Kapten Kirks parallella musikkarriär – full av pratsjungna covers med varierande rymdteman – är kanske inte så etablerad utanför de hängivna trekker-kretsarna. Men den är tillräcklig för att celebriteterna stött i kö för att beamas upp till hans julfest.
Här bidrar Brad Paisley till en countrysmäktande Blue Christmas, Todd Rundgren till en spänstig Winter Wonderland, Ian Anderson på flöjt i Silver Bells och ännu mer kristligt en äggtoddy-fryntlig Henry Rollins i en kraftig Jingle Bells (Punk Rock Version). Men det som verkligen ger mersmak är Iggy Pops sätt att ta sig an Silent Night, skivans enda subtila stund.
Skivans finaste julgranspynt: Silent Night
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
När fyra månader passerar utan ett enda litet album från musikvärldens mest produktiva geni hinner man börja bli lite orolig. Men Ty Segall är omtänksam mot sina följare, så när nästa eklektiska dubbelalbum verkar dra ut ytterligare några veckor på tiden slänger han ut ett samarbete eller som här ett spontant coveralbum för att hålla oss lugna. Även om det inte är lika fantastiskt som hans ”riktiga” skivor räcker det för att sänka blodsockerhalten till rimliga nivåer.
Spencer Davis Groups I’m A Man är elektriskt groovy, och Funkadelics Hit It and Quit It ännu mer så. Att tolka The Dils Class War som en åtminstone inledningsvis mild och delvis akustisk låt är klockrent. Hans Neil Young-tolkning å andra sidan är en lika respektlös taggtråds-throwaway som när Dinosaur massakrerade Lotta Love för ett par decennier sedan. Den förstärker därmed parallellerna mellan Ty Segall och J Mascis ytterligare, som ett av flera Ty Segall-spår att fortsätta dra i. Covers av både Gong och Amon Düül II signalerar dessutom att det kan finnas helt andra riktningar att vänta sig i framtiden dessutom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I mer än tio år nu har Billy Corgan med varierande framgång arbetat för ett pånyttfött The Smashing Pumpkins, men så här nära har han inte kommit på något av de många tidigare comebackförsöken, vare sig musikaliskt eller medlemsmässigt. Här finns både Jimmy Chamberlin och James Iha, och bara Jeff Schroeder på gitarr är ett avsteg från originalsättningen för 30 år sedan. Med slutmålet att åstadkomma en skiva som associerar tillbaka till deras storhetstid verkar de ha förhandlat sig förbi alla meningsskiljaktligheter.
Med Rick Rubins handfasta produktionshandlag åstadkommer de just en sådan blinkning till förr med starka, melodiska och framåtlutade låtar fulla av mäktiga aggressiva riff (i synnerhet i Marchin’ On), av grungehäng och av episka ambitioner i storslagna synthsjok.
Med sina dyrköpta erfarenheter av hur folk tröttnar när man bygger ut till storslagna dubbelalbum skyndar sig bandet igenom åtta koncentrerade låtar. och med en total speltid som är kortare än tiden det tar att läsa albumtiteln ger den rejäl mersmak. Det var det väl få som anade från The Smashing Pumpkins år 2018?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
När J Mascis släppte Martin + Me för drygt 20 år sedan var det omtumlande. Den enda gitarrist som kunde matcha, överrösta och ibland överträffa Neil Youngs Crazy Horse-manglande gitarrsolon valde att frivilligt avstå sitt till synes vassaste vapen distad gitarr för att istället spela akustiskt. Och plötsligt stod det klart för var och en att J Mascis lika mycket var en poplåtskonstruktör av rang, stadigt grundad i brittisk gitarrindie från 1980-talet.
Sedan dess har han varvat sina högljudda Dinosaur Jr-inspelningar (nu åter samlade på den fina retrospektiven Ear-Bleeding Country) med den här sortens mildare skivor, och tillsammans visar de upp en mångfacetterad och stor musikalitet som aldrig upphör att engagera. Zoë Randell återgäldar J Mascis anspråkslösa insats på Lulucs album tidigare i år, och uppmärksamma lyssnare dessutom kan identifiera självaste Mark Mulcahy som gäst på en skiva där annars J Mascis sköter det mesta på egen hand, och med den äran.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Efter att ha arbetat tillsammans med och inspirerats av Warren Ellis tog Ed Harcourt mod till sig och beslöt att hans åttonde album skulle bli hans första helt instrumentala. Från en artist som förädlat sitt singersongwriter-uttryck är det ett oväntat lappkast att vända sig till Debussy och Philip Glass. Ed Harcourt förklarar det som sitt sätt att möta samtidens ständigt accelererade tempo och uppskruvade tonläge. Mycket riktigt fungerar subtiliteten i skivans lågmälda pianomeditationer, ibland kompletterad på violin och cello, milt vaggande, och eftersom han inte riktigt förmår att frigöra sig från sitt invanda melodibyggande slår det tack och lov aldrig över i New Age. Den här sortens ordlösa viskande klär honom oväntat bra.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När The Plan släppte Mon Amour 2001 låg världen för deras fötter. Eller åtminstone Sveriges storstadsregioner. De hade all den ickeironiska innerlighet som Håkan Hellström just satt högst på dagordningen, och Theodor Jensen var dessutom en bättre låtskrivare än sin gamla Broder Daniel-kollega.
Men saker kom emellan och The Plan rann ut i sanden. Theodor Jensen gav ut ett album i eget namn och bildade en tillfällig duo med Titiyo för den kriminellt förbisedda Keep Company innan han förra året plötsligt befann sig på de största scenerna igen, nu som medlem i sin andra gamla Broder Daniel-kollega Henrik Berggrens kompband.
Med Mikael Furugärde från The Plans tidigaste period tillbaka vid hans sida återuppväcks bandnamnet, men som lyssnare har man en känsla av att det här lika gärna hade kunnat ha ett annat namn. För även om deras relation och måhända också deras arbetssätt är kopplat till The Plan har duon alldeles för mycket integritet för att nöja sig med att bara plocka upp tråden där de slutade tillsammans för 14 år sedan.
Theodor Jensen har beskrivit duon som grundlig och omutlig, och beroende på vad man lägger för betydelse i de orden kan man konstatera att From Worlds Away låter just så. Bli bara inte lurad att tro att det betyder alltigenom perfektionistisk eller exakt. Om komposition, stämning och engagemang är rätt gör det inget om vare sig sången, rytmerna eller gitarrer är lite lösa i kanten.
Första singeln Love Is All Around till exempel böljar fram och tillbaka, tappar intensitet och hittar den igen, blir psykedeliskt flummig och hålls ihop av en konsekvent kör bestående av bland annat Titiyo. På samma sätt innebär slirande det både i den optimistiska poplåten Everyday och i återhållna croonerballader som I Cry with You. Låtskrivandet är gediget och verkar ha haft sin grund i katalogen av amerikanska standards av kompositörer som Cole Porter, Jerome Kern och Harold Arlen, tydligast i melodier som mjuka At First I Lied och den storslagna orkesterballaden So Alone. Drift Away OK har ett subtilt sväng från 60-talets souljazziga pop, och när Theodor Jensen går upp i falsett låter det som Lambchops mest publikvänliga stunder.
I A Confession visslar Theodor Jensen bekymmerslöst, trots att stämningen är närmast paniskt undertryckt, medan Everything’s Dead är så intensiv att det inte ges utrymme att sörja. Med texter från flera år och olika livssituationer finns här gott om starka känslor. När han sjunger till sin son på Frans – Theodor blir det av nödvändighet och för första gången hos The Plan på svenska, och i andra änden av spektrat är Theodor Jensens sätt att sätta ett obarmhärtigt strålkastarljus på ofrivillig ensamhet i Solo så naket och vackert att det gör ont.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Cherry Red/Border
Det skulle kunna ses som en paradox. Å ena sidan ett visserligen förhastat men ändå dödsbud om det hemliga bandets grundare och motor Hardy Fox förra månaden. Å andra sidan en aktivitet i The Residentslägret som sällan skådats under deras snart 50-åriga existens, med Intruders som bandets andra album på mindre än tre månader.
Men Intruders avslöjar snabbt förklaringen, för här finns inte mycket kvar av The Residents såsom vi lärde känna dem under storhetstiden i slutet av 70- och början av 80-talet kvar. Måhända är det en helt annan gren av The Residents-franschaisen som döljer sig bakom maskerna här?
Det finns visserligen några obligatoriska The Residents-markörer här och där, men de är konsekvent inbäddade i en allt mer konventionell kontext. I The Scarecrow hittar The Residentskännaren till exempel en uppenbart Snakefingerhärmande gitarr, men den ställs mot ett vältajmat discoblås (!) och en svärm icke bortskrämda kråkors kraxande. ”Randys” röst är lika säregen som för ett decennium sedan, men hans reflektioner är inte alls lika vrickade. Särskilt i Endless and Deep påminner melodifigurer och förvrängda röster om The Commercial Album, men utdraget till för många minuter och helt utan förebildens skärpa och fokus.
Intruders erbjuder en lättsam lyssning helt utan utmaningar eller provokationer, och experimenten är helt och hållet bortsorterade. Även temat är relativt vagt, med en rad berättelser om Intruders som inrymmer såväl faktiska spöken och utomjordingar som de där personerna som vi har svårt att släppa minnet av.
Kanske borde The Residents nu till slut avmaskeras även officiellt, och sedan få dö med sina grundare?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
För 14 år sedan tillät Will Oldham sitt alter ego Bonnie ”Prince” Billy spela in ett städat album med covers av de låtar han en gång gjort med Palace Music, och nu vänder han på tricket och spelar in nya versioner av framför allt sina Bonnie ”Prince” Billy-låtar, men under sitt riktiga namn. Det sammanfaller med publiceringen av 200 låttexter i bokform, och i den här synnerligen avskalade formen är inspelningarna snarast att betrakta som skissartade ljudillustrationer till de tryckta texterna.
Arrangemang med enbart akustisk gitarr förtar dock inget av styrkan i sånger som Ohio River Boat Song, som tillsammans med försiktigt framsjungna udda albumspår här får en mjuk och behaglig folkmusikprägel. Den stämningen förstärks ytterligare av hans acapella-version av Richard och Linda Thompsons Strange Affair, skivans enda ”externa” cover, men motverkas å andra sidan kraftigt av den avslutande kassett-lofi-bagatellen Party With Marty, som är precis så fejksurf-knäpp som titeln antyder.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vilket berättigande en samling nyinspelningar av Echo & the Bunnymen-klassiker har för världen? I lite burkigare och slamrigare versioner, ofta utan originalens storslagna svepande produktioner men också utan nya ambitioner? Ibland rent av lite slarviga? Med de där olycksaliga The Doors-influenserna i Rescue och Bedbugs & Ballyhoo snarast förstärkta? Med bara två nya låtar inslängda, trots att ingen av dem egentligen är i närheten av skivans övriga spår? Ett drygt halvår försenat på grund av jag vet inte vad?
Svaret borde vara givet. Men om de här nyinspelade versionerna på något sätt innebär att en enda människa för första gången uppmärksammar Liverpools bästa band genom tiderna är utgåvans berättigande givet. Om någon för första gången förtrollas av självklara Bring On the Dancing Horses eller av intensiva The Cutter. Om någon trollas bort av Ian McCulloch, som fortfarande sjunger strålande trots illavarslande förhandsbesked om hans välbefinnande. Då behövs den här skivan.
Och så tre av fyra låtar från den odödliga B-sidan på bandets allra bästa album Ocean Rain, som är de enda riktiga omarbetningar som går att höra på albumet. Den skivans titelspår och mäktiga Seven Seas har skalats av och tonats ned på ett sätt som tar andan ur lyssnaren. Så avslutas allt med självaste The Killing Moon för bara piano, stråkorkester och Ian McCullochs röst, mer desperat övergiven än någonsin. Det är bedövande vackert, och det finns inte längre utrymme att diskutera berättigande utan bara att hänföras.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Första gången jag såg Elvis Costello live gick jag därifrån efter halva spelningen. En pretentiös herre som ville verka viktig och som saknade udd, tyckte jag. Den gången 1980 var det helt uppåt väggarna, och sa mycket mer om de snäva musikaliska ramarna hos mitt 15-åriga jag, som köpt biljett enbart för förbanden Dag Vag och Ebba Grön. För det snabba avfärdandet har jag betalat i många decennier, genom att fortsätta köpa och lyssna på precis varenda konstig orkesterskiva han med sitt svällande ego tyckt sig ha kapacitet att ro iland. Men efter 31 (!) album har jag fått nog. Någon gång måste skulden vara betalad, och nu vill jag resa mig och gå igen.
Redan i inledande Under Lime konstaterar Elvis Costello i vad som under andra omständigheter hade kunnat vara självkritik att ”it’s a long way down from the high horse you’re on”. Men så väljer han att stadigt sitta kvar däruppe, medan en svulstig orkester tar i med allt vad de har på marschtrummor och piccoloflöjter i hans ståtliga parad. Med sådana överdrivna gester och ett allt kraftigare röstvibrato – nu farligt nära det parodiska – fortsätter det sedan att omvandla avskalade pianoballader och pop till överambitiösa musikalnummer.
Burnt Sugar Is So Bitter är ett 20 år gammalt låtskrivarsamarbete med Carole King, och både tidsangivelsen och samarbetspartnern förklarar varför den upptempolåten är så mycket bättre än resten av albumet. I en mindre överarbetat orkestrerad form hade den kunnat platsa på Imperial Bedroom, och även skivans andra minnesvärda komposition har Carole King att tacka för sina kvaliteter.
Unwanted Number skrev Elvis Costello 1996 till filmen Grace of My Heart som var löst baserad på Carole Kings liv. Där framfördes den av r’n’b-gruppen For Real, och det går förstås inte att invända mot att han nu också vill pröva den själv. Men då får han också leva med jämförelsen mellan For Reals eleganta soulversion och hans egna oinspirerade, platta och närmast pliktskyldiga.
Why Won’t Heaven Help Me frågar han sig med inställsam stämma i vad som kunnat vara Burt Bacharachs mest intetsägande låt någonsin, men just i den hade Costello varken hjälp av himlen eller Bacharach som istället lånar sitt namn till titelspåret och något ytterligare spår här.
Steve Nieve är den musikaliska ledaren här, och hans Pump It Up-intensitet på piano från den där konserten jag gick hem ifrån har ersatts av en utstuderad elegans som är för hårt regisserad för att somna. Även Pete Thomas på trummor fanns med både då och nu, med betydligt mindre att göra idag, och det känns rätt bra att kunna sluta cirkeln i sällskap av tre av de fyra musiker som jag vände ryggen åt där i Eriksdalshallen 1980. Nu vet jag att jag gjorde rätt som tröttnade och gick hem mitt i framträdandet. Jag gjorde det bara 38 år för tidigt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden