Över två EP-skivor och ett album lärde vi känna Shitkid som Åsa Söderqvists helt egna farkost för lofi-genialitet och aggressivt gör-det-själv-skrammel för elgitarr och trummaskin. Just utgivna Detention är något helt annat.

Inte bara är det studioinspelat, med ett komplett band som lever ut sin emoidentitet. Detention är också resultatet av att Shitkid numera inte är Åsas soloprojekt utan en gemensam process tillsammans med Lina Molarin Ericsson.

– Inom Shitkid är allt föränderligt, konstaterar Åsa. Vi har pratat om att spela in korta EP:s inom olika genres. Då är det okej att allt förändras, till vad som helst.

– Ändå finns det väl någonting som lever kvar i allt, invänder Lina. Vi kommer alltid att göra sådant som på något sätt är lättsamt, det är centralt.

Men det skulle kunna låta precis hur som helst.
– Ja, det skulle det fan, konstaterar Åsa. En pelare i Shitkid är att det ska vara lättsamt och kul.

– Det tycker jag hörs, menar Lina. Även om vi skulle göra olika genrer kommer det ändå att vara en röd tråd. Lättsamhet, att det är kul.

– Och gärna att göra så mycket som möjligt. Vi ska ju släppa två album det här året, om vi får till det andra så att det släpps innan året är slut.

Shitkids andra skiva för året ligger redan färdigmixad och väntar på att mastras.
– Det kommande albumet är både på svenska och engelska, berättar Lina.

– Det blir inte en ny musikgenre, utan istället handlar det om duolingo, fortsätter Åsa. Den ska heta Duolimbo, och dessutom ha en svensk titel. Det är som ett tema. Så fick vi en förfrågan från Melvins och Paul Leary från Butthole Surfers om att spela in med dem.

Shit! De är ju legender!
– Jag vet, ler Åsa. Vi har Stings trummis med på två låtar också.

– Det är kanske det som är genren – proffsmusiker och legender, skrattar Lina.

– Vi har spelat in fler låtar med dem och ska på USA-turné med dem och Redd Kross i höst.

– Vi har spelat in några låtar till en gemensam turné-EP med dem vi turnerar med, berättar Lina. De gillade de svenska texterna bättre faktiskt. De kanske inte gillade texterna när de förstod dem.

– En av låtarna vi gjorde med dem gjorde de musiken till och vi la text på den, förklarar Åsa. Texten handlar om att vi åker omkring i en pickuptruck och dricker öl och plockar upp killar. Vi skrev den först på svenska, och sedan översatte vi den till engelska. Då kändes det som att de liksom… ”suck, jaha”.

Att Shitkid gått från att vara enbart Åsa till att nu också rymma Lina Molarin Ericsson, tidigare i Matriarkatet, är ingen stor sak.
– Det började med att Lina kom upp till mig och vi testade med hennes bas på några demos jag hade. Vi är båda väldigt direkta och tycker väldigt lika.

Det fanns inga tveksamheter.
– Inga alls, slår Åsa fast. Vi ville göra det här tillsammans. Men vem vet, vi kanske har ett skitstort bråk någon gång i framtiden. Och det kanske bara är bra för våra rockkarriärer.

I tidiga intervjuer med Åsa Söderqvist var hon noga med att förklara att Shitkid blir som det blir, det finns ingen plan. Går det att vara lika spontan när man är två?
– Nu har det ju varit enbart spontana infall ändå, protesterar Åsa. Som albumet Detention, där jag spånade att tänk om vi skulle göra en emoskiva, det har ingen svensk gjort förut.

– Även om vi har sagt att vi vill pröva olika genres tar vi det som känns bra just i den stunden, förstärker Lina.

Emo är alltså genren för Shitkids nya album Detention. Glamrock och powerpop är två andra genres som den här skribenten tycker sig höra där.
– Du kanske inte har varit emo, avfärdar Lina sådana associationer.

– Jag var emo, och man har hört hur mycket som helst av den musiken, menar Åsa.

– Det är kul att göra sånt man inte riktigt gillar själv, resonerar Lina. Jag gillade till exempel inte emo, men så lyssnade jag på det och vi spelade det. Nu är jag ett fan.

Självklart finns inga konkreta planer för kommande genreskivor.
– Jo, vi har tänkt göra en EP med pop, menar Åsa, för vi gillar pop.

– Kanske könsrock, tvekar Lina, men jag är orolig att det blir en skiva bara om bajs.

Disco, metal, och funk är andra tänkbara genres som Shitkid spånar att göra skivor med.
– Som kanske nästan sista skiva hade jag tyckt att det hade varit kul att göra en… trubadurskiva, tvekar Åsa. Och med ett omslag som passar till det.

Sista skiva? Då existerar fortfarande den där femårsplanen för Shitkid som Åsa Söderqvist har pratat om i intervjuer i flera år?
– Ja. Kanske stretchar vi lite på den.

Vad tycker Shitkids nyblivna medlem om att det tar slut sedan?
– Det var planen från början. Jag kan ju inte tvinga Åsa att vara kvar.

– Tänk om Lina fortsätter själv, skrattar Åsa. Så blir det stämningar och rättsprocesser, och… Det är ju också bra för imagen!

Redan för ett år sedan pratade Åsa om att göra mer kommersiell musik, och kanske sälja en låt till en reklamfilm.
– Vi har gjort det nu, triumferar Åsa. Så här – vi vill ju bli mainstream, vi vill sälja ut.

Att sådana uttalanden skulle kunna vara kontroversiella bekymrar inte Shitkid det minsta.
– Vi får säga sånt, vi ska ändå lägga av sedan, fnyser Åsa.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Third Man/[PIAS]

Bored and Razed är ett stenhårt sätt att inleda en skiva. Den har gitarriff att dö för, den har Jack Whites allra tuffaste Led Zeppelin-attack i verserna och Brendan Bensons mest eleganta powerpoprefräng, inklusive blinkningar hem till Detroit. Den har en fritänkande och samtidigt fokuserad rytmsektion där Patrick Keeler och Jack Lawrence manar varandra till storverk. Och så har den en klistrig avslutande hejarklacksramsa, som grädde på moset. Det politiska parti eller fotbollslag som lägger beslag på Bored and Razed som ingångssång har hälften vunnet, och hade den varit kännetecknande för precis hela albumet hade Help Us Stranger ledigt förtjänat högsta betyg.

Men även om det finns gott om guldkorn i övrigt är The Raconteurs återkomst en för spretig historia. Det drar åt vitt skilda håll när Jack White släpper loss helt i briljant fläskiga gitarrexcesser som Sunday Driver och Help Me Stranger medan Brendan Benson på ett mindre engagerande sätt slipar på sina The Beatles-harmonier i Only Child och Now That You’re Gone. Bäst är det när de två beståndsdelarna kombineras i elektriska och melodiska jams som What’s Yours is Mine eller Don’t Bother Me, som låter som ett moderniserat The Cream och ger Patrick Keeler utrymme för åtminstone en kort stund av John Bonham-briljans.

Ambitiösa Shine The Light on Me hade platsat på Queens Sheer Heart Attack, men trots att den och många andra delar är glimrar i strålkastarljuset blir helhetsintrycket för fladdrigt och konturlöst.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När han var 28 år gick Peter Perrett i pension från musiken för att knarka på heltid. 40 år senare har han insett att det var ett dåligt karriärval.

Ramones medlemmar? Döda. Sex Pistols? Någon är död, någon spelar gamla Pistolslåtar på nostalgiscenen och någon har försökt flytta sina provokationer till andra områden än de musikaliska. The Clash? Samma sak. Punkexplosionen skakade visserligen om rejält i slutet av 70-talet, men ärligt talat genererade den ytterst få musiker som fortsatte vara musikaliskt intressanta idag, dryga 40 år senare.

Att Peter Perrett skulle segla upp som den ende från då som 2019 skulle släppa album som dels tar avstamp i historien, dels är strålande bra hade så höga odds att ingen ens kom på idén att satsa pengar på det.

– Min vän, designern Pam Hogg, säger samma sak. Många kommer tillbaka för att spela sina gamla grejer. Om de ändå gör något nytt är det oftast skit. Kanske beror det på att jag inte har hållit på med musik på 40 år, till skillnad från andra som bara fortsätter i samma hjulspår får jag lära mig allt på nytt – hur man skriver låtar, hur man spelar, hur man sjunger. Som ett barn som tar sina första steg.

Som hjärnan, låtskrivaren och rösten i The Only Ones låg han bakom tre av de ganska få album ur den brittiska punken som fortfarande har samma intensiva sprängkraft 40 år senare. Där fanns inte bara attack och konfrontation, utan också romantik och psykedelia i en katalog av fantastiska rocklåtar.

Peter Perretts passion har alltid varit stark, och den har haft tre riktningar. Musik, kvinnor, och…

– Fotboll. Heheh. Nä. Droger.

Hur har fördelningen mellan dem varit under åren?

– När jag var ung var det helt och hållet musik. Sedan träffade jag Zena och upptäckte kvinnor. Droger var helt oviktigt, och musik var min hobby. När The Only Ones började få uppmärksamhet blev musiken viktigare. Men drogerna tog över, och när det blev tunga droger fanns inte utrymme för något annat.

1982 var The Only Ones över, och Perretts sociala cirklar rymde Keith Richards, Phil Lynott, Johnny Thunders och Sid Vicious. Tillsammans med sin ständiga beskyddare och hustru Zena Kakoulli förskansade han sig i ett hus i London, där han satt trygg mot knarkrazzior och omvärlden.

”Johnny Thunders brukade skrika så utanför att vi var tvungna att släppa in honom”

Folk måste ha tjatat på dig att få höra ny musik?

– Ingen visste hur de skulle komma i kontakt med mig. Inte ens polisen kunde ta sig in i mitt hus. Johnny Thunders brukade skrika så utanför att vi var tvungna att släppa in honom för att han inte skulle väcka uppmärksamhet hos grannarna, men annars ingen.

Heroinet var det enda han ägnade uppmärksamhet. 

– När man är 20 har man en arrogans, man tycker att man vet allt, och att allt föräldrarna säger är korkat. När man blir äldre inser man att… bara det mesta av vad de sa var korkat, men inte riktigt allt. Jag trodde att jag var helt osårbar, och först när jag hade kommit väldigt långt i processen förstod jag att jag faktiskt var på väg att förstöra mig själv.

Till slut hittade han ändå ut ur drogerna. 

– För några år sedan blev jag tvungen att sluta, och uppenbarelsen att jag faktiskt uppskattade att inte ta droger var överraskande. Ju längre jag var ren fattade jag mer och mer att livet är att skratta, gråta, ha känslor. Då fick jag lust att träffa människor, och lusten att göra musik kom tillbaka. Lustan att använda den lilla tid vi har kvar, jag och Zena, till något vettigt.

Nu ligger Peter Perretts fokus på soloalbumet Humanworld, som följer upp hans återkomst med hyllade How The West Was Won för två år sedan. 

– Jag trodde aldrig att jag skulle göra något mer album, så när jag fick möjligheten att spela in How the West Was Won ville jag bevisa att jag kunde skriva bra låtar. Det blev rätt minimalistiskt, för att kunna bära min röst.

Humanworld är annorlunda. 

– Låtarna är nästan alla under tre minuter – koncisa, och det finns inga långa instrumentala mellanspel. Jag ville att det skulle låta fokuserat och intensivt, så att lyssnaren vill ha mer när det tar slut. Min son Jamie har gjort ett fantastiskt producentljud. 

 Centrala i Peter Perretts band är hans båda söner Pete Jr och Jamie. Med en uppväxt där droger var föräldrarnas huvudprioritet och musiken kom tvåa, långt långt ned på prio-listan, var det kanske inte så konstigt att båda hittade sin tillvaro i musikerlivet. Eller för den delen att båda gjorde det tillsammans med Pete Doherty i Babyshambles.

– Pete är väldigt precis. Han tillbringar timmar med att få fram exakt rätt ljud. Jag tror att har lite tvångssyndrom. Risken med honom är att han överarbetar och överintellektualiserar sina grejor. Med Jamie är det mer som en ständig strid. Vi respekterar varandra, och han vet att jag har sista ordet. Men eftersom han känner mig så bra kan han manipulera så att han får sista ordet utan att jag märker det. 

 Han är full av stolthet över sönernas insatser.

– Jag tror inte att jag hade spelat in med dem om jag inte på riktigt hade varit säker på att de vore de bästa för min musik. Jamie är en fantastisk gitarrist, och det enda jag får brottas med är att få honom att hålla igen istället för att flasha med allt han kan och förvandlas till Michael J Fox i Tillbaka till framtiden. 

 Peter Perrett är inte särskilt förtjust i att förklara texter. Det kan ha att göra med att han i varenda intervju har sedan sent 1970-tal har fått lov att understryka att The Only Ones största hit Another Girl, Another Planet inte är full av drogreferenser. 

– När jag skrev den hade jag väl börjat experimentera med droger, men jag använde sådana uttryck bara som en analogi. Jag har skrivit andra tydliga låtar om droger, som The Beast som är en stenhård anti-heroinlåt, eftersom jag hade börjat förstå att det var ett farligt område. 

 På flera låtar på Humanworld refererar Peter Perrett till svunnen ungdom. 

– Jag har speglar, jag vet vad som händer med mig. Men i mitt huvud är jag fortfarande ung, kanske till och med mer omogen än när jag var i 20-årsåldern. Jag känner sårbar, oskyldig, dum. Men samtidigt inser jag att befinner mig i slutfasen av mitt liv, och erfarenheter gör att jag tolkar mina reaktioner annorlunda. När jag var ung blev jag övertygad om att jag var kär, nu förstår jag att jag bara uppskattar en persons närvaro och vill vara i närheten av dem. 

 Att han återvänt så sent i livet, med en kropp som bär tydliga spår av 40 års självskadebeteende, är kanske inte bara ondo. 

– Johnny Marr har sagt att det är bra att jag har gjort så lite musik, men att det innebär att allt står ut positivt. Jämför med Dylan, som är min allra största idol. Han har gjort så oändligt mycket skit också. En ung person skulle kunna lyssna på tio Dylan-album och helt korrekt komma fram till att han är värdelös. Mina få år av produktivitet är bättre än en livstid av medelmåttighet.

Peter Perretts Humanworld (Domino/Playground) släpps den 7 juni.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Läkarstudier genomförs bäst med stor noggrannhet, och under tiden är det svårt att hinna med också en musikalisk solokarriär. I enstaka pauser från frivilliga fördjupningar om att tolka EKG:n och elektrolytrubbningar har Ludwig Bell under de senaste åren bara skrivit enstaka låtar åt andra, och på kuppen har hans kontaktnät vuxit alltmer.

När han strax är klar med sin AT-tjänstgöring och åter hittar tid att göra musik i eget namn blev det naturligt med ett projekt med ”samarbete” som ledord.
– Man kan se det som ett konstprojekt, faktiskt.

På sin nya EP med fyra låtar arbetar Ludwig Bell tillsammans med lika många färgstarka musiker, och det är inte bara så att de kommer in och sjunger hans verser. Tvärtom.
– De har fått bestämma precis vilken roll de vill ha. Det de vill sa vi att vi ska köra på. Jag gör det jag är bra på så får de göra vad de vill, och så blir det något som jag aldrig hade gjort själv. Som Sibille Attar – låten vi har gjort tillsammans är ingen duett. Hon ville skriva och producera. Hon lägger körer och en massa instrument, men det är jag som är sångartisten på den låten.

Deras gemensamma Första Snön bygger stämningar som är synnerligen oroande.
– Det var väldigt mycket obehagliga element i den. Sibille ville skriva texten runt just psykisk ohälsa, och jag var just just placerad på psykosavdelningen, så det blev lite den vibben. Den handlar om någon som gått in i en sådan sjukdom och försvunnit i väg. Musiken blev nog därefter.

Samarbetet mellan Ludwig Bell och Sibille Attar var synnerligen nära.
– Sibille körde en dag helt utan mig, för att jag var tvungen att jobba på akuten. Då spelade hon in fiol och så där. Jag hade aldrig kunnat komma på de körpaketen, samplingarna och arrangemangen. När hon har en vision är det bara dumt att störa.

Strawberry Fields är en mer traditionell duett med Petra Marklund om olycklig kärlek, men vemodet är av ett sånt där trivsamt slag som man kan gotta sig lite åt att känna.
– Vi var lite ute efter en klassisk ljudbild, typ Eva Dahlgren. Det passar ju Petra så bra. För mig har hon en så otroligt bra röst. Alltså otroligt bra. Inte bara för att hon sjunger tekniskt bättre än alla andra, även om hon gör det också. Men hon har något eget i sin röst, som kan komma fram ibland. Det ville jag hitta, och i den här låten får hon fram den där svärtan som jag kan höra i hennes röst.

Linnea Olssons röst och dova cello i Sista dansen är mäktig.
– Jag skickade en vers och en refräng och tänkte att hon skulle skriva en vers. Så kom det tillbaka en vers och en till refräng. Hon hade fyllt på med en helt ny extra refräng, ny melodi och ny text! ”Jamen det blir asbra”, tyckte jag, det hade jag aldrig kommit på själv. Då kände jag att det här kommer nog att bli riktigt bra.
– Vad jag vet har hon aldrig sjungit på svenska förut. Men det här levererade hon på bara en timme! Vi var ju tvungna att bygga låten helt och hållet runt hennes cello. Vi lät låten gå några gånger och så fick hon plocka fram ljud och spela som hon ville.

Den första låt från projektet att se dagens ljus var Körsbärsblom i Kungsträdgården med Peter Morén
– Med Peter hade jag en ganska klar låt när jag frågade om han ville sjunga något, och kanske lägga till något eget. Peter skrev en egen textdel, och när jag frågade om han ville spela någonting rotade han fram en tolvsträngad gitarr. Klart han ska! Folk är ju så jävla begåvad, själv är jag väldigt begränsad när det gäller att spela instrument.

Deras duett är skivans mest explicit politiska låt.
– Jag återkommer ju ibland till politiska texter, bland annat när jag skrivit med Petra Marklund, och i en P3-dänga åt Hessam, Lilla London, på samma tema. Alla svenska texter balanserar på en väldigt skör tråd, tycker jag. Man måste vara på gränsen till patetik hela tiden, och kanske ibland ta något steg över den gränsen, men aldrig för mycket. Med politiska texter är det ännu svårare, det slår lätt över i plakatpolitik.

Texten fångar högerextremismens normalisering, ”Igår på helikopterplattan, idag på Grand och röda mattan”.
– Alla kommer inte att plocka upp den referensen, men jag är tillräckligt gammal för att ha gått förbi de där skinheadsen spå helikopterplattan i Gamla stan, och haft dem skjuta stenar med hockeyklubbor på mig och mina polare när vi gått förbi. Sista terminen på läkarlinjen skulle det hållas en examensfest på Vinterträdgården på Grand Hotel, och precis då visade det sig att Grand hade hyrts för en konferens med Europas värsta fascisthöger. Jag lackade och satte igång en diskussion med mina studiekamrater om att jag inte kände mig bekväm med att ha vår fest där om inte Grand Hotel gjorde någonting. Och så fick jag mothugg! Det är den sortens normalisering som gör högerextremismen rumsren, en glidning vad man får säga. Det var det jag ville skriva om.

Samarbeten som dessa är också ett sätt för Ludwig Bell att ducka några av de mindre trevliga delarna av solokarriären.
– Artisteriet är kul, på sätt och vis, men också lite jobbigt. Jag trivdes inte jättebra med för mycket uppmärksamhet på mig, det är väl inte så spännande. Andra är mycket bättre på att sjunga och dansa, och gillar det mycket mer. Jag tycker mycket mer om att få ihop en låt. Så genom att ha med olika gäster blir det inte samma fokus på mig.

Skulle det här konstprojektet kunna fortsätta i oändlighet?
– Absolut. Med en sådär tre-fyra låtar i stöten, så att det blir görbart. Nästa lördag ska jag träffa Faråker. Han knackade mig på axeln på en krog för en månad sedan – jag hade aldrig snackat med honom – men nu ska vi ses och skriva.

Vilka står sedan på önskelistan?
– Annika Norlin och jag har gjort mycket ihop, och det vore såklart kul. Men hon är ju så sjukt upptagen. Just nu skulle jag nog vilja bredda genretänkandet lite och ta ut svängarna med några r’n’b-artister. Om jag fick önska helt fritt? Seinabo Sey har ju en magisk röst, och det skulle vara så kul att skriva en poplåt med en sådan person och se vad hon skulle göra.

Ludwig Bells svenska favoritduetter

1. Ratata och Anni-Frid Lyngstad – Så länge vi har varann
– Den köpte jag på vinylsingel. Jag fattar inte att de fick till det, det måste vara skitsvårt med management och så att få med henne.

2. Christopher Sander och Anna Järvinen – Äppelöga

3. Iiris Viljanen och Isabel Neib – Ljuset själv

4. Little Jinder och Melo – Inga e som vi e

5. Janice och Ji Nilsson – Två av oss

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Inledningsvis är det renodlad ambient när Isak Sundström fortsätter utforska ljudvärldar utanför Pascal och Skriets ramar två år efter sitt första egna album I den skinande gyttjan. Inledande Rosa skog – som upptar en femtedel av albumets speltid – förmedlar daggtunga drömska atmosfärer.

Därifrån tar välarrangerad ödsligt ekande orkestrerad 60-talspop vid, som när bjällror och träblås prioriterats bort kanske till och med är ännu mer avskalad än på hans första soloalbum.

Till milda melodier skildras till att börja med hågkomster om en romantiskt tvåsamhet året 1592, där berättarjaget tillsammans med sin käresta sover i markerna och bekymmerslöst rör sig bland vildhästar precis som på Isak Sundströms första album, allra stiligast i Vit natt.

Men så drabbar ändå katastrofen, elden, döden, lika definitiv som apokalypsen på I den skinande gyttjan, och enbart skivans huvudpersoner överlever världens förintelse. Måhända ryms metaforer om vår samtid i historien, men jag har en känsla av att Isak Sundström är nöjd med att låta berättelsen stå för sig själv.

Hursomhelst påverkar inte den plötsliga dramatiken inte det musikaliska uttrycket nämnvärt. Fortfarande vilar skeendena på mjuka samma mjuka evergreenmelodier, och vare sig han berättar om innerlig kärleksfullhet eller förödelse gör han det med samma lättälskade och innerligt darriga Olle Ljungström-lika stämma.

Mjukt vaggande och samtidigt intensivt ångestladdat – Isak Sundström kommer aldrig att göra det bekvämt för sina lyssnare. Det gör det desto mer angeläget att lyssna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Magnus Carlsons vägar har varit outgrundliga under det senaste årtiondet. Med en röst utan tekniska begränsningar har han tillgång hela den musikaliska genrepaletten, och den har han utnyttjat i en lång rad konstellationer och egna projekt, och någon gång även inom Weeping Willows begränsade ram. Men nu är Weeping Willows tillbaka på mammas gata av vemodiga storslagna sånger, och det är tydligt att bandet trivs. De hade inte kunnat hitta en mer perfekt producent än Barry Adamson – från Magazine och The Bad Seeds, förstås, men för det här har han framför allt meriterat sig via sina cineastiska soloalbum – som hjälper bandet till en modernt orkestrerad elegans som inte längre är vare sig retro eller pastisch.

Det är inte heller längre fråga om utstuderade croonerklichéer om krossade hjärtan i texterna, som istället med stort allvar hanterar miljöhot och klimatförändringar i sånger som Another Future och Endless Sleep. Det innebär om möjligt ett ännu större engagemang, och de stora känslorna svämmar hela tiden över utan att Magnus Carlson behöver överdramatisera. I närgångna Let Go är det tvärtom just det försiktigt återhållna och vänligt tröstande som gör den så smärtsamt överväldigande för den som själv suttit och hållit en älskad familjemedlems hand vid hens dödsbädd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Årets första Ty Segall-album (förra året blev det totalt sex stycken) är en stökig liveinspelning av kraftfull rock’n’roll med starka inslag av Segalls generöst fritänkande gitarrutsvävningar och -dueller med Emmett Kelly i många riktningar, ofta av psychkaraktär.

Det låter ibland som en särskilt vildsint inkarnation av The Sonics, och ännu oftare påminner det om hur bandet Alice Cooper kunde låta under sina tidigaste otyglade dagar, med alldeles för många komplexa instrumentalinnovationer inklämda i någon sorts traditionellt rockformat. Med förstärkarvolymen på nära nog olidlig nivå, med alla skavanker från konserten exemplariskt oredigerat av självaste Steve Albini, inklusive omstarter och rundgångsinslag, och med en extrem intensitet är det här den allra svettigaste konsert du inte varit på.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På senare år har Kurt Wagner experimenterat rejält, och i den mån man fortfarande kan tala om någon sorts bekvämlighetszon överhuvudtaget är This (Is What I Wanted To Tell You) ytterligare ett steg bort från den. Beatsen är till stora delar digitala, och stundtals närmast provocerande upphackade, och hans sätt att genom hela skivan köra sin röst genom diverse röstförvrängargizmos får vilken r’n’b-produkt att blekna. 

Å andra sidan är pianot så analogt svängigt som det någonsin går, liksom försiktiga jazztrumpeter, någon pedal steel och legenden Charlie McCoys munspel. För att inte tala om de milt lågmälda soulsånger som utgör ramverket här, som tillhör de starkaste Kurt Wagner någonsin skrivit.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Nej, någon fullfjädrad crooner är den taggige gamle ökenräven Howe Gelb inte riktigt ännu. Han har visserligen länge rört sig i den riktningen, med en alltmer fördjupad barytonstämma och allt mindre elektricitet i arrangemangen. Men inte ens när han som här plockar fram trumvispar och midnattstrumpeter, och gör standards som Moon River – med dottern Talula Gelb på sång – slår det riktigt över i traditionellt nattklubbsläge. För det är han alldeles för organisk och skorrig, och i Leonard Cohens A Thousand Kisses Deep i duett med M Ward besitter han åldermannens fullfjädrade sträva baryton. Det är majestätiskt och värdigt, och synnerligen stämningsfullt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Tillsammans med en föränderlig bandkonstellation i Malmö spelar Katja Nielsen och Anna Palmer skitförbannad punk. I titelspåret använder de allt från Frida Kahlo till Tonya Harding för att slå mot patriarkatet, och med låtar som His-Story Moves In Circles manifesterar de sin feministiska agenda. Men deras vredesmod är inte blint rasande, och konsekvent vill de hellre konstruktivt inspirera än destruktivt sabotera. Det ger dem fler bottnar och nyanser via postpunk- och garagerockantydningar, och med citat av Fugees och Talking Heads, de senares Psycho Killer elegant inarbetad i egna Rapist Adieu, är de mer spännande än de flesta av sina genrekamrater.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden