Patrik Forshage har ätit middag med Jakob Hellman och pratat om det svåra andra albumet.

Jakob Hellman är sen. Givetvis. Det är en onsdag under en av de där veckorna i höstas när vi lite till mans trodde att det var okej att ses fysiskt igen, och jag sitter ensam vid bordet på restaurangen där vi ska ses och börjar oroa mig. Har han fått kalla fötter? Är det ytterligare ett av alla de falsklarm vi upplevt när vi under mer än 30 år tjatat på honom att återuppta musikkarriären?

Nejdå, nu är det nya tider för Jakob Hellman. Ett missförstånd om mötesplats har uppstått, och snart kommer han rusande. Han kränger av sig sig jacka och avslöjar en vintage t-shirt med MTV, måhända en artefakt från tiden när journalisterna senast stod i kö för att tala med honom om hans nya musik.

Betydelsen av hans enda album Och stora havet från tidigt 1989 går inte att överskatta, varken slagkraften när skivan släpptes eller den outsläckliga livskraft skivan haft sedan dess. I min relation till Jakob Hellman är jag som alla andra i hans egen ålder, och som rätt många yngre också. För 31 år sedan hade jag en period när jag envist spelade vinylsingeln Tåg varje morgon innan jag gick till mitt jobb, och alla mina barn präglades på Vara vänner sedan innan de kunde formulera någon invändning mot det. Under åren har jag i mina värsta plattitydromantiska stunder citerat Du är allt jag vill ha för min hustru så många gånger att hon mest gäspar när jag kommer dragandes med den igen. Sådär som man gör. Jakob Hellmans enda album är ständigt levande, och har varit det i mer än tre decennier.

Alltså var det lite nervöst att inför intervjun lyssna på hans kommande andra album, Äntligen borta.
— Ja, det kan jag förstå, svarar Jakob Hellman avvaktande, och avstår mitt erbjudande om ett glas vin till förmån för en Coca Cola.

Men omedelbart känner man igen sig. I de smarta popmelodierna, i det distinkta gitarrpopsoundet, i allvarsamma och intelligenta texter på slak lina mellan vardag och poesi, och inte minst i Jakob Hellmans särpräglade sångstil, som PO Tidholm elegant beskrev i en recension i Dagens Nyheter. ”Hans brutna syntax, rösten som far upp och ned i oktaverna, den nervösa andningen och rättframma känsligheten”. Och till det ett ordvirkande så elegant att man jublar och blir stum om vartannat. Oron ersätts av lättnad och lycka när det snabbt står klart hur oerhört bra hans nya album är. 

— Vad fint att du tyckte det, ler Jakob Hellman och lutar sig tillbaka. Härom dagen lyssnade jag på den i färdigt skick själv för första gången. Jag lyssnade tillsammans med min fru, hon hade inte heller hört den i färdigt skick och var också lite nervös. Hon vet att jag är så petig, och törs nästan inte tycka saker för att då vet hon att jag blir på dåligt humör hela dagen. Om hon tycker fel saker.

— Men nu när vi lyssnade tillsammans blev det… jättefint, faktiskt. Vi hade inte planerat det utan bara satt där, och det blev bra. När jag lyssnar annars blir det lätt så att jag hakar upp mig på de grejor jag tycker att jag har gjort fel, men nu kunde jag känna att… till övervägande del så är det någonting bra, det här.

Vilket helhetsintryck fick du?
— Jag upptäckte sammanhang – röda trådar – mellan låtar som jag inte hade tänkt på innan. Det visade sig att det finns en sorts tema i skivan. Det är ju på ett sätt spretigt, och det är skönt att lyssna på en låt i taget, i bilen eller så. Men den är också sammanhållen i känslan, och lite välpolerad.

När jag läser om Och stora havet framstår just det som en konfliktfråga mellan dig och den skivans producent Danne Sundqvist. Han ville ha mer välpolerat och du ville ha mer oputsat, förstod jag det som?
— Det var inte så farligt. Det var vissa låtar som vi tyckte olika om. Då ville ju jag vara rebell. Jag tyckte väl framför allt att Vara vänner var lite mesig. Men det var egentligen petitesser, det handlade om en virveltrumma och en elgitarr, men jag ville ju också att den skulle märkas och synas och spelas på radio. Jag är glad att han fick igenom det, på samma sätt som Mange fick igenom sina idéer den här gången. Eller Kitok, då.

Kitok. Eller Mange. Egentligen heter han Magnus Ekelund, och han är Jakob Hellmans vapendragare och närmaste i samarbetet med Äntligen borta. Han är drygt 20 år yngre än Jakob, och var från början ett troget lokalt fan hemma i Jokkmokk. På hans tidiga rap-singlar bidrog Jakob Hellman, kanske mer med uppmärksamheten kring sitt namn än musikaliskt, och sedan dess har de följts åt på den steniga färd som varit Jakob Hellmans undertidenkarriär.

Numera kan Kitoks betydelse inte överdrivas, i motivationshöjande, i arbetsmoral, i låtval, i inspelningsdisciplin och i ljud. Till och med Jakob Hellmans till synes modesta dryckesvanor kan härledas till Kitok. När Jakob Hellman överväger dryckesalternativ till den ankrilette han beställt till förrätt och den torsk han valt till varmrätt är vinlistan inget han ägnar en tanke. Kitoks rekommendationer har gjort avtryck, och Jakob beställer en fyra gin till maten.
— Jag har upptäckt att det är gott med gin. Det är nyttigt med vit sprit också.

Det är Kitok som har producerat Äntligen borta, tillsammans med Jonathan Lundberg.
— Som till exempel psalmen som är med på skivan, I denna ljuva sommartid. Det var inte min idé. Jag har spelat den live ibland, och Kitok säger att den gjort stort intryck. ”Spela in den, så får vi se”, menade han. Jag förstod inte varför den skulle vara med, men nu tycker jag om den. Den ger en annan bild.

Hur mycket är skivan ett gemensamt verk?
— Ganska mycket. Produktionen, arrangemangen med bandet – Jonathan har gjort mycket. Låtarna i harmoni med texterna är mina, men även där har de haft förslag i vissa låtar. ”Gör den här kortare”, sa någon av dem. ”Är du inte klok, det vill jag ju inte göra”, svarade jag. Men så försökte jag och så funkade det. Det blev ju lättare, dessutom, jag slapp skriva en massa text!

Haha! Du är lat!
— Javisst! Så är det!

Bygger du texter likadant nu som för 31 år sedan? Jag minns hur jag föll pladask för fraser ur dina låtar då, och fortfarande citerar jag fraser om natten och månen.
— Jomen den är fin. Jag hittade den i någon affär för ett tag sedan, på en liten sån där bricka som man sätter upp på väggen, med snirkliga bokstäver: ”Natten är vacker, och månen är full, och du är som natten och jag är som månen”. Producerad i Kina.

— Jag vill att texterna ska funka på båda sätten, att man ska få en bild av hela låten och tycka att det verkar vettigt. Men också att fraserna i sig innehåller allt hela tiden. Man vill befinna sig i en stämning under en låt.

I sin musik och sina texter låter Jakob Hellman passionerad, lika mycket idag som han gjorde med Och stora havet. I sitt sätt att tala om sin musik och om sina texter är han mycket långsammare, eftertänksam och mindre distinkt. Men minst lika passionerad.
— Jag känner mig så, idag.

Men det är inte alltid så?
— Oftast blir jag på dåligt humör när det inte är så. Då känns det meningslöst. Det är det jobb som jag håller på med, det är en stor del av mitt liv. Ibland känns det ju löjligt att jobba med att skriva låtar om sig själv, och om sitt liv. När man redan har hittat en partner, då blir det någon sorts parningsdans ut i tomma luften. Men när man känner sig som jag gör nu, glad och stolt, då känns det som jag har lyckats göra något annat av det. Jag har abstraherat det, till att vara i en känsla som är viktig för mig.

Nu är Jakob Hellman mycket allvarlig.
— Jag skojar med döden på skivan, det är centralt. Ner i min mörka grav, det är ett sätt att säga att.. livet segrar! Eller bara att, jag är inte rädd för döden! Det temat upptäckte jag när jag lyssnade på skivan. Eller… det visste jag väl, på sätt och vis, men när jag lyssnade blev det ännu tydligare, att det är genomgående.

Trots att låtarna är skrivna över tid, invänder jag, och Jakob Hellman tvekar länge.
— Ja. Just det. Men det hänger väl lite på låtvalet, det finns ju en massa fler låtar som inte är med på skivan. De är väl utvalda av något skäl.

Den där spännande popkänslan från debuten finns kvar på Äntligen borta. Texterna har samma sorts tydlighet kanske, men också den där tolkningsbarheten från förr som gör att jag kan tillämpa dem på min egen tillvaro. 
— Jag vill inte förminska livet i mina texter. Det är ju fantastiskt och stort. Och med låttexter är det så lätt att lägga krokben för det och sjunga om något litet och meningslöst. ”Varför pratar du om det? Nu? Gå någon annanstans och prata om det, någon annan gång, det är i vägen”. När jag skriver låttexter vill jag inte vara i vägen, då blir jag störd själv. Jag vill upprätthålla en känsla.

Sedan ett år räknar Jakob Hellman Mallorca och staden Palma som sitt hem. Hans fru är präst i Svenska kyrkan där, och hans barn går i svenskspråkig skola.
— Men kyrkan stängde tillfälligt i mars, för att det inte kom något folk. Det var fullständigt utegångsförbud, helt och hållet, och då stannade vi några veckor i lägenheten. Vi fick inte gå ut med soporna ens, på en vecka eller två. Nu är Svenska kyrkan i Palma igång igen, men inte som vanligt.

I videoklipp från kyrkan på YouTube syns Jakob Hellman spela barnvisor tillsammans med sin fru. Hur är det med hans egen gudstro?
— Jag kan liksom inte bestämma mig. Jag är ju inte präst, för att om man är det måste man ju bestämma sig. Det har inte varit svårt för min fru, hon har med sig sin tro sedan hon var liten. Men jag har aldrig satt ord på det på det sättet, jag har aldrig känt att jag behöver det. Kanske någon period i ungdomen, när jag funderade på om jag trodde eller inte. Fortfarande kan jag väl fundera på det ibland, när jag tar nattvarden eller så, men mycket mindre än förut. För att jag har förstått mer av kyrkan – där är man välkomnad utan att behöva ha bestämt sig.

Jakob Hellman smakar på orden som sammanfattar hans upplevelse av kyrkan.
— Tillit. Förtröstan. Så känner jag. På det sättet känner jag mig mer troende än förut. Jag litar på att jag inte kan fixa allting, men jag gör det som jag kan, och sedan får jag lägga resten hos en annan instans. Det är väl Gud, isåfall. Det kan vara så att det fungerar intuitivt inuti mig när jag har tillit, att det är inte bara jag själv och mina dumma tankar som ska lösa allt, vi får väl hjälpas åt lite. Dra åt rätt håll, göra så gott man.

Gud finns med i flera texter på Jakob Hellmans nya skiva. I psalmen förstås, men också i Måste va lycklig nu där han ber Gud om tålamod.
— Jag är inte så rädd för att använda Gud. När jag känner att det är så jag ska sjunga, då får jag ju lov att följa med det. Det är väl inte upp till mig att ta ställning till om Gud finns eller inte. Han finns väl oberoende av vad jag tycker. Om han finns. Det går inte att ifrågasätta hela tiden, med någon slags förnuft som faktiskt fungerar lite sämre än förmågan att känna. Det är ju lite skämtsamt också, ”O store Gud, ge mig tålamod”. Men man behöver verkligen tålamod när man inte har kontakt med någon slags känsla, för att inte bli helt kall och cynisk.

Ska vi prata lite om elefanten i rummet? Den där utnämningen av Och stora havet som Sveriges bästa album genom tiderna i Nöjesguiden 1997.
— Ja, det trodde man väl aldrig att det skulle ta skruv på det sättet som det gjorde. Det är ju tacksamt för mig kommersiellt, fortfarande.

Jakob Hellman har flera gånger förklarat bort den där utnämningen som ett statistiskt felslut.
— Jag tänker lite matematiskt. Om jag har gjort en enda skiva, och om man överhuvudtaget har med mig i beräkningen blir det den skivan man tänker på. För dem som har gjort flera skivor sprids ju rösterna mellan 20 skivor. Matematiken gjorde att jag fick förstaplatsen, men det är ju väldigt fint att över huvud taget vara med i matchen, det räcker gott.

Var den utnämningen en av de saker som hämmade dig?
— Hm. Jag tror inte det. Nä, det var nog helt andra grejer. Att jag inte ville synas. Att jag inte ville sjunga om mig själv. Jag hade fått känslan av att jag behövde vara utelämnande, och det ville jag inte vara. Ett tag ville jag inte alls vara i blickfånget – ”titta inte på mig, titta på låtarna”. Nu har jag landat i att jag kan vara utelämnande om jag vill, men att jag inte behöver.

Hade det kunnat gå fel och stanna av, som det gjort många gånger under drygt tre decennier sedan förra albumet, undrar jag, och Jakob Hellman svarar med brutal ärlighet.
— Ja, hade det inte varit för att Så mycket bättre kom in i bilden så hade det kunnat avstanna. Då hade vi inte haft en deadline från skivbolaget mitt i sommaren, för att kunna leverera material. Då hade vi kunnat hamna i att ”vi gör klart det i höst”, och så hade vi skjutit upp igen. Då hade risken varit att jag hade tröttnat på låtarna, som det varit en del förut. Jag är ju expert på att dra mig ur och att skjuta upp saker.

När man läser intervjuer från decennierna – från turnén efter debuten, från Kalasturnén 1999, från dina spelningar 2016 – har det alltid varit snack om en ny förestående skiva.
— Jag har nog trott på det själv. Det är inte så att jag bara dragit en vals.

I samband med Jakob Hellmans spelningar hösten 2019 verkade till och med media ha givit upp.
— Jag tror att de tänkt att det inte är någon idé att fråga, det spelar ingen roll vad jag svarar eftersom jag har sagt sådär så många gånger. Men hade jag inte gjort en skiva nu så kanske det bara hade blivit för mycket.

Redan för ett par år sedan var Jakob Hellman i legendariska Hansa-studion i Berlin, där bland andra David Bowie, Iggy Pop och Depeche Mode gjort några av sina viktigaste skivor. Idag ägs studion av den välmeriterade göteborgaren Michael Ilbert.
— Han och jag hade faktiskt försökt göra en rockskiva ihop direkt efter och stora havet, faktiskt. Men det blev inget, jag ville inte. Han påminde mig om att på den tiden gjorde jag inte färdigt något, jag bara kom med nya halvfärdiga låtar hela tiden. Men nu när vi prövade igen kände jag att det var en skön känsla med mina låtar. Måste va lycklig nu gjorde jag där, och spelade in i en första version. Det var roligt, för första gången på länge. Känslan att få förverkliga idéer, istället för känslan att ”lämna mig ifred”.

Att en artist som så tydligt begärt att få bli lämnad ifred skulle delta i Så mycket bättre i TV4 var kanske en ännu större högoddsare än att han skulle göra ett nytt album.
– Det var väl allt hallå kring turnén förra hösten. De tyckte kanske att ”han verkar vara…pigg”, så de ringde. Annars hade de väl varit oroliga, jag kanske inte verkar vara att lita på.

Och du var inte svårövertalad?
— Nej, jag tackade ja direkt. Det låg i luften. De hade skickat ut någon trevare förut, och då var jag inte intresserad. Nu passade det bra.

Han berättar med stor entusiasm om inspelningen av programmen.
— Jag trodde inte att hemlighetsmakeriet angående vem som gör en tolkning av vem var så stort i verkligheten, men det var det. Men det gick ju att lista ut vetenskapligt vem som skulle sjunga. Man visste ju att just den där låten måste ju komma, och kunde räkna vilka som hade sjungit ett antal låtar och dra slutsatser genom att kolla runt bordet och se varför inte den personen dricker vin som alla andra. ”Det måste vara den låten, och det måste vara du eller möjligen du som ska göra den”.

Hela TV-situationen handlar ju annars om att skapa starka känslomässiga reaktioner.
— Man blir verkligen uppfylld. Jag är ganska känslosam, och i synnerhet när jag blir pressad genom att gå upp tidigt och kommer i säng sent, och sitta och dricka och hålla på med aktiviteter som att fäktas och sånt. Då blir man ju helt färdig, då räcker det att visa en bild på någons mamma så börjar man gråta.

—

Den 8 januari släpps Äntligen borta (Universal) och om tiderna så vill kommer Jakob Hellman att turnera till hösten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att uppleva artister som har hittat sitt unika uttryck, och som med den plattformen vågar röra sig över genregränser och i sin egen utvecklingslinje – det är en ynnest. Thomas Jonsson är en av de artisterna. Som ung americana-uttolkare och med mellannamnet Denver gjorde han spröd countryanstruken visa, och som I’m Kingfisher har han alltmer lagt alla genrebegränsande countryaccessoarer åt sidan till förmån för ett allt naknare och personligare tilltal.

Med The Past Has Begun sluter han cirklarna. När Thomas Jonsson är helt trygg i vem han är och vad han vill finns inte längre anledning att hålla undan för de där americanadimensionerna som han några år varit tvungen att sortera bort för att landa i sitt eget, lika lite som det finns anledning att accentuera dem. De är helt enkelt en del av Thomas Jonssons person, musik och mjuka röst.

Ibland är det så sprött och flyktigt att man vill omfamna och hålla i melodin så att den inte blåser bort bland höstlöven, som i inledande Pocket Soul, men lika bekvämt rör sig Thomas Jonsson i riktning mot kraftfullare stunder som Is Nature Really That Cruel? med suggestiv elektrisk soulgitarr.

Mess Minus Soul är en fantastisk folksång som hade kunnat tränga sig in i den kanon av Paul Simon-, Leonard Cohen- och Phil Ochs-melodier vi bär med oss i det kollektiva medvetandet sedan 50 år. Samarbeten med Vilma Flood, Ella Blixt och Slowgold bidrar med extra melodifokus och med nyanserande röster intill fint använda detaljer som munspel, stråkinpass eller en ensam vemodig klarinett i oändligt vackra The Biggest Blow.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Mycket kan den brittiska musikpubliken tåla. Men vid en känslosam manlig popsångare i kort klänning, trosor och stayups – hur bra musik han än hade att erbjuda – där gick gränsen. Istället för de hyllningar han var värd uppmanade brittisk musikpress för 21 år sedan publiken att spotta och kasta flaskor på Kevin Rowland, och publiken var inte sen att följa den uppmaningen. 21 år senare är situationen en annan och Kevin Rowlands kärleksförklaring blir äntligen besvarad.

Redan på de första triumferande manifestationer som var Dexys Midnight Runners första singlar visade Kevin Rowland att han inte var någon vanlig brittisk popartist på jakt efter listplaceringar och Smash Hits-uppslag. Debutalbumet Searching For The Young Soul Rebels från 1980 inleds med att han rattar runt bland radiokanalerna och avfärdar allt han hör, Specials, Sex Pistols, Deep Purple – ”Oh, for God’s sake, burn it down” – till förmån för författare som George Bernard Shaw. Samuel Beckett, Eugene O’Neill, och Lawrence Stern.

Förutom de litterära förebilderna erbjöd han tillsammans med sitt gatugäng den mest gedigna feta soul som gick att åstadkomma. Big Jim Paterson med sin trombon stod i täten för en fet blåssektion, och den fullständigt knockande soulpop som bandet manade fram – inspirerad lika mycket av lokala uttolkare som Geno Washington som av Otis Redding – kom att bli norm för band under decennier. Fråga Moneybrother som erkänner influensen på en sekund. Fråga Love Antell och Florence Valentin som förnekar det trots att de ertappats med stöldgodset i varenda kroppsöppning. Fråga Känn ingen sorg för mig Göteborg.

För Kevin Rowland var alltid stilen centra – kläderna, banduniformen – och senare inkarnationer av bandet byttes boxarkängor och scarves mot snickarbyxor när Come On Eileen toppade listorna, och därefter preppystil och elegant kostym. Men Dexys Midnight Runners sprack, och efter en relativt oinspirerad solodebut tog drogerna över Kevin Rowlands liv i flera år, ända fram till nittonhundratalets sista år.

Från den just då hetaste skivetiketten som existerade, Creation, slogs 1999 på de största trummorna för att annonsera Kevin Rowlands återkomst. Han hade gått tillbaka till sin uppväxt och fångat de låtar som format honom i passionerade tolkningar med blås, stråkar och gospelkörer. Förväntningarna var upptrissade. Tills de första pressbilderna presenterades, där Kevin Rowland uppträdde i klänning och blottade underkläder som britpopens samtida homofoba lad-kultur omedelbart fördömde som med vad som avsågs som nedlåtande omdömen om feminint och gay. Musiken? Den uppmärksammades inte alls.

När vi pratar om saken på telefon låter Kevin Rowland fortfarande både förvånad och ledsen, 21 år efter skivans ursprungliga release. För honom var det så enkelt. Musiken på My Beauty var fylld av hans passion och skönhet. Han ville förmedla samma sak med sitt utseende.

– Jag blev väldigt förvånad över reaktionen, faktiskt. Jag trodde väl att det skulle få några att höja på ögonbrynen, men jag anade inte. Det var en chock. En del av det som skrevs i tidningarna då hade ansetts vara hatbrott idag. Det var en kille som skrev en kolumn i NME – jag tror att det var NME – och han skrev om mig att ”nästa gång den här killen uppträder – kasta grejer på honom”. Så skrev han. Jag gick till polisstationen i Brighton, där jag bodde då, och ville göra en anmälan. Men polisen var inte intresserad – ”vi har annat att ägna oss åt”.

Den vita klänningen som Kevin Rowland stoltserade med var hans egen design, lika elegant som vilken annan av de klädval som hade varit så viktigt för honom i Dexys Midnight Runners, och fortsatt vara det under tvåtusentalet och fram till idag.

– Tack, det var vänligt. Bless you.

Men den brittiska pressen ville verkligen skapa en annan innebörd.

– Vad tänker du att de försökte tolka det som? Var det homofobi som låg bakom de reaktionerna tror du?

Så verkar det onekligen. Följde du allt som skrevs?

– Det gjorde jag. Tyvärr. Jag önskar att jag inte hade gjort det. Och jag önskar att jag inte hade låtit det påverka mig så mycket. Det påverkade mig.

Fanns det några andra röster i media som ville berätta en mindre fördomsfull historia?

– Gay Times ville intervjua mig, men jag visste inte riktigt. Flera månader senare mötte jag den journalisten, och han berättade att han hade velat berätta just om de homofoba reaktionerna på hur jag var klädd. Men det var nog den enda som hade ett annat perspektiv.

Nu har My Beauty äntligen släppts på nytt, och när den för första gången finns att tillgå på vinyl är förstås upplagan pressad i stilenlig rosafärgad vinyl.

– Jag såg My Beauty som en pånyttfödelse. Då önskade jag att det inte hade funnits några tidigare skivor med mitt namn på. Jag kunde inte kännas vid några av de skivor jag hade gjort med Dexys Midnight Runners på 80-talet, eller mitt första soloalbum. Jag kände mig som någon helt ny. När jag blev drogfri, återhämtade mig och började betrakta mig själv kändes det som att jag var en ny människa. Jag kunde inte relatera till det förflutna över huvud taget. Det kändes konstigt när folk ville prata med mig om gammal musik, för det kändes som att det var någon helt annan människa som varit inblandad i det.

My Beauty är uppbyggd av ett säreget urval covers från Kevin Rowlands barndom och ungdom – ofta låtar som ansetts väldigt mainstream i sina original.

– Under ett par år innan hade jag återvänt till de sångerna, och jag lyssnade på dem hela tiden. Så plötsligt fick jag idén, som från klar himmel – ah, jag behöver sjunga de här sångerna, det är mitt nästa drag. Så jag skrev ned en lista, den var klar direkt. Det var bara en enda låt som jag hade tänkt på som inte kom med på albumet. Behind the Painted Smile, av Isley Brothers, den borde kommit med.

De har allihop blivit Kevin Rowlands egna, några genom ganska kraftiga omarbetningar, men andra bara genom hans sätt att erövra dem.

– Jag försökte verkligen, tillsammans med Jim Paterson, att göra dem till våra egna. Det kändes som att vi lyckades, till 100 procent, och jag väldigt nöjd med det. Vi slavade över alla beslut och alla detaljer, och när den var klar kändes det som att vi verkligen åstadkommit vad vi ville.

George Bensons The Greatest Love of All är bedövande vacker, och väldigt personlig, och sin vana trogen för Kevin Rowland långa talade resonemang på flera ställen på albumet. I Rag Doll förklarar han att den vackra kören sjunger ”för dig”. Vem talade han med då?

– Ett barn. Jag talar med ett barn.

Är det barnet du själv?

– Ja, jag antar det. Ja.

Det är samma trösterika och ömsinta tonfall i You’ll Never Walk Alone.

– Just det. Det var så jag tänkte när jag spelade in. Jag hade med mig bilder in i studion, för att få mig att fokusera rätt. Bilder på mig själv, när jag var barn. Jag hade med olika saker för varje låt, ett foto, ett klädesplagg. Något som skulle påminna mig om vad jag försökte komma över, eller vem jag sjöng för.

Vad hade du med dig för din tolkning av Squeeze-låten Labelled with Love?

– Jag hade inte med mig kokain, det är ett som är säkert. Det hade jag lämnat bakom mig. Jag vet inte om jag behövde något för att berätta om mitt missbruk i just den. Det var enkelt för mig att föreställa mig hur mitt ansikte såg ut under de åren, när jag tittade mig i spegeln och blev skräckslagen över mitt utseende. Jag kan minnas det till och med nu.

Innan My Beauty hade Kevin Rowland prövat andra vägar för att ta sig ur det missbruket. Under en period gick han till exempel med i en religiös kult.

– Det var en lättnad från vad jag hade hållit på med – att ta kokain, att förlora mitt hem, Jag hade så stora behov, jag var verkligen i trubbel. Jag var verkligen helt vilse när jag stötte ihop med den sekten, och under de nio månader jag stannade hos dem mådde jag bra. De var rena, med skinande ansikten, klädda i vitt och med celibat som livsval. Själv kände jag mig så smutsig på insidan, så jag antar att det faktiskt hjälpte mig att komma i kontakt med dem. De sa att världen skulle gå under inom ett par år, och att jag behövde ta tag i mitt liv. Men… till slut förstod jag att de inte kunde lösa mina problem, och jag kunde inte leva upp till det som de förväntade sig av mig. Jag gav ett löfte om celibat, men jag kunde inte leva upp till det.

På den nya återutgåvan av My Beauty finns äntligen den tolkning av Bruce Springsteens Thunder Road som abrupt lyftes bort precis innan skivan släpptes 1999.

– När jag bestämde mig för att göra den, ett år innan skivan skulle släppas, gjorde jag en demo med mina textförändringar för att skicka till Bruce Springsteen för godkännande. Ändrar man något enstaka ord behövs inget sådant tillstånd, men om man som jag skriver om texter så krävs det. Jag har stor respekt för sången i original, men jag ville göra min egen version av den, och om den ska bli sann och äkta för mig var jag tvungen att ändra texten. Så jag bad mitt skivbolag ta kontakt med hans för att låta honom höra, och sedan glömde jag bort saken.

– Men när det började bli dags kom jag på det och frågade om vi hade fått svar, och då svarade mitt skivbolag att ”oj, sorry, vi glömde posta det”. Då blev det bråttom, och istället för min inspelning skickades ett fax med enbart texten, och vi behövde svar inom 24 timmar. Naturligtvis sa de nej. De säger alltid nej. Jag hade också sagt nej om någon kom och ville ändra mina texter utan att förklara varför.

– Men den här gången, 20 år senare, gjorde jag om det. Jag skickade min inspelning av Thunder Road till Bruce Springsteen, och skrev ett brev där jag förklarade varför jag ville göra den så. Några veckor senare fick vi hans godkännande. Inga problem alls. Så de där skriverierna för tjugo år sedan om att Bruce Springsteen inte gillade den och sa nej, de stämmer inte.

Det var inte den enda myten om My Beauty som fått fäste.

– Det känns lite konstigt. När vi började prata mindes jag inget av det, men medan vi pratar kommer det tillbaka. Det känns faktiskt lite trösterikt, jag har velat tala om det, och försöka peta hål på en del av myterna. Jag har velat ställa tillrätta, så att folk lyssnar på skivan den här gången. I Sverige var väl folk ändå lite mer öppensinnade?

Det skrevs gott om positiva recensioner här iallafall, bland annat i Nöjesguiden.

– Wow. Wow. Helt olikt vad som hände i Storbritannien.

En av myterna är att skivan sålde i totalt 200 exemplar när den först släpptes.

– Men det var nog 20 000, enligt Alan McGee på skivbolaget.

Om det hade varit 200 hade kanske ingen vågat satsa på en återutgåva.

– Det är sant. Och nu verkar återutgåvan vara slutsåld.

De feminina sidor som Kevin Rowland hade velat utforska hos sig själv blev snabbt undanträngda igen.

– Jag tappade kontakten med den sidan hos mig själv efter My Beauty, som en följd av reaktionerna. Det var så många människor som sa att jag var galen, så jag började tro dem. Jag odlade skägg och började gå i denim och tunga boots. Jag förstod inte då att det var en reaktion på det som hände, men det var nog vad det var.

Först nu, tjugo år senare, konstaterar Kevin Rowland att han har nyligen börjat kunnat knyta an till sin feminina sida igen.

– Jag vet inte vad som hänt. Jag har börjat med tao – en uråldrig kinesisk tradition – sedan två år, och med utgångspunkt i det har jag blivit nyfiken på min femininitet igen. Vi har just tagit nya sådana bilder, faktiskt, som kan ta fram sådana dimensioner mer.

I den nygjorda videon till Rag Doll är den unga pojken som iklädd elegant svart klänning mimartill texten ingen mindre än Kevin Rowlands eget barnbarn Roo.

Du måste vara stolt!

– Väldigt! Han har klätt sig så sedan han var 12 eller 13. Det är inte en så stor sak längre. Förändringen är massiv.

Återutgåvan av My Beauty (Cherry Red/Border) finns ute nu, men det är bråttom innan alla exemplar har gått. Missa inte den skönheten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2020)

Att improvisationerna tillsammans med Tonbruket på Doom Country tidigare i år har gjort djupa avtryck hos Christian Kjellvander är uppenbart. Liksom i det samarbetet ger Christian Kjellvander sångerna utrymme att etablera sig och utvecklas över lång tid, ofta mer än sju minuter. Därmed finns gott om utrymme för små improviserade finesser och utsvävningar, och särskilt Per Nordmark på trummor försitter inte sådana tillfällen.

Men även om Christian Kjellvander låter sångerna ta omvägar och förirra sig ut i både tempoväxlingar och instrumentala utsvävningar – i No Grace hugger till exempel en taggig elgitarr vars like inte hörts i Kjellvanders närhet sedan Loosegoats tidiga EP-skivor – rör det sig här till skillnad från då om gediget frammejslade traditionella sånger. Kombinationen av två så olika musikaliska hantverksmodeller – det diciplinerade och det frisinnade – är minst sagt mäktigt, och förstärks än mer av ett lyriskt djup.

Han kombinerar americanagenrens etablerade bildspråk – ”whiskey in the daytime” – med ett innerligt personligt tilltal av kärlek och vardag. Religionen som metafor är ett återkommande tema, men han är pragmatisk i de religiösa grubblerier som präglar Process of Pyoneers. ”If one God fails go find another”, funderar han, och hittar Gud i såväl en rock’n’roll-gitarr som i övergripande idéer.

Christian Kjellvander om någon har dessutom en röst som ger auktoritet åt sådana resonemang. Sedan årtionden har han en av landets allra starkaste sångröster, och det är om möjligt ännu starkare nu när Christian Kjellvanders omfång i ett och samma andetag omfamnar en spännvidd från djupaste kraftfulla baryton till bräcklig och sprucken utandning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2020)

Härom veckan släppte de ett nytt album, Torsson. Sol och måne är bandets nionde studioalbumet i ordningen, för den som håller räkningen, och med den där säregna kombinationen av traditionell folkparksrock och dramatiska vardagstexter som har präglat bandet ända sedan de först stod på scen hemma i Lund 1976. Före sommaren kom dessutom en inbunden lyrikvolym med bandets samlade texter, Torsson – texter 1979-2020. Det finns alltså många anledningar att be det fjärde bäste bandet i Lund berätta om några av de mest centrala låtarna i deras vid det här laget ganska omfattande katalog.

Klippans centrum

Från samlingsalbumet Svensk Pop (Svenska Popfabriken 1979)

Bo Åkerström: – Denna text kom till en natt i ett lyhört studentrum på Norra Fäladen i Lund. Torsson hade bildats något år tidigare. Vi hade mest spelat covers, och det hade precis gått upp för oss att vi kanske kunde skriva egna låtar och egna texter.

– Eftersom det var jag som sjöng så blev det min uppgift att få ihop några originallåtar till nästa repetition. Jag tänkte listigt att gör man en låt som Kansas City på svenska så skulle det inte behövas så många rader för att få ihop till en hel låt.

– Texten blev inspirerad av verkligheten på så sätt att den beskriver hur jag fick ta mig till Studio Bombadill i Klippan med tåg. Det fanns två sätt, med byte i Hässleholm eller i Åstorp. Åstorp gick snabbare så det blev oftast den vägen.

– När vi spelade in den något halvår senare behöll vi Wilbert Harrisons shuffle-lunk. Jag spelade elgitarrkomp med trioler för att det skulle låta som pianoklinket i originalet.

– Låten blev ganska ofta spelad och ett slags signum för bandet de första åren. Förmodligen för att Torsson då sades komma från Klippan. Vi spelar fortfarande Klippans Centrum på de flesta konserter.

ELMIA-Jordbruksutställning

Debutsingel Gå Mot Strömmen/ELMIA-Jordbruksutställning (Kloaak 1979), och nyinspelad version på debutalbumet Att kunna men inte vilja (Svenska Popfabriken 1980)

Bo Åkerström: – Detta var nog den första låten jag skrev från scratch. Jag satte mig ner med penna och ett tomt pappersark och började fundera. Hur gör dom stora låtskrivarna? Det visste jag naturligtvis inte, men mitt bestämda intryck var att många berättade om sin ungdom.

– Sagt och gjort, jag skrev ihop en text om ett av mina första sommarjobb. Jag hade verkligen stått i en glasskiosk på ELMIA tillsammans med min kompis Claes. Det hade blivit pannkaka av alltihop första dan när elektriciteten till frysboxen försvann efter ett kabelbrott ute på gräsmattan och glassen smälte.

– Melodin och ackorden kom till efter ett invecklat teoretiskt resonemang som jag senare också använde till låten Tivoli – att växla mellan ackord som normalt inte hör ihop men som har en gemensam ton, i detta fallet A, F och Fiss-moll. Låten har också ett udda grepp i refrängen: man sjunger tvåochsextifem tre gånger omväxlande till ackorden A/C, C/A och A/C. Jag lyssnade nyligen på originalinspelningen och hörde till min förvåning att där sjunger jag tvåochsextifem 4 gånger, varje gång till A/C. Vi måste alltså ha kommit på det udda greppet senare, kanske efter att ha spelat låten live ett tag. Någon gång har jag försökt förklara detta för publiken under en konsert. Jag tror inte någon förstod vad jag pratade om.

Det spelades bättre boll

Från debutalbumet Att kunna men inte vilja (Svenska Popfabriken 1980)

Bo Åkerström: – När Hans Dalén och jag skrev den här texten kunde jag inte mycket om fotboll. Hasse hade bättre koll än jag så jag hade ändå inga betänkligheter att göra en låt på det temat. Jag visste i alla fall att J-Södra hade en ärkerival i Grimsås i Division 1 Södra på 60-talet. Jag hade ju vuxit upp i Jönköping och vi bodde nära Stadsparksvallen där köerna ringlade förbi vid matchdags.

– Vi hade en klar bild av melodi och upplägg med vers och refränger. Introt hade Hasse klart, det var taget från en låt av den gamle countrynestorn Ernest Tubb. Storyn bara rann ur oss, vi levererade snabbt varsin vers och varannan rad på refrängen. Det tog oss max en halvtimme i min lilla lägenhet i Lund att göra färdigt låten och efteråt gick vi till Grifo Grill och åt rödspätta med remouladsås och varsin öl. När vi spelade in den i Klippan gick det ungefär lika lätt, det var som om den spelade sig själv.

– Vi blev inte särskilt förvånade när det blev den mest spelade låten från vårt debutalbum, Att kunna men inte vilja. Dels handlar den om fotboll, vilket verkar vara ett oslagbart sätt att nå ut, och dels är det något självklart med hela låten. Det är fortfarande en låt vi så gott som alltid spelar på konserterna och faktiskt än i dag en av dom allra roligaste att spela.

Assar höll ett tal

Från debutalbumet Att kunna men inte vilja (Svenska Popfabriken 1980)

Bo Åkerström: – En av mina egna favoritlåtar. Den sågs med en viss skepsis när jag först presenterade den för bandet. Den ansågs både för långsam och för lång. Man ska veta att i Klippan runt 1980 var det enbart snabb uppkäftig pubrock, typ Ramones, som gällde. Den fick i alla fall vara med på debutalbumet mest för att, tror jag, det behövdes fler låtar för att bli en komplett skiva.

– Texten är förstås påhittad men skulle mycket väl ha kunnat vara sann, och hämtad från min egen uppväxt. Familjen åkte ofta till en vän till min mamma i Simrishamn som hette tant Barbro. Tant Barbro skulle ha kunnat ställa till med just ett sådant kalas som beskrivs i låten. Assar är påhittad men min morbror Bertil höll gärna tal vid släktsammankomster.

– I början av bandets karriär, 80- och 90-talen, spelade vi mest för en stökig, berusad och stående publik och då använde vi Assar höll ett tal som ”partykiller”. Det betydde att vi la den sist bland extranummerna för att få publiken att gå, förhoppningsvis uttråkade av låten. Det brukade fungera.

– Jag gillar låten på grund av dess enkelhet men som ändå tycks nå fram till publiken när vi spelar den live nuförtiden. Man kan se det på de koncentrerade ansiktsuttrycken. Den är också en plattform för fina soloprestationer av bandets instrumentalister, tidigare Christer Lundahl och numera Michael och Thomas.

Öresundstwist

Från En rökare i krysset (Svenska Popfabriken 1984)

Bo Åkerström: – Refrängen i låten var tänkt att låta som något av Rod Stewart och Faces. En handfull män skulle sjunga unisont, dvs inga stämmor, inte för fint. När vi spelade in sången fanns det inte tillräckligt med folk i studion för refrängsången så vi bad några killar från gänget som alltid brukade sitta och hänga utanför att komma in och sjunga med. Det blev rätt stämning tyckte vi då även om det blev många omtagningar för att få dom att förstå att dom inte skulle sjunga på uppsvenska.

– Christer Lundahl och jag reste till Helsingborg för att spela in autentiska ljud på en portabel kassettbandspelare. Det var raspiga högtalare inifrån färjan och inbromsande godståg när färjan la till mot kajen.

– Texten skrev jag en ledig dag i Tidaholm. Jag hade följt med min fru dit och hade några timmar över på eftermiddagen medan hon jobbade. Vi bodde på ett pensionat i centrala Tidaholm – som förresten blev förebild till Ett litet hotell några år senare – där värdinnan bad oss köpa ut på Systembolaget. Hon var alltid själv iakttagen av ett par systrar som bodde ovanför Systemet och styrde skvallret i staden. Det var onödigt att ge dom mer bränsle, tyckte värdinnan.

– Vi spelade låten ganska ofta som sistalåt på 90-och 00-talen. Det är perfekt att använda utrymmet mellan dom två avslutande refrängerna till att tacka publiken och presentera bandet.

Rim och reson

Från Islands Of Hawaii (Rim & Reson 1995)

Bo Åkerström: – Detta är en shuffle-låt precis som Klippans Centrum. Shuffle-beatet kan ibland göra så att låtar får ett härligt sväng. Nackdelen är att shuffle kan uppfattas som lite barnsligt och gammaldags. En shuffle-låt riskerar att inte tas riktigt på allvar.

– Ibland tror jag att det är på grund av shuffle-låtarna som Torsson ibland ses som ett humorband som spelar en föråldrad typ av musik. Det finns en knapp i moderna inspelningsprogram på datorn med vilken man kan ställa in olika grader av shuffle. Den använder jag ibland när jag gör mina demos men aktar mig så det inte blir för mycket. Lite sväng kan bli bra, men för mycket shuffle blir vulgärt på nåt sätt.

– Texten i Rim och reson bygger på ett minne jag har av att min pappa tog ut hela familjen på Esso-restaurangen en gång när jag var i 10-årsåldern. Det var en riktig högtidsstund eftersom vi aldrig annars gick på restaurang. Det där med flipperspel i entrén kommer inte från min barndom utan härrör snarare från dom restauranger och kaféer jag stötte på under min Klippan-period.

– Vi spelar låten ganska ofta på våra konserter. Det är framför allt Michaels förtjänst, så fort han kom med i Torsson drev han igenom att vi skulle spela låten live.

Rolf Ren 

Singel (Svenska Pop Fabriken 1988)

Bo Åkerström: – Jag skrev Rolf Ren i slutet på 80-talet och skickade en brusig kassettbandsdemo till ett skivbolag i Stockholm. Ett bolag i kretsen runt Stickan Andersson, Tomas Ledin och andra storheter i musikbranschen på den tiden hade gått ut med en allmän förfrågan om original-jullåtar till en kommande samlingsskiva. Det gick förstås inte så bra, dom hörde aldrig av sig och jag vet fortfarande inte om dom fick bandet.

– Det var första gånger jag skrev en låt i badkaret. Jag gör det fortfarande ibland.

– Vi fick vårt första barn på 80-talet och det blev mycket Disney på TV. Låten är inspirerad av en Disney-film om Långben där bakgrundsmusiken var en låt som växlade mellan moll och dur. I Rolf Ren går verserna i moll och refrängerna plus ett mellanparti i dur.

– När vi spelade in låten i studion var bandet på ovanligt gott humör. Anders Möller hade lånats in från Buckaroos och levererade ett härligt avslappnat och lekfullt pianospel. Anders signades därefter upp som ny medlem i Torsson.

– Vi gav först ut Rolf Ren som julsingel. Det blev inte någon hit men jag hörde den ändå strax innan jul som bakgrundsmusik på ICA fast inspelad av ett dansband, möjligen Lasse-Stefanz.

Hej, kontinent!

Singel (Amalthea 1992)

Thomas HoIst: – Det finns många sätt som en låt kan bli till på. Ibland finns det en färdig sådan, men av någon anledning vill låtskrivaren göra om någon del. Så var det när Hej kontinent kom till. Hasse Dalén hade skrivit en låt om att färdas på väg 108 genom Skåne, för många ett obegripligt tema för en låt men så har det aldrig fungerat i Torsson.

– Men det fanns ett problem. Hasse hade använt Route 66, välkänd amerikansk rocklåt, som underlag till melodin och tyckte nu att det blev aningen krystat. Så jag fick uppdraget att modifiera en smula. Just då vill jag minnas att jag lyssnade mycket på så kallad tex-mexrock, vilket ledde till jag ville göra ett försök att få musiken dithän. Anders Möller, vår klaviaturist, var också bra på dragspel och gillade samma typ av musik så det var lätt att övertala honom att göra solot på dragspel – en nyhet i Torssons repertoar. Låten spelades in och vi blev alla nöjda, jag har för mig att det är Bo som slår an några toner på en leksaksxylofon i början.

– En rolig parentes är att när jag en tid senare hälsade på mina föräldrar skulle det spelas Bingolotto, de hade förberett med bricka till mig också. När programmet avrundades spelades en sista låt och det var… Hej kontinent. Framförd av dansbandet Wizex. Jag minns att Leif ”Loket” Olsson såg aningen butter ut där han svävade omkring på dansgolvet. Jag kastade mig på luren, ringde Hasse och sa åt honom att sätta på TV:n. Efteråt ringde vi upp igen, skrattade gott och kom överens om att spendera STIM-pengarna på öl i Lund. Det räckte nog inte till så många öl, men ändå.

En tung missbrukare

Från Det fjärde bästa bandet i Lund (Borderline/Rim & Reson 2007)

Bo Åkerström: – En tung missbrukare ligger på albumet Det fjärde bästa bandet i Lund. Vi värvade Michael Sellers som gitarrist till inspelningarna av det albumet eftersom Thomas Holst tidigt förklarade att han skulle få dåligt med tid. Dessutom hade Göran Engström, bandets dåvarande klaviaturspelare, precis slutat.

– Michael tog från början kommando rent musikaliskt vilket vi andra var tacksamma för. Min demo till En tung missbrukare var inspelad i shuffle-tempo men Michael föreslog att vi skulle spela rakt tempo. Jag hade också tänkt mig en luftig, halv-akustisk låt men i Michaels händer blev det en råbarkad rock-låt. Vi var alla var mycket nöjda med resultatet.

– När jag skrev låten var jag inspirerad av den engelska 70-talsartisten Kevin Coyne både textmässigt och i harmoniuppbyggnaden. En tung missbrukare tillhör numera våra mest spelade live-låtar. Den är högljudd, snabb och gitarrtät utan att vara en bluestolva och sticker därför ut litegrann. Det gäller bara att inte lägga in den för tidigt i setet eftersom det kan vara svårt att följa upp den, menade vår förre trummis Sticky Bomb som höll En tung missbrukare högt.

Tre kusiner

Från Torsson (Gamlestans Grammofonbolag 2016)

Dan Persson: – Jag hade lovat Bo att skriva en låt till vår kommande 40-årsjubileumsplatta 2016. Jag drog rätt länge på det och gick och funderade på vad texten skulle handla om men kom inte på något bra. Så läste jag en artikel om Elton John och hans album Goodbye Yellow Brick Road och där dök namnet Nigel Olsson upp. Olsson var Eltons trummis under storhetstiden på 70- och 80-talet. Jag minns från den tiden att jag tyckte namnet var lite roligt, ett udda förnamn och svensk stavning på efternamnet. Så där fick jag något att börja spinna kring.

– Idén med tre kusiner är påhittad men inspirerad av min farfar Gerhard som hade släktingar som emigrerade tiII USA på 20-talet. Jag placerade handlingen i Provo i Utah, där över 80 procent är mormoner, och en av de skjutglada kusinerna blev just en sådan och det blev ett bra rim på ”mormon” och ”suttit för rån”.

– När jag skulle skriva musiken tänkte jag mig refrängen som den i Baby Ride Easy med Carlene Carter och Dave Edmunds, med fina moll- och durvändningar och två sångstämmor. Men jag lyckades inte få till det så jag gav texten till Bo och fick tillbaka en demo i form av en rak rocklåt med break och allt. Det fanns till och med sådan där hiccup-sång à la Buddy Holly på ett ställe i refrängen, men det föll bort sedan när vi repade in den med bandet. Kanske lika bra.

– Låten blev snabbt en publikfavorit och har nog varit med på alla konserter sedan dess.

Helgon och kriminell

Från Sol och måne, (Adore Music 2020)

Bo Åkerström: – Vi använde Helgon och kriminell som provlåt till det nya albumet Sol och måne. Vi hade bestämt att denna gången skulle vi först repa in låtarna, spela dom live, putsa på dom och färdigställa arrangemanget ordentligt innan vi spelade in dom i studion.

– Jag valde ut Helgon och kriminell och några till som särskilt lämpade för att prova det tillvägagångssättet. Det visade sig vara ett lyckat drag för låten flöt på redan på första repet. Munspelet använde jag i demon mest för att markera var solopartier skulle in men vi behöll det i slutändan. Texten är ett slags tankeexperiment där jag bara vill påpeka att om man tänker sig att nåt slags högre väsen styr och ställer här på jorden så måste det ju vara en dubbelnatur. En som både är god och ond. Både helgon och kriminell, alltså. Vi spelade den ett tiotal gånger live innan vi spelade in den och den verkade gå hem hos publiken. Det tog vi som ett slags klartecken för att spela in ett helt album.

Torssons nya album Sol och måne finns ute nu, liksom den stiligt inbundna samlingen låttexter Torsson – texter 1979-2020 (båda utgivna av Adore Music)

När Stry Terrarie från absolut ingenstans släpper ett andra studioalbum med Garbochock är det på många sätt en sensation. Bandets hittills enda album Ritual från 1980 är en av de mest intensivt brännande album som givits ut i landet, och ett av de fem album som kommit att definiera svensk postpunk (jodå, jag sneglar också åt ert håll TT-Reuter, Cortex, Brända Barn och Dom Dummaste), så ett nyutgiven Garbochock-album är en sensation i sig.

Observera dock nyutgivet, för nyinspelat är det definitivt inte. Uppenbart är det arkivmaterial från för länge sedan, någon gång inte alltför lång tid efter deras debut att döma av hur det låter, även om Stry väljer att vara mycket vag i sitt uppgiftslämnande. ”Har lite svårt att minnas när det är inspelat. Absolut originalsättning. Inspelat på en dag… det är jag säker på… och inga pålägg” – så svarar han när jag frågar efter information om vad vi hör.

Och egentligen har han förstås en poäng i det – fantastisk musik är fantastisk musik oberoende av när och var och hur den är ifrån, och En annan dag är full av fantastisk musik och tar ledigt sin plats intill Ritual. På sätt och vis – och nu kommer jag att svära i postpunkkyrkan – är den till och med bättre.

Låtmaterialet är inte unikt. Sex av skivans åtta låtar är dubblerade från debuten, och även de båda återstående nedärvda Besökarna-låtarna har hörts i Garbochockversioner förut, Chock som bonusspår på CD och Tågbangården av oss fanatiker på fanzinet Dr Kralls samlingskassett Eldbegängelse från 1981. Men på dessa studioouttakes är ljudet klarare och luftigare än på det mesta vi hört av Garbochock sedan tidigare, och det lyfter bandets främsta styrkor.

Ett av Garbochock starkaste signum var till exempel Anna Gustavssons täta orgel, som över det mäktiga muller som är rytmsektionens Jan Karlsson och Binkie Liljegren tillsammans med Mikael Vestergrens gitarr ger en kraftfull fyllighet som den svenska punkscenen dittills inte hört maken till.

Men Garbochocks avgörande faktor var förstås Stry Terrarie. Vare sig han spottar ut sig ord i ett intensivt rättframt punksammanhang som Chock eller vräker ur sig sin förvridna storstadspoesi i Ritual och Streberbarn är han en unik kraft i svenskt musikliv. Ett geni, ska Thåström ha sagt, och när Strys sång och texter på En annan dag knuffar sig mycket längre fram i ljudbilden än vi hört i Garbochock innan är det bara att återigen och med ännu större emfas upprepa ett sådant omdöme.

Ett geni, ständigt, i Kriminella Gitarrer, Besökarna och Stry & Stripparna, i Ebba Grön, Imperiet och Babylon Blues, och ibland även under de senaste 20 åren. Men aldrig större än i Garbochock, och aldrig förr lika tydligt framträdande som på En annan dag.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På skivomslaget sitter Adam Anderson och Theo Hutchcraft intill varandra och tittar stint in i kameran, precis som på de gjorde på omslaget till det fortfarande strålande debutalbumet Happinessför 10 år sedan. Men nu är tiderna svåra, och där unga Hurts var stiligt friserade ungdomar i vita skjortor är de idag långhåriga och okammade, skäggiga och ovårdade. Lite samma utveckling som Depeche Mode hade på 90-talet, utom att hos förebilderna märktes mörkret och förfallet också i allt mörkare och mer konfrontativ musik. Hos Hurts finns inte motsvarande musikaliska konsekvenser, och det är synd.

I sina bästa stunder, till exempel i singeln Voices och i Liar, arbetar Hurts upp samma nivå av hyperdramatisk och ibland rent bombastisk synthpop som de gjorde i början av sin existens, och stundom sedan dess. En gospelkör och sedan en ännu större kyrkokör till exempel känns ju lika naturlig i Hurts kontext som tidigare operasångare gjorde.

Men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt i sin helhet, och när det då och då smyger sig in försök att lägga in housepianon eller r’n’b-detaljer (eller som i Fraction bygger en hel låt på ett typiskt Timbaland-beat som Missy Elliott måste ha prioriterat bort för en sådär 20 år sedan) låter det inte som avsett uppdaterat utan bara glättigt, daterat och out-of-character. Motsatsen till deras yttre faktiskt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Fleet Foxes nya album är en skiva som mer än de flesta påverkats av det läge världen befinner sig i. Existensiella grubblerier har visserligen alltid varit en del av Robin Pecknolds essens, både musikaliskt och textmässigt, men här har covid-19 satt djupare spår än så.

Melodierna låg färdiga sedan länge, har Robin Pecknold berättat, men texterna kom först när han gav sig ut på långa ensamma bilturer på landsbygden under den ödsliga covid-19-våren 2020. Det bär spår inte bara i fågelkvitter mellan låtar – och för första gången sedan Benny Andersson känns sådant inte obekvämt påklistrade på skiva – det ger om möjligt också en ännu större Rousseau-karaktär på texterna, och ett ännu större ensamt vemod i de musikaliska stämningarna.

Den andra avgörande pandemieffekten på Shores är att inga Fleet Foxes-medlemmar utöver Pecknold kunnat delta i den organiska process som brukar känneteckna Fleet Foxes albumsessioner. Det är nu egentligen inte ett stort avsteg från hur Robin Pecknold brukar styra, domptera och dominera, försäkrar han, och vill understryka både att det i allt väsentligt är ett Fleet Foxes-album, inte ett soloalbum, och att alla i bandet kommer att vara med ordentligt igen när pandemin bara är förbi.

Istället tar han hjälp av dem som fanns till hands, bland andra Kevin Morby och Daniel Rossen, och om sanningen ska fram är det nog ingen annan än någon enstaka Fleet Foxes-medlem som kan höra skillnaden.

På samma sätt är Shore ett album som om möjligt är än mer explicit i sin presentation av Pecknolds musikaliska förebilder. Han namndroppar Arthur Lee i förbifarten och bjuder på en en lätt och rent av muntert popig Sunblind, för att uttala sin beundran för några för tidigt avlidna förebilder, som Judee Sill och Elliott Smith, och inte minst Richard Swift och David Berman.

En sample från en Pet Sounds-outtake utgör inledningen på Cradling Mother, Cradling Woman, och Robin Pecknolds egna vokalharmonier i For A Week or Two är så utsökta att Brian Wilson under sin peak hade varit galet stolt över dem.

I Young Man’s Game närmar sig vokalstämmorna snarare Grateful Deads Workingman’s Dead, men det är inte bara delikata stämarrangemang så får en förförd anmälare som undertecknad att kasta sig över de mest ikoniska namnet att jämföra Fleet Foxes med. För Shore är så full av tidlösa och vidunderliga melodier att den redan borde ha varit en klassiker sedan 50 år (och med största sannolikhet kommer att vara det om 50 år.

Skivan kan måhända framstå som enklare både i melodier och arrangemang jämfört med förra Crack-up, men det är en chimär. För det är den underliggande komplexitet i lättrallade Maetstranza som skapar de så vackra strukturerna, och som gör Shores så njutbar och spännande även vid en tionde och tolfte lyssning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Visst kan man argumentera för Isak Sundströms egenhet och unika konstnärsskap också i det han gör med Pascal, och ännu mer med Skriet. Men det är på sina album i eget namn som han verkligen tar sig både musikaliska och litterära friheter.

Liksom föregångarna är Antropofagernas rike en sammanhängande sångcykel som arbetar med musikaliska och textmässiga teman och svepande och alltid lätt chockerande ramhistorier. Den här gången tar han det flera steg längre i ambitions- och kostnadsnivå, och de ambitiösa orkestreringar han varit på väg mot tidigare slår ut i full blom. Så pass att han själv väljer att dela in albumet i två volymer, faktiskt, med helt olika musikalisk genrebeteckning.

Som genre för den första hälften av Antropofagernas rike använder I. B. Sundström ”new age ”, men det har mycket lite med termens traditionella betydelse att göra. Det rör sig snarare om stilla instrumentala orkesterverk, med mjuka träblåsnyanser och försiktigt klingande klockspel i stycken som Röd strand. Allteftersom kompletteras styckena med lika avancerade körkonstellationer (inklusive bland andra Iiris Viljanen och en barbershopkör) och med allt mer komplexa blåsvävnader i oroande Endless Summer.

Titlarna på de instrumentala styckena – som handlar om stränder och sand – binder ihop tematiken med utgåvans andra hälft, som hos de stora streamingtjänsterna benämns tillhöra genren”Surfa”. Ordets ändelse är inte den enda skillnaden från den mer etablerade genren ”surf”. Här är låtstrukturerna visserligen avsevärt mer konventionella än under utgåvans första hälft, men någon simpel surfpop är det förstås inte frågan om. Inledande Let’s Go Surfing (in the USA) är en långsam och vacker hymn där den stort orkestrerade melodin i olika faser bärs av en klassisk akustisk gitarr i nära samklang med en tvärflöjt, sedan av en mjuk psykedelisk elgitarr och ibland av ett milt mässande av låttiteln, som enda text.

Även Surf’s Up I och II lånar sina titlar från ett mer traditionellt surfband, och det går att iaktta tydliga referenser både till Brian Wilson i orkester- och körarrangemang och till Dennis Wilson i sol- och salvattenmjuka melodier. Men de inleds med maskingevärsljud, och medan surfarna surfar i solsken och vågor härjar skogsbränder i fonden ovanför strandbrynet.

Programförklaringen Antropofagerna sätter tonen för den här dystopiska fantasin, där en lika vilsamt orkestrerad melodi ligger till som förrädiskt lugnande grund för en text som börjar i kärleksfulla strandminnen, med detaljer av det ömsesidiga ätandet av… varandra. Skildringen av det antropofagiska samhällets växande och ätande fortsätter i Vågorna, och med sin karaktäristiskt bräckliga och vingliga röst iakttar I. B. Sundström sedan att ”vi är alla katastrofens barn”.

Antropofagernas rike avslutas med det mörkaste av budskap. Människor dödar allt dom älskar(sic!), konstaterar han med vänliga beskrivningar av en lång rad varianter på dödandet. Kören svarar med bekymmerslösa ”lalala, lalala”, och fångar essensen i I.B. Sundströms helt unika förmåga att kombinera den vackraste skönheten med det djupaste äcklet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På sitt förra album spretade Fantastic Negrito på ett nära nog hisnande sätt mellan klassisk funk, Led Zeppelin-bombasm och gospel. Den här gången har han släppt alla kvarvarande förtöjningar.
Inledande How Long är i grunden en blueslåt, men brister raskt ut i Prince-falsettsång, sedan fet Hammond och därefter freakad Eddie Hazel-gitarr, och innan den tar slut behöver till och med ett litet operaparti hinnas med. Redan efter en sådan albuminledning är lyssnaren fullständigt utmattad, och så fortsätter skivan med gospel blandad med p-funk och budget-rap, med Hendrix-utsvävningar och smart soul i ett högintensivt virrvarr av eklektiska infall.

Det måste vara fantastiskt kul för Xavier Dphrepaulezzes, som Fantastic Negrito heter egentligen, att så hämningslöst kasta sig mellan genres och uttryck. Men för att få med sig lyssnarna skulle han verkligen behöva fokusera, åtminstone någon gång.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden