Det Stora Monstret har höga förväntningar på sina lyssnare. Det inledande titelspåret på hans första album sedan 2018 är sex och en halv krävande minut lång och växlar såväl i tempo och dynamik som i lyriskt ton. Det är mäktigt och dramatiskt, till och med ”bombastiskt” tillstår han själv i pressreleasen, och texten går från komplexa metaforer för samtiden till konkreta skildringar av kontrasten mellan dem som sippar drinkar i solstolen vid medelhavet och de i i flytvästar och flottar som drunknar ute i vattnet. Men trots åthävorna har hans förväntningar på lyssnarens uppmärksamhet och allvarsbenägenhet alla förutsättningar att förverkligas.

På sitt tredje och mycket personliga album som Det Stora Monstret spelar Jacob Johansson en stor del av instrumenten själv. Men han förstår också att nyttja Fläskkvartetten för mäktiga stråkarrangemang som vi ända sedan Imperiet lärt oss gifter sig perfekt med mullrande syntar och musikalisk dov allvarsamhet och dramatik. Det låter inte alls som den folkpop med progressiva ambitioner som Det Stora Monstret ägnat sig åt förr. Idag är hans musik snarare som en vuxnare fortsättning på Kent, för en Kentgeneration som hunnit köpa bostadsrätt i Midsommarkransen, få sina första kallelser till föräldramöten i barnens skola, och börjat fastna i relationens vardagstristess.

”Vi stirrar oss blinda framför serier som aldrig tar slut”, konstaterar han i Glider isär, och separationen kryper obönhörligen närmre. ”Kommer inte framåt längre, jag har fastnat i mitt facebookflöde”, suckar han, men trots sådana vardagskonkreta detaljer förblir lyrikens mörker till stora delar abstrakta stämningar för lyssnaren. Här finns visserligen explicita hjärnspöken, tvångssyndrom och gravsättningar, och det är tydligt att arbetet med skivan var ett sätt att bearbeta sorg, rädslor, separation och andra förluster för Jacob Johansson. Men det skrivs inte på plakat som trycks upp i lyssnarens ansikte. ”Vi gjorde oss illa på våra goda intentioner, briljanta idéer blev till stora explosioner”, sjunger han i i Göra något, men liksom texternas bakomliggande tragedier mullrar explosionerna mer hotfullt och vagt på avstånd.

När Jacob Johansson i avslutande Säga Hur sammanfattar situationen med att han inte är”gjord för dessa dar” citerar han (sannolikt inte omedvetet) en av sin hemstads mest välkända lyriktjuvar. Men Jacob Johansson behöver varken sno, låna eller hänga andra i hasorna. Han har ett helt personligt tilltal musikaliskt och lyriskt, och det gör att det är lätt att vilja lyssna på honom, igen och igen.

Kontrasten är fullständig. Ty Segall brukar ju vara den som röjer. Med Micael Cronin i bandet finns det inga kraftfullare fuzzdränkta gitarrexcesser på den här sidan Blue Öyster Cult och tidiga Funkadelic. Det brukar dra iväg i gitarrsolon, det brukar crowdsurfas, det brukar tinnitustestas.

Men inte ikväll. Ikväll har han inget band, inga staplar av förstärkare, inga elektriska instrument. Ensam på en naken scen och klädd precis som sin publik, i svarta jeans och den sortens lite för stora coola tischa som bäraren är väldigt nöjd med – skivetiketten Vertigo, i Ty Segalls fall – står han och plirar mot ljuset från några spotlights. Hans enda sällskap på scenen är hans svårstämda gamla akustiska gitarr och en rökmaskin (som han bestämt betackar sig för efter bara en halv låt).

Ty Segall live brukar vara en orgie i utlevelse, men ikväll handlar allt om inlevelse. Och om sångerna.

Särskilt eftersom Ty Segall med akustisk gitarr är allt annat än din ordinäre lägereldstrubadur som rättframt hamrar vispopackord. Några gånger skojar han och spelar ett fragment från en gammal Nirvana- eller Neil Young-dänga, och så flinar han belåtet och återvänder till sitt eget. Precis som när han spelar elektriskt är han ständigt sökande efter dynamik, och det gör att han ibland spelar så tyst att det knappt hörs alls och ibland raka motsatsen, att han skiftar tempo och intensitet, att han knäpper på gitarrträet och på mikrofonen och att han får frenetiska utbrott.

Hans snabbt växande låtkatalog rymmer ju oändliga möjligheter i massor av riktningar, men ikväll är det sammanhållet i stil oberoende av varifrån låtarna är hämtade och hur de låtit i studio. Det går att ana påverkan från Ty Segalls husgud Marc Bolans unga akustiska hippieår, och även om det finns psykedeliska och kraftfulla anslag gör Ty Segall det hela tiden på ett stilla och finstämt sätt.

Den nakna kontexten och intimiteten – och måhända allsångstendenserna som flera gånger uppstår spontant – gör något med Ty Segalls humör. Han kommer närmare. Han ler.

– Den här handlar om min fru, introducerar han fina Queen Lullabye. Många av mina låtar handlar om henne. Jag brukar inte berätta vad mina låtar handlar om, men den här handlar om henne.

Nej, han brukar inte vara så utlämnande, och i sanningens namn är det väl inga stora sensationer han avslöjar den här kvällen heller. ”There’s a problem in my brain” upprepar han i spretiga You’re the Doctor, och fastslår sedan att den sången handlar om honom själv.

Ordinarie set avslutas med favoriten Orange Color Queen, och sedan krävs inte mycket övertalning innan Ty Segall kommer inlommande för två extranummer. När han så avslutar definitivt med fina My Lady’s on Fire kan han ta några steg tillbaka och låta publiken runda av sången på egen hand. För även om det brukar vara den explosiva utlevelsen som slår emot oss på en Ty Segall-konsert så är essensen alltid hans innerliga låtar och unika genialitet. Det låter sig översättas även till ett så avskalat format som ikväll.

Efter förra årets utmärkta Glue verkar I’m Kingfisher vara på väg i en ny riktning inför nästa album. Lite förskräckt och mycket nyfiken sträcker jag ut handen till Thomas Jonsson för ledsagande.

Vad är det du säger, är du på väg bort från den där fina jazztonen från Glue?

— Jag tror både jag och Carl Edlom, som jag brukar spela in med, fungerar lite på samma sätt. Vi behöver blankt papper-känsla, och om jag får prata för oss båda krävs startsträcka och ångesttröskel för att det ska ta fart på riktigt. Glue var en ren lyx att jobba med, den kändes dyr hela vägen. Grunderna, musikerna, ända ner till layout och mastring. Men det är väl ändå så att man blir påmind om det man inte gjorde, och det är där man vill dyka ner.

Hur uppstår ett sådant behov, att söka sig mot nya musikaliska uttryck istället för att fortsätta på den inslagna vägen?

— Nu hamnar väl det mesta jag spelat in i något snarlikt ändå, jag är ingen Bowie. Men liksom, en dag som jag kommer på något nytt är inte dagen jag dör.

Nu släpper du varma och fina Suspension of Disbelief på splitsingel med Mour på andra sidan, som ett första smakprov på den nya nyansen.

— Det är en lite trevande nyans, men ett mellansteg mellan Glue och nästa album helt klart. Den har något mörkvarmt och sjuttiotalsmjukrockigt som jag vill åt. Christian på Famn ger ut splitsingeln och den är verkligen svinfin. Han har tagit omslagsbilden, gjort illustrationer och tänkt ut allt, genomskinlig grå vinyl. Har gillat Armin som är Mour länge, men faktiskt inte hört live förut.

Hur kan man höra den ? 

— Genom att köpa vinylsingeln, den här låten kommer inte upp på streamingtjänsterna. Singeln är gjord i hundra ex, och jag hoppas såklart att den tar slut och är borta för alltid direkt. Men högst troligt ligger den på merchbordet på mina kommande spelningar. Och kommer finnas till beställning via skivbolaget.

Och så blir det ett nytt album sedan?

— Får jag till ett som är bättre än det förra, absolut. Det brukar alltid dröja längre än vad man tror, men vi är på väg.

Det finns med andra ord flera goda skäl att bege sig till Dåndimpen i Malmö för att se I’m Kingfisher och Mour på lördag den 17 augusti, eller den 27 september på Bakgården i Karlstad med Sam Florian. 

Att debutanter har svårt att frigöra sig från sina influenser måste vi ha förståelse för, och i tider som dessa kan förstås ett The Smiths-surrogat från Chicago vara mer smakligt än det sluttande plan som originalets ledare befinner sig på. Men inte bara i titelspåret och I Wanna Die in the Suburbs går det till överdrift med utstuderade plagiat av både Morrissey och Marr.

Sannolikt är det ändå The Smiths-härmandet som får Rough Trade att utse albumet till månadens skiva, för de är avsevärt smakligare än flera storvulna stadiumsyntiga stunder som We Were Never Alive – inklusive bassolo(!). Kanske är det sångaren Wes Leavins nära relation till inte särskilt återhållsamma Baz Luhrmann som speglas där, men även det myntet har två sidor. För sångarens engagemang i Elvisfilmen har också medfört frisk rockabilly som You Are Only Made of Dreams, och när han använder sitt omfattande röstregister och i stilla Always Be Fine tangerar crooners som Richard Hawley och Magnus Carlson, eller som i Eddie My Love rentav närapå Roy Orbison, är det riktigt bra.

Under fyra säsonger mellan 2007 och 2011 var det amerikanska Nickelodeon-barnshowen Yo Gabba Gabba inte bara de yngstas favoritprogram. Lite äldre hipsters lockades kanske inte i första hand av dockfigurerna som lockade, utan den ständiga strömmen av den samtida musikscenens alla viktiga artister som stod i kö för att sjunga underfundigt vänliga gooddaysunshine-sånger med programmets dockor.

Där trängdes The Roots, Killers, MGMT, George Clinton, Money Mark, Biz Markie, och givetvis Devo, vars Mark Mothersbaugh är den musikaliska hjärnan bakom konceptet. Till och med svenska I’m from Barcelona och Peter, Bjorn & John syntes i showen, och när den gick i graven var det i sanning en förlust av gigantiska proportioner, för barn, för hipsters och för indiescenen.

Men i augusti 2024 är serien tillbaka, nu på Apple+, och mer än att ändelsen -Land tillfogats titeln är inget förändrat. Fortfarande är dockorna Muno, Foofa, Brobee, Toodee och Plex huvudpersonerna, och som under seriens storhetstid rymmer varje avsnitt en musikalisk gäst av rang. Även nu lägger alla gäster bort sina eventuella pretentioner för ett direkt och rättframt tilltal, utan att för den skull kompromissa med sina respektive musikaliska uttryck.

I Sverige har Bröderna Lindgren med sitt uppbåd gästsångare visat att det är ett framgångsrecept. Barn vill inte ha smurfhits, barn vill ha sånger och musiker som tar barn på allvar både i musik och i texter. Aldrig underskattande men gärna infantilt, aldrig korkat men gärna fånigt.

”Time to get silly”, sjunger Lucius, och det hade kunnat vara en programförklaring som samtliga medverkande skriver under på. Kurt Vile utnämner till och med sig själv till King Silly (”First you gotta WANT to be silly”). Lika kul, men mindre explicit fåniga, är The Linda Lindas på ett strålande humör, liksom japanska MIYAVI som påminner om hur viktigt det är att dricka vatten med powerpopslammer i punktempo. Reggie Watts och mer överraskande Big Daddy Kane lägger bort all attityd för att lära dockorna och tittarna att human-beatboxa i det återkommande inslaget The Beat of the Day.

Att så gott som alla låtar är runt 90-sekundersstrecket i längd är inte alls en nackdel, tvärtom innebär det att Thundercat löjligt svängiga soulhit The Orange Cat’s Special Time Outdoor ger mäktig mersmak. Detsamma gäller Anderson. Paak som gör fet funk som berättar hur vi hänger ihop allihop, människor, djur och växter, liksom Ty Segall som falsett-groovy påminner om att även djuren blir trötta och vill sova.

Det här är sensommarens bästa humörhöjare, och vare sig du har något litet barn att använda som alibi eller inte mår du bra både av att bänka dig framför seriens 10 avsnitt och ännu mer att lyssna på soundtracket. Yo Gabba GabbaLand! Dags att vara fånig, igen! 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(

Grace Jones. En diva, i ordets mest positiva bemärkelse. Ju äldre hon blir desto mer skiter hon i förväntningarna, unnar sig allt och har precis så kul som hon vill. 

I Rosendals trädgårdar inleder hon med en mäktig Nightclubbing, och sedan tappar hon och hennes band inte för en sekund sina tunga reggae- och funkrytmer, fortfarande lika djupt mullrande och distinkta i My Jamaican Guy, Libertango och Private Life som när hon spelade in dem med Sly & Robbie i Nassau-studion för mer än 40 år sedan. 

Och då hinner hon ändå med oräkneliga byten av kläder och framför allt huvudbonader – numera oftast på scenen direkt framför publiken. Hon verkar förtjust fnissigt berusad när hon flörtar ohämmat med publiken, (”You know, I’ve had a lot of Sweden in me! A lot!) och när hon äntligen får vinglaset hon frågat efter sveper hon det i en klunk. 

I Demolition Man slår hon sönder ett par cymbaler, och sedan behöver hon komma närmare publiken. På väg nerför några trappsteg tar hon det säkra före det osäkra – klackarna är decimeterhöga – och kryper istället för att gå. Och lyckas göra det både värdigt och oerhört underhållande!

Efter en låååång Pull Up to the Bumper-tur i fotografdiket framför scenen – på en stackars roddares axlar och saligt och intimt hälsande på sin publik – klättrar hon tillbaka upp på scenen och sparkar äntligen av sig sina högklackade skor för den obligatoriska rockring-finalen. Slave to the Rhythm är en nästan 20 minuter lång avslutning, där Grace Jones sjunger, presenterar bandet ingående, bjuder upp hela sitt crew att dansa på scenen. Hela tiden med en gigantisk rockring snurrande på höfterna, utan minsta incident. 

Likt en kvinnlig Iggy Pop har Grace Jones vid 78 års ålder nått ett stadie där hon med ålderns, låtkatalogens och publikkärlekens rätt gör vad fan hon vill. Må hon fortsätta med det i många år till.

Egentligen heter han Ásgeir Trausti Einarsson, men det är tydligen för krångligt för den stora värld som, liksom Nöjesguiden, snabbt är på väg att falla för den unge isländska sångaren med de vackra melodierna och den osannolika livshistorien. Kalla honom Ásgeir, rätt och slätt.

– Jag fick min första gitarr när jag var sex år, började träna på att spela klassiskt när jag var sju och när jag var nio började jag skriva egna låtar.

Det fanns inte så mycket annat att ägna sig åt i den lilla byn Laugarbakki på nordvästra Island, dit hans föräldrar flyttat för att få jobb i byskolan. Totalt bor där 50 invånare, uppskattar Ásgeir, ”de flesta pensionärer”. Hela familjen ägnade sig åt musik, och en av hans fem äldre bröder blev en förebild och vägvisare.

– Þorsteinn var 14 år äldre, och när han kom hem spelade vi hela tiden. Han kan allt, jazz, klassiskt, rock, och han skrev låtar och spelade in. Han har reggaebandet Hjálmar som är väldigt känt på Island.

Lika viktig blev Gudmundir, som var musiklärare från grannsamhället och kom för att undervisa de tolv barnen i byns skola.

– Han var också idrottslärare, och vi fick en väldigt stark relation. Han tränade mig både på gitarr och i spjutkastning tills jag var 18.

Idrotten var under perioder till och med viktigare än musiken för Ásgeir. Som 17-åring ingick han i Islands trupp i junior-VM i Tjeckien. Men ungefär samtidigt blev Ásgeirs låtskrivande mer seriöst, även om ambitionen att nå ut fortfarande inte sträckte sig längre än till familj och de närmsta vännerna.

– Särskilt pappa insisterade på att jag skulle göra något mer, men jag vet inte. Jag var väl för upptagen med sport och skola och så. Eller för rädd, kanske.

När tränaren Gudmundir 2009 fick höra Ásgeirs demo med fem låtar fanns ingen återvändo.

– Han sa att jag var tvungen att göra något med dem, så jag ringde en producent, Gudmundur Kristinn Kiddi Jonsson, som jag kände till från hans arbete med min brors band och frågade om han hade tid att lyssna.

Sedan var anden ur flaskan.

– Han ringde tillbaka nästa dag och sa att jag skulle komma till hans studio, och vi klickade. Vi prövade att spela en låt i taget, och strax hade jag tio låtar klara.

Det som fattades var texter.

– Jag hade mest texter med något sorts påhittat språk, improviserat nonsens som lät som engelska, men det var inte engelska. Det var musiken som intresserade mig. Men när det skulle bli en skiva bestämde vi att minst en låt måste vara på isländska.

Och givetvis fanns lösningen inom familjen.

– Min pappa hade skrivit en lyriksamling 1986, men när den var tryckt tyckte han inte att den var tillräckligt bra, så han gömde hela upplagan under sängen. Men min bror hittade dem och började använda dikterna som texter med sitt band, och det var en bra idé.

Så du gjorde samma sak?

– Nej, min bror hade redan använt de flesta. Men jag frågade min pappa om inte han skulle kunna skriva nya texter, och det gjorde han.

Fortfarande var Ásgeirs förväntningar obefintliga.

– Jag trodde väl att jag skulle sälja 2–300 exemplar av Dýrð í dauðaþögn till vänner. Men sedan gick det fort. Radion började spela låtar från skivan, fler och fler skivor såldes, allt snurrade fortare och fortare.

Nu har Ásgeirs debut slagit alla inhemska försäljningsrekord. Redan äger var tionde islänning skivan – alltså mer än 30 000 människor – och den säljer fortfarande bra. Men att turnera på Island blir lite begränsat.

– När jag hade spelat i Reykavik och i Kópavogur Islands näst största stad med 30 000 invånare ett antal gånger, och dessutom varit runt på alla andra ställen som kunde ordna en scen, var jag lite trött på det och ville komma bort från Island. Det första stället jag skickades till var Seattle, tillsammans med min gitarrist och kompis Julius. Vi var två killar som inte fattade någonting – Julius fick lov att skaffa pass eftersom han aldrig hade varit borta från Island innan. Jag vet fortfarande inte hur vi lyckades komma hem.

Det isländska språket begränsade dock de internationella möjligheterna, och det blev dags att förverkliga tankarna på att spela in In the Silence, den engelskspråkiga versionen av Dýrð í dauðaþögn. Då trädde nästa samarbetspartner in i bilden.

– En kompis berättade om John Grant, som hade flyttat till Island. Han spelade här och där, och jag började lyssna på hans musik och blev väldigt berörd. Jag tog kontakt, och det visade sig att han hade hört mina låtar på radio. Han är ett språkgeni, och fattade mycket av mina isländska texter, så vi bestämde att han skulle översätta dem.

Vad är det viktigaste du lärt dig av John Grant?

– Han är en ja-kille. Han kanske till och med säger ja till mer än han borde. Jag är motsatsen, men nu försöker jag hitta en bättre balans. Det är svårt, för jag är väldigt introvert och blyg som person, men nu försöker jag vara mer öppen för olika livserfarenheter. Man kan säga att John Grant lärt mig att vara lite mer en trevlig kille, helt enkelt. Och så önskar jag att jag kunde sjunga som han. 

In the Silence (One Little Indian/Playground) får sin fysiska release i dagarna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I december sammanfattar Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage som vanligt årets bästa skivor, nu med den ultimata spellistan.

Och strax därunder Sleaford Mods, The National (igen – de gjorde ju två strålande bra album i år!), Robert Forster, Wilco, Glen Matlock, Kjellvandertonbruket (ständigt denne Kjellvander), Kevin Drew, Bar Italia (igen – de hann ju också släppa två fina skivor under året), Hollie Cook (med ett dubalbum), The New Pornographers, Billy Nomates, Jason Isbell and the 400, Baxter Dury, Per Svensson (som ju också fanns med högre upp på listan i The Mannequins of Death), Those Pretty Wrongs, Feist, Unknown Mortal Orchestra, Steve Mason, The Hold Steady, Lemon Twigs, Ian Hunter, Micke Herrström, Easy Star All Stars samt Brian Eno & Fred Again.

Att vara ung (är att vara sorgsen.). Det är Umebandet The Perishers i sådan grad att deras mammor måste vara oroliga för sina söner. Ingen anledning att boka möten med kuratorn dock, Perishers använder sitt ångest på ett konstruktivt sätt – till att skapa näst intill sensationell musik. Ola Klüft sjunger osannolikt bra, och med ett lika svårmodigt som självsäkert scenutspel kommer han snabbt att etablera sig som en av landets mest karismatiska sångare. Fan vet om han inte är en hjärtekrossare dessutom, även om han i så gott som varje text beskriver att det istället är han som får sitt hjärta krossat. 

Men Perishers är inte bara Ola Klüft. Bandet är tight och entusiastiskt, om man nu kan använda det ordet i en så mörk omgivning. De lutar sig tungt mot de långsammare företrädarna för alt.country-traditionen, och samtidigt påminner deras popkänsla om House of Loves bästa dagar. Singeln My Home Town är en bitter uppgörelse med uppväxtorten och skivans absoluta pärla. Uppbyggd för maximal nackhårsresning, med en refräng lika klassisk som Neil Youngs allra bästa, fortsätter My Home Town att växa vid åttonde lyssningen. I jämförelse framstår vartenda Norrlandsband som någonsin skrivit en låt med just den titeln som mycket lokala angelägenheter. Men den är långtifrån ensam. Ganska länge har vi haft möjlighet att njuta av distinkta debutsingeln The Night, och när de har växt färdigt i lyssnarens öron kommer jublet över When I Wake Up Tomorrow och When I Fall att vara lika högt. 

På något ställe blir Perishers vemod så svåruthärdligt för bandet – aldrig för lyssnaren – att de tappar farten och låter en aning anonyma. Men det är verkligen en anmärkning i marginalen, som debutalbum är From Nothing to One oerhört stark, och som band är The Perishers ett av de stora hoppen för tvåtusentalets första decennium.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

I tjugo år har Johnossi varit en duo, och utvecklats tätt ihop som band och som människor. När de är aktuella med sitt åttonde album har de både återvänt till gamla mönster och prövat helt nya stigar. Men framför allt har de släppt in ytterligare en musiker i sitt täta samarbete.

För drygt tio år sedan beskrev John Engelbert och Ossi Bonde vad som gjorde att de funkade så bra ihop i en intervju vi gjorde över en god middag. De förklarade då att de var varandras absoluta motsatser, och höll balansen genom att den ena var högerbenet och den andra vänsterbenet.

– Jag vet inte om det stämde riktigt, tvekar John idag. När vi träffades som tonåringar tyckte vi nog snarare att vi var väldigt lika. Du vet, som man är när man är 17 år, inte färdig. Sen utkristalliseras ju vad man är för individ, under livet. Nu skulle jag inte säga att vi är vare sig så väldigt lika eller varandras motsatser.

– Vi har onekligen egenskaper som kompletterar varandra, funderar Ossi. Så att jag kan förstå den där sägningen. Precis som John säger, anledningen till att man hittar varandra är att det finns något gemensamt. Man kanske står på samma plats i livet, man kanske har samma drömmar eller vad det kan vara. Därifrån utvecklas man, och när det funkar ger man utrymme att utvecklas i olika riktningar, man ger varandra sköna tomrum att fylla upp. Haha, det där är väl äktenskapsråd som är allmänna. Vi har växt parallellt, och utvecklat varandra i det som är likt och olikt. Vi har inte vuxit ifrån varandra.

Men sedan några album är John och Ossi förstärkta med en tredje person. Mattias Franzén på keyboards förstärkte till att börja med live, men har för varje år kommit allt närmare kärnan. På Forevers hörs han överallt, och han har varit med och skrivit albumets allra flesta låtar.

Kan man säga att Johnossi är en trio nu?

– Ja, alltså live är vi ju det, menar John. Kreativt är vi det. Sedan post-corona har Mattias varit med och skrivit allt. Men samtidigt höll vi ju på i tio år med bara vi två, och vi kommer att heta Johnssi, inget annat.

– Mattias kommer oss närmare och närmare, nickar Ossi. Han har ju liksom tagit in oss i en andra andning. Vi hade säkert hittat vägar vidare hursomhelst, men att ha med Mattias tillfört så jäkla mycket ny lust också, och kreativitet.

– Han är ju verkligen en stor del av låtskrivandet nu också. Och det är ju väldigt… Alltså vi hade ju kommit vidare på något annat sätt om vi inte hade hittat honom.

Skulle man kunna sammanfatta det med att Johnossi är er bebis och hans jobb?

– Njae, tvekar John. För honom växer det ju mer och mer, så det kanske är hans bebis också nu?

Varje konstellation förändras ju i grunden när personer tillkommer eller lämnar. På vilket sätt förändras relationerna i Johnossi av Mattias?

– I låtskrivandet har det alltid funnits samma arbetssätt i Johnossi, väldigt tydligt och enkelt uppdelat, förklarar John. Jag skriver sång, melodi, text och riff. Sen så arrangerar vi ihop, och Ossi är väldigt bra som ett superbra bollplank. Grundidéerna har alltid kommit från mig. Det har gjort att det tar länge tid att göra ett album. Men med Mattias är vi två som skriver låtar, och han och jag är ganska lika i vårt skrivande. Det har inneburit en lättnad, vi är två som kan bolla mot varandra hela vägen. Nu är det är väldigt många låtar som börjat med att jag har en idé och skriver en vers, och Mattias skriver klart refrängen. Eller Mattias som har en gitarrgrej och så skriver jag på det. Vi talar samma musikaliska språk.

Både John och Ossi bubblar över i sin entusiasm för Mattias.

– Vi kan göra mer musik, det går fortare att få ett låtmaterial, njuter John. Bara det tycker jag är lyxigt.

– Någon kan ha en dålig dag, och nu finns det två andra som drar. Det var bökigare när man bara är två.

Finns det exempel på att han kommer med en färdig låt?

– Time Moving On är hans låt nästan helt, säger Ossi.

– Men oftare är gör vi låtarna ihop, berättar John Precis i början av arbetet med albumet, när det är svårast att sätta igång, så kom han med en grym refräng till San Antonio. Han hade skrivit en vers också, men den tyckte inte jag var särskilt bra. Det var en mycket lugnare låt, men den där refrängen, den fastnade. Så jag skrev en ny vers ganska snabbt, och då blev det en annan grej.

Men det skulle ju kunna innebära motsatsen också. Att två gaddar ihop sig.

– Det är väl just därför det har funkat så bra med Mattias. Han är först och främst en väldigt nära vän. På det bygger vi en kreativ relation. Annars hade det inte spelat någon någon roll hur duktig han var, om vi inte hade klaffat så bra som vi har gjort.

Bandets åttonde album Forevers är producerad av Måns Lundberg med rötter hos Deportees och produktioner åt Shout Out Louds och Tomas Andersson Wij.

– Vi var jättenöjda med Måns, säger John. Ibland så kan det ligga något litet i stämningen och gnaga, och det hämmar kreativiteten.Något litet irritationsmoment. Men med Måns var det inget sådant alls, det var jättebra hela vägen. Han är väldigt musikalisk och alltid ganska konkret och, inte så dimmig. Sånt tycker jag om, en producent som kan ta skarpa beslut. ”Det är det här som blir nu, det här blir bra.” Vi gillar inte att knussla med saker. Man kanske inte behöver prova 40 olika kombinationer av gitarrstärkare, eller 40 olika virvlar som är stämda på olika sätt.

– Det är väl det, fortsätter Ossi. Att våga ha en framåtrörelse, att inte stanna upp för länge på en och samma plats.

Ljudmässigt skiljer sig San Antonio en hel del från resten av skivan. Jag kastar fram att den nästan har Phil Spector-stora ambitioner med pukor och körer, och John och Ossi skrattar och instämmer.

– Vi nämnde faktiskt Phil Spector och hans Wall of Sound när vi spelade in den, bekräftar John. Det händer ibland att en låt visar vägen när man skriver den, och då är det bara att löpa den linan ut. Sedan kan man undersöka – hade låten rätt dit den ville gå? Oftast när det funkar så brukar det vara rätt.

– Vi spelade in den mycket tidigare, förklarar Ossi, separat från resten av albumets andra låtar, för att vi ville ha en singel klar i våras, då blir det en liten egen grej. Man undrar vart den tagit vägen om den hade spelats in samtidigt med albumet?

I Reflection så hör jag nästan ett Smells Like Teen Spirit-riff.

– Det är alltid viktigt för oss att visa på bredd, beskriver John. Vi vill visa på en jättemjuk och skör sida, men också suggestiva och mörka sidor. Om Gemini är vår Bittersweet Symphony, då är Reflection min chans att visa lite metal, och kanske Devotion som är lite Queens of the Stone Age-rock.

Ni skriver i pressmaterialet att låten Big Buck är ett anthem gjort för arenor.

– Så känns den när man hör det, nickar John. Den är stor, och härligt amerikansk. Haha, vi råkade nämna att det låter som Bryan Adams, för om det är bredbent så låter vi det vara bredbent. Vi skäms inte.

För tio år sedan så sa ni att ni inte ville bli ett arenaband. Det är sämre ljud, sämre publikontakt, påstod ni, men nu gör ni arena-anthems.

– Fan så indie vi var, skrattar John och Ossi. Det är roligt att höra vad vi sa då. Det är verkligen en liten reflektion över vem vi var då och hur man tänkte. Allt man vet nu som man inte visste då. Och allt som man inte kommer ihåg att man visste.

– Men vi inte är det ett arenaband, medger John. Vi spelar på stora ställen, men inte de största. Jag ska inte säga att det är det vi siktar på nu heller.

– Jo, men det gör vi, vi siktar alltid högt, slår Ossi fast, och John böjer sig för argumentet.

– Ok, jo, vi siktar på arenor. Men vi vet också att vi har tålamod att ta oss dit vi ska.

Time Moving On har också anthem-ambitioner.

– Den är också en sån där stor låt, nickar Ossi, och en typisk Mattias-låt. Det är lite collegerock i refrängen. Det är väldigt enkelt, och välskriven. Jag tycker att den är självsäker..

Just självsäkerhet tycker jag att hela albumet andas, och mognad. Stabilitet.

– Det är inte konstnärens roll att analysera ens egen konst, tvekar John. Det måste ju ligga i betraktarens öga.

Han ler.

– Men man kan alltid hålla med. Den här gången tror jag att vi har landat mer i oss själva än vad vi trodde.

Hur förbereder ni turné när ni har ett nytt album i bakfickan?

– Det är en balansgång, tvekar Ossi. Vi vill ju spela jättemycket från det nya albumet, och publiken vill höra lagom mycket från det nya.

– Vi gör listor nu, förklarar John. Först skriver upp vilka låtar vi måste spela så att ingen ska bli arg. Och sen säger vi, okej, vi skiter i vad folk tycker, vilka låtar vill vi spela? Så kommer de nya låtarna också, vilka av dem ska få komma in i den där mishmashen? Det vi tycker är roligast att spela tror vi smittar det av sig på ett bra sätt.

– Man kan får höra från hardcorefans som vill ha det där albumspåret som man typ inte ens själv kommer ihåg, ler Ossi. Det är ju jättehärligt. Man blir glad och tänker att jag får fan lyssna igen på den gamla låten. Och så lyssnar man på den, och mjae, vi kanske inte ska spela den. Men man blir otroligt glad.

– Generellt är det så att ju närmare efter albumsläppet desto mer spelar vi ifrån det nya albumet. Sedan kanske någon ny låt faller bort, när man upptäcker att inte riktigt håller nivån. Så att om man gillar det här albumet då ska man verkligen passa på att se oss så fort som möjligt. För att i sommar så kanske inte vi spelar låt nummer sex, utan då kanske vi har börjat plocka upp gamla kataloglåtar som vi gillar.

När jag intervjuade Johnossi för första gången, för 16 år sedan i den lilla replokal de hade på Götgatan i Stockholm, blev jag bjuden på i det närmaste en hel konsert innan två vid det laget genomsvettiga musiker var beredda att låta sig intervjuas. ”Om man inte är genomblöt av svett har man inte gjort sitt jobb”, förklarade de då, och liknande resonemang har funnits när vi träffats för intervjuer senare också.

– Ja, jävlar, minns Ossi. När vi repade övade vi också för att spela live. Det var inte bara att spela igenom låtarna. Det tycker jag är ganska gulligt, när man tänker tillbaka på det. Det gjorde ju också att det var det enda sättet vi kunde spela våra låtar. ”Kan du spela dem lite lugnare?” Nej, ledsen, vi vet inte hur man gör det.

– Jag har lärt mig att jag behöver inte ta i så mycket i replokalen nu. För att du tvivlar inte på vad jag kommer göra live, säger John till Ossi.

– Haha, nej, men du kan ju vara lite orolig över mig, skrattar Ossi. ”Spelar du verkligen så hårt som du brukar göra?” Nej, jag kanske hade tänkt göra något efter det repningen, jag ska gå på middag.

– Vi hade väldigt mycket i den inställningen då, och fortfarande, konstaterar John. Fan, jag håller ju på att dö av varje gig fortfarande. Eller svimma i varje fall. Men på den tiden spelade vi väl i 45 minuter och gick blödande av scenen. Den energinivån går inte att upprätthålla under en timme och 40 minuter nu.

– Eftersom jag spelar trummor så det är mer fysiskt för mig. När vi går av scenen så är det nästan så att jag kräks ibland.

– När man kommer ifrån 90-talet så lärde man sig att röja på scen, alltså att verkligen hoppa runt, berättar John. Det var en naturlig del av allt. Kurt Cobain gjorde ju det jättemycket. Det var fysiskt. Så för mig har det alltid varit så naturligt att man agerar och reagerar. Jag kan inte hejda mig från att naturligt börja headbanga.

– Men det gör ju att man måste fundera på hur man är klädd också, haha. Jag skulle vilja spela i kostym men det går inte. Det är en så konstig grej att jag blir så fysiskt utmattad av att sjunga. Det spelar ingen roll hur mycket jag sjunger innan en turné, eller jobbar upp min kondition. Det är ett annat djur på scenen. Det är en annan andningsrytm.

Iggy Pop har satt normen.

– Ja, han är ju funktionsklädd.

Så vad händer när turnén sedan börjar? Funkar träningslägret?

– Första datumet på en turné blir man alltid lika chockad, menar John. Man blir tagen på sängen över hur jobbigt det är. Då finns det en anspänning, premiärnerver, och man är lite tajt i kroppen och allt sånt där. Efter tre låtar undrar hur fan jag ska klara 15 låtar till. Men sen börjar man sakta hitta andningen och slappna av.

I pressreleasen till Forevers beskrivs en process där Johnossi återvänt till replokalen för att arbeta fram skivan, tvärs emot hur processen såg ut senast. Det är en pendelrörelse att göra tvärtom jämfört med senast som har återkommit i varje samtal vi har haft under åren.

– Det stämmer, bekräftar John. För oss är det alltid mer märkbart än vad det kanske är utåt. Vi försöker göra annorlunda för att inte trampa samma fotspår.

– Ja, vi tog tillbaka replokalen lite grann, berättar Ossi. För de två senaste skivorna var vi inte alls i replokalen. Så vi behövde hitta tillbaka till att spela låtarna. Om det var Blood Jungle tror jag, då hade vi skrivit låtarna, och så gick vi direkt in i studion och spelade in de olika delarna. När vi skulle börja repa för turné hade jag aldrig spelat dem. Det var en märklig grej, ”hur fan ska jag spela det här”?

– Men det gör inget om det inte blir exakt som på skivan när vi spelar live, menar Ossi. Live är ett annat djur, liksom, och jag tycker att det är så det ska vara. Jag kan bli besviken när jag går och ser akter och så tänker jag att om jag blundar så hade det lika gärna kunna vara albumet.

– Alltså, såhär, börjar Ossi. 2008, kanske det var, då såg jag två band ganska tätt. Först White Stripes på Circus. Och sedan The Strokes någon vecka senare, på samma ställe. White Stripes var ju en levande entitet, man visste inte vad som skulle hända. Det kändes så otroligt spontant, och man upplevde någonting unikt. The Strokes spelade i stort sett plattan tvärsigenom från A till B. Det lät exakt som plattan, alla solon var exakt som de var. Det var det ju fantastiskt bra låtar och allt sånt där, men det fanns inget mervärde, liksom.

För två år sedan var John med i TV4:s Så mycket bättre. Det var lite oväntat, kanske också för Johnossi själva.

– Jag hade tackat nej två gånger innan, berättar John. Jag tyckte att det inte var min grej, jag tyckte att jag var lite för cool. Sen var det pandemi, och ingen fick spela längre, och när det till slut började luckras upp hade alla världens band så mycket att ta igen, alla skulle ut på världsturné, och folk hade inte råd att köpa biljetter till allt.

– Det var liksom kö till spelningar på festivaler, berättar Ossi. Det är så jävla crowded ute i Europa att komma ut och spela. Så nu tänkte vi att nu ska vi försöka ge Sverige extra mycket kärlek i några år.

– Det var bara att bli en jävla yes-man, skrattar John. Vi vill jobba så mycket som möjligt, och det var en krass taktik som har fallit ut väl.

– Jag tyckte att John var så jävla grym i tv, berömmer Ossi.

– Jamen låtarna blev bra, det måste man säga Tänk 2015, då hade det inte funnit en chans att jag skulle få för mig att stå i tv och sjunga en Måns Zelmerlöv-låt. Nu blev det så, och det kändes fine att göra det. Vi har inget mer att bevisa för någon. och det var inget stort steg, bara ett underhållningsprogram.

Och nästa steg i att ge Sverige extra mycket kärlek, är det att..

– Inte Melodifestivalen, avbryter John bestämt. Där går gränsen. Det skulle inte vara ett klokt beslut. Vi tackade nej till att vara en av mellanakterna, utan att vi ens visste riktigt var det var.

Ossi håller med.

– Det är ju galet, men det säger ganska mycket om det programmet. ”Ska vi inte ha lite riktig musik också, som pausunderhållning?”

Haha, nej, melodifestivalen tänkte jag inte ens på. Jag tänkte på det där med att sjunga på svenska ihop med Lars Winnerbäck.

Men den folklighet jag tänkte på handlade inte om melodifestivalen. Den handlade om språkval. För i somras släpptes plötsligt vårens singel San Antonio igen. Men den här gången hette den Känns så längesen och var en duett med textens upphovsman Lars Winnerbäck

– Man måste hitta på roliga grejer. För oss var det inte en jättestor grej. Vi vet att Lars Winnerbäck gillar Johnossi, och så skrev han till oss att han gillade San Antonio som någon på vårt gemensamma bokningsbolag hade spelat upp för honom. Och så knäckte vi den idén. Det var jättekul. Det är bara att köra på.

Om det blir mer svenskspråkig musik från Johnossi får framtiden utvisa. Resten av 2024 fokuserar Johnossi hursomhelst helt på Sverige, med mer än 20 spelningar runtom i landet innan turnéavslutningen i Annexet den 7 december. Sedan bär det av ut i Europa igen.