Dan Bejar har dragit sig undan allstarbandet The New Pornographers allt mer, och på deras album från i höstas var han inte med alls. Kanske är det för snävt med för många genier i ett sådant begränsat utrymme, och faktum är att hans egna Destroyer-album blivit allt mer spännande igen i takt med hans minskade engagemang annorstädes.

Här tar han synthpopkonceptet (tänk ett slitet New Order, ett hemsnickrat Pet Shop Boys) från Destroyers förra album Ken och skruvar det ett varv längre. I botten finns samma sorts sortens rudimentära synthpop, aldrig sämre än strålande. Den spelade han hemma, liggande på soffan, och inspelningarna fick bli som de blev, utan finjusteringar eller omtagningar.. Med de förutsättningarna är det häpnadsväckande hur eleganta, exakta och distinkta alla skivans låtar är, om än inte renskrubbade från demo-kvaliteten vare sig i ljudbalans eller lite för tydligt billiga synthar och trummaskiner. Så här brukade 80-talets portastudio-heminspelningar från ambitiösa artister låta, med som man gjorde då adderar Dan Bejar här demolika drömska och sköra elgitarrer som komplement till det elektroniska, med effektivt stämningsskapande som konsekvens.

Inledande Crimson Tide med digital slapbas som om åttiotalet aldrig tog slut påminner om The The, och de där David Bowie-liknelserna avseende sångröst och maner som var så påfallande på hans tidiga Destroyer-album är tydliga även här. Med en röst byggd av lika delar cyniskt ointresse och intensiv teatral intimitet sjunger han texter för tänkande människor, om musikplacering i media i The Television Music Supervisor och ibland med stilfull självironi som i Cue Synthesizer. David Sylvian lyfter han han själv fram som en förebild för det här albumet, men isåfall måste man addera en Lawrence-lik absurd humor till bilden för att den ska bli mer träffsäker som referens. Strålande är det hursomhelst.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På sitt debutalbum balanserade A Girl Called Eddy – eller Erin Moran som hon kallas i vardagen – på slak lina mellan Dusty Springfield och Nancy Sinatra, och med en elegant ekande retroproduktion signerad Richard Hawley är det fortfarande en pärla att upptäcka såhär 16 år senare.

På den synnerligen senkomna uppföljaren har estetiken förändrats ytterligare. Här ligger ambitionsnivån snarare mitt emellan Carole King och Tracie Thorn, och det räcker gott och väl till en elegant och gedigen singer-songwriterskiva.

Hennes milda pianokompositioner är stilfullt men sval arrangerade med Bacharach-stråksektioner och fulla av åttiotalsdetaljer som munspel typ Stevie Wonder, saxofon typ David Sanborn och återhållsam soulkör. Sådant bidrar till att denna gång placera A Girl Called Eddy i en tradition av Everything But the Girl och Sades tidiga album, och i popigare stunder som Jody är det attraktivt.
Men den som vill uppleva sensationer hittar dem inte här utan på hennes debutalbum.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi.

Det har dumheterna inte gjort, så nu har Will Oldham tröttnat på att försöka vänta ut det. Även om han inte säger det själv har han gjort ett album som kan ses som ett manifest mot just den sortens musikalisk tomhet och ytlighet, genom att vara ett mästerverk av rustik tradition, gediget låtskrivande och mogen livstillfredsställelse. ”I have many friends, and children call me ”master”, njuter han i I Have Made A Place, och han låter sannerligen nöjd med sin tillvaro, och med friska och medryckande folklåtar som Squid Eye och redig hillbilly som The Devil’s Throat tillåter han sig att ha kul.

Till och med när han sjunger om apokalypsen, som i This Is Far From Over, behåller han optimismen och tröstar oss med att även om mänsklighetens tid kanske snart må vara förbi så kommer livet i olika former att fortsätta existera.

Dream Awhile är en stilla vaggsång där Joan Shelleys återkommande fjäderlätta parallella stämma tillsammans med en tvärflöjt svävar mjukt över en akustisk gitarr och en följsam kontrabas. Det påminner om hur en disciplinerad Nicolai Dunger kan låta, och det sorgliga i att flummiga klarinetter och fagotter alldeles för sällan efter Gunder Hägg/Blå Tåget tillåtits breda ut sig i musik vill Will Olham egenhändigt råda bot på. Även om sådana referenser rimligen finns i lyssnarens öra snarare än i Will Oldhams avsikter drar även kompositioner som Mama Mama i riktning mot de svenska progglegenderna.

För Will Oldham själv har de senaste åren av samarbeten, covers och nyinspelningar av gammalt eget material snarare inneburit andra matnyttiga påverkanssituationer. Look Backwards on Your Future, Look Forward to Your Past till exempel hade varit en Merle Haggard-klassiker om den inte varit en nyskriven Oldham-komposition. Liksom allt annat på denna triumfatoriska återkomst är den ett inspirerat exempel på och kanske ett lekfullt stridsrop för vad som händer när djup, egensinne och genialitet får råda i musikskapande hellre än ängsliga blickar mot listor och streamingmaximeringar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

De gör allt rätt, precis som vanligt. Komplexa och exakta arrangemang, omedelbart popiga och samtidigt med delikata detaljer och stämsång att älska. Ändå känns the New Pornographers åttonde album som en mellanskiva av ett band i generationsväxling.

Det är en förenkling intill dumhet att tillskriva bandmedlemmar specifika utmejslade karaktärer och roller (nej, har vi vi ju sagt, Lennon var inte bara rebellen och McCartney inte bara finsnickaren), men det faktum att Dan Bejar inte är med överhuvudtaget ruckar ändå balansen. A C Newman är en popsnickare av rang, men knepigheter och avvikelser saknas helt.

En mer framträdande roll för Neko Case är välkommen, och särskilt i Falling Down the Stairs of Your Smile är hon i absolut toppform. Men varken det eller trots pärlor som The Surprise Knock räcker för att väga upp upp känslan av duktighet i den där sortens milda Beatles-parafraser som så många ägnar sig åt, till exempel i elpianoballaden You Won’t Need Those Where You’re Going. Sådant är under The New Pornographers värdighet.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

På sitt förra album behandlade Joel Alme flykt, både skräckslagen flykt från ansvar och samtidigt kampen att fly ur skuggan av generationers sociala arv. Joel Almes nya album heter Bort bort bort, och det är lätt att tro att det är en fortsättning på samma tema. Men när Nöjesguiden följer med honom på en dagsutflykt från Stockholm till Göteborg och tillbaka handlar det egentligen mycket mer om att hitta hem hem hem.

När vi träffades inför releasen av Flyktligan för drygt fyra år sedan var Joel Alme påfallande nervös. Han hade gjort en väldigt privat skiva om missbruk genom generationer, och i sina texter lämnade han ut inte bara sig själv, utan också hans mamma och pappa, hans mor- och farföräldrar. När vi sågs var det allra första gången han svarade på frågor om skivan och dess texter, och han visste inte hur varken publiken eller viktigare, närstående skulle reagera.

När vi nu sammanstrålar i gaten på Bromma flygplats en solig lördagsförmiddag är hans sinnesfrid större. Det enda smolket i bägaren är ressättet, men han har fått veta att det är nödvändigt att flyga den relativt korta sträckan till Göteborg. Hans femte soloalbum Bort bort bort släpptes igår, och nu är det en intensiv period med intervjuer, recensioner, butiksspelningar och tv-framträdanden.
–Tåget hade varit bättre, både för miljön och för hur jag trivs med att resa. Men men. Vi får ju åka tåg tillbaka hem sedan iallafall.

Annars är det hektiska livet i samband med en skivrelease något som Joel Alme inte riktigt trivs med.
– Jag blir stressad, det blir jag. Jag lever ju ett stillsamt liv annars, men i såna här tider virvlar allt bara omkring. Det är en ny värld för mig också, allt ska läggas upp på sociala medier, och allt ska vara så framgångsrikt. Man ska göra som Jay-Z och laga mat på Insta för att vara nära sina fans medan min kropp vill flytta ut på landet och köpa mer djur istället. Det räcker väl med att jag är privat i texterna?

Vi hinner knappt sätta oss på planet innan samtalet drar mot en del av de upplevelser som kännetecknar texterna på Bort bort bort, och efter ett tag tvekar Joel och sneglar lite oroligt mot den kända jazzsångerskan som sitter i stolsraden framför. Får man prata så öppet på flygplan? Men hon är upptagen av ett tappat örhänge – som Joel gentlemannamässigt viker sig dubbel i sitt trånga utrymme för att hjälpa till att eftersöka – och av sina egna konsertförberedelser för att tjuvlyssna på oss.

Sedan sist har Joel haft det både bra och tufft. Bra på det sättet att hans mamma inte gick i taket över sin roll i hans sångtexter, tvärtom. Bra i form av familjelivet, med hustru, barn och hund som han har tid att prioritera. Men dåligt i form av prestationsångest och krav på sig själv, som tog ifrån honom skaparlust och handlingskraft. Det dröjde två år innan Joel Alme återvände till musiken.
– Jag var tömd. Jag brukar ju leva ett rent Tjuren Ferdinand-liv, med mina filmer och musiken hemma som min korkek, och den sortens lansering blev ett stort problem. Musik är något lustfyllt för mig, och när jag gick ner mig i känslolivet fanns ingen musik. Det fanns inga låtar, inga idéer, ingen känsla av att kunna. Jag hamnade i en depression.

Den sortens depressioner och hypokondri har Joel Alme med sig ända sedan han flyttade hemifrån, eller längre tillbaka än det.
– Jag minns någon gång i trean när jag blev helt övertygad om att jag hade cancer. Det hade jag inte, men ett sådant besked lugnar bara lite. Det kommer då och då, kemin i huvudet går upp och ner, och kombinerat med läkarskräck är sådan hypokondri inte så bra.

Så vad gjorde han under den tvååriga pausen?
– Följde med barnen på väg till skolan. Min vardag ser ut på det sättet. Sedan tar jag en promenad till Hellasgården med den bästa musiken jag vet i mina hörlurar, och blir lite arg över att jag inte är lika bra. Sedan dricker jag kaffe, och blir argare. Jag har en tendens att äta dåligt – under en period var det faktiskt bara kaffe och halstabletter.

Oj.
– Jo. Jag gick ner 11 kilo på den dieten faktiskt. Nå, sedan tar jag en promenad till, kommer hem och sätter på en gammal film för att ha i bakgrunden, och sedan plockar jag upp en gitarr. Under en period tillbringade jag massor av tid åt att sitta vid datorn och köpa och sälja möbler. Det bor en småfifflare i mig.

Fångvården blev vägen ur det.
– Jag fick en förfrågan om att besöka ett fängelse och spela tillsammans med de fångar som anmälde intresse. Det är det bästa jag gjort i mitt liv.

Sagsjön, Högsbo, kvinnofängelset Hinseberg – med två tre besök på varje fanns tid att prata och lära känna varandra och att spela och repa för gemensamma spelningar tillsammans med de intagna.
– Det var faktiskt rätt fantastiskt. Vi pratade inte om deras brott, utan om annat, och så spelade vi musik. På Hinseberg repade vi in Lyckliga gatan och sjöng i aulan, för alla interner. Det var skithäftigt.

Det är besök som påverkar ens världsbild.
– Jag blir ödmjuk. De som är där har så enkla önskningar och drömmar. Det blir väl så när någon annan bestämmer allt om en, när man ska gå och lägga sig och när man ska vakna.

Men vi har även tid med lättare ämnen, med nästan sex timmar tillsammans i Göteborg och sedan tre timmar på tåget tillbaka till Stockholm. Det betyder att vi medan vi går in för landning hinner unna oss även nördiga referensresonemang, och kan fnissa förtjust åt den franka stölden i Mina vänner, vars körer är lyfta direkt från Velvet Undergrounds Found A Reason, och resonera länge och väl om gitarrer och gitarrljud.
– Den enda gitarr jag önskar mig är en Gretsch Country Gentleman. När jag var yngre var jag nästan besatt av den. Jag studerade bilder av Lou Reed och hans svarta Gretsch noga, just en sådan ville jag ha, med den där böjen i gitarrkroppen över halsen, och det där plektrumskyddet. Men den kostar mellan 50 och 100 tusen, så det lär aldrig hända. Det är just det ljudet jag jagar på låtar som Mina vänner och Lätta steg. Jag har lärt mig att om man har en gitarr som låter som en jazzgitarr men låter bli att spela jazz på den blir det Velvet Underground, automatiskt!

Joel Alme har inte dåligt samvete över den sortens stölder.
– Varför då? Det är sådant som Håkan brukar bli anklagad för, men jag har inga problem med sånt. Finns något som är så bra är det ok att använda det själv. Jag brukar ändra på något i ackordföljden bara.

På Landvetter kastar vi oss in i en taxi och hänfaller åt skivbutiksnostalgi medan vi närmar oss Stigbergstorget.
– Där inne i Haga låg Satisfaction, som jag besökte precis varenda dag på väg till jobbet innan killen i butiken blev galen och fyllde skyltfönstret med lagböcker. Och där låg fantastiska Skivhugget i tre våningar. Och här någonstans låg nog Dolores en period, där jag snattade skivor och porrfilmer genom att gömma dem i ryggsäcken, underifrån.

Joel hinner peka ut korsningen Prinsgatan/Linnégatan där låten Kronan på nya albumet utspelar sig, innan vi bromsar in utanför Bengans skivbutik. Här har alla som är någon spelat korta promotionset och signerat skivor, och på kontorets väggar finns påminnelser om när Hurula nyligen var på plats, när Håkan träffat hemmafansen och när David Bowie var här för att signera Heathen 2002. Dagen till ära har Bengans tagit fram en IFK-specialupplaga av skivan, i blå och vit vinyl och med ett extraspår med lagets inmarschlåt Snart skiner Poseidon, som obegripligt nog aldrig funnits tillgänglig på vinyl tidigare. Bengans föreståndare är entusiastisk, och Joel får signera dagens första men långtifrån sista skiva.

Vi sätter oss i Bengans fik och äter en lätt lunch, och de fans som redan börjat komma till butiken sneglar på Joel men låter honom vara ifred. I butiken spelas hans album, om och om igen, och Joel skruvar obekvämt på sig.
– Jag trivs inte med att höra min musik så här. Hur ska man göra, liksom? Det är samma sak när man sitter hemma med vänner och en av mina låtar kommer i spellistan. ”Tysta nu allihop, jag vill verkligen att vi uppmärksammar den här detaljen i låten.” Nej, jag vill inte höra min musik på det sättet, i sådana sammanhang.

I ett litet pentry ovanför butikens spiraltrappa finns en kyl fylld av öl och bubbelvatten, men Joel Alme rör varken det eller frukten och chokladen som ställts fram till honom. Han är nervös.
– Det spelar egentligen ingen roll var jag ska spela, eller hur många som kommer att lyssna. Jag tycker att det är lika jobbigt varenda gång.

Några ritualer har han. Förutom att bära svart skjorta med vita knappar går de mest ut på att svänga vildsint med armarna i vida väderkvarnscirklar.
– När jag kommer upp på scenen brukar mina händer och fingrar domna, och det är ju inte bra. Jag har förstått att det är något biologiskt och ursprungligt, och beror på att när man är rädd samlas blodet centralt i kroppen. Om man måste skydda sig från attacker med sina armar ska det inte blöda så mycket. Det är ju bra egentligen, men jag måste få ut blodet i armarna igen för att spela gitarr.

Han tar upp gitarren och plockar några fraser ur Velvet Undergrounds I’ll Be Your Mirror, och sedan behöver vi höra en av Joels favoritlåtar med Jonathan Richman på YouTube.
– Han har berättat om sin låt Down in Bermuda, att den handlar om när han och Modern Lovers kom till Bermuda för att spela, och ville vara Velvet klädda i svart med solglasögon. Alla lokala musiker var ledigt klädda och spelade extremt svängigt, och Jonathan Richman skriver att det var först där och då han förstod hur stiffa de var. Efter det började han leka på scenen och skriva sånger om dinosaurier och glassbilar.

Riktigt så långt har inte Joel Alme kommit, men när han sätter sig på en pall på den lilla scenen och tittar ut över ett proppfullt Bengans går det inte att spåra någon nervositet. Tvärtom är han avslappnat familjär och vänlig, som om han kände alla de församlade personligen, och avbryter sig halvvägs i Kronan för att berätta en liten anekdot om nästa vers. Han nonchalerar skivbolagets försiktiga förslag att det nog skulle vara uppskattat om han spelade Snart skiner Poseidon, och mycket riktigt behövs inga sådana populistiska knep.

Kön av beundrare som vill ha hans signatur på sina nyinköpta skivor (och i några fall nära nog kompletta Joel Alme-samlingar) slingrar sig genom lokalen, uppför trappar genom Bengans fik och ut runt hörnet på trottoaren. Bland de köande finns alla från Björn Olssons flickväns mamma till en familj som inte hade råd att köpa en skiva men ändå gärna vill att Joel Alme poserar med deras lilla bebis i famnen. Där trängs superfans med Joels kompletta skivutgivning i Broder Daniel-tygpåsen med en elitbrottare som Joel känner sedan tidigare och någon som råkade befinna sig i butiken och fick en ny favorit. Joel skakar hand med var och en, presenterar sig och får deras namn tillbaka, och skivbolagets representant är lite orolig över om vi kommer att hinna med tåget tillbaka till Stockholm, men till slut har alla fått sin del av Joel Alme.

På ett hak på Göteborgs centralstation hinner han pusta ut innan avgångstiden.
– Det var en fin tillställning. Jag har aldrig vant mig vid att det kommer folk, jag blir både överraskad och lättad. Det händer ju inte annars att man faktiskt möter sina lyssnare, utom just i sådana situationer, och det är fint. Men samtidigt är det jobbigt när man har social fobi som jag, som har fått lov att gå till psykolog för att lära mig hur man pratar med folk. Jag kommer aldrig att bli en professionell minglare, men samtidigt har jag i mig att alla runtomkring måste må bra. Förutom att jag tar bort mig själv ur den ekvationen.

Joel Alme är märkbart lättad. Men någon efterfest är det inte fråga om – hemma i Björkhagen väntar familjen och några middagsgäster. En öl i restaurangvagnen bara, och så långa samtal om texter, arrangemang och livserfarenheter medan X2000 rusar mot Stockholm. Vi börjar med att gräva i skivans spröda och avskalade sound.
– Ickeproducerat, skulle jag kalla det, bestämmer Joel Alme. De första låtarna vi gjorde – Bort bort bort, Mina vänner och Så kanske vinden – spelade vi faktiskt in i ett hotellrum på Isle of White. Vi var där för att spela in i en kyrka, men det funkade inte. Så jag och Mattias Glavå tog med oss stråkkvartetten till hotellrummet istället, med en sån där gammal inspelningsapparat som i Mindhunter på Netflix, du vet, och en enda mikrofon. Det blev så bra att vi bestämde oss för att låta det styra soundet på hela skivan.

– Jag började min karriär, om man kan kalla det så, med storskaliga arrangemang, med Sinatra och Walker Brothers som förebilder. Sedan har jag gått mer och mer mot det avskalade. Idag kan jag tycka att det var ett misstag att jag lutade så mycket åt pastischer förr.

Bakom de distinkta gitarrtonerna är stråkar, alltid i eleganta och luftiga arrangemang där en cello kan få eget utrymme, eller bara två violiner. Det är naket, vackert och mycket välgjort.
– Varje millimeter av stråkarrangemangen är mina. Det har jag gjort ända sedan jag bad om hjälp med det på första skivan och fick ett för skolat resultat.

Förra albumet var mer tematiskt.
– Men jag vill ju alltid vara personlig, och det gör att det hursomhelst blir en helhet av det. Jag kan bli sådär nästan Asperger-noga med hur helheten ska vara – det måste bli ett sammanhang. Det finns sådana där oskrivna regler om att ett album måste börja med en låt som har en omedelbar hook efter 30 sekunder och kan uppmärksammas på Spotify, och det bryr jag mig inte om alls. Jag vill att det ska finnas en röd tråd och kan lägga två olika stämningar som Mina vänner och Fri som du direkt efter varandra för att gitarrljudet får en fortsättning mellan låtarna då.

”Det kan inte vara för mycket död, det måste finnas ljus också.”

Joel Almes texter är alltid fullständigt dokumentära.
– Helt och hållet. Jag förstår inte hur jag skulle kunna låta bli att vara ärlig i det jag sjunger, jag vill nå djupt hos mig själv. Samtidigt måste jag balansera hur jag uttrycker mitt mående. Det kan inte vara för mycket död, det måste finnas ljus också.

Jag kommer inte undan är den mörkaste stunden på skivan. ”En liten sopa från Linne’/det blir aldrig någonting av dig, det har jag hört sen jag var tre/och den känslan sitter fast i mig, i varje litet steg”, sjunger Joel Alme, och summerar det med orden ”Ingen alls, jag är ingenting”.
– Det är en berättelse om att bli kränkt för den man är. Vi lever i en tid där alla får diagnoser och får veta att de inte får plats. Så har det alltid varit för mig. Jag har aldrig varit tillräckligt grabbig för att vilja delta i omklädningsrumssnacket.

Ändå är du en idrottskille.
– Jo. Hockeyn var full av sådant. Jag kommer ihåg att när man var ny i laget skulle man bli… vad heter det… ”invigd”. Det innebar att de rakade av håret på den nye. Jag bara vägrade, och killarna i laget blev helt häpna. Men så gav jag ändå upp och lät det ske. Jag orkade inte. Jag hatar den grabbigheten.

Att han vek ner sig den gången betyder inte att Joel Alme undviker konflikter. Tvärtom innebär hans skarpa reaktioner att han hamnar i konfliktfyllda situationer för ofta.
– När niorna skulle nolla mig som ny sjua var det jag som nollade dem. Min mamma är likadan, hon låter ingen sätta sig på henne. Men det kan bli för mycket, jag exploderar i fel sammanhang ibland. När jag är ute med hunden och någon klagar på min hund är jag framme i deras ansikte direkt. Eller som när vi åkte båt med mina svärföräldrar i somras, och någon trängde sig vid bensinmacken, då tar jag strid. Min dotter säger åt mig, och det lugnar mig lite, men den sortens häftiga beskyddarmentalitet kommer naturligt för mig.

Men hur undviker du att det slutar i bråk?
– Andra backar. Då slutar jag. Men det finns inneboende i mig. När jag just hade blivit förälder letade jag upp ett ställe där jag kunde träna krav maga, en stenhård israelisk kampsport. Den går ut på att skydda sig mot knivar och pistoler genom fula knep mot en angripares hals och ögon. Det blev lite överdrivet.

Joel Alme har berättat att hans avlidne kusin Isak funnits med i texterna på varje skiva. Så jag antar att kusinen som fått en flaska vin i skallen i texten till Dom vet ingenting om oss är Isak?
– Det är det. Det handlar om när jag var ung och jobbade på en krog. Mittemot låg ett ställe som hette Chrome, som var det värsta stället i stan, och där brukade Isak dyka upp ibland, speedad och blödande, och ville ha hjälp när han hade hamnat i bråk. Vi var så nära, mer än bröder med bara två veckor emellan oss i ålder, och vi var tillsammans varje dag under uppväxten. Han kommer alltid att finnas med mig.

Det finns illavarslande stunder på Bort bort bort. Kronan inleder Joel Alme med textraden ”Som ung tog jag uppåt, nu lite äldre tar jag neråt”.
– Det är ingen metafor, kan jag säga. Men sedan får man skörda det man får. Jag har inga problem med att visa att jag har haft problem, annars kan jag inte tala om dem som sitter där på krogen i texten. Att se den där abstinensen hos folk som sitter där, där en sekund känns som ett år. De har liksom glömt av var det började, vem de var. Alkoholen har tagit över.

Men det finns också motsatsen. I Lätta steg sjunger han om ett möte som stärker, och lättnaden i att skapa en relation. ”Det var så länge sen jag såg nån i ögonen”, sjunger han, med en frasering som är kraftigare än på något annat ställe på skivan.
– Jo, och lite falskt är det också, faktiskt. Det fick det vara. Det handlar om att ha gömt sig, och så en dag löser sig knutarna och man får vinden i ryggen. Det handlar om när jag just hade träffat min fru. Jag satt på tåget till Stockholm, jag var på väg, det var nytt, jag längtade. Att gå av vid centralen alldeles varm och ta tunnelbanan till Björkhagen där hon fanns – den lätta känslan ville jag uttrycka i Lätta steg. Jag har alltid ryggat undan och känt mig fel. Men det kan räcka med en endaste person så kan allting lösa sig.

När tåget framåt halv åtta på lördagkvällen rullar in på Stockholms central har vi pratat oss utmattade under närapå tio timmar, och anteckningsblocken är fulltecknade. Ändå finns ändå några stenar vi inte hunnit vända på.
– Vi hörs imorgon och fångar resten, ler Joel Alme tappert och hoppar in i en taxi med kurs Björkhagen och den lätta känslan.

Joel Almes album Bort bort bort (Razzia/Sony) finns ute nu. Trippla spelningar i Göteborg och Stockholm infaller vilken dag som helst, och i januari samt februari reser Joel Alme runt Sverige för en tidig vårturné. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Jag är så gammal, så jag gör som jag vill”, brukade min salig mormor stridslystet deklarera innan hon ställde till med något som ingen annan i släkten någonsin hade kommit undan med.

”Jag är så gammal, så jag gör som jag vill”, verkar vara även 72-årige Iggy Pops devis. De senaste åren har han kastat sig mellan ytterligheterna. Turnérundor (”de sista innan pension”, tro det den som vill) med barbröstade prepunkkonserter som i sin ungdom, lite försiktigare med lårbenshalsarna men fortfarande synnerligen konfrontativt. Stilfulla och eleganta återbesök tillsammans med Josh Homme i den berlinska postpunk han var med att lägga grunden för för 40 år sedan. Och en hel uppsjö udda sidosteg och samarbeten, än med Yoko Ono eller Underworld, och än med Peaches eller Michel Houellebecqs texter.

Med utsökta Post Pop Depression för tre år sedan var Iggy Pop mycket tydlig. ”Count me out”, vinkade han som farväl på en skiva avsedd att att sluta cirklarna. Och på sätt och vis är det här inte alls en reträtt från det uttalade och definitiva avskedet. Här vill han nämligen göra gällande att det här inte alls är hans skiva. Han har gjort sig till ett passivt redskap i andra musikers händer, menar han, han har lånat ut sin mäktiga barytonstämma för ändamål som han inte har någon kontroll alls över. Han har reducerat sig till att vara bara ett instrument. Så påstår han, åtminstone.

Men det är Iggy Pops namn som står på skivan, och det är inte bara av försäljningsmässiga skäl. För Iggy Pops majestätiska röst – för att inte tala om hans personlighet – låter sig förstås aldrig reduceras till bara ett verktyg. Han har en auktoritet vars mäktighet bara har blivit alltmer övertygande genom decennierna, och även om det musikaliska uttrycket här inte är hans eget tornar han upp sig på ett sätt som överskuggar alla andra dimensioner.

Musikaliskt är det jazztrumpetaren Leron Thomas och gitarristen Sarah Noveller Lipstate som sitter i förarsätet. De tar inte ut svängarna riktigt lika långt som Donny McCaslin gjorde på David Bowies Blackstar – jämförelsen är nödvändig och relevant – men tillräckligt för att försäkra sig om att de stilfulla elektroniska loungegrunderna och piano-ambientstycken problematiseras med gitarrexperiment och trumpetimprovisationer.

Love’s Missing rör sig i samma mörka och avskalade Berlintrakter som på Post Pop Depression och utgör tillsammans med den coola och eleganta poplåten James Bond skivans mer konventionella hållpunkter. Resten av Free krånglar den runt i samma häraden som Bowies sista album, även om den inte på långt när är lika becksvart och svår. I titelspåret till exempel, där Iggy Pops roll är begränsad till totalt två textrader, och på flertalet svävande spår där han resonerar och berättar snarare än att sjunga. We Are The People är en dikt av Lou Reed, framförd på klassiskt hipstersätt deklamerat över en fritänkande jazztrumpet som Lou Reed hade älskat. Dylan Thomas Do Not Go Gentle Into the Good Night har redan John Cale gjort den ultimata tonsättningen av, även om Iggy Pops recitation inte har samma fingertoppskänslighet gnistrar den av Iggys lust.

”Jag är så gammal, så jag gör som jag vill”. Och som vi älskar dig för det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med Big Sleep för fyra år sedan var Deportees de mest pessimistiska domedagsprofeter som hörts i Sveriges musikliv. Världsläget har knappast förbättrats sedan dess, men idag har bandet strategier för att släppa in lite ljus.

”No Future” skrek Sex Pistols för 40 år sedan, och på Deportees förra album Big Sleep 2015 fanns inte tillstymmelse till framtidshopp. Att fyra år senare påstå att det ändå kanske finns en chans – eller till och med flera – och kalla det nya albumet All Future är ett kraftfullt ställningstagande, och en ny riktning för Peder och för Deportees. 

– Jag har snöat in på en bok av Mark Fisher, Capitalist Realism. Det låter träligare än det är, och den har inspirerat mig. Han säger att det är lättare att föreställa sig världens undergång än en framtid efter kapitalismen. Framtiden är förlorad för att vår fantasi är död, menar han, alla våra begär är låsta i det konsumistiska marknadsekonomiska tänket. 

– Vårt förra album Big Sleep var ju apokalyptiskt, och tyvärr känns det inte som att den världsbeskrivningen har blivit mindre sann på de fyra år som gått sedan dess. Tvärtom. Det som har känts så hopplöst är att vi, lika mycket jag som alla andra, inte har någon fantasi om en framtid. Vi är fast i en tunnel, och ljuset långt därborta är ett tåg som kommer rusande mot oss. Men vi är så fast i vårt tänkande och ser inga andra vägar, så vi fortsätter mot det där ljuset iallafall, trots att vi vet vad det är.

Peder Stenberg ler snett och lutar sig fram. För den här gången har han alternativ att erbjuda. 

– Men Mark Fisher avslutar sin bok med att konstatera att det faktum att inget kan hända faktiskt också skulle kunna vara starten på att tänka att allting är möjligt. Det var vad jag ville jag få fram – inte ett naivistiskt framåtblickande, men ändå någon slags upprop till ett drömmande som inte sentimentalt eller nostalgiskt utan nytt och fritänkande. Det räcker inte med att dela Palme-tal på Instagram – det går inte att gå bakåt i historien. Vi behöver hitta sätt att göra några små revor i den där grå kulissen av förlorad framtid. Några små uppror, någonting litet, som gör att ljuset sipprar in.

På All Future finns den sortens små ljusglimtar överallt, inte bara i texternas ansvarstagande och tröst. Som när solen lyser igenom höstmolnen i arrangemanget på First Light. 

– Just precis. Det var den typen av tematik vi sökte, med något ändå hoppfullt framåtblickande som går igen i albumtiteln, omslaget och inte minst i texter och arrangemang. Balansgången var att jag samtidigt inte ville göra en skiva som skulle få folk att tänka att allt är okej. För det är det ju inte.

”Jag kände inte ens igen min röst”

Paradoxalt nog har Deportees också laborerat med en fördjupad sångstämma för Peder på All Future, en oktav lägre och och mer ödesmättad. 

– Det ska Pontus Winnberg som producent ha kredd för. Han sa att det är så jävla grymma texter, och att vi borde prova att lägga ned dem i registret. Det var så jävla ovant – jag kände inte ens igen min röst. Jag är ju van i att det blir nerv i sången bara genom att jag får kämpa för att sjunga det högt, och när det försvinner måste jag hitta något annat sätt att ingjuta den nerven.

Det var långtifrån en lätt förändring att göra. 

– Tredje versen på Bright Eyes – det var verkligen min gräns för hur lågt jag kan gå. Vi har faktiskt fått kommentarer om den versen från folk som undrar vem som är gästsångare i den versen. Jag gick faktiskt till en sångpedagog för att få lite hjälp med magstöd och sånt, men jag är verkligen ett registrens mellanmjölk. Jag kan inte gå vare sig särskilt högt eller särskilt lågt.

Dessutom finns på All Future en hel del röstmanipulationer som inte hörts hos Deportees förut. 

– Det är nytt för att vara oss. Det finns ju en massa människor som tycker att det är fel till exempel att Bon Iver håller på med autotune, men det har aldrig varit någon fråga för oss. Vi har alltid haft en ganska obrydd inställning till föreställningar om autenticitet. Och även om det kanske har funnits något exempel på röstmodulering tidigare på något album har vi aldrig prövat det som här. På All Future finns sådant på, få se…. tre, fyra… på fem av skivans tio låtar.

Det är inte bara i omvärlden som mörkret har brett ut sig. I samband med Islands & Shores för åtta år sedan hade Peder haft en period där han mådde väldigt dåligt. 

– Det var några riktigt svaga år då. En tematik på det albumet var också att ifrågasätta varför ingen politiserar diskussionen om psykisk ohälsa. Hur kan den diskussionen få fortsätta vara en fråga bara om individuella förutsättningar?

– Nu är jag på en ganska bra plats. Den där förlamande ångesten hittade jag strategier att hantera, och för det får man nog tacka psykologerna. Men har man en gång kollapsat är man förändrad på djupet, man får aldrig tillbaka sin stresstålighet. Jag reagerar fortfarande ganska starkt när det blir för mycket.

Bär du på en oro att hamna tillbaka i den psykiska ohälsan från då?

– Egentligen inte. Nu när känslorna kommer så gör jag som psykologerna sa. Istället för att spjärna och kämpa för att hålla dem borta lutar jag mig tillbaka och låter dem komma, så att de kan hanteras. ”Okej, ta med mig på den åkturen då, varsågod, så ser vi var vi hamnar!” Då blir det ju inte lika starka reaktioner, och den där klumpen jag hade i magen hela tiden då finns inte kvar.

Det finns både stora och små omständigheter och strategier som bidrar till att Peder håller balansen.

– Det där med att bli förälder bidrar förstås också. Innan dess fanns det tid och utrymme att rikta blicken inåt, men när man har barn är man aldrig den viktigaste längre. Och barn är så presens dessutom, med en här-och-nu-förmåga som smittar av sig. 

– Jag har bra strategier. Jag har till och med gjort det där – och det vet jag inte om det är vetenskapligt belagt – att om man ler så lurar man kroppen att tro att man mår bra. Om jag fick se en bild på hur jag ser ut när jag sitter där någon gång med det där forcerade fake-leendet skulle jag nog bli livrädd, skrattar Peder och visar upp sin bästa Jokern-imitation.

– Det är så komiskt att jag börjar skratta på riktigt. Det får bli nästa skivomslag!

– Men visst, fortfarande kan det vara rörigt ibland. På turné till exempel, inför spelningar. Eftersom jag är väldigt nervös inför spelningar så kan jag ibland blanda ihop den nervositeten med en oro över att vara på väg tillbaka in i den där gamla ångesten.

Covered in Dreams behandlar det temat.

– Jag hade som en idé om att det skulle finnas en öppenhet i den texten. Talar han till en vän eller talar han till ett barn? Jag har människor i min närhet som har de mest briljanta hjärnorna, de mest oväntade idéerna och sätten att se på saker. Men de kanske saknar sådant som krävs idag. De har inte entreprenörskapet, de har inte de vassa armbågarna, det har inte drivet. Det är som svarta lådor i flygplan, där det händer massor, men vi öppnar dem aldrig, vi får aldrig veta om allt det där som händer i deras huvuden. Den låten är en uppmaning till mig själv och till andra att fråga, att släppa fram, att låta blomstra.

”Even when you say that you don’t matter – I am here to tell you that you matter.” Det är mäktigt stärkande, och jag tänker att det kommer att fungera som självmedicinering för hopp och jagstärkande för människor. 

– I live-sammanhang finns en omedelbarhet i transaktionen mellan mig och den som lyssnar – man spelar så bra man kan och får en reaktion tillbaka. Det är egentligen ganska primitivt. Men när man är i kompositionsfas eller produktionsfas är man verkligen i en bubbla och gör musik för sig själv. När man då får vittnesmål om att musiken lever och är viktig i människors liv – folk som berättar att musiken hjälpt dem i svåra stunder, på en begravning, under en förlossning… Det är ganska omskakande, och en av de största komplimangerna.

All Future (Sony) släpps den 11 oktober. Den 10 oktober firar Deportees albumsläppet med en releasefest på Södra Teatern. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Karla-Therese Kjellvander bildar duo med den nya bekantskapen Mikael Peterson finns inte tillstymmelse till kompromiss vare i texter eller i musikaliskt engagemang. Hon må vara uttalat icketroende medan han är djupt religiös, men att han vill använda sin musik till att besjunga sin tro på och kärlek till Jesus är inte så udda i den sortens stilla välskrivna americana som är deras gemensamma musikaliska uttryck.

Mikael Peterson har en trygg intimitet i sin röst och Karla-Therese Kjellvander sjunger mjukare än förr, på grund av en elakartad halsinfektion som hade kunnat ställa till permanenta skador men tacksamt nog istället kom att bidra till musikens intimitet. När det är som allra vackrast ligger deras duetter nära hur Daniel Lanois kunde låta tillsammans med Emmylou Harris (nej jag överdriver inte), och rösterna klingar så perfekt intill varandra att man nära nog kan bli religiös enbart av den skönheten.

På samma sätt finns det en förtröstan i texterna – fulla av den där sortens varma och kärleksfulla religiositet som i offentligheten alltmer fått ge vika för en fördömande, bevakande, hämmande och konfrontativ religiositet – och kompletterat med exakta detaljer som ett milt såg-solo i The KC Moansoch assistans av Karla-Therese exman Christian Kjellvander har Here Be Wolves gjort ett album som borde nå långt utanför de redan troendes americanaförsamling.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Där Anna Ternheim befinner sig handlar musikskapandet om att förfina sitt uttryck och att vidga ramarna. Inga tvära lappkast, inga omvälvande revolutioner – lyssnaren känner igen sig och den uppmärksamme har möjlighet att identifiera hur en ny influens, en ny inspelningsplats eller en samarbetspartner har satt sina spår, eller var i skapandet förbättringsfokus legat den här gången.

Med sin snirkliga melodi och framför allt de flerstämmiga tagningarna av Anna Ternheims röst bär ilskna Every Time We Fall (och i någon mån This Is the One) spår av att hon ägnat mycket uppmärksamhet åt Crosby Stills Nash & Young. Att Björn Yttling har mer än ett finger med i den låten märks också, precis somi You Belong with Me, som med återhållen suggestiv rytm och smart avskalat sound hade kunnat vara en Peter Bjorn & John-produktion.

Det är den nu inte. Skivan är inspelad i Los Angeles och producerad av Thom Monahan, och i lokalt förankrade Remember This finns albumets potentiellt största hit. Med stora ringade gitarrer finns drag av Eagles och senare Don Henley, eller till och med av Tom Pettys soloalbum. Det är soldränkt slickad västkustpop när den är som bäst.

Anna Ternheim berättar att hennes fokus den här gången handlade om hennes röst och hur hon använde den. Det är tydligast i de mjukaste stunderna, som i Oh Mary, i gripande You Walk Your Own Way och mest av allt i vackra Stars där det finns ögonblick då hon genom att tillåta sin röst att låta svag sjunger starkare än någonsin.

Utvecklingen är logisk och konsekvent, och innebär att Anna Ternheims sjunde studioskiva är en av hennes bästa. Hur skulle det kunna vara något annat?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att jämföra med hans senaste album är svårt, ty Ty Segall envisas med att släppa åtminstone ett varannan månad, i olika konstellationer och med olika stilar. Men det har faktiskt gått hela 18 månader sedan Freedom’s Goblin, hans senaste album i eget namn, och det är nog mot den skivan snarare än något av hans många samarbeten därefter som man behöver snegla i ljuset av First Taste.

Om Freedom’s Goblin var ett extrovert album men en fantastiska mäktiga låtar i en uppsjö kontrasterande stilar är First Taste avsevärt mer enhetligt. Istället för att ständigt överrumpla lyssnaren bygger han här på ett målmedvetet sätt en mäktig ljudvägg av psykedelisk rock. Inledande Taste väller fram som en lavaflod där det bästa av Cream, Jane’s Addiction och Rocket from the Crypt smälts ned till en obeveklig massa av smarta riff, stämsång, groove och blås, och från det avstampet skruvar han han kontinuerligt upp värmen, bland annat med korta andrenalinhöjande instrumentaler som When I Met My Parents Pt. 1.

De där patenterade riffen – lika mycket Scott Gorham som Eddie Hazel – återkommer förstås ofta, men den här gången faktiskt inte alltid på gitarr, som Ty Segall den här gången delvis ersatt med fuzzbas och stora fräsande synthar.

Med något undantag, som det Beach Boys-inspirerat acapella-verket Ice Plants, är arrangemangen stora – ibland nästan överlastade med tjocka lager av gitarrer och trummor, effekter, blås och keyboards. För att inte tala om det översta lagret av koto, bouzouki och mandolin. På några ställen, som i Radio, skapar de ambitiösa arrangemangen nästan raga-dimensioner, men Ty Segall räddar förstås situationen innan det helt slår över i flum och levererar istället I Sing Them, ett Soundtrack of Our Lives- liknande frihetsanthem om att låta håret växa, att hitta sin egen röst och sjunga sina egna sånger.

På några ställen växer håret lite för långt, och Ty Segall låter långa låtar improviseras iväg till något som ligger för nära frijazz för att det ska vara bekvämt. Mest för att visa att han gör vad han vill, förmodligen, men den sortens longörer är vad som skiljer geniets främsta mästerverk – som just förra årets Freedom’s Goblin – från hans visserligen aldrig mindre än strålande mellanplattor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden