Det här är verkligen oförklarligt bra. För hur skulle man kunna beskriva att Henrik Ojas popsånger är små skira ovärderliga pärlor, fulla av hjärteknipande melodier och sirliga detaljer som mjukpsykedeliska Love-gitarrer, små oansenliga baklängeseffekter och försiktiga stråkar? Och hur skulle man kunna beskriva finurliga texter som kombinerar smart komplexitet och nära personlighet?

Hur skulle man framför allt kunna förklara en sångerska som Christina Karlsson, med en röst som är klockrent klingande, vänligt genomträngande och fullständigt transparent? ”Jag var helt hudlös, oironisk, liten, varm”, sjunger hon i Sakta fatta, och även om orden är textförfattaren Annika Norlins är det just precis så hon låter. När Jonas Bergstens röst kommer in intill hennes i Istid blir skillnaden övertydlig mellan utmärkt sång, som hans, och nära nog överjordisk sång, som hennes.

Här finns en lång räcka sånger att njuta och vårda, med fler texter av Annika Norlin och varsin av Mattias Alkberg och Martin Abrahamsson. Men de allra starkaste är skrivna av Christina Karlsson själv, till exempel Kalla mig för Satan, som vi redan lärt känna sedan den släpptes för ett år sedan, och som sitt intensiva popvemod är skivans allra starkaste stund. Hennes Satan verkar varken vara någon mytologisk ondskefull varelse eller någon världspolitisk domptör, som i tidigare låtar med samma tema, utan bara en vardagligt självdestruktiv metafor för en ledsen och ensam figur vars enda vän har tröttnat på nyckerna och lämnat det helvete som är hennes. Det kan vara nog så skräckinjagande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Paddy McAloon först gav ut I Trawl the Megahertz 2003 var den ett stort avsteg från den intellektuella pop som hade kommit att bli Prefab Sprouts signum. Det vackra orkesterstycket med Yvonne Connors röst över var så långt ifrån hans vanliga musik att Paddy McAloon kände sig tvungen att ge ut skivan under sitt eget namn snarare än som Prefab Sprout.

Under konvalescensen medan han långsamt återhämtade sig från allvarliga ögonproblem ägnade han tiden åt att lyssna på radio och ljudböcker, och han fascinerades av de olika röster och berättelser han hörde. Alltså började han spela in fragment, och de låg till grund för den långa berättelsen I Trawl the Megahertz och för de korta stycken som utgjorde albumets andra halva.

Det har gått drygt 15 år sedan dess, och helt överraskande har den allt sjukare Paddy McAloon kastat sig över inspelningarna igen. En remastrad version, den här gången under namnet Prefab Sprout, har just släppts. Ordningen är återställd, och vilda hästar skulle inte kunna stoppa Nöjesguiden från att ringa upp Paddy McAloon för att höra mycket mycket mer, både om skivan och om Paddys hälsotillstånd.

Paddy McAloon låter munter när han svarar i telefon. Han påstår att han mycket väl minns att vi talades vid för mer än fem år sedan.

– I samband med Crimson/Red. Det minns jag. Så det här samtalet är liksom uppföljaren. Men faktiskt känns det inte särskilt länge sedan, bara några minuter sedan. Jag har en konstig tidsuppfattning. Nåja, du ska få ställa dina frågor.

Senast vi pratade berättade du att du just hade kommit förbi en period av svår tinnitus, och var nöjd med att kunna göra musik igen.

– Det stämmer.

Men så drabbades du av nya öronproblem.

– Grejen är att jag har en sjukdom som heter Ménières sjukdom, som är ett problem med cirkulationen i örat. Jag tror inte att det kommer att gå över. Så jag trodde att jag hade kommit förbi mina värsta svårigheter senast vi pratade, jag hade några år när jag mådde okej. Men det kom tillbaka, och det är inte bra. Jag har en kraftig hörselnedsättning i mitt högra öra, och det gör att det blir svårt för mig att arbeta.

Paddy McAloon suckar ljudligt.

– Jag försöker arbeta genom att använda mitt fungerande öra, men det finns inte särskilt mycket njutning i att sitta vid stora högtalare längre. Min tinnitus finns där hela tiden, även om det inte är lika högljutt som när vi pratade om det för några år sedan.

Den gången berättade du att du delade upp din musik i ”före eller efter katastrofen”.

– Haha. Suck. Jo. Jo. Och nu är det bara katastrof alltihopa. Alltihop. Men du har rätt, jag brukade sortera min musik i före eller efter katastrofen. Det är intressant att prata med dig om det, för nu när jag är 61 år gammal börjar jag glömma vad jag sagt. Men det låter verkligen som mitt uttalande.

Paddy McAloon fnissar lite uppgivet åt skruttigheten.

– Jag sitter på ett berg av ogjorda skivor. Jag börjar nog bli lite utsliten av att försöka. Jag tillbringar merparten av min tid med att tänka på att arbeta, men jag arbetar faktiskt inte särskilt mycket. Jag tar långa promenader, och…

…”Vässar dina pennor, utan att komma till att använda dem”, skriver du i omslagstexten på nyutgåvan av I Trawl the Megahertz.

– Just precis. Jaså, du har läst det jag skrev. Det hade jag glömt att jag hade skrivit. Oj oj, ja, det är verkligen jag. Jag har allt större anledning att vässa mina pennor nu, med mina hörselproblem.

Den ursprungliga inspelningen av I Trawl the Megahertz gjordes ”före katastrofen”, eller hur?

– Ja. Jo. Eller. Den gjordes väl under ett annat av mina hälsoproblem. Då hade jag problem med ögonen. De är fortfarande inget vidare, jag har fått byta mina hornhinnor i båda ögonen. Men jag kan se, åtminstone.

– I Trawl the Megahertz var resultatet av att jag låg still och lyssnade på ljudböcker, eftersom ögonproblemen gjorde att jag inte kunde läsa. Jag fick inte luta mig framåt, för det skulle anstränga ögonen, utan skulle ligga ned. Det var där en mängd idéer för I Trawl the Megahertz kom.

När du nu återbesöker inspelningarna, återvänder du också till samma känsloläge som då, mentalt, eller betraktar du inspelningarna ur ett helt annat perspektiv idag?

– Det är en väldigt bra fråga. När jag just är färdig med en skiva lyssnar jag intensivt på den under några veckor, och sedan lyssnar jag aldrig på den igen. Det är inte någon regel jag satt upp, det bara blir så. Jag går vidare och lägger skivan åt sidan. Jag hade nog inte lyssnat på I Trawl the Megahertz på 10-11 år, men för några år sedan tog jag fram den och lyssnade. Det är en väldigt udda upplevelse att vara den som har gjort något och ändå inte kunna förutsäga vart det är på väg när jag lyssnar. Jag hade glömt en hel del av texterna och visste inte vad som skulle hända, och varenda gång Yvonne Connors sa något blev jag överraskad. Jag skrattade för mig själv, ”det var en bra textrad”. Ofta annars när jag lyssnar på gamla inspelningar hör jag snarare vad jag borde gjort annorlunda, att jag borde ha varierat mig mer.

– Till exempel när jag lyssnar på de kortare styckena efter det långa inledande stycket I Trawl the Megahertz så hör jag att de allihop går i samma tonart. Det kanske inte du reagerar särskilt på, men jag vet ju hur det kom sig. Varje litet stycke baserades på några takter ur det långa stycket. På måfå fångade jag några takter där, la dem på ett annat ställe i min dator och gjorde dem till nya musikstycken. Och då blev ju alla i exakt samma tonart.

– Så nu när jag hör det tänker jag att jag borde ha gjort annorlunda och skapat större variation. Jag tror inte att någon någonsin har uppmärksammat att de allihop är baserade på det långa I Trawl the Megahertz-stycket. Jag använde de takterna som startpunkt, och drog ut formen och förvandlade dem till något annat. Det hade jag nog gjort lite annorlunda idag. Men jag kan komma in i de stämningar som jag avsåg på den tiden, 1999 när jag skrev musiken. Jag använder inte direkt hörlurar numera, på grund av mina öron, men om jag hade gjort det hade jag kunnat förlora mig i den där atmosfären som uppstår när Yvonne Connors berättar alla sina ord.

Kan den sortens återbesök också inspirera dig att använda samma strategier och arbetssätt igen, idag?

– Ända tills min senaste katastrof kunde det innebära det. Jag tänkte länge att I Trawl the Megahertz var en möjlig dörröppning till ett annat rum. Det var en ny stil, att kunna göra ett instrumentalt stycke och använda talat språk ovanpå. Jag hade en idé om musik som kanske inte vore lik I Trawl the Megahertz, men det skulle vara orkestralt och så skulle sångstämmor få flyta ovanpå, som en kör som sjunger olika saker som inte direkt var kopplade till den underliggande musiken men som jag ändå hittar ett sätt att kombinera.

– Men jag har inte fullföljt den idén, eftersom jag har skrivit så många mindre stycken och mindre sånger som jag arbetar med. Idén finns kvar. Ett hinder är att jag använder en hel del gammaldags teknologi fortfarande. Ända sedan 1990 har jag tänkt att borde skaffa mig lite nya sound, lite ny utrustning, alla Appleprodukter och ProTools. Men sanningen är att jag inte är säker på att jag vill investera i sådant när min hörsel är så dålig. Det är mycket pengar för den som inte hör så bra. Det är ett sorgligt faktum, och jag vill inte göra så stor poäng av det utan det är mer ett praktiskt övervägande.

Du har pratat om att kanske spela in en ny version av Swoon också?

– Hahahaha! Jag tänker på det varenda dag!

Gör du?

– Ja! Ja! Ja! Och jag berättar det fortfarande för folk. Jag ska berätta vad jag har gjort – jag rotade fram alla mina anteckningar om Swoon. Jag hade glömt en massa ackord från den, så jag är tvungen att lista ut allt igen. Jag satte upp en kamera och spelade in mig själv när jag spelade gitarrdelarna innan jag helt glömde bort hur man gör det. Jag tror att jag har en videoinspelning av mig när jag spelar I Never Play Basketball Now, som ju har en miljon ackord bara under de första en och en halv minuterna.

Det finns rykten om att fler remastrade album är på väg efter I Trawl the Megahertz? Det vore väl ett bra tillfälle att lägga till några nyinspelade versioner som bonusspår.

– Exakt, det var precis vad jag har tänkt på. Har du sett den där klippet där jag spelar ett fragment av låten America? Det är bara jag som spelar något jag skrev när Donald Trump just hade blivit vald, en sorts politiskt uttalande som försvinner rätt snabbt. Jag satt framför en Samsung tablet och spelade in mig själv när jag sjöng den helt tystlåtet. Jag kanske skulle göra några Swoon-låtar på precis det sättet, som att du tjuvlyssnar när jag spelar för mig själv hemma. Så kanske jag gör.

Det låter fantastiskt.

– Tack! Det är den sortens inspelning som många skulle tycka inte låter så bra. Jag tycker att det är väldigt intressant att jag har sett eller hört olika sådana inspelningar på internet, du vet, demos med The Beatles eller John Lennons hemmainspelningar. De låter allihop precis som vem som helst låter hemma. Någon som plockar upp en gitarr och det låter lite ruffigt. Man träffar en del toner och inte andra. Så låter alla som håller på att arbeta med en låt, och jag kanske gör något i den stilen.

Det är verkligen motsatsen mot I Trawl the Megahertz, med orkesterverken och sina stora och väldigt vackra ambitioner. Men du har sagt till journalister att du inte tycker att du riktigt lyckades med det du ville?

– Jag kan verkligen förlora mig själv i de inspelningarna, och jag tycka att det är väldigt vackert. Men när tiden går börjar jag se vad jag borde gjort annorlunda. Jag borde nog behålla det för mig själv, men… du vet, jag är väldigt självkritisk. Det är som att bort baksidan på en vacker klocka, för att undersöka hur den fungerar. Men genom att göra det får man klockan att vara lite mindre vacker. Som kompositör gillar jag att göra just det, jag gillar att ta bort baksidan på klockan för att undersöka innehållet. Det är mitt sätt att arbeta.

Paddy McAloon har nämnt Gavin Bryars som en inspiration till I Trawl the MegaHerz, men samtidigt konstaterat att han kanske inte riktigt förstod det just när han gjorde inspelningarna.

– Jag inte kan minnas hur jag råkade på Gavin Bryars musik – kanske var det min bror som nämnde det? Men långt efter att jag hade gjort I Trawl the Megahertz förstod jag att det där med de där utdragna noterna som rör sig runt runt i långsamt växande stråkarrangemang, samplade röster – Gavin Bryars arbetade med en loop av en man som sjunger på gatan och jag använde fragment av röster, även om det inte är återkommande repetitioner. Jag började fundera på om jag på någon nivå hade använt Gavin Bryars stycke Jesus Blood Never Failed Me Yet som modell för det jag gjorde. Men det var inte medvetet.

På samma sätt finns det repetitioner av textrader i I’m 49.

– Det är sant. De fungerar som någon sorts refräng där. När man repeterar samma rad om och om igen blir det antingen lustigt eller allt mer sorgesamt. Just i I’m 49, den stackars killen – haha, jag skrattar åt det, men egentligen är det bara sorgligt.

Verkligen. Det blir bara allt sorgligare för varje gång textens huvudperson besvarar påståendet att han faller i bitar med ett svagt ”yes”. det är hjärtekrossande.

– Hahaha! Verkligen. Mörk humor, Patrik, mörk humor! Det är som med mitt hörselproblem – ibland återstår det bara att försöka skratta åt eländet. ”Vad förväntade du dig, hemska saker drabbar de flesta någon gång i livet”. Jag har nog alltid försökt förhålla mig stoiskt till sådant.

Du har sagt om I Trawl the Megahertz att det ”verkar” vara ett porträtt av en kvinna som försöker förstå sitt liv via utvalda minnen”. Du säger att det verkar vara det, inte att det faktiskt är just det.

– Precis. Det verkar vara det, eftersom det är fiktion. Det är också min uppfattning om hur någon skulle kunna tänka. Men jag är ju man, och jag använder en kvinnas röst. Jag kände mig mer som en dramatiker, på något konstigt sätt. Hennes karaktär utvecklades för att jag ville kombinera hyperromantiska och impressionistiska fraser som inte nödvändigtvis berättade en komplett historia men förmedlade ett intryck av en person. Medan jag arbetade med det fick det ett eget liv. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med, jag funderade på om den här kvinnan jag beskrev talade om sina egna ungdomsupplevelser. Var hon medelålders, är hon fortfarande ung eller är hon en gammal dam? Jag var aldrig riktigt säker på den text hon levererade, eller vart den var på väg. Jag försökte också dölja det faktum att mycket av det handlade om hur jag reagerade på omvärlden. Så det var en komplicerad process, med en kvinnas röst och hon låter som om hon beskriver sin värld. Men orden är inte Yvonne Connors, det är mina ord och min sammansättning. Därför valde jag att vara väldigt vag när jag beskrev att det verkar vara en kvinnas tankar. Blir det begripligt?

Vad säger Yvonne Connors? Har hon hört den remastrade återutgåvan?

– Jag vet inte. Jag har inte träffat Yvonne sedan kanske 2002. Jag kände henne knappt, hon var vän med min hustrus vän och tog kontakt med mig för att jag sökte någon med amerikansk eller kanadensisk röst. Hon är en mycket trevlig kvinna, men jag känner henne inte egentligen, så… Jag borde nog försöka spåra upp henne, jag känner någon som förmodligen känner henne. Förmodligen har hon flyttat tillbaka till Kanada. Visst borde hon finnas på Facebook?

Den cut-up-teknik du använde för I Trawl the Megahertz med samplade radioröster över musiken påminner om hur Brian Eno och David Byrne arbetade med My Life in the Bush of Ghosts. Känner du någon slags släktskap mellan den skivan och I Trawl the Megahertz?

– Jag är ju väldigt medveten om Brian Eno och det han gör. Men jag har aldrig varit något större Talking Heads-fan, vilket kan låta löjligt eftersom det finns band som jag inser att jag borde gilla. Jag är medveten om det, men jag tycker att det tidiga avantgardet, på 1960-talet, kanske gjorde mer spännande saker med den tekniken. 

– Det första jag hörde i den vägen – och som jag fortfarande tycker är det mest anmärkningsvärda – är ett stycke av Karlheinz Stockhausen. Gesang der Jünglinge. Känner du till den? Han arbetar med en kör av skolpojkar, och så klipper han i de tejperna och använder en oscillator i sin studio i Köln. Jag hörde det första gången när jag var tonåring, och jag tycker fortfarande att det är ett säreget och mycket vackert musikstycke. Min uppfattning om cutup-tekniken med röster kommer därifrån, från väldigt tidigt i min eget liv. Jag tycker väl inte att jag arbetar i någon nytt område – det är en beprövad metod. Men den var ny för mig. Det var något jag länge hade lovat mig själv. När jag började göra musik visste jag inte att jag skulle komma att skriva så melodiska stycken. Jag trodde att jag skulle vara mer av en avantgarde-kompositör. När jag började fanns det en del av mig som tänkte att ljudmanipulation och ljudcollage skulle bli de områden jag kunde bli riktigt bra på. Men jag gled bort från det när jag upptäckte att jag hade talangen att skriva en låt. Det tog mig lång tid att hitta tillbaka till ett sådant avantgarde-arbetssätt.

Och nu innebär det att du behöver hitta någon sorts balans mellan uttrycken. I en ny intervju säger du att du önskar att du hade en hel låtlista med traditionella explicita poplåtar.

– Hehe. Jag har inte hunnit läsa den intervjun än, men jo, jag sa något sådant. Jag önskar att jag hade en hel radda låtar som Jumpin’ Jack Flash, låtar med bara några ackord. Men nu kan jag ju inte spela dem live hursomhelst, så vad spelar det för roll?

Rykten säger att ett nyinspelat album är klart och på väg att släppas ganska omedelbart. Stämmer det?

– Det stämmer. Den har en fransk titel, den heter Femmes Mythiques. Mytiska kvinnor. Jag spelar fortfarande in. Så sent som igår faktiskt. Förhoppningsvis kommer den i slutet av året. Om inga ytterligare öronkatastrofer tillstöter.

Prefab Sprouts I Trawl the Megahertz (Sony) finns ute nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”One of the most electrifying, influential and important bands of all time”, skryter skivbolaget, och även om man ska vara försiktig med de största orden ligger det något i den beskrivningen av The Specials. Som med så många andra återkomster riskerar dock senkomna comebackskivor som Encore att devalvera en sådan status.

Det första problemet The Specials har att övervinna är det en decimerad skara jämfört med förr. Terry Halls betydelse som leadsångare och frontfigur kan inte överdrivas, och det är hans återkomst längst fram som motiverar comebacklanseringen. Han har med sig Lynval Golding och Sir Horace Gentleman, men att två centralgestalter saknas sätter djupa spår. Neville Staple var en av de centrala rösterna i bandet, och varken han eller Roddy Radiation vill längre vara med. John Bradbury och Rico Rodriguez är döda, och konflikten med Jerry Dammers som var bandets musikaliska ryggrad är väldokumenterad och djup. Men även om sådant gör att man närmar sig Encore med rejäl tveksamhet växer den till något bättre än man hade vågat hoppas.

Det finns flera mindre lyckade stunder av standarddub och dito ska, det är sant. Breaking Point är visserligen stenhårt politisk, men musikaliskt är den lövtunn käck cirkusmusik, och lika påklistrat käckt lekfull – och lika tydligt ställningstagande – är Blam Blam Fever. The Lunatics Have Taken Over the Asylum är strålande, och faktiskt mer aktuell i brexit-debatten idag än när Terry Hall först gjorde den med Fun Boy Three 1981, men den är inte bättre än originalversionen.

Roligare är den inledande covern av The Equals Black Skin Blue Eyed Boys, i funkig discotolkning. We Sell Hope är utmärkt ska, och The Life And Times (Of A Man Called Depression) är en suggestiv soullåt med frisk sjuttiotalskänsla och en text som kommer direkt ur Terry Halls hjärta och patientjournal.
Två långa berättande och suggestiva låtar sticker ut. BLM är en lång talking och effektiv blues om hudfärg, där Lynval Golding berättar om tre generationers diskriminering. 10 Commandments är ett feministiskt statement, deklarerat av Saffiyah Khan. Den är en av skivans mest suggestiva stunder, men någon ny The Boiler lyckas den trots ansträngningarna inte vara. Ännu mer anstränger sig Specials för att bottna i sin egen tradition med Ghost Town-blinkningarna i politiskt laddade Vote for Me, och det väcker nostalgiskt välbefinnande.

Men så begår de misstaget att vilja dra lite för stora växlar på den nostalgin. I en variant av CD-utgåvan kombineras det nya albumet med ett bonusalbum fullt av liveversioner av deras gamla hits från en Pariskonsert 2014 och ett Londongig två år senare. Intill inspirerade tagningar av Gangsters, Nite Klub, Stereotype och A Message to You, Rudy bleknar naturligtvis även de finaste nya stunderna omedelbart.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Med ett komplett band framstår det kanske lite mer seriöst än debuten, men spontaniteten har inte minskat och humöret har inte försämrats. Man blir glad av Holiday Ghosts, vars skramliga pop vinglar fortfarande muntert omkring med armen runt The Modern Lovers.

Katja Rackin har fått större vokalutrymme intill Sam Stacpoole, och med de båda bandledarnas omväxlande röster låter det numera ofta ungefär som ett gladlynt The Dream Syndicate eller som ett ännu slarvigare Violent Femmes. Vem kan undgå att charmas av sådant?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2019)

Ett av Sveriges ständigt mest spännande skivbolag Startracks firar 25-årsjubileum i dagarna, vilket bland annat uppmärksammas med en fest på Kägelbanana. Vi bad grundaren Fredrik Holmgren lyfta fram några favoriter ur bolagets katalog.

Det hela startade som en renodlad etikett för norrländsk punk i Umeå i början av nittiotalet av Fredrik Holmgren tillsammans med Refused. När sedan punkarna började spela mjuka sånger på akustiska gitarrer följde Startracks med och blev Sveriges viktigaste americana-etikett.

Skivbolagsbossen Fredrik Holmgren berättar om skivbolagets historia genom att lyfta upp fem av bolagets skivor som verkligen gjort avtryck på Musiksverige.

Refused – This Just Might Be… …The Truth (1993)
– Det var första skivan. Jag hade lagt ned bolaget CBR för att starta om med Startracks och den här norrländska vågen som Refused var en del av. Jag var i Umeå och hade en liten skivaffär, och fångade upp hela den energin. Det var redan en grej i Norrland då, men det hade ju inte spritt sig, – och media och skivhandlare hade ingen aning. Men kidsen visste!

– Hela iden med namnet – som var Startrec från början – det var Refuseds idé, och den var väldigt uttalad. Det var David i bandet som ordnade loggon. De turnerade mycket, minst 200 spelningar per år. Men deras break kom senare, när The Shape of Punk to Come hade varit ute några veckor och Refused hade kommit hem och faktiskt lagt ned bandet. Då plötsligt ringde MTV för att höra om de kunde komma och spela på MTV Awards. ”Eh, nä, de har lagt ned”:

– Refused blev talespersoner för en hel rörelse, vi mot dem, och man kan inte överskatta det de gjorde för vegetarianism, som fortfarande har effekter. Och för punk, och för do it yourself. Nackdelen var att jag fick hålla på att manövrera dem mer mot musik. Ett tag blev det där med straight edge parodi i media, tidningarna ville bara fotografera dem med sparrisar i händerna.

Fireside – Do Not Tailgate (1995)
– Det började hända saker. Linda Skugge skrev en krönika om skivan, och bara på det sålde vi nog 10 000 skivor. Det är helt ofattbart idag. Sedan lyfte American Recordings uppskivan, och det blev Lollapallooza och en grammis. Men det var ju vad jag hade bestämt, så det kändes inte konstigt.

– Fireside var inte från Umeå utan från Luleå, men de var ändå lite med i den där norrländska vågen. Jag trodde ju att jag skulle ha alla de banden, det var ju mina namn. Men så kom det andra bolag och tog en del av dem.

– Totalt har Fireside släppt fem album på Startracks, alla sina album. Det kan komma mer. Jag säger ingenting, men det kan komma mer.

Kristofer Åström & Hidden Truck – Northern Blues (2001)
– Jag hade just gjort en deal med det nystartade bolaget V2. De hade den bästa personalen och jättebra resurser, men de hade inget att jobba med. Den första releasen i det samarbetet var egentligen Kristofer Åströms Northern Blues. Det hade varit en ganska jobbig inspelning som hade hållit på i tre år och kostat ganska mycket pengar. Han ville slänga inspelningarna och bara lägga ner, men jag tyckte att det gick ju inte att sluta nu när vi lagt ned så mycket tid och pengar på det.
– Hans första egna inspelningar var Go, Went, Gone 1998. Innan dess hade jag inte trott så mycket på det han kom med till mig, men jag tänkte nog att jag kanske skulle ge ut det ändå, för att det skulle vara en bra stämning i hans band Fireside. Jag släppte nog den nog lite som en tjänst.
– Det gick ganska bra, men det var först är med Northern Blues som jag verkligen förstod. Det är en av de mest genomarbetade skivorna jag vet, dels hur den låter, dels det fantastiska omslaget, dels satsade vi på videos.
– När jag skulle presentera den för V2 för att den skulle ges ut i vårt samarbete gick jag upp med den på CDr till Jonas Holst. Han tog den emot lite slappt, okoncentrerat. Jag blev så förbannad, så jag tog tillbaka skivan och sa åt honom att sätta sig ned, och så gick jag ut och gjorde om hela entrén, och gav den till honom igen – ”här är den!”.
– Det är fortfarande en av mina favoritskivor.

Christian Kjellvander – Songs From A Two-Room Chapel (2002)
– Senare har det ju blivit en hel våg av singersongwriters, men på den tiden var det inte så många. Christian Kjellvanders första soloskiva efter Loosegoats small till, och hans togs in i alla TV-program och hamnade på nästan alla årsbästalistor. Vet du, på den tiden jobbade vi till och med med TV-annonsering. Hans samling ett par år efteråt är för övrigt enda gången jag har varit inblandad i en Tracks-hit på radio, helt oförhappandes.

Vasas Flora och Fauna – Släkt med Lotta Svärd (2015)
– 2012 hade Pirate Bay slagit igenom, och inget bolag sålde några skivor alls. Alla bara väntade på att få sparken. Det var becksvart. Utomlands såldes downloads, men i Sverige sålde inte det. Det fanns ingenting. Men så började det trilla in lite pengar från Spotify, och 2015 bestämde vi oss för att nystarta.
– Jag hade fått en inspelning med Vasas Flora och Fauna, och jag tyckte att det var så bra. Men jag hade ju slutat ge ut skivor, så jag försökte glömma den. Det gick inte. Jag insåg väl att det inte skulle bli så stort, kanske skulle jag sälja 200 ex, men jag måste göra det. När vi sedan skulle ha releasefesten på Scala fick vi lov att stänga dörrarna, det var fullt. Det har fortsatt så och vuxit organiskt, men de befinner sig bara i början på sin utveckling. Det senaste var deras tyskspråkiga skiva, som de hade pratat om i ett år och jag hade trott att de skämtade. Så en dag står han där med mastertejpen – ”här är de”. De talar ju inte ens tyska!

En av de mest bortglömda skivorna i Startracks katalog är Songs of Soil från år 2000, där Christian Kjellvander återförenades med sin senare avlidne lillebror Gustaf.
– Den gick inte alls så bra. Jag tror inte folk kopplade den till Christian, och jag tror att det var lite upp och ned mellan honom och Gustaf då. De är ju syskon, det blir ju så. Den är verkligen stor. Vi pratar om att ge ut den på vinyl snart, jag och Christian, men det måste bli något värdigt.

Startracks högtidliga 25-årsfirande går av stapeln på Kägelbanan i Stockholm den 22 februari. Där finns förstås Tiger Lou, Bedroom Eyes, Love Antell, Kristofer Åström, Västerbron, Rome Is Not A Town, Star Horse och dessutom Vasas Flora och Fauna Karaoke Show.

Det inledande titelspåret är högintensiv nervig kärlekspunklåt i nivå med de bästa Bob Mould gjorde i sena Hüsker Dü. Jo, jag vet, det är stora ord, men Bob Mould är den enda i sin generation som envist forcerat där alla andra mattats av. Han har hittat solskenet i sin nya hemstad Berlin, och det ger honom ytterligare ny energi. Så utan ens en sekunds tystnad emellan kastar han sig alltså in i What Do You Want Me To Do, som rentav är ännu mer energisk och vass, och sedan vidare till nästa och nästa utan minsta andningspaus. Efter den enda lite mildare stunden i underhållande Camp Sunshine brakar det loss som allra allra hårdast i Send Me, och även det frekventa användandet av stiliga stråkar bidrar mer till larm än till sofistikering.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att resonera om utveckling hos ett band som Dalaplan borde egentligen vara en paradox. Ensamma i världen arbetar de envist vidare i Kalle Pedals tradition, och själva grunden för deras skånska kött- och potatisrock’n’roll är ju att den bygger på rockmusikens allra mest centrala grundrecept såsom den oberörd av trender och teknikutveckling spelats i garage sedan 60 år.

Men utan att bryta traditionen innebär ändå bandets fjärde album flera tydliga utvecklingssteg. Här finns flera låtar med lugnare tempo och mindre larmigt sound, och textmässigt finns här ett djup som är mer allvarsamt – ibland rent svårmodigt – än tidigare. En del texter bottnar i Niklas Svenssons samtal med sin mamma om hennes relation till Niklas pappa. Titelspåret till exempel är en långsam mollskildring av en söndertrasad relation, och Noll är en stark fadersskildring.

På samma sätt har Niklas Svenssons egen separation satt tydliga spår i Har nån sett min älskling och omotiverat muntra Att jag aldrig lär mig, som tillsammans med Bränner min ring ditt finger? och flera av de snabbare och kraftigare spåren hör till Dalaplans hittills bästa låtar.

Jenny Neikells leadsång på Du gav mig ingenting är stenhård, och när hon sjunger duett med Niklas Svensson i Va e det för fel på mig blir det till en mäktig Rocket from the Crypt-urladdning. Ännu roligare har man i Hubba Bubba-idiot, där Hasse Östlund bjuder på ett strålande Thunders-gitarrsolo och både hans The Nomads-kollega Nix Vahlberg och Stefan Björk från Wilmer X också gästar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det enda Chuck Berry ville ha i julklapp var en röd elektrisk rock’n’roll-gitarr, och den har gått i arv till J.D. McPherson. Han firar in säsongens högtidligheter med en skiva full av ärkeretro – rockabilly, den äldsta sortens rhythm’n’blues, jump och ursprunglig rock’n’roll.

I hans firande kommer inte tomten på någon traditionell gammal släde, J.D. McPhersons Santa’s Got a Mean Machine från ’51, och i julklappsstrumpan kan nog hamna både knogjärn och brylcreem. Det är den här sortens skivor som gör tanken på att julen vara än till påska uthärdlig.

Skivans finaste julgranspynt: Holly, Carol, Candy and Joy och Hey Skinny Santa.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med Ruins har First Aid Kit gjort årets bästa svenska album. Grattis, Johanna och Klara Söderberg!
– Det är helt sjukt ju! Hur tänkte ni?
– Tack som fan!

När Nöjesguiden träffade First Aid Kit inför utgivningen av Ruins i januari i år var ni inte helt säkra på hur skivan skulle tas emot. Nu vet ni.
– Jaa… eller… Man vet ju inte, de flesta reaktionerna från dem som lyssnar får vi ju aldrig veta om. Men det är klart att det är kul att vi fick ganska bra recensioner! 

– Men när skivan väl är släppt så släpper vi nog den i tankarna också, och börjar tänka framåt.

Betyder det att ni redan är på väg med ny musik? Inför Ruins hade ni ju en flera år lång paus, och ni beskrev den som nödvändig efter att ni kört slut på er själva.
– Och det här året har varit det värsta någonsin. Vi har gjort någonstans runt 125 gig i år, en spelning var tredje dag. Överallt!
– I USA har vi varit flera gånger.
– Så vi kommer att behöva ta en paus igen. Men förhoppningsvis inte lika lång.

Ni tog ut svängarna i arrangemangen på Ruins. Vart tar musiken vägen härnäst?
– Det vet man inte än, tvekar Klara. Men vi ska inte skriva lika deppiga låtar. Man orkar inte hålla på att sjunga bara ledsna sånger, vi behöver lite mer upptempo. Om det beror på att vi är gladare nu vet jag inte…
– Jag är, jublar Johanna.

Om ni hade suttit i Nöjesguidens musikjury, vilken skiva hade ni röstat på som årets bästa år 2018?
– Oj, svårt, tvekar Johanna. Mitski kanske? Florence har gjort en bra skiva, och Neko Case. Och Phosphorescent!
– Jag vet inte, säger Klara. Vänta ska jag kolla mina spellistor…. Nämen jag lyssnar ju på musik från så många olika år. Men visst, vi kan enas om Mitski och hennes Be the Cowboy.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När [ingenting] äntligen kommer tillbaka med ett fjärde album är det för att med passion och elektronik beskriva det omgivande allt mer kompakta mörkret.

Christopher Sander kan unna sig ett glas vin när vi ses på Kulturhusets café. Han har precis avslutat sin föräldravecka. Tveksamt konstaterar han att han är lite ovan vid att bli intervjuad, men den där öppenheten som funnits där ända sedan vårt första intervjutillfälle i samband med [ingenting]s debut-EP i en fantasieggande replokalsgrotta i Midsommarkransen för 14 år sedan infinner sig snabbt. 

Senast jag träffade [ingenting]-sångaren pratade vi om soloalbumet Jorden var rund, socialt engagemang och hans ställningstagande för Feministiskt Initiativ. Den gången var sångerna klädda i mjuk pop och behandlade vardagen och saker som lämning på förskolan – och även om det som alltid fanns mörka stråk i hans sånger, ville Sander flytta fokus från knark, misär och grandiosa överdrifter.

På #STXLM är just den sortens mörker omöjligt att bortse ifrån. Samhällsbilden som ligger till grund för skivan är inte optimistisk. Christopher Sander talar om samhällets polarisering som ”ett narcissistiskt tunnelseende” och symtom som ”nationalismens isolation, nyliberalismens egoistiska tillväxtmantran eller de radikala ytterkanternas tribalism”. Han tycker sig se en existentiell panik och djup ängslighet, som också färgar av sig på musiken.
– Ja. [ingenting]s uttryck har ju egentligen alltid varit mörkt och dystopiskt, och jag förstår albumet bättre när jag försöker sätta in det i en större kontext. Jag gör ju ingen traditionellt politisk musik, det är alltid mer intimt och existentiellt. Men jag är en väldigt politisk varelse, och stämningarna i staden kryper in i sångerna. Det ser ju skitmörkt ut, allting. Särskilt i den här stan.

”I den här stan är vänstern så uppslukade av identitetspolitik”

Stockholm finns överallt i texter och ljud, och det är en väldigt mörk skildring av staden.
– Jag upplever den här staden som väldigt kall, väldigt hård. Snaran dras åt, och det är vad jag försöker uttrycka. Att gå omkring som människa i det här ekonomiska förtrycket. Och det kommer bli värre, för det är så få som är villiga att lyfta blicken. Steve Bannon sa i en intervju att så länge vänstern pratar identitetspolitik och högern ekonomi så kommer högern att vinna, och det har han rätt i. I den här stan är vänstern så uppslukade av identitetspolitik och av de karriärer de har utifrån det. Så länge alla fokuserar på ras och kön kommer ingen att prata om ekonomi, klass och miljö.

Stockholmarna i Christopher Sanders texter är långt ifrån lyckliga, och går ofta genom vardagen med planer på flykt. Hanna drömmer om att hänga med sitt entourage i New York, Emilio vankar fram och tillbaka på Centralen med sin väska. Men han kommer aldrig iväg. Flykten fullbordas aldrig, och även den som faktiskt lyckas lämna är strax tillbaka igen.
– Verkligen. Just det. Det känns ganska symptomatiskt för den här stan. Folk gör något år i Berlin eller Barcelona eller LA, och sedan kommer de hem till den här lilla hålan. En genomgående grej är väl krossade illusioner och krossade flyktvägar. Det är en gäng desperata öden. Ofta tänker jag att det är ur någon sorts anhörigperspektiv, som i Billie. Man står bredvid och ser på, ser själva förfallet.

Att [ingenting] gör en cover av Billy (här Billie) från Gyllene Tiders första EP överraskar måhända, åtminstone för den som inte uppmärksammat att även Per Gessle har haft socialrealistiska ambitioner och kastat längtansfulla blickar åt John Holms håll.
– Jag läste en intervju med Kjell Andersson på EMI för länge sedan, om hur han fick den demon och såg framför sig hur Per Gessle skulle bli den nya stora berättaren. Men så gick Gessle åt ett helt annat håll. Precis som i sången..
– Min idé med Billie var att ta den här samhällsrealistiska Gyllene tider-låten och placera den i en Billie Jean-värld. Men det hörs nog mer på demon, där jag samplade Michael Jackson-trummorna rätt av. Albumversionen blev mer Berghain.

Christopher Sander har ändrat huvudpersonens genus (och stavning av namnet) och låter Billie arbeta på Debaser Slussen istället för på Domus som i originalet. Men det bottenlösa missbrukarhål som hon ramlar ner är detsamma, och för skivans flykttema är det anmärkningsvärt att den enda på skivan som faktiskt fullbordar sin flykt från Stockholm istället fastnar i ett heroinliv som liknas vid en väska som alla sparkar på.

Samtidigt finns något annat på [ingenting]s fjärde album. Det som först framstår som becksvart innehåller enstaka strimmor av ljus – någon sorts svar. Men när jag föreslår det ser Christopher Sander tveksam ut.
– Gör den?

Jomen du sjunger om omtanke och empati. Du sjunger om kärlek, om än inte oproblematisk. Du sjunger om förståelse och förlåtelse, till och med i relation till den allra mörkaste ondskan. Till och med i relation till Utøya.
– Jag har nog ändå velat att det ska finnas vägar ut ur mörkret. Men låten Utøya är speciell. Jag var lite kluven, det är egentligen bara titeln som skvallrar om vad den låten handlar om. Först hette den ”Monstret”, och den är lika mycket en bild av egen depression och avskärmande av omvärlden.

I den sortens förlåtelse av det värsta tänkbara, det mörkaste mörka, ligger något starkt humanistiskt. Eller, som vi haft anledning att tala om förr, något religiöst?
– Hm. Ja… kanske. När sånt där händer har jag en sorts förlåtande, förstående instinkt. På första skivan var embryot till en låt att försöka förstå han som mördade Anna Lindh. När de där hemska grejerna sker så sätter jag mig och plinkar på gitarren, när Drottninggatan hände drog jag direkt till studion och tänkte att här vill jag stanna.

#STXLM är den första skivan med bandnamnet sedan Tomhet, idel tomhet för nio år sedan, och den bandkonstellation som en gång var [ingenting] finns egentligen inte kvar. Den föll samman när Mattias Bergqvist drog iväg på världsturné med First Aid Kit, Andreas Jeppsson försvann med Robyn & Coldplay, Niklas Lundell blev manager åt Håkan Hellström och Sibille Attar valde egna vägar. Med vuxenliv och barn blev det sedan för krångligt att få allihop tillsammans igen. Men även om #STXLMframför allt är Christopher Sanders eget arbete var det inte frågan om att släppa det som ett soloalbum.
– Det har alltid varit [ingenting]. Allting är [ingenting]. Många av låtarna planterades på den tiden vi stod i repan ihop, och dessutom har jag haft fin hjälp av Andreas (synt) och Sebastian (bas), som backat mig när jag försökt samla ihop alla bitar.

”Vi fick 100 000 av drygt 200 pers”

Och [ingenting]s fjärde album har varit på väg ganska länge. 2015 släpptes Gaia och redan då pratade man om ett nära förestående album. Så har det fortsatt, och med varje ny låt har det kommande albumet presenterats som närapå färdigt. Ändå har det dröjt ända till nu.
– Ja precis. Mest har det handlat om ekonomi tror jag, vi hade inget bolag, och alla A&R bara pratade om streams och ville att man skulle skriva nån hit för kids. Till slut tröttnade jag på allt och frågade fansen om de ville hjälpa oss finansiera inspelningen. Vi fick 100 000 av drygt 200 pers. Sen gick det fort. Förutom att jag hade lovat bort en massa prylar som pins, affischer och t-shirts och skit, som tog tid att styra upp.

Ljudmässigt fångar skivan ofta just den dystopiska karaktären i Christopher Sanders mörka samhällsanalys. Musiken är tät med lager av ljud. Redan i inledande Gaia II kombinerar han en intensiv U2-gitarr med tung rytm och med elektronisk röstförvrängning, och så fortsätter han balansera klockrena popmelodier med Andreas Jeppssons synthar, djup digitalt mullrande bas och rena technoeffekter. Jari Haapalainen har producerat det mesta, precis som på Tomhet, idel tomhet och han spelar mycket gitarr och elektronik.
– Jag är jävligt nöjd med hur det låter. Skivan känns inte som något man hört förut. Visst, det är pop, men på ett helt annat sätt än man annars är van vid, mer hiphopbeats, house och annat kul.

”Jag kan bli skitstörd när jag kollar på Spotify och ser att folk som gillar [ingenting] också gillar Timo Räisänen och Love Antell.”

Att publiken kanske inte känner igen sig bekymrar inte särskilt.
– Jag kan bli skitstörd när jag kollar på Spotify och ser att folk som gillar [ingenting] också gillar Timo Räisänen och Love Antell. Vafan, vi har väl inget med dem där att göra?! [ingenting] har alltid handlat mer om ett musikaliskt utforskande, vi rör oss så långt bort från sånt där Tomas Ledin-flirtande vi kan. Vår grej handlar mer om att addera olika influenser och nivåer i musiken, och göra nåt som tar avstamp i nåt mer världsfrånvänt, episkt och krautigt. Vårt musikaliska universum är betydligt större än att imitera Håkan Hellström. Men det ska bli spännande att se om folk som gillat [ingenting] förut även kan gilla de här elektroniska bitarna, för vi har ju tagit ett ordentligt kliv in i nåt mer dansant..

Två låtar skiljer sig ändå från den dominerande mörka elektroniska ljudbilden. Den ena är den upptempointensiva och ordrika indiehiten Förgätmigej, som blickar tillbaka på [ingenting]s hela existens, med tunnelbaneljud från Bagarmossen och referenser till det ursprungliga konstellationens sista suck på Dramaten 2010. Den andra är den organiska valsen Bröllopsvals (för uppgivna), där ljud av måsar, en mjuk ståbas och Nils Bergs fina träblås dominerar, även om Jari Haapalainen också varit där och lagt ett statist knaster över sången.

– Jag tycker att den blev jättevacker. Jag försökte få till en duett på den mellan Tuva Novotny och Håkan Hellström. Tuva ställde upp, men Håkan hade fullt upp med sina egna romantiska symfonier. Synd för honom, I guess. Men sen landade jag i att den blev rätt fin som den är. Och den där baskaggen som låter som motvilliga hjärtslag, är magisk.
– Det är kul att ha skrivit en bröllopssång, fast den är rätt mörk. Man måste nog vara ganska uppgiven för att vilja ha den på sitt bröllop, typ, ”okej då, jaja, vi gör väl det då”.

Senast vi sågs berättade du att du hade fått råd av en terapeut att skriva lite sämre låtar, för att sluta ta låtskrivandet på så stort allvar. Hur har det gått med det?
– Haha. Jag har inte skrivit låtar sedan jag började gå till den terapeuten. Jag bara betar av det jag har i lager, haha.

Har du slutat gå till den terapeuten?
– Ja, tyvärr. Jag skulle nog gärna gå till honom igen. Jag har gått till andra, hade en jättebra sist. Men jag vet inte, jag landar ändå alltid i att samma slutsats; Nä, det är nog ändå inte fel på mig, det är fel på ekonomin. Det blir en fråga om klass, inte psyket.

[ingenting]s nya album #STXLM släpps den 14 december, digitalt och på vinyl.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden