JD McPherson är mannen att besöka när det gäller snygg retro, det är belagt sedan ett och ett halvt årtionde. Rockabilly, ursprungsrock’n’roll, lite surf och hot rod – ingen gör det med större autenticitet och känsla, och Nite Owls är full av ytterligare belägg. På I Can’t Go Anywhere With You arbetar han med likasinnade Bloodshot Bill (”Like Roy Orbison with a head wound”, enligt John Waters, tydligen), och även den snyggt Ricky Nelson-sliskiga balladen Shining Light drar i Roy Orbison-riktningar här och där. The Phantom Lover of New Rochelle är mäktig instrumental Link Wray-twang, och en smörig fin vokalgruppsballad finns också bland albumets utropstecken.

Problemen uppstår när JD McPherson försöker förnya sig och flyttar fokus mot senare decennier. Med sin Warm Covers-EP förra året fick JD McPherson upp ögonen också för senare musik, i form av Iggy Pop- och Pixies-covers, och det intresset har spillt över också på hans nya fullängdsalbum. The Rock’n’Roll Girls är en mäktig 70-talslåt som funkar och kan bli en allsångshit på motorträffar, och när han i inledande Sunshine Getaway tar boogien några år in i 1970-talet blir resultatet ganska kul glam mitt emellan Marc Bolan och The Glitter Band.

Men när sången bryter igenom den fina twanggitarrinledningen av Just Like Summers blir det bara tunn Billy Idol av alltihop. Bredbent 80-talsrock med twang- eller andra 50-talsdetaljer låter fortfarande lika passé som det gjorde bara något år efter att det uppfanns i mitten av 1980-talet, och det gör att trötta midtempolåtar som Don’t Travel Through the Night Alone är uttråkande redan halvvägs genom en första lyssning.

Att önska att en artist inte ska utvecklas framstår förstås som oerhört konservativt, eller rentav reaktionärt. Men det är priset en sanningsägare får betala för att påtala att JD McPherson verkligen borde bli kvar i de discipliner från sent 50-tal och tidigt 60-tal som han är en sådan auktoritet inom.

Henric Hammarbäck aka H Self har redan hunnit jämföras kors och tvärs med Cornelis Vreeswijk. Det är kanske att göra det enkelt för sig, men det är inte alltför långsökt. Däremot är det isåfall definitivt inte den fyndigt vispoetiska brev-från-kolonien-Cornelis som åsyftas. Det är den avmagrade och trasiga Cornelis som sket i folkligheten och sjöng direkt och explicit om nålar och celler till gamla vänner och kärlekar som gått under för amfetaminet på Till Fatumeh. Så burdust rättframt självutlämnande är H Self på Skälva.

Han fraserar lite som Ola Magnell, kanske lite som Toni Holgersson gör på sina senare skivor, i sista spåret Selma rentav som mäster Will Oldham, och en hel del som vännen och kollegan David Ritchard. Men H Self får David Ritchard att framstå som lättmjölk i jämförelse. För H Selfs röst är den där mannen på tunnelbanan, med stissig blick och levrat blod på knogarna. Han är den där mannen vid fontänen på torget, han som får noja och ropar att aina är på ingång innan han skyndar iväg i skor utan snören. Han visar att det under den där ytan som får barnfamiljer att gå omvägar finns en person, en människa med känslor, tankar och analyser. Ingen av texternas flumpundare, horsare och ketaminharar är endimensionell. De lyssnar på skivor och de kör XC90, de lämnar i skolan och lagar middag, och de vill ta sig ur missbruk och kriminalitet för att kunna hålla fast i sina relationer.

Men missbruket är ständigt närvarande här, och ställer sig i vägen för allt. Relationerna är paj, det är pantbanken med dina smycken, det är polisförhör, fyra år för värdetransportrån och det är kanske muck, snart. ”Jag knarkar inte längre”, försäkrar H Self sitt ex i Maggie Brown, och lägger sedan eftertänksamt till ”bara ibland”.

Utöver skivans elva egenskrivna låtar har H Self dessutom ett extra triumfkort. Enligt principen ”en.-bra-låt-ska-låta-bra-på-akustisk-gitarr” vistolkar han Yasins Rap Är Ingen Konst och åstadkommer årets tveklöst bästa cover. ”Jag skriver det jag ser, men du kritiserar hellre det jag skriver än att kritisera det jag ser” konstaterar han med Yasins distinkta politiska analys, och den sitter perfekt intill H Selfs egna texter, som också är starkt politiska i det lilla och vardagligt nära.

Bland engelskspråkiga sångare har H Self varit en av många. Bra, utan tvekan, starkt, ibland övertygande. Men sorry, det finns hundratals amerikanska sångare som sjunger om utanförskap på engelska med större angelägenhet.

På svenska däremot är H Self unik.

Under snart 20 år har Markus Svensson gjort musik som The Tarantula Waltz, och för den som har haft förmånen att följa utvecklingen i realtid ända från den unge energiske skivaffärsbiträdet Markus som stack åt kunderna cd-r-demos med Tarantula (”Waltz” tillkom senare för att hantera att han misstogs för hårdrock) är det påfallande hur mycket som har hänt under åren.

Den första intervjun vi gjorde var för för 17 år sedan, över en öl på Dick Turpin i Solna, och även om de yttre ramarna för samtalet är nära nog identiska nu, bara flyttade till Södermalm, så har Markus Svensson kommit desto längre i sin personliga och musikaliska utveckling. Den intensiva och inte helt sanningsenliga person han var då har utvecklats till en mogen, seriös och öppen person. Men hans engagemang är minst lika starkt idag, och det finns tydliga linjer hela vägen tillbaka till The Tarantula Waltz tidiga uttryck när vi ses för att tala om hans första skiva sedan Kallocain för fem år sedan.

– Jag har pluggat psykoterapi och jobbar som familjebehandlare på dagarna. Det enda jag gör är att sitta och lyssna på andra människor, och att ställa de där öppnande frågorna som leder vidare. Och nu – oj – sitter jag i den här stolen och ska berätta om mig själv.

Inte bara utbildning och yrke har påverkat Markus Svenssons mognad och skapande. Han är familjefar med två barn i skolåldern, och det har också inneburit utveckling och färgat av sig på hans engagemang och textteman. Det mest påfallande förändringen är att The Tarantula Waltz för första gången har gjort en skiva på svenska.

– Det tog ju ett tag att börja göra musik på svenska, men jag är jätteglad att jag har tagit steget. Jag tror att jag har velat göra det väldigt länge, egentligen.

Har du försökt förut?

– Ja, jag har försökt. Men jag har aldrig känt mig bekväm när jag hör mig själv sjunga på svenska. När jag sjunger på engelska har jag en röst som jag känner är jag. Den är genuin.

– Den här skivan har jag varit på ganska länge. De första låtarna skrev jag för kanske 5-6 år sedan. Och då klickade det till, och så kom en låt på svenska. Oj, nu låter det ju som jag, fast på svenska, reagerade jag. Vad fan hände? Det var som en puckel som jag tagit mig över. Sen kom alla låtar på svenska.

Men förändringen var i ditt huvud, inte i dina stämband.

– Just precis, inne i mitt huvud. Sedan dess har jag inte gjort någon låt på engelska.

Du säger att låtmaterialet på Till hälften människa är gammalt.

– Jag skrev den första låten typ direkt efter att förra albumet Kallocain hade släppts, och det är mer än fyra år sedan. Det var då jag förstod att, vänta, nu kan jag nog göra en skiva på svenska. Sedan har låtarna kommit sporadiskt allt eftersom, och den senast skrivna låten är säkert två eller tre gammal. Men låtarna känns fortfarande väldigt vitala, framförallt nu när vi börjat spela live som när vi körde Way Out West i somras. När vi började repa inför det, och liksom sätta kläder på låtarna kände jag väldigt, väldigt starkt att de verkligen hade en resonans i mig. Det har inte varit så bråttom att skriva nytt efter det, jag vill ge de här låtarna det utrymme de ska ha.

När den här skribenten hyllade The Tarantula Waltz förra album Kallocain 2019 var den mest väsentliga förändringen sedan tidigare att Markus Svensson hade släppt garden. Under alla år tidigare hade han regelmässigt vräkt ur sig någon ironisk falsk ledtråd i syfte att skapa förvirring och inte släppa någon för nära. Han hade skojat om Sune Mangs gång på gång, om swingersklubbar och om Bob Dylan, och förmedlat en bild av att man aldrig riktigt kunde vara säker på när man skulle ta honom på allvar. Med Kallocain tog han av sig den rustningen och visade sitt riktiga jag.

– Det var nog en väldigt bra hypotes, en hypotes som jag kan bekräfta. Jag höll på med olika sorters försvar hos mig. Säkerligen. Fan, det är väldigt intressant för mig att prata med dig om det här, du som träffade den där lilla osäkra artonåriga spjuvern som bara hade rockstjärnedrömmar i huvudet. Fasaden var mitt skydd.

Var det engelska språket ditt sista skyddslager?

– Det är nog väldigt sant. Med Blue As in Bliss – skivan innan Kallocain – hände något. Där hittade jag hem, där fanns inget kvar av den där spjuverns bränsle. Istället handlade det bara om terapin – jag måste bara få ut det här, jag har inte så mycket val. Med Kallocain kände jag så väldigt starkt, och då blir det ännu mer hudlöst. På svenska är det väl ännu mer så.

Ja, för det där med att sjunga på engelska i Sverige betyder ju att…

– Det finns ett skydd kvar. Det har en hinna. Så är det ju.

En stor del av lyssnarna kommer att höra men inte förstå, åtminstone inte allt.

– Ja, precis. Fast folk knappt har hört en enda låt innan min spelning på Way Out West i somras märkte jag skillnaden. De här orden som jag sjunger på svenska betyder ju någonting direkt för publiken. Det gör ju inte de engelska metaforerna. De kan kännas i bröstet men man kommer såklart mycket, mycket närmare på svenska. Från mitt perspektiv så är det samma tillfredsställelse med en låt på engelska som på svenska, jag förstår ju vad jag menar med varje ord. Men jag märker att reaktionen är en annan från mottagaren.

Ingen så nära inpå handlar om det där med försvarsmekanismerna, att inte släppa någon för nära.

– Det är det som vi pratade om. Sune Mangs-skämtaren. Jag har jobbat med affektfokuserad psykoterapi i mitt yrke. Det handlar om att man utvecklar mekanismer för att kunna hantera det svåraste. 

– Om du som barn hade en pappa som slog dig varje gång du grät som kommer du att sluta gråta. Som vuxen kan man reparera det, och förstå att det inte är farligt att gråta genom att pröva i en trygg miljö. Under den processen blev jag varse vilka försvar jag själv brottades med, och hur svårt jag hade att släppa någon så nära inpå. Det kanske berodde på lite för många dödsfall nära inpå under de formativa åren, sådant sätter spår.

Amanda Bergman bidrar med ett fantastiskt sånginsats i låten.

– Jag kände att det vore så fint om hon sjöng på min första svenska skiva, och det ville och gjorde hon gärna. Amanda och jag känner varandra sedan väldigt länge, redan innan hennes första stapplande steg som Hajen. Vi brukade spela in tillsammans i ett kollektiv i Sundbyberg där jag bodde, och precis som alla andra blev jag helt golvad när jag först hörde henne sjunga. ”Herregud, fattar du hur bra du sjunger?” Äh, det är väl bara någonting med hur jag ser ut i käften” – hon har alltid haft lite den inställningen.

”Att nämna saker med sina rätta namn”

Med det svenska språket kom också en ny typ av lyriska teman. För första gången sjunger Markus Svensson uttalat politiska texter.

– Det är inte riktigt så att jag styr, utan jag blev glad av att märka att politik letar sig in i texterna. Någonstans så började det brinna så mycket i mitt bröst att det blev till låtar. det började betyda så pass mycket för mig att det går hela vägen in i musiken liksom.

Till hälften människa, till hälften moderat. Det är att till att vara tydlig. Gör du dig ovän med halva svenska folket nu?

– Det var viktigt för mig att nämna saker med sitt rätta namn i texterna. Att sjunga om Sverigedemokraterna på riktigt. Eller Moderaterna. Jag trodde nog att det skulle bli starka reaktioner. men jag har inte fått en enda negativ eller kritisk kommentar. Jag var lite rädd över hur stämningen skulle vara när jag mötte grannen på landet, blir det lite kärvt nu, men de var bland de mest positiva. Det kanske säger mer om mina fördomar.

På MUF-festerna sjunger man ju allsång till Staten och kapitalet. Kanske kan det uppfattas som en komplimang?

– Kanske är det så. ”Han sjunger ju om oss,” det kanske till och med är lite smickrande. Men vi får se hur det landar nu när albumet släpps. Jag är genuint intresserad av vad som händer när man pratar lite klarspråk. Får man spelas i P3 och sitta i SVT:s morgonsoffa om man släpper en sådan singel? Jo, i morgonsoffan får man vara med, de hörde av sig och ville både ha dit mig och visa videon. Det tyckte jag var väldigt fint.

(Efter intervjun medverkade mycket riktigt Markus i SVT:s morgonprogram, och fick frågor om att han nu skriver politiska texter. Men när han försökte berätta vad han ville säga i texterna blev han strängt tystad – i SVT får man säga ATT man har en politisk åsikt, men man får inte säga vilken…)

Med Markus Krunegård som namnkunnig och väldigt engagerad duettpartner i Till hälften människa, till hälften moderat är det svårare för media att nonchalera låten.

– Markus Krunegård är ju fantastisk på så många sätt, och jag älskar honom för den här insatsen. Vi kände inte varandra innan, men spelar in i samma studio, och Christoffer Roth som producerar oss båda lät Markus höra den låten.

– Jag fick höra att han tyckte det var bra, och jag frågade om han ville sjunga på den, trots att det kanske var ett lite känsligt tema att sätta sitt namn på. Han sa ja direkt, och kom till studion råtaggad, kan texten perfekt och bara går in och levererar. Jag blev jävligt impad av att han med sån genuin vilja bara levererade. ”Kan jag få skrika i slutet – Till hälften människa, till hälften moderat”, undrade han. Ös på bara!

– Hela vägen har han bara backat och jobbat för låten. När vi spelade på Way Out West hade han egna spelningar för någon slags rekordpublik, och direkt efter messade han lik förbannat mig – ”Fan vad kul det ska bli att gästa hos dig ikväll”.

Det uttalat politiska går igen på fler ställen på Till hälften människa. Mitt i den dödsångest som gör Lazarus Deal till en klaustrofobisk mardröm vill han ställa en ”en spegel framför varje sverigedemokrat”. Jag förstår inte vad han försöker säga, och Markus Svensson blir väldigt engagerad.

– Alla jävlarna som har röstat på Sverigedemokraterna ska fan ha en spegel. Jag kände det så starkt. jag kände inte någon slags förlåtelse eller känsla av att det är synd om dem. De ska fan ha en spegel och se vad de har ställt till.

– Jag är övertygad om att det bland dem som röstar på Sverigedemokraterna finns fina medmänniskor som vill andra människors bästa, som är medmänskliga, sympatiska och empatiska. Men de är lurade. På den yttersta dagen så blir det värsta straffet att se och förstå vad de hjälpt till att möjliggöra.

– Det är det det handlar om. I Skämmas sjunger jag om Rinkeby, Brandbergen och Vårby gård. När jag jobbar i i olika förorter har jag kommit nära de allra mest perifera i samhället. I Rinkeby träffar jag tonårsföräldrar där barnen är på väg in i kriminalitet. Den analysen är så lätt att göra när pojken som kan välja mellan att vara den som inte fixar skolan, har secondhandkläder och får jobb eller som kan vara the original fucking gangster som alla är rädda för. Jag skulle ta välja OG. Han kommer att välja OG. Och när skolan fortsätter berätta för honom att han inte beter sig, att han är farlig och kriminell så han kommer fortsätta välja den vägen. Det är kallt. Kallt, kallt, kallt där ute. 

– Den polariseringen drivs på av Sverigedemokraterna, och Moderaterna har inga problem med att ställa sig bakom det så länge de får genomföra sin ekonomisk politik. Den är så förödande. Det kommer vi skämmas för. Jag tror det, genuint, jag hoppas att man skäms för den här epoken.

Men även om Till hälften människa innebär stora förändringar språkligt och politiskt finns det annat som följer den raka utvecklingslinje som funnits genom hela The Tarantula Waltz existens, även om den unge spjuvern som var Markus Svensson försökte skoja bort det under många år. Dödsångesten har vi redan snuddat vid.

– Ja, dödsångesten är som alltid fruktansvärt närvarande.

Mycket av skivans material skrevs under pandemin.

– Den gjorde ju att vi skakade i våra grundvalar. Den här känslan av att något bara drabbar oss, från klarblå himmel. Sedan kom Rysslands invasion av Ukraina, och skräcken som vårt land försattes i under i alla fall några veckor var verklig. Två ryska jaktplan kom helt plötsligt, och ingen visste om de bar på bomber, och isåfall av vilken sort? Den känslan har ingen känt här sen 30-talet, och nu fick vi alla känna på den. Det var verkligen så. Alla gick upp i stabsläge, och folk började fråga var skyddsrummet egentligen ligger? Får man ta med katten?

– Det präglade en hel del av låtarna på den här skivan. Som inbiten svår hypokondriker var jag skakad, frågan var inte om katastrofen kommer utan när.

En av låtarna som skrevs under pandemin heter Palliativt liv, och den är till och med obehagligare än sin titel, med mardrömsscenarier på flykt undan rovfåglar och vargar. Men riktigt kalla kårar får man först av detaljen att ett barn befinner sig mitt i allting, och svettas under sitt Pippi Långstrump-lakan.

– Ja usch, Det var många dödsfall som kom alldeles för nära under det där året. Just Palliativt liv kom till när en person i närheten av oss drabbades av cancer och gick bort. Det blev en stark sorg hos mig.

I texten laborerar Markus Svensson med bibliska liknelser, men han vänder på berättelsen och konstaterar att det är Goliat som går segrande ur striden och slänger bort Davids lik.

– Jag är uppvuxen med en pappa som var präst, och måste konstatera att den religiösa fasaden faller. Döden är så fruktansvärt skoningslös – om du inte har en religiös tillhörighet så finns ingen tröst. Och det går faktiskt inte att luta sig mot bibliska historier om att David stenade Goliat, för om vi ska vara ärliga så vet vi alla att det var Goliat som tog honom. För det är alltid så det slutar.

”Några av de här låtarna har fyllt sitt syfte redan.”

Det är så mycket oro i Palliativt liv att den nästan gör ont att lyssna på.

– Det är ett bra betyg tycker jag. Några av de här låtarna har fyllt sitt syfte redan. Offerlam till exempel kommer jag aldrig spela igen. Det finns inte. Nu är den med på skivan, det räcker så. Jag vill inte försätta mig i den sinnesstämningen. Det gör bara ont.

Låtskrivandet som terapi, igen. Och då har vi ändå inte talat om Lazarus deal ännu.

– Då pratar vi om den. Om man ska prata om låtar som är rättframma utan metaforer så är den ett sådant exempel.

Markus hade legat hemma med feber i tio dagar, så där fullständigt utslagen som man aldrig är som vuxen, och när han fick en fruktansvärd smärta i bröstet tvingade hans fru honom till vårdcentralen. Där fick Markus omedelbart lägga sig på en brits med ständig övervakning i väntan på ambulanstransport till sjukhuset.

– Jag fattade inte allvaret. Jag skulle ju ha en spelning på Slakthuset dagen därpå. ”Hörrni, jag har sovit i en säng för barn – det är nog bara det, jag har bara legat konstigt.”

I ambulansen satte man på sirenerna och börjar jobba väldigt intensivt. När Markus frågar om det är farligt på riktigt, om han kommer att dö, då… svarar de inte.

– De ville inte säga om jag skulle dö. ”Nu ska vi jobba. Du ska vara tyst.”. Då kommer det bara. Jag ligger där och kollar jag i taket, och där ser jag plötsligt mina barns ansikten. Nu… Nu lämnar vi.

På sjukhuset väntade ett helt team av läkare, och snart låg han i en korridor och väntade, med EKG som bevakning och ständiga kontroller.

– Det var som att ha en tickande bomb på bröstet, och de kollade hela tiden att hjärtat lirade liksom. Då hade jag ju sån jävla tokångest. Och så blev linjen plan. Nu bara – öppna pärleporten. Herregud förlåt. Då kom sjuksköterskan och sa att det bara var batteriet, att de skulle byta.

Markus Svensson hade drabbats av akut hjärtmuskelinflammation, och hade toxinhalter i hjärtat som var galet mycket högre än vad ett hjärta kan klara. ”Ljug för barnen, säg att jag är hos Gud”, uppmanar Markus Svensson omtöcknad av dödsångest sin hustru i Lazarus Deal.

– I den där kompakta dödsångesdimman hamnade mina tankar hela tiden hos mina barn. Hur blir det för dem?

Barnen är ett annat återkommande tema på Till hälften människa, och det är svårare att prata om eftersom det handlar om integritet. Men sonens situation och förälderns kamp för att ett barn med neuropsykiatrisk funktionsvariation (NPF) ska få rätt stöd i skolan är påfallande i flera texter på skivan. Man kan ana en desperation också kring barnets sociala utsatthet.

– Ja, absolut. Både i Tigermamman och Offerlam. Båda de två.

Du sjunger att du lämnade ditt barn till vargarna varje dag?

– Ja. Jag var ju med mitt barn i skolan i över 200 dagar, för att de inte satte in en resurs. Jag pluggade jag ju terapi samtidigt, och mitt barn slog i taket på allt. Det var inte att jag var en harig förälder, utan det var riktig, grav ångest.

”Det finns hisschakt som leder från skolgården

Rakt ner i tomheten

Jag kan inte följa med dig dit

Dom släpper aldrig in mig å mitt påklistrade flin”

– Hissen rätt ner i tomheten. Som förälder kan du aldrig följa med. Om du är neurotypiker och kan det där finliret, om du har det här sociala snacket som gör att du kan bli tjenis med vem som helst, då är du med. Men saknar du det så är du inte med. Som förälder kan du aldrig skydda ett barn i det. Du kan vara en stötdämpare väldigt mycket men aldrig i det sociala finliret.

I texten Nånting måste gå sönder ljuger Markus igen för sitt barn, om tryggheten i båten som de sitter i, trots alla sprickorna i plasten. Metaforen blir dubbelt så stark eftersom jag vet att han och hans barn tycker om att fiska tillsammans.

– Ja visst. Så är det ju. Alla timmar i båt vi spenderat med att fiska. När andra fyraåringar kanske klarar att titta på ett metflöte i en minut, så kan mitt barn efter sex sex timmar säga att ”Pappa vi ska inte åka hem än va? Vi fiskar lite mer. Jajamän, du får fiska hela dagen.”

”Du har samlat

sten i flera år nu

Lärt mig allt om kvarts, granit å sparagmit

Dina fickor e fulla å mina e det med

Jag bär allting du ber mig, du vet jag bär dig med”

Är stensamlandet en referens till Olle Adophsons Det gåtfulla folket?

– Är det?

Du vet, den som handlar om barn som ett folk i ett främmande land? ”Där går en flicka som samlar på stenar, hon har en miljon” skrev Beppe Wolgers i texten till den.

– Jaha! Just det. Det var ju en intressant tolkning. Från och med nu kommer jag säga att det var väl genomtänkt. Men nej, det är inte ens en metafor, det är bara rakt upp och ner också. Mitt barn snöade in på stenar ett tag, och jag fann mig själv med hammare och mejsel på en ås för att bryta loss en jävla malmbit. Vad fan gör andra föräldrar? Å andra sidan lärde jag mig ganska mycket om sten den perioden.

– Men det är ju en väldigt intressant iakttagelse om Olle Adolphsons stensamlare, för de flesta barn samlar inte på stenar. Barn samlar Pokémon-kort. Sjunger Olle Adolphson om barn med NPF?

Även musikaliskt har The Tarantula Waltz utvecklats. Det var länge sedan Markus lämnade de musikaliska begränsningarna inom americana, och de från början tydliga förebilderna Townes, Damien Jurado och Jason Molina har hunnit ersättas först av Dylan 1974 och nu blivit ett helt eget uttryck som inkorporerar allt det gamla i stor och viktig musik.

– Det är jättekul att du säger det. Det är liksom det som är jag är så stolt över med maskinen som vi har byggt med The Tarantula Waltz. Det är vårt eget.

– Men Dylan går ju aldrig att helt komma bort från. Musik för mig är på något sätt Dylan-kassetterna som pappa hade i sin Volvo 740 när jag växte upp. Begreppet musik är på något sätt likställt med Dylan. Han ligger ofta tonalt på gränsen och han är desperat. Han sjunger med livet som insats. Det är det som slår allra hårdast för mig.

På flera ställen på Till hälften människa påminner The Tarantula Waltz också om Dylans svenska inkarnation Plura och hans Eldkvarn, som de kunde låta för 30-40 år sedan.

– Plura är ju… Jag vet inte, han har betytt väldigt mycket mer för mig än vad jag kanske till och med förstår.

Han berättar hårresande Eldkvarn-anekdoter från när ett mycket ungt The Tarantula Waltz blev uppmärksammade av Eldkvarns Tony Thorén och fick spela förband åt dem.

– Jag har lyssnat lite på en skiva i taget av Eldkvarn. Svart blogg – ”Herregud. Han skriver bra.” Men jag trodde att det var ett undantag, jag menar Eldkvarn är ju gubbrock. Tills jag hörde Atlantis – fan vilken slump att jag råkade hitta deras andra skiva som var bra. Så fortsatte det med den ena skivan efter den andra, och till slut fanns det inga dåliga kvar, det visade sig att allt var bra.

Om Markus Svensson fram till nu har hållit oss på avstånd först med ironier och Sunge Mangs-skämt och ända fram till nyligen genom att sjunga på engelska så är han desto ärligare, öppnare och seriösare idag. Ändå finns där en sista detalj där han kanske försöker föra oss bakom ljuset fortfarande.

I texthäftet står The Tarantula Waltz beskrivet som ett band, med fler medlemmar än du. Det är en väl samma skröna som du försökte slå i mig i vår första intervju, där på Dick Turpin i Solna för 17 år sedan. The Tarantula Waltz är och har alltid varit Markus Svensson.

– Haha! Du svarade på frågan själv. Men till mitt försvar: de här killarna som spelar med mig nu, de har gjort det sedan Tinder Stick Neck för tio år sedan. Så det har ju liksom vuxit till en enhet som är väldigt betydelsefull för mig. Musikaliskt och ljudmässigt har de en väldigt stor del i The Tarantula Waltz.

– Jag kan känna genuin kärlek till dem och till samlas och vara i den här bubblan. Så därför tänkte jag att alla får vara med på bild för första gången i det här konvolutet.

Där du sticker ut genom att ensam vända ryggen mot kameran i avståndstagande…

– Fan. Men jag vill verkligen lyfta fram deras insatser. Jag tror inte jag orkat ro projektet iland utan deras goda vilja. Deras betydelse blev jättetydlig nu när vi inte spelat på flera år och sågs i replokalen för att dra igång motorsågen inför spelningen på Way Out West. Det började ganska jävla kärvt, hur fan var det man gjorde? Men det blev nästan religiöst när vi började spela gamla låtar och märkte att de satt i det gemensamma muskelminnet. 

De har prövat olika variationer, men Johnossis essens är alltid densamma. Det är stora rocklåtar med rejäla riff, kraftfulla trummor och allsångsvänliga refränger, och det har det alltid varit. De har redan varit längst bort i pendelrörelsens ytterlighet mot digital modernitet som kosmetika, och nu är de tillbaka i andra änden med stabila rockarrangemang. Numera nästan-medlemmen Mattias Franzén bidrar visserligen med keyboards, utöver det låtskrivarsamarbete som numera är etablerat i Johnossi, och även om de får utrymme till exempel i Gemini påverkar det inte känslan av att det här är en återgång till det basala i Johnossis uttryck.

Reflection kombinerar ett Smells Like Teen Spirit-riff med ett magnifikt Ebbot-tilltal och dessutom ett stort gitarrsolo, och självklart finns här minst ett par storslagna anthems, annars vore det inte Johnossi. Big Bucks får mig att tänka på Sweet från mitten av 70-talet, och även Time Movin’ On har episka kvaliteter. Ännu större publikfriare är extatiska San Antonio, som bygger upp en Phil Spectoresk ljudvägg med körer och mullrande pukor – där har Johnossi en låt att plocka fram till extranumren framöver. Och vem vet, med tanke på den svenska variant de gjort tillsammans med Lars Winnerbäck – som inte är med på albumet – kanske det är vägen till fler svenspråkiga försök från bandet dessutom.

Dead Oceans/Playground

BETYG 3 av 6

Hur mår Conor Oberst, egentligen? Fyra år efter Bright Eyes senaste album stormar han ut i offentligheten igen, och han är så fullständigt övertänd att han inte vet vart han ska ta vägen med alla impulser. Utan eftertanke bejakar han alla spontana infall och redigerar absolut ingenting, och det leder till en spretighet som mörbultar. Kanske lite folkrock? Jajamän, och då tar Bright Eyes i från tårna. Någon dramatisk ballad? Absolut, och den måste nämna självmord på minst ett ställe och Elon Musk på ett annat? Kanske till och med en punkurladdning? Jamen det gjorde de ju bland annat i Desaparecidos, så varför inte?

I allt festa kast överlastar Bright Eyes låtarna med ljud, instrument och effekter som framkallar utmattningssyndrom hos lyssnaren. Det är obefogade scratchpartier (!), det är långa inklippta dialoger ur en Frank Sinatra-film från 1954, det är tärningskastanden, mariachiorkestrar och marschtrumvirvlar. Det är lager på lager av instrumentering, där ett stråkarrangemang manglas av kraschcymbaler och Cat Powers gästspel avbryts av ett illa placerat jazzpianosolo. 

”It was the best of times, it was the worst of times” sjunger Conor Oberst, och texterna hade kunnat användas som textbokexempel på bipolära symptom, med ibland storslagna planer och euforiska utrop och däremellan djupt deprimerade konstateranden som ”I’d never thought I’d see 45, how is it that I’m still alive?”). En låt radar upp allt han hatar, i synnerhet alla religioner men också sig själv, och vid minst tre olika tillfällen återkommer Conor Oberst till självmord i texterna, ett av dem dessutom illustrerad med inklippt förtvivlad gråt från någon filmdialog.

Nationals Matt Berninger försöker bringa lite balans i sakernas tillstånd genom att ta över huvudansvaret för The Time I Have Left, men Conor Oberst låter sig som bäst distraheras en stund innan han är på det igen.

Går skivan då överhuvudtaget att lyssna på? Det beror på. Den sensationslystne voyeuren får sitt lystmäte av spektakulära känslosvängningar, inte tu tal om saken, och en psykologistuderande har material för hela sin utbildning. Den som bara är ett vanligt Bright Eyes-fan har ett knippe fina låtar med Conor Obesatt sedvanliga kvalitet under lagren av dramatik och infall, inklusive starka refränger att sjunga med i. Men man hade i de flesta fallen kanske velat höra dem i enklare demoversioner innan alla spontana pålägg.

Vore jag Mike Mogis eller Nate Walcott skulle jag vara mycket uppmärksam på mitt bands frontman, för Five Dice, All Threes är full av varningssignaler som nog bör tas på stort allvar.

Man önskar att det fanns en självklar och respektfull marknad för en legendar från The B-52’s även när hon passerat 75 års ålder, men desperationen i alla stilar hon inledningsvis kastar mot väggen för att se om något fastnar talar ett annat språk. Hon prövar studsig pop som hade kunnat vara Lily Allen för 15 år sedan, komplett med Madness-detaljer i piano och brölig barytonsax, och sedan med sämre resultat bleksiktig reggae, dumnaivistisk elektroclash på gränsen till eurotechno och med Take Me Back to the Back to the Party en rätt olidlig ripoff av Blondies gamla Rapture för en tictocgeneration. Så långt verkar det barka därhän rejält.

Men framåt andra halvan av skivan ger hon upp de desperata stilövningarna. Med en röst märkligt opåverkad av ålder både i tonläge och spänst skaffar sig Kate Pierson utrymme för textmässigt allvar och ett helt knippe alldeles utmärkt och välproducerad pop, till exempel i titelspåret. Den fina noveltypopen Always Till Now om hur romansen från tvättomaten blir till livslång kärlek är en strålande The Bangles-bagatell, och den synnerligen autentiska kärleksförklaringen till hennes hustru Monica i The Beauty of It All är desto mer genuint hjärteknipande. När Kate Pierson rundar av har hon all sin värdighet intakt.

Sedan han drabbades av plötslig ryggradsstroke för i maj 2023 har hans liv handlat om behandlingar och rehab. I ett land utan allmänna försäkringar blir det dyrt, men Jesse Malin har vänner och fans som är beredda att hjälpa. Nu är han tillbaka i sitt älskade NYC, och i dagarna släpps ett mäktigt trippelalbum där namnkunniga vänner med Bruce Springsteen i spetsen tolkar hans låtar.

På väg till en restaurang i maj 2023 kände Jesse Malin att det var något knas i höfter, rygg och ben.

– Jag var på en middag till minne av min bästa väns dödsdag, Howie Pyro från D Generation, som dog ett år tidigare samma datum. Plötsligt fick jag väldigt ont i benen och ryggen, verkligen illa, men jag tänkte att det nog beror på obekväma boots. Hur som helst ramlade jag ihop på restaurangen och kördes med ambulans först till New York University Hospital och sedan vidare till Mount Sinai Hospital i New York.

Jesse Malin hade drabbats av en mycket ovanlig ryggmärgsstroke, som gjorde honom helt förlamad från midjan och ned.

– Det är väldigt sällsynt, de hade inte sett många sådana på något av sjukhusen i New York. Det hände bara plötsligt. Jag sprang mycket, turnerade mycket och var i ganska bra form, drack lite, inga droger, och plötsligt slog det till. De vet inte varför.

I ett land utan allmän sjukförsäkring är det inte självklart att man får behandling. Den stamcellsbehandling som möjligen skulle kunna hjälpa fanns inte på kartan, och det där med fem sex timmars daglig rehab och hemtjänst kom inte heller på fråga.

– Vårdförsäkringar är brutala i Amerika, så de skickade hem mig från sjukhuset med en rullstol för 200 dollar och inte mycket optimism. Jag behövde förnödenheter och hemvård, och jag hade ingenstans att bo eftersom min lägenhet var en trappa upp.

Via musikerfonden Sweet Relief har insamlingarna pågått sedan dess, och människor från hela världen skickar inte bara bidrag utan också kärlek över Jesse Malin.

– Under de svåra dagarna har den medkänslan varit till hjälp. Ibland blir saker så galna i mitt huvud, jag kan inte fatta att jag har det så här. Jag känner mig fastlåst, och deprimerad. Då hjälper verkligen all den kärlek som människor förmedlar till mig.

Fredagen den 20 september släpps ett det mäktiga tributalbumet Silver Patron Saints där Jesse Malins musikvänner tolka hans låtar, bland annat för att stärka Jesse Malins rehabkassan och hjälpa till med kostnader för hemtjänst. Hyllningen kom till på vännernas initiativ.

– Jag visste att de arbetade på något. Men jag visste inte djupet av det, och jag hade ingen aning om att de skulle få med alla dessa artister, både folk jag känner och andra. Det var en överraskning för mig.

Jesse Malin hade omlokaliserat sig till Buenos Aires, där stamcellsbehandling och rehab var avsevärt billigare än hemma i New York. Då och då plingade det till i hans mobil när en ny hyllningscover låg färdig.

– Jag kunde vara i en bil på väg tillbaka från kliniken, och plötsligt skulle en låt komma rån ingenstans, Rancid eller Counting Crows eller Bleachers, du vet. Frank Turner var nog den första jag fick, singersongwritern. Han är väldigt driven och gjorde en vacker version av About You från The Heat, mitt andra album. Det berörde mig verkligen.

Så fortsatte det med den ena namnkunniga musikern efter den andra. 

– Jag har varit med på en del hyllningar genom åren, du vet, och ibland har man inte mycket budget eller tid och går bara in och spelar in snabbt. Det är trevligt, det är ok. Men det känns som om alla på denna skiva på något sätt vill mer. Det är så rörande och smickrande hur djupt de gick in, som Bruce Springsteen. Han tar verkligen fram en så djup, djup själ med She Don’t Love Me Now.

Det finns några på hyllningsalbumet som har arbetat med Jesse Malin i flera olika sammanhang många gånger tidigare, utöver Bruce Springsteen till exempel också Lucinda Williams och Billy Joe Armstrong. De utgör albumets grundstenar.

– Det är kärnfamiljen. Och att lägga min vän Lucinda Williams tillsammans med Elvis Costello, jag menar, wow. Att höra Elvis Costellos röst, jag lyssnade på alla hans skivor som barn, och att nu höra honom sjunga ord som jag skrivit, det är verkligen en wow-upplevelse.

Totalt 27 låtar på tre LP blev det totalt, men artisterna som trängs på skivan är fler än så, både dem Jesse Malin kände och andra.

– Agnostic Front är ett hardcoreband som jag har känt sedan för evigt. De gjorde God Is Dead, som är min första singel från när jag var 14 och med i bandet Heart Attack. Men Susanna Hoffs från The Bangles har jag aldrig träffat, så hon var en stor överraskning. Jag hade träffat Jack Antonoff i förbifarten, faktiskt en månad innan jag skadades, och jag hade inte lyssnat så mycket på hans Bleachers. Han gjorde Prisoners of Paradise, och från en textrad i den kom till slut titeln på skivan.

Till och med MC5’s Wayne Kramer hann bidra innan han gick bort i februari i år.

– Det kan vara hans sista inspelning. Han spelar med Mike Watt från Minutemen, med Tom Morello och med Alison från The Kills, som jag älskar. Steve Van Zandt spelar också på den låten, så det är som en supergrupp.

Fanns det några låtar som du är särskilt beskyddande om, som du kände måste göras rätt?

– Det är svårt att säga vilka. Kanske i hemlighet, om jag berättade för min kusin kunde vi säga, ”Åh ja, den här är bättre än min version”, eller ”den här är inte lika bra”. Men, du vet, alla är som dina barn och man måste älska dem.

– Det roliga är att bland dessa låtar finns dem som jag förut tyckt bara är okej. Men att höra andra göra dem är som att förstå att ”Åh, jag antar att några av dem är riktiga låtar.” Det är inte bara något jag fejkar och lurar världen om med hjälp av en bra skinnjacka och ett högt PA-system.

Skivomslaget är essensen av New York City.

– Det var den fantastiska fotografen Vivian Wang tog omslagsbilden. Hon tog några av halsbanden jag bär och hängde dem över backspegeln, som hos en taxichaufför. Jag tycker att det ser ut som ett Minutemens album Double Nickels on the Dime möter Taxi Driver, eller något.

När jag först hörde din musik för mer än 20 år sedan tyckte jag den hade den där för mig perfekta New York City-känslan – arrogansen, tuffheten, men också samtidigt ömheten, en romantisk känsla. Den är musik i en tradition från Dion, Paul Simon via Garland Jeffries till Syl Sylvain och Willy DeVille. Skulle du hålla med om att det är där du kommer ifrån?
– Jag kan inte ta det ur mig. Jag föddes i Queens, New York, och växte upp i Manhattan och Queens. Det är bara i blodet, du vet.

Samma typ av kvaliteter finns i din musik idag, men det har utvecklats.

– Det stämmer. Jag sjunger lite annorlunda, antar jag, efter att ha det varje kväll i 20 år. Det finns nog några som föredrar min skakiga, experimentella, nervösa röst från första albumet.

Cáit O’Riordan tolkning av Shane är väldigt stark.

– Jag gillar den mer än min originalversion. Jag tycker den är fantastisk. Det är en av mina favoriter.

Textens hyllning till Shane MacGowan får en ännu djupare betydelse med tanke på vad du går igenom nu. ”They took you out of your hospital bed, to take you down to the show.”
– Ja, jag vet. Det är konstigt med sådana sammanträffanden, det är ironiskt. Jag lade också märke till det på ett konstigt, lite kusligt sätt, haha, men sånt är livet. 

– Jag skrev den om Shane MacGowan när jag kom till Dublin för att sjunga på hans 60-årsdag. Han satt i rullstol och kunde inte bära trofén som Irlands president gav honom. Så de gav den till mig, och jag bar den av scenen. Jag försökte räcka över den till Bono. ”Bono, jag är en jude från New York. Du får ta det här. Jag kan inte hålla den här stora grejen.”

– Det blir stort – hon var med i The Pogues, hon var på evenemanget som jag skrev den här om, hon sjunger den här låten och hon gör ett underbart jobb.

Kanske dyker Cáit O’Riordan upp som en av många gäster också när Jesse Malin genomför två spelningar på The Beacon Theatre i New York den första och andra december i år. Hon lär inte bli ensam på scenen isåfall. Bland de på förhand annonserade artisterna finns Lucinda Williams, The Hold Steady, J Mascis, Counting Crows, Butch Walker och Willie Nile.

– Jag kommer att spela en set, och sedan kommer vi att ta upp gäster och backa dem. Vi får vi se hur jag känner mig, om jag orkar sitta in med bandet. Några gäster spelar båda kvällarna, som Tommy Stinson, och några som dyker upp bara en kväll. Duff McKagan kommer att vara där den andra kvällen, och Ricky Lee Jones anslöt sig till samma kväll. Det kommer också att vara några överraskningar, några större artister som det är lite osäkert med hur det funkar med deras turnescheman, och några värdar som dyker upp. Vi håller lite tid öppet för överraskningar.

Det rent ekonomiska både med tributalbumet Silver Patron Saints och med Beacon Theatre-konserterna är bara en del av hjälpen den innebär.

– Idén med skivan, antar jag, är att hjälpa mig med mina sjukhusräkningar. Men även om skivan gjordes för att samla in pengar för min vård så hjälper den mig på en annan nivå rent andligt. Det är som en boost, mentalt också, att bara få höra dessa låtar gjorda av dessa människor. Det är en stor grej.

– Du vet, jag visste att några människor gillade mig och att jag hade några goda vänner här och där, men mannen, jag visste inte omfattningen av det. Jag menar, det är som det där citatet från Joe Strummer: ”Vi är ingenting utan människor”, det var verkligen så. Jag är bara så överväldigad. Folk har varit otroliga, vänner, fans, familj, musiker.

Än återstår mycket innan Jesse Malin är tillbaka.

– Jag har varit tillbaka i New York i några månader nu. Jag bor i en lägenhet på bottenvåningen, och jag arbetar med fysioterapeuter utanför sjukhuset. Försäkringen täcker inget, så jag måste hitta sätt att betala för terapi eftersom jag inte kan göra det här själv.

– Men jag kämpar och hoppas att stamcellerna ska hjälpa till så att nerverna kan återhämta sig. Det tar tid, men jag försöker hålla humöret uppe. Det är mycket smärta, och allt i vardagen som brukade ta åtta minuter tar nu över en timme. Det är väldigt deprimerande ibland, att inte kunna gå.

– Det är långsamt med framstegen, men jag kämpar. De säger bara, ”Fortsätt arbeta. Du vet aldrig.” Så jag är besatt av det. Och nu, ett år senare, har jag fortfarande bara känsel i mina övre lår, även om känseln ändå spridit sig lite nedåt, kanske en och en halv tum. Jag kan börja röra mina höfter och rumpa, och jag arbetar hårt varje dag, sex dagar i veckan, med omfattande terapi. 

– Nu kan jag resa mig med hjälp av en gåstol och skenor under knäna, men jag kan fortfarande inte känna mina ben.

Jesse Malin ler snett. Det har blivit dags att runda av, och bakom hans rygg har fysioterapeuterna börjat förbereda nästa tuffa rehabpass.

– Tack, doc. Vi ses!

För sitt tredje album har Christian Lee Hutson lämnat LA och slagit sig ner i Brooklyn. På det sättet hoppas han komma bort från rutiner och minnen och få möta nya intryck med stora ögon. Rätt mycket i även i hans lyrik handlar om avslut och uppbrott, men istället för nya vyer och intryck verkar han kliva in i invanda mönster, relationsbeteenden och faktiskt visor gång på gång.

Albumtiteln syftar inte på en musikgenre, utan beskriver skylten utanför hans barndoms lilla tillflyktsort Paradise i Indiana, där befolkningsantalet specificeras till 10. Snarare än pop är den alltigenom dominerande genren här akustiska sånger och fingerplockande visa, och det är ett uttryck som Christian Lee Hutson behärskar och på några ställen till och med briljerar i. Den hyperförsiktiga inledande Tiger tar andan ur en, med beskrivningen av en flickvän som på teaterscenen agerar uppbrott ur en relation och som har en naturlig talang för scenen. Han funderar över livet de nästan hade tillsammans, och vinkar farväl till henne med ett käckt ”Go Get ’Em, Tiger”.

Inte ens när han sjunger från ett mycket alldaglig himmelskt paradis i After Hours är tillvaron särskilt mycket bättre än vardagsrutinerna var i livet. Även i himmelriket består tillvaron av billboards, jobbpendlande, diet coke och säkerhetsbälten, och det bästa innehållet att se från de efterlevandes liv finns bakom en betalvägg,

I Candyland är americana-soundet fylligt, med en fiol och en distad gitarr som tävlar om uppmärksamheten, och även powerpopiga Beauty School och Carousel Horses med släpiga trummor och reverb går utanför visramarna. Här bidrar hans flickvän Maya Hawkes (Stranger Things) dessutom med snygga stämmor, och ännu starkare är medproducenten Phoebe Bridgers i Flamingos.

Det är fint och bra, men det är i visorna som texternas små novelletter kommer till sin rätt med sina små och ofta lågmält vemodiga vardagsiakttagelser. ”I swirl around the ice in my glass, and it looks like water ballet, synchronized swimmers circle the drain,” sjunger han till exempel I titelspåret, och de litterära ambitionerna lyser igenom överallt. I Fan Fiction förklarar han att ”I write fan fiction of life, I could write you a happier part.”, men för egen del skriver han envist vidare på historierna om otillräcklighet och uppbrott. Det är vi tacksamma för.

Man hade hoppats slippa göra jämförelsen, och den första tanken är faktiskt ”men, det låter ju inte alls som Leonard”. Men vid det laget har vi hunnit 25 sekunder in i hans första akustiska ballad, och så lång tid var vad han behövde för att hitta till pappas tonfall. Tyvärr.

För att försöka mäta sig med sin mäktige fader i hela uttrycket, såväl låtstruktur, poesi, tilltal och röst – till slut sjunger han helt skamlöst till och med om att ta Manhattan och diverse andra städer – är förstås att klättra ut på en tunn gren. Och även om sonen inte faller långt från trädet blir fallet desto tyngre när han inte förmår matcha sin far i någotdera, och när det enda avsteget är någon käck refräng som inte ens når Jason Mraz-nivå är det riktigt illa.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inför Soft Tissue har Tindersticks resonerat om att deras två senaste dragit åt två helt disparata ytterligheter.No Treasure But Hope 2019 var ren organisk spelglädje tillsammans, och covid-albumet Distractions 2021 sedan var en hårt hållen experimentell studioövning med loopar och samplingar. 

Här har de sökt ett mellanläge där båda dragen kan existera samtidigt i en och samma låt, mer ett äktenskap mellan ytterligheterna än en kompromiss. Det är ett synnerligen lyckat koncept där den organiska och analoga dimensionen dominerar. Det enda som egentligen är påfallande digitalt är en återkommande vintage trummaskin, och den förankrar Soft Tissue inte i modern experimentalism så mycket som i klassiska soulhits som Sexual Healing och Why Can’t We Live Together.

För Soft Tissue är ett soulalbum. Under 30 år har ingen kunnat slå Tindersticks på fingrarna när det kommer till elegant och återhållsamt orkestrerade sånger, och nu bottnar de dessutom fullständigt i det mest autentiska och suggestiva souldjup man kan tänka sig. Utan åthävor smyger de fram sin luftiga groove, med lyxiga stråkar och disciplinerade blåsarrangemang som inte hade gjort bort sig hos The Impressions till exempel i New World. 

Att Stuart Staples är en av stora buttra barytonsångarna är en sedan länge etablerad sanning, men i Gina Fosters soulrösts sällskap börjar han rentav svänga själv. Tydligast är det i medryckande Turned My Back, där hennes gospel bidrar till att få oss att undra om Stuart Staples kanske är sprungen ur en helt annan Staples-klan? 

På det sättet man så hade man kunnat fortsätta rabbla hörbara soulförebilder ur blaxploitation- och philly-traditionen om man inte blivit så överrumplande tagen av Tindersticks genuina och innerliga soul. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden