This Is the Day. Uncertain Smile. Det var två av de låtar jag lyssnade allra mest på 1983, och liksom sitt moderalbum Soul Mining är det också musik som har stått sig under decennierna. Det beror på att det är soulfulla smarta popsånger med odödliga melodier, och med produktion som med gitarrer och synthar liksom stod över sin samtids ljudnorm. Det beror också på att Matt Johnsons introspektiva reflekterande texter var så personliga att det gick och går att relatera till dem, och på att Matt Johnsons varma röst hade en nästan Leonard Cohensk förmåga att komma nära och övertyga.

Men det var 1983, och även om det fanns höjdpunkter efter det – framför allt hans därpå följande album Infected – så blev det längre mellan de riktiga höjdpunkterna. Låtar och produktion var inte längre så unika, och texternas försök att ta sig an internationell storpolitik hade inte samma förmåga att gripa tag. Tematiska coveralbum och eleganta soundtracks har varit fint och bra, tack så mycket, men passionen har fattats. När han så gjorde en kortare comeback-turné för sex år sedan stod det påfallande klart var och när han hade haft sin storhet, i synnerhet om man som den här skribenten hade turen att se honom när musikerkollegan Zeke Manyika från Soul Mining gästade hemma i östra London.

När Matt Johnson nu återvänder med det första riktiga The The-albumet på 25 år var ändå förhoppningarna höga, även om det hade varit orimligt att tro att det var sin högsta nivå han skulle hitta tillbaka till. Särskilt som en större halsoperation innebar att man kunde befara att den där Rösten hade minskat i kraft. Men med djup och övertygelse kommer Matt Johnson fortfarande tätt intill och barytonviskar sina väl valda ord. Det är inte där problemet med Ensoulment ligger.

Istället är det de tre andra områdena som gjorde Soul Mining så exceptionell 1983 som allihop fallerar här. I någon mån gäller det produktionen. Det som stack ut så i den digitala eran var kombinationen av tidens digitala möjligheter ihop med luftiga akustiska instrument – ett munspel istället för ett synthsolo, riktiga trummor där andra lekte med elektroniska pads, en ståbas istället för en digital. Allt det där känneteckna Ensoulment också, och i twangiga inledningsspåret Cognitive Dissident är det riktigt snyggt och suggestivt. Men det är inte lika sensationellt som det var för 40 år sedan, bland annat för att resten av musikvärlden inte ser ut som den gjorde då.

Låtmaterialet är ett större problem. I den mån vi nu kan tala om låtmaterial. För ofta handlar det faktiskt inte om låtar på Ensoulment, det handlar oftare om ett oförlöst riff, ett beat och arrangemang utan melodier. Det är inte låtar utan plattformar och pulpeter för Matt Johnson att suggestivt kunna föreläsa från. Fina Life after Life liksom Some Days I Drink My Coffee By The Grave Of William Blake är undantag, men det är ont om faktiska låtar på Ensoulment.

Då återstår texterna, och där har Matt Johnson helt andra ambitioner idag än han hade 1983. Varför vara subtil och personlig i sina skildringar av vare sin passion, insomna eller mänsklig osäkerhet, när man som här har konstruerat så här rejäla plattformar att föreläsa från? Från dem beklagar han hur England förändras. och där pekar han ut konspirationerna och etablissemangets lögner. Ibland låter det vänster och ibland låter det reaktionärt, lite sådär som när din äldre släkting efter ett par groggar triumfatoriskt ropar ha! och debatterar med TV-nyheterna om hur han VET att sakernas tillstånd EGENTLIGEN är. Det är världspolitiska spörsmål, det är Englands relation till USA som spanar från skyn och sprider virus, det är covid och myndigheter, det är utbildning som indoktrinering, det är kungahuset och partierna, det är sociala medier och etablerad massmedia – när man ändå har fått ordet måste man ju ändå passa på att säga ett och annat sanningens ord.

”Uncertain emotions force an uncertain smile” sjöng Matt Johnson 1983. Hur mycket attraktivare var inte det än den här sortens medelålders tvärsäkra mässande?

Det har gått fyra år sedan Justin Townes Earle dog, 38 år gammal, och det har blivit dags att påbörja de sedvanliga arkivrensningar som är standard i musikers eftermäle. Cyniskt och utstuderat, måhända, men när en sådan utgrävning sker med den här sortens fingertoppskänsla, och när det återfunna har den här kvalitetsnivån, då finns inte mycket att invända.

Om det finns en röd tråd att skönja i den här spretiga samlingen sånger så handlar den om styrkan i en välskriven låt. De flesta är Justin Townes Earles egna, och när man betänker att det rör sig om sånger som i de flesta fall inte landade på något av hans album är lägstanivån svindlande hög. Att samlingen dessutom är kryddad med enstaka covers understryker tesen om Den Välskrivna Sången, och visar samtidigt att Justin Townes Earle står sig väl intill de största. I mäktiga Far from Me till exempel gör han rättvisa åt både låtsprivaren John Prine och åt den hjälte Justin Townes mellannamn syftar på.

Sex hemmademos inför hans sista album The Saint of Lost Causes inleder samlingen, och även om det är svårt att tänka sig hur det albumet hade kunnat förbättras är ändå de ratade låtarna på minst samma nivå som de som kom med där. Minst. I sina ljudtekniskt synnerligen enkla akustiska tagningar låter de countryblues samtida med Hank Williams, och i åtminstone Cold Comfort är det faktiskt kvalitetmässigt på den nivån dessutom.

PÅ samma sätt blir det tidlöst när han gästade sin far Steve Earles radioshow på SiriusXM. Inte i bluesen Champagne Corolla, som är en kul och egen variant av det annars uttjatade temat om bilar/kvinnor men inte mer än det. Hans tagning av Mance Lipscombs So Different Blues däremot klingar i Merle Travis tradition och har helt andra bottnar.

När solodemos ställs direkt mot (tidigare släppta) färdiga studioversioner med komplett band slås man av att Justin Townes Earle musikaliskt hade tjänat på att representeras av enkla fältinspelningar i större utsträckning. I demon till Appallachian Nightmare till exempel överträffar han pappa Steve på faderns hemmaplan, både avseende hillbillyplockande på gitarren och i skildringen av ett livsöde lika tragiskt som hans eget. Den dova bandversionen som följer direkt på demon har inget att erbjuda i jämförelse. På samma sätt är det med Over Alameda, först som naken ensamdemo som får hårstrån att resa sig, och sedan i den färdiga bandversionen från hans sista album som inte har samma effekt.

En avslutande akustisk tagning av Graceland slår sista spiken i diskussionen om Den Välskrivna Sången. Utan Paul Simons stora instrumentering och komplexa multietniska arrangemang står den avklädd som en i grunden en lika briljant folksång som vad som helst ur Paul Simons tidiga karriär, och – nota bene – som en sång som sitter utmärkt bekvämt i Justin Towne Earles samlade katalog.

Det var en nedåtgående spiral. För varje album sjönk tempot, soundet putsades, inspirationen sinade och en viss irritation kunde uppmärksammas, inte bara hos publiken utan också i bandet. Sådär som det kan göra. Men Madrids stoltheter tänkte inte låta förfallet fortsätta.

Inför sitt fjärde album lämnades till att börja med den senare tillkomna rytmsektionen därhän, och Hinds är därmed tillbaka till att vara bara Carlota Cosials och Ana Perote som startade bandet för 10 år sedan. Deras bärande strategi var att inte ha någon bärande strategi utan bara följa känslan och vara spontana, och det räcker långt både framåt och bakåt i deras utveckling. Delvis är deras vassa gitarrpop tillbakaskruvad till någon slags ursprungsläge, med tonvis av attityd och attack i fräsande On My Own och gnisslande hyllningen till svart kaffe och cigaretter i Coffee. Som bäst – till exempel med Joy Division-trummor under flera lager superdistade gitarrer i Superstar – påminner det om sena ShitKid, och för första gången tillåter sig Hinds dessutom att göra en hel låt på spanska med En Forma.

På andra stället är soundet ändå förfinat och putsat så att man måste konstatera att om det ändå ska beskrivas som garagepop så rör det sig om ett modernt och högteknologiskt garage. Med Beck som gäst på Boom Boom Back har de till exempel en instant electroclash-hit (se där en annan gammal subgenre som plötsligt låter lite fräsch igen). Det är överhuvudtaget smart, medryckande och melodiskt effektivt, och enda gången deras obrydda och skeva party tappar i tempo och kraft är när gästande Brian Chatten från Fontaines D.C. i Stranger påminner om hur The Strokes kunde låta när de var som tråkigast. Hinds klarar sig mycket bättre själva.

1964 var Lou Reed 22 år gammal, och hade just lämnat universitetsstudierna på Syracuse University i norra New York utan att få snurr vare sig på sina litterära ambitioner eller sina musikaliska. Musikaliskt var han nog faktiskt redan en avdankad rockwannabe med en flera år gammal förbisedd sjutumssingel som enda merit när han flyttade in till NYC och för sin brödföda tog jobb som låtskrivare på Pickwick Records.

Chansen kom via kontakter, hans gamla managers flickväns kusin kände någon som kände någon. Och för den som hjälpligt kunde spela gitarr och svänga ihop en låt enligt standardrecept var uppdraget tydligt – skriv låtar som låter som topplistornas hitlåtar, och ge dem titlar som påminner om hits och aktuella trender. Det ingick också i uppdraget att snabbt och billigt spela in låtarna så att man raskt kunde pressa singlar och samlingsalbum med fejkade bandnamn och för rådande toårstrend förpacka dem för att dra in några snabba dollar. Antingen som snabbpressade singlar eller som utfyllnadsspår på samlingsalbum där någon etablerad artist utgjorde skyltfönster. Konstnärlighet, egna idéer? Glöm det, grabben, sånt får du hålla med på fritiden.

I stallet fanns tre andra låtskrivare, och kraven stipulerade att alla låtar som framställdes skulle ha alla fyra som kompositörer, förutom den unge Lewis Reed också Terry Phillips, Jerry Vance, och Jimmie Sims. Det var ett sätt för Pickwick att försäkra sig om att det inte blir några konstigheter i fråga om konstnärliga ambitioner eller personliga infärgningar kanske, och har sedan dess utgjort ett arkeologiskt problem i arbetet med att identifiera var Lou Reeds insatser fanns.

Men Lou Reed var Lou Reed, redan då, och det gav en del oväntade och mer eller subtila egenheter. Inte så att det påverkade skivornas kommersiella potential – egentligen hade det nog kunnat låta hur som helst i närheten av rådande trend, eftersom försäljningen snarare handlade om bondfångeri än kvalitet. Men på flera ställen går det att identifiera den säregna karaktär som Lou Reeds musikskapande kom att få bara något år senare när hans startade The Velvet Underground, och ända fram till hans död 2013.

Hans röst är tydlig som leadsångare på många ställen, och går med lite större osäkerhet att identifiera på ytterligare låtar, och hans gitarrfilosofi är så påfallande på flera ställen att någon i företagsledningen kanske ändå borde ha påpekat det. Tacksamt nog slank alltså låtar som Cycle Annie, där Lou Reed kallar sig The Beachnuts, och You’re Driving Me Insane under namnet The Roughnecks igenom strömlinjeformningen.

Faktum är att man kan argumentera för att det faktiskt går att höra ögonblicket när han startade The Velvet Underground bland dessa bagateller. Titelspåret, från en rar sjutumssingel med några av Lou Reed studiekamrater från Syracuse University (bland dem Mike Esposito, senare i The Blue Magoos) är skriven av annan konstellation än standarduppsättningen, och den var Lou Reeds första samarbete med John Cale.

De hade träffats när Lou Reed fått uppdraget att sätta ihop ett band för några livespelningar relaterade till singeln The Ostrich, som finns med här och som var Lou Reeds rätt udda försök att skriva en låt för att starta en dans-craze, såsom var på modet då. Men där andra hittade på danser som hette The Bogaloo eller The Monkey kallade Lou Reed alltså sin dans för The Ostrich, och i textens dansinstruktioner ingick bland annat att stampa på sitt huvud.

Av svårbegripliga skäl blev singeln något av en mycket lokal hit, och Lou Reed som hade skrivit låten, som hade stämt gitarren experimentellt och arrat ett garagesound som skorrade och surrade bakom vad som lät som en vild hemmafests glada tjut, blev erbjuden att som The Primitives, såsom bandnamn på singeln hade satts, göra något gig. Genom skulptören Walter De Maria, som ställde upp som trummis, kom han i kontakt med avantgardemusikerna John Cale och Tony Conrad, som båda gillade den experimentella dimensionen, och dessutom behövde lite extrapengar. Där las grunderna till vad som snabbt skulle utvecklas till The Velvet Underground.

Bootlegarkivister har gjort försök att samla ihop Pickwickinspelningarna förr, men aldrig kommit i närheten av det omfång som Lights in the Attic åstadkommer här. Basen utgörs av sex låtarna från originalalbumet Soundsville!, ett för Pickwick typiskt sätt att göra ett ”samlingsalbum” där samma fyra herrar (och ibland någon ytterligare musiker) under olika bandnamn spelade dagsaktuella låtstilar. Som The Beachnuts kunde de leverera hippa surf- och hotrodlåtar, som Jeannie Larimore kunde de leverera girlgroup-drama, och som The Hi-Lifes kunde de erbjuda Motownsoul. Ibland är förebilderna så påfallande att det rimligen hade kunnat inledas rättsliga processer, kanske inte av The Brill Building-låtskrivarna för metod eller av Phil Spector för överlastade produktioner, men av Motown för omskrivningen av Dancin’ in the Street till Pickwickvarianten Soul City.

Här har de sex spåren kompletterats med ytterligare 19, varav flera men inte alla varit kända Lou Reed-relaterade singlar eller spår till udda samlingsalbum. Eftersom det varken fanns tid eller intresse för subtiliteter eller finesser med den produktionstakt som erfordrades, har låtarna lastats med vokalharmonier och andra standardknep och skrammel, och i det har kännare och experter ofta haft svårt att identifiera Lou Reeds röst eller gitarr. Men med mycket vilja och en hel del tålamod går det att urskilja Lou Reeds röst bland annat i en ganska olidlig tolkning av The Beach Boys Little Deuce Coupe, under namnet The Surfsiders.

Musikaliskt svajar det alltså rejält på sina håll på Why Don’t You Smile Now, av naturliga skäl, det rör sig som konstaterats ofta om snabba throwaways och bagateller utan andra avsikter eller ambitioner än några snabba dollar. Betyget här är tveklöst ett överbetyg om det bara är musiken som avses.

Men Why Don’t You Smile Now är också ett exemplariskt musikaliskt arkeologiprojekt som sätter normen för alla sådana för decennier framåt. Lou Reed- och The Velvet Underground-experter har ägnat decennier åt att försöka utreda vilka av Pickwickspåren utöver de uppenbara som bär Lou Reeds märke, som låtskrivare, som sångare eller musiker. Med den här samlingen har en hel del av dessa frågetecken rätats ut, och dessutom har en tidigare outgiven låt kunnat spåras och inkluderas, i form av Sad, Lonely Orphan Boy med The Beachnuts som angiven artist. 

Nu undrar man ju om det finns fler gömda godbitar ännu djupare i Pickwickarkivet?

Låtlista

The Ostrich – The Primitives

Cycle Annie – The Beachnuts

I’m Gonna Fight – The Hi-Lifes

Soul City – The Hi-Lifes

Oh No Don’t Do It – Ronnie Dickerson

Love Can Make You Cry – Ronnie Dickerson

Teardrop in the Sand – The Hollywoods

You’re Driving Me Insane – The Roughnecks

Sneaky Pete – The Primitives

Wild One – Terry Philips

Really – Really – Really – Really – Really – Really Love – Spongy and The Dolls

Soul City – The Foxes

Ya Running, But I’ll Getcha – The J Brothers

We Got Trouble – Beverley Ann

Why Don’t You Smile – The All Night Workers

Johnny Won’t Surf No More – Jeannie Larimore

Tell Mamma Not to Cry – Robertha Williams

Maybe Tomorrow – Robertha Williams

Flowers for the Lady – Terry Philips

This Rose – Terry Philips

Surfin’ – The Surfsiders

Little Deuce Coupe – The Surfsiders

Sad, Lonely Orphan Boy – The Beachnuts

I’ve Got a Tiger in My Tank – The Beachnuts

What About Me – Ronnie Dickerson

Spår 1 och 9 på sjutummare, Pickwick City PC-9001, 1964
Spår 2 från albumet Out of Sight! – Design Records SDLP-269, 1967
Spår 3-4, 7-8, 16 och 24 från albumet Soundsville! – Design Records/Stereo Spectrum SDLP-187, 1965
Spår 5-6 och 25 från albumet Maxine Brown – Irma Thomas – Spin-O-Rama KS-426, 1964
Spår 10 och 19-20 från albumet Swingin’ Teen Sounds of Ronnie Dove & Terry Philips – Design Records/Stereo Spectrum SDLP-186, 1964
Spår 11 på sjutummare, Bridgeview BV-7001, 1965
Spår 12 på sjutummare, Bridgeview BV-7000, 1965
Spår 13 från albumet The Four Seasons / Neil Sedaka / Johnny Rivers / The J Brothers – Design Records/Stereo Spectrum SDLP-185, 1964
Spår 14 på sjutummare, Showcase SH-9805, 1966
Spår 15 på sjutummare, Round Sound RS-1, 1965
Spår 17-18 på sjutummare, Uptown 707, 1965
Spår 21-22 från albumet The Surfsiders Sing The Beach Boys Songbook – Design Records SDLP-208, 1965
Spår 23 tidigare outgivet. 

Lou Reed Archive

Här finns det föredömligt hanterade Lou Reed-arkivet hos New York Public Library, donerat av hans hustru Laurie Anderson 2017. 

Transgressive

Paret Graham Coxon och Rose Elinor Dougalls andra album är en lekstuga fylld av gott humör och stor variation av både låt- och soundidéer. En del på City Lights är påfallande mycket pastischer av andra artister och stilar, och annat leker mer med parets egna musikerfarenheter. De omfamnar till exempel punkpop någonstans mellan där Blur befann sig först i britpopiga Modern Life Is Rubbish och senarelo-fi och noise-förtjusning, och tredjesingeln Broken Boys är en fin distad och intensiv punkpopduett som påminner om Graham Coxons betydelse för Song 2.

På andra ställen låter det istället postpunk från tidigt 1980-tal. Moth to the Flame torde kunna tilltala vänner av både Gary Numan och Bauhaus, och på I Belong to… låter Graham Coxon märkligt lik Howard Devoto när han prisar sig käresta och lovar att han ”will always be there when you need me”. Girls of the Endless Nights bygger utmärkt pop på en botten av av brittisk folkmusik, och vågar integrera både ett saxofonsolo och psykedeliska detaljer, men Rose Elinor Dougall – med ett förflutet bland annat i The Pipettes – kommer allra bäst till sin rätt i en mer drömsk och fluffig riktning. Drömska Simple Days är en sådan pärla, liksom Song for Eliza May till parets dotter, där Graham Coxons gitarrsolo över stora stråkar överraskande unnar sig att flörta med progressiva traditioner.

The Waeves skivor är kanske mest att betrakta som en rejält spretig dokumentation av vad ett musicerande kärlekspar ägnar sin gemensamma fritid åt. Det hör vi gärna mer av.

På torsdag den 5 september tar Sibille Attar över Slakthuset för en Brutal konsert och festkväll. Fokus Musik har knappt kunnat bärga sig, och tog kontakt med Sibille för att få veta mer inför kvällen.

Konserten på Slaktkyrkan annonseras som ett unikum. Din enda konsert i år, eller åtminstone den enda kopplad till albumet Brutal. Varför då?

– Ouf, den här skivan har varit svår för mig att leva nära. När jag tänkte på att spela den kröp det i min kropp först. Att vara uppe på scen och rota runt i allt det där?

– Men sen gick det lite tid och sug uppstod till slut. Livesituationen i Sverige är ju lite speciell just nu bland annat är det ju en oerhörd dominans från ett enda stort bokningsbolag, som dessutom är en av landets störta festivalarrangör, vilket är unikt minst sagt. Då blir det svårt för en med självständigt arbetstillvägagångssätt. Vi borde vara uppriktigt oroliga för independentscenen och även mångfalden i det som presenteras. Det blir ganska fattigt med bara en handfull bokare som dikterar villkoren – troligtvis majoritet cis-män bör tilläggas – och det påverkar självklart.

– Men men, mina biljetter säljer över förväntan och jag hoppas kvällen kan inspirera andra att bryta sig loss och testa att göra lite egna roliga grejer! Det är det enda viktiga, att det blir kul, och att ha kul i processen.

Enligt konsertens textpresentation är du såväl stridsvagnsförare och sagoläsare. Kommer vi att få möta båda de sidorna hos dig på konserten?

– Hahaha, ja jag tror det? Jag har ju inte spelat den här skivan ordentligt, så jag vet knappt själv! Än har jag inte ens hunnit repa, så det hela är dolt i mystik även för mig och bandet. På scen brukar jag gå in i en maximerad version av mig och det som musiken betyder just då, på gott och ont. När jag var yngre hade jag stunder där jag bokstavligen spöade mig själv blodig med tamburinen, till exempel. Men det är en del av det förflutna tror jag, jag är inte sådär arg längre!

Du har sagt att du hållit igen i texterna, av hänsyn till berörda. Trots det är Brutals skildring av relationsuppbrottets olika faser och känslor väldigt personligt. När du ger ut det på skiva behöver du inte möta blicken på varken på lyssnaren eller på texternas karaktärer. Men live kommer du att behöva möta blickar mitt i de starkaste textraderna.

– Jag är inte särskilt rädd för det, mer rädd för min egen blick. Det är så jag har resonerat när jag beskrivit det som att jag hållit igen, mer som att jag vill ta ansvar för min egna del än att jag skyddar någon. Jag är själv ett barn sprunget ur en smutsig och vuxencentrerad skilsmässa, och upplever fortfarande att jag reduceras till en projektionsyta för en 40-årig konflikt. Och det stämmer inte helt det du säger – på den här skivan har alla berörda har fått lyssna innan så jag har mött blicken. Vi är absolut inte i krig! Det kan vara så att mitt ex dyker opp på scen under kvällens gång?

Det finns en imponerande och fascinerande bredd i både låtmaterialet och i produktionen på Brutal. Från Brel-liknade visa med växande desperation i Tecken på liv via Modern nästanprogg i Slitliv, mörk rock i Gapa till stilla instrumental kontrast mellan vackra stråkar och dova undertoner i avslutande Mjuk laser. Var den bredden och variationen planerad och avsiktlig, eller var det något som uppstod i processen och som du upptäckte allteftersom?

– Tack! Det var svinlängesen jag trodde på att konst måste krystas ut genom smärta, men det råkade bli så med den här, och det tycker jag inte särskilt mycket om. Nästan ingenting planerades i förväg till skillnad från skivan innan, A History of Silence, som var mer genomtänkt. Det berodde mycket på att jag arbetar hemma och jag fick ingen arbetsro där precis, även om det inte var ett direkt bråkigt uppbrott. Jag är överkänslig för otrygghet. Till exempel visste jag inte om jag skulle kunna bo kvar, eller om jag skulle kunna ha råd att separera överhuvudtaget tyvärr, vilket jag väl egentligen inte hade men sånt där får ju bara tvångslösa sig. Jag fick en del hjälp. Allt skedde i total frenesi.

– Den mest planerade låten var Gapa, som jag skrev med Hurula i åtanke, och det var innan själva uppbrottet skedde. Det var fruktansvärt att skriva på svenska dessutom, hahaha, så jag hade hela tiden en stark känsla av att jag var motarbetade av mig själv.

Allra mest dramatisk på det sättet är Slitliv, som halvvägs tonas över från ett komp till ett helt annat, och som till slut rundas av med flöjt över discobeat. Det är briljant! Hur uppstår sådant?

– Den låten skrev jag 2014, men med annan text, till ett framtida potentiellt barn. Den dök upp igen på något vis, och blev perfekt i sammanhanget. Jag spelar inte så bra gitarr egentligen, eller jag är rätt ok på lite alla möjliga instrument men jag var megannöjd med att spela den. Just för kompbytet vill jag kreditera Hugo Mårtensson. När han kom med den höll vi alla på att trilla av pinn för det blev så bra. Jag har alltid älskat att kombinera trummaskin med live-trummor, det kanske du minns från Tourettes-tiden*, vi hade en låt som hette I Can’t Stand Them! Jag lyssnade mycket på Magnetic Fields under den här perioden, albumet Holiday som är min fave, och den är nog lite inspirerad av den världen.

– Jag är inte religiös, men ibland känns skrivandet övermänskligt, vissa låtar skriver ju sig själva.

Skivan är full av spännande detaljer – tvärföljt, förskolesångstund, distad autoharpa, Velvet Undergroundfiol. Går sådant att återskapa live?

Jag ska försöka! Powerballadkören är där och jag drömmer om att få sno några medlemmar för att återskapa kören! Och det är blockflöjt och den tänkte jag spela! Men ja den är lite svår att återskapa – som tur är är mitt band grovt talangfulla!

Du gör kvällen inte bara till en konsert utan till en hel fest, förstår jag. Vad kan man förvänta sig av en sådan kväll?

– Haha, ja, jag tänkte först att jag skiter i att spela skivjäveln, men sen var det så många som tjatade och då tänkte jag att vi slår på stort, maxar! Jag vill bara att alla plus jag ska ha skitkul – har de det är jag meganöjd.

Gäster kommer att dyka upp, sägs det. Att gissa på Hurula känns inte så långsökt. Kan du avslöja något om vilka som dyker upp?

– Mjae näää, då blir det ingen överraskning ju!

Sedan då? Ryktet säger att det kanske kommer ytterligare ett Sibille Attar-album innan 2024.

– Hehe, jag var inne på det ja. Men nu ska jag göra en drömgrej med Unga Klara först, så det fick bli en lite framskjutning. Jag siktar på 2025.

Berätta mer om nästa album. Fortsätter du på svenska? Eller rör det sig till och med om mera teatermusik?

– Jag jobbar på två album parallellt just nu, vilket såklart är helt i min linje ”göra livet svårt”. Jag kommer göra dem på engelska som det ser ut, jag är lite ärrad efter den här svenska vändan. Men jag stänger inga dörrar såklart, varje projekt har sitt språk ord och sina ljud.

– Mera teatermusik kommer det också bli, men oklart om det släpps, jag gillar tanken på försumbara verk, som bara finns på scen och sen aldrig igen. Det är poetiskt rättvist.

Sibille Attar bjuder in till en helkväll av musik och fest under rubriken Skilsmässo-frigörelse-kärleksafton på Slaktkyrkan i Stockholm den 5 september. Det vill man inte missa!

* 2005 intervjuade jag Sibille Attar första gången. Då var hon var medlem i The Tourettes och hade vederbörligen just imponerat på Teenage Fanclub. Du hittar texten HÄR.

Långt innan Enumclaw var födda dundrade grungevågen igång i delstaten Washington. The Melvins, Mudhoney och inte minst Nirvana hade blivit en del av statens centrala kulturarv, och de blivande medlemmarna i Enumclaw från Tacoma fick slamret med bröstmjölken. Deras träffsäkra bandnamn är ursprungsamerikanska och betyder åskande ljud, men även om soundet är tungt och distat är det inte utan nyanser och finesser. Sångaren Aramis Johnson till exempel signalerar ärlighet och en personlighet som rymmer flera facetteringar, till skillnad mot många av sina genrekollegors ofta enahanda utstuderade arrogans.

Enumclaw inser kontrasternas effekt och ställer elektrisk energi och intensitet mot snygga melodier och akustiska partier. Det är en lätt igenkännelig tystlåtet/ljudligt-dynamik som gör att man letar upp sina gamla grunge-etiketter för att klistra dem på låtar som Fall Came Too Soon And Now I Wanna Throw Up. Ännu snyggare titel har Still Feel Bad About Masturbation, som också är skivans längsta låt. Under drygt fyra minuter växer den sig starkare än det mesta på albumet, och när Enumclaw fortsätter utvecklas är det förhoppningsvis i den riktningen man fortsätter, aningen mer komplext  men fortfarande smart, direkt och konfrontativt uppe i ditt ansikte.

Bara härom veckan var Ty Segall i Sverige och spelade publikfriande versioner av sina sånger på en sliten akustisk gitarr (recensionen finns här), och hade man tur kunde man plocka upp ett förhandsexemplar av hans nya album från merchförsäljaren. Det är lätt att föreställa sig förvåningen hos den som förnöjt trallande på någon av allsångsrefrängerna från hans spelning kom hem, satte på skivan, och möttes av… femton instrumentala stycken som tillsammans utgör en ”meditation om kärlek”. Enbart framförd på trummor och percussion.

Men det är inte fullt så vrickat som det kan verka. Trummorna var visserligen hans första instrument (och enligt uppgift hans första kärlek), och han har hållit fast i trummandet bland annat i Fuzz under åren. Och Ty Segall har en publik som vet att han gör vad som faller honom in. Dessutom är det inte alls så apart som det kan framstå av konceptpresentationen. I botten finns stabila trumrytmer, ofta lätt jazziga, och över dem bygger Ty Segall variationer och melodier – jodå – på diverse slagverk. Någonstans gör han det lite lättare för sig med melodifigurer på vibrafon eller xylofon, men på andra ställen dominerar mullrande pukor eller rentav matsilvret och finporslinet. I den avslutande titelmelodin släpper han in Emmett Kelly (Cairo Gang, The Hard Quartet) som bidrar med elektronik, men i övrigt är Love Rudiments helt och hållet Ty Segalls konstruktion i varje taktslag.

Det är svårt att föreställa sig att någon av melodierna här kommer att leta sig in i hans nästa akustiska liveset, och Love Rudiments kommer knappast att räknas in bland Ty Segalls mest nödvändiga skivor. Men som medryckande rytmisk meditation är den riktigt trivsam.

Hon är Too Old to Be Crazy menar hon själv, men konstaterar snabbt att om det nu ändå måste göras så är det väl hon som får lov ta tag i det. För Amy Rigby är att lita på, hon är beredd att hålla ut och hon är beredd att hugga i.

”These bricks won’t lay themselves”, konstaterar hon i Bricks, och mycket riktigt är Hang In There with Me ett album av rejäla murartag snarare än snirkligt finsnickeri. Men att låtskrivandet är rejält och gediget står inte i kontrast mot att det också är genomsmart och koncentrerat. Sångerna är stadigt byggda på en grund av klassiskt amerikansk collegerock med rätter i dB’s, och det klingar gott om The Byrds- och Tom Petty-gitarrer över hela albumet och allra mest Last Night’s Rainbow.

Dessutom kan Amy Rigby vara tuffare än de flesta när det behövs. På albumets främsta spår Bob Dylan in Debuque skorrar gitarrerna lika tungt och utmanande som Amy Rigbys löfte att ta sig an varenda flanellskjorteclown som vågar närma sig henne. Och lita på att eventuella konkurrenter kommer att tas ner på jorden, för Amy Rigby har både musklerna och hjärnan.

Med anledning av allvarsgraden hos Det Stora Monstrets album Tänder på påhittade meningar med livet bad vi Jacob Johansson rekommendera allvarsam musik. 

– Allvar kan ju betyda lite olika saker. Jag ror inte jag hört någon artist eller något album som jag velat lyssna på som saknar allvar i någon form. Men som sagt finns det olika former av allvar. Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att texten och tonen är tung och mörk, tänker jag, utan kan ju bli allvarliga album även för att bandet eller artisten tar sitt arbete på allvar och lägger allt de har i musiken. Att man är seriös helt enkelt. Att man skriver med allvar. En uppriktighet och seriositet. Att man grävt och kämpat fram något av vikt. Här är en lista på album och artister med allvar i lite olika former.

Billy Falcon – Heavens Highest Hill

Från albumet Pretty Blue World

– Billy Falcons fru gick bort när de var i 20-årsåldern och deras dotter bara var 4 år. I låten sjunger han till sin dotter om att hennes mamma just dött och berättar om dotterns och hans egen kamp mot saknaden efter.

Johnny Cash – Hurt, och flera andra

Från albumet American IV: The Man Comes Around

Father John Misty – Nya samlingsalbumet Greatish Hits: I Followed My Dreams and My Dreams Said to Crawl

– Gravallvar blandat med humor.

Roy Orbison – You Got It och In the Real World

Från albumet Mystery Girl. 

– Producerad av Tom Petty. If it makes you cry it must be serious.

Nusrat Fateh Ali Khan – Night Song

– Han la en livstid på sin qawwali.

Kent – Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Från albumet Du och jag döden

– Självförklarande

Radiohead – In Rainbows

– Jag har hört att de jobbar så intensivt så de nästan splittras efter varje platta. Seriöst gäng.

Red Hot Chili Peppers – Unlimited Love och Return of the Dream Canteen

– Två dubbelalbum förra året. Positivt, ljust och varmt men mycket ändå gravallvarligt på nåt sätt.

The Flaming Lips – Do You Realize, Waitin’ for A Superman, Mr Ambulance Driver.

Från albumen Yoshimi Battles the Pink Robots, Soft Bulletin respektive At War with the Mystics.

– Mörkt men optimistiskt.

Floating Points, Pharoah Sanders och The London Symphony Orchestra.