tungt överväldigande, åtminstone för den som likt Robert Smith befinner sig i en livsfas där viktiga delar av tillvaron börjar ryckas undan och saker förändras på ett oåterkalleligt sätt. ”I’m outside in the dark, wondering how I got so old”, gnyr han i anslutande Endsong, och konstaterar att ”It’s all gone, left alone with nothing”. Familjemedlemmar, vänner, relationer, trygga situationer – ingenting är beständigt.
I Can Never Say Goodbye är ett försök att hantera sorgen efter storebror Richard, som liksom Robert Smiths föräldrar har avlidit under de senare åren. Hans storebror introducerade den unge Robert Smith för Jimi Hendrix, en väldokumenterad återkommande referens som här är påfallande i Reeves Gabrels gitarrsolon inte bara i den sång som är det explicita avskedet till storebrodern. Gabrels psykedeliska sologitarr får större utrymme här än det fick till och med hos David Bowie i Tin Machine, men det blir aldrig för dominerande utan placeras längre bak i mixen i Warsong, eller kontrasteras elegant mot en fin och fjuttig åttiotalssynth i Drone:Undrone.
Samma budskap av alltings förgänglighet finns överallt på Songs of A Lost World, tungt inhamrad i And Nothing Is Forever eller placerad i en lite luftigare kontext i A Fragile Thing, som med eleganta synthdetaljer är det närmaste en popsingel vi kommer här. Sönderfallet, striderna och förlusterna är personliga snarare än allmänpolitiska, och konsekvent svärtade och dova. Här finns inte utrymme för den självironiska humor han visar prov på i intervjuer, till exempel i New York Times i dagarna där han förklarar varför han avstår politiska kommentarer i sin lyrik. ””I wear lipstick, I’m 65 – I’m not the person to stand up to say what’s wrong with the world.”
Svärtan, djupet och komplexiteten finns överallt i lyriken, men den är minst lika påfallande i det musikaliska uttrycket. Faktum är att The Cure inte låtit så här konsekvent mörka sedan Faith och Pornography för 40 år sedan. Flertalet av skivans åtta långa låtar har instrumentala inledningar som inte är att betrakta som intron, eftersom de regelmässigt utgör första halvan av låten, eller till och med de första två tredjedelarna av den tio minuter långa avslutningen Endsong. Det finns ingen anledning att ha bråttom. And Nothing is Forever.
Och även om The Cure har mognat i uttryck är det påfallande hur väl man känner igen sig både i den musikaliska helheten och i dess beståndsdelar, med mäktiga synthsjok, med golvpukor som mullrar som i fornstora dar, och framför allt med Simon Gallups karaktäristiskt melodiska bas, lika central för The Cures sound som någonsin Peter Hooks för Joy Division/New Order. Åldern till trots är det dessutom anmärkningsvärt hur lite Robert Smiths röst förändrats under åren. 65 år gammal har han en sångröst i det närmaste identisk med Robert Smith 33 år gammal, och med Robert Smith 23 år gammal.
En av orsakerna till att Songs of A Lost World dröjt så länge sägs vara Robert Smiths perfektionism, som inneburit ett ständigt slipande och omarbetande av låtar som redan funnits länge på The Cures liverepertoar. Men tålamod lönar sig, för perfektionismen har bidragit till att varje detalj är finslipad och exakt, och det är den sista och avgörande dimension som gör att betyget inte kan bli lägre än det högsta. Alltid exakt placerat hörs här en enstaka distad återkommande gitarrton i Alone, synthdetaljer som refererar till bandets 80-talskatalog, ljudet av kraftiga vindar och subtilt elektriskt sprakande I Can Never Say Goodbye, små bjällror gömda långt bakom synthsjoken eller den tramporgel som inleder Warsongs obevekligt långsamma rörelse över slagfältet.
Songs of A Lost World är Robert Smiths förtvivlan över förgänglighet, och det är ett avsked, eller till och med flera. Men det är inte ett avsked till musiken, till The Cure eller till publiken. I den nya New York Times-intervjun konstaterar han att ända sedan han var ung planerade han att ”fortsätta göra det här tills jag trillar av pinn”. Och även om han med glimten i ögat fortsätter med att konstatera att ”Min idé om när jag skulle trilla av pinn var inte så här gammal” så antyder han också att Songs of A Lost World är den första delen i en trilogi. Låt oss hoppas.
Av Patrik Forshage
Den 2 november 2024
Skivrecension
Legal/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2015)
Det mest märkvärdiga med The Crunch debut var den varierade samling brittiska punkveteraner som Sulo Karlsson hade lyckats samla ihop. Där fanns en basist med meriter från Sham 69, en gammal Cockney Rejects-gitarrist och en trummis från självaste The Clash.
Det mest märkvärdiga med uppföljaren är att bandet – nu förstärkta med Idde Schultz – lyckas matcha sin rutin med ett rejält engagemang. De dryga halvtimme av klassisk snabb sleazerock de bjuder är vass och melodistark. Med undantag av ett platt reggaeförsök i Neon Madonna besitter The Crunch arrogans, energi och låtstyrka som är vida överlägsen de flesta dagsaktuella upplagor av rock’n’roll-veteranband som New York Dolls.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Legal/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, 10 november 2013)
När det enda som återstår för forna medlemmar ur några av de viktigaste tidiga punkbanden – Sham 69, Cockney Rejects, till och med självaste The Clash – är att spela efterapningar och travestier på sina gamla storverk bakom en svensk sångare kan det vid första anblicken kännas lite sorgligt. Och vid andra anblicken, och vid tredje.
Men lyckas man komma förbi den känslan kommer man också att inse hur säkra Sulo och hans bekanta är på sin sak, hur stabil deras ändå är och hur kul de har när de än en gång får chansen att leva ut sina 35 år gamla och numera medelåldersupproriska rock’n’roll-drömmar. Idde Schultz-duetten A Little Bit of Grace är i särklass vassast, men när låtmaterialet är som bäst finns här låtar, till exempel Yesterday’s Boys and Girls, som skulle platsat på säg The London Cowboys andra album, eller åtminstone deras tredje. För folk i den här genren är det en komplimang.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Geffen/Universal
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2008)
1992 hade Robert Smith (då 33 år fyllda) klarat av sina hundår och unnade sig att trappa ner och bara jobba deltid. Sedan dess har The Cure släppt ny skiva vart fjärde år, vilket i och för sig är på gränsen till hyperaktivt jämfört med till exempel Axl, för att ta ett namn på måfå. Men den nyfikna och otåliga publiken hittar nya favoriter under så lång pauser, och The Cure sitter vackert kvar med samma gamla övervintrade gothfans anno dazumal som alltid.
Det har förstås sina fördelar, som att den dumlojala fanskaran sväljer till och med genomklappningar som bandets förra självbetitlade album. Men å andra sidan blir det pärlor-för-svin-effekter när Robert Smith bara når samma gamla konservativa fans med ett mer än utmärkt album som 4:13 Dream.
The Perfect Boy, ett av fyra spår som redan släppts på singel, bevisar tesen genom att inte toppa singellistan, vilket den i egenskap av briljant pophit a la The Head on the Door-eran borde ha gjort. Den är långtifrån skivans enda hit-aspirant, och den är inte heller den enda låt här som blickar bakåt i The Cures diskografi. Tvärtom. 4:13 Dream är stabilt förankrad i bandets historia, och att Sleep When I’m Dead är ett överblivet spår just från 23 år gamla The Head on the Door går till exempel inte att ta miste på. The Only One är en munter popsingel som hade kunnat komma från samma ställe, medan Switch med sitt storslagna oväsen har ett alternativt hem på The Top-albumet och The Hungry Ghost hade platsat på Bloodflowers.
Därmed inte sagt att 4:13 Dream är ett retroalbum, snarare är den ett klassiskt och tidlöst kvalitetsalbum. Den som till exempel letar moderniteter hittar dem i detaljerna, som i den nästan parodiska Freakshows försök att para ihop struttiga digitala dansrytmer med 70-talsflashig sologitarr, men när parodin är underhållande, när även ballader som romantiska (!) Sirensong är smarta och lättrallade, och när till och med transportsträckor som This. Here and Now. With You övertygar finns det inga anledningar att komma med invändningar.
Mot alla odds har The Cure med andra ord gjort ett bra album. Ett väldigt bra album till och med. Nu återstår bara för Robert Smith att få fler än de redan frälsta att bry sig om det.
Skivrecension