När Thom Yorke spänner advokatmusklerna är det klokt att backa undan, och därför heter Björn Yttlings och Joakim Åhlunds band inte längre Smile på sitt tredje album. Musikaliskt känner man ändå fortfarande igen sig hemma hos duon.

För även om titeln på inledande Heading Out antyder utekväll på stan är känslan mer en trivsam loj kväll hemma. Ett vänligt Beppe Wolgers-hummande istället för sång sätter tonen, och den tillbakaluta bekväma känslan är sedan genomgående hos The Longest Night. I mjukt suggestiva poplåtar som Sailing Away är det ombonat och avslappnat, allra vänligast i optimistiska Flyga fram med gott om utrymme för Gustav Ejstes sång och flöjt i den luftiga ljudbilden. Skulle så småbarnen vakna är mellanspelet The Lighthouse en tröstande trudelutt som gjord för speldosan.

Abstract Crimewave låter som ett lustfyllt vänprojekt där avväganden om kommersiell potential inte något nämnvärt utrymme. Men med genetiskt arv i släktträdets båda riktningar Young Folks respektive Punkrocker är singeln The Gambler med Lykke Li längst fram redan en välförtjänt hit. Kanske finns möjligheten till fler, till exempel med Chrissie Hynde i skivans titelspår. Hennes röst gör sig strålande i den rymliga popmiljön, och även om natten stjärnlös och Bibelsvart finns där inget skrämmande.

Och om inledande Heading Out var en varmt välkomnande så är avslutande Dödmansgrepp en lika varm avskedskram efter en fin kväll, kärleksfull och innerlig.

Inte så att Alan Sparhawk skulle vara vilsen utanför Lows kontext, hans långa rad av sido- och hobbyprojekt under åren gör att han har utforskat många olika uttryck och har alla förutsättningar att fortsätta göra det. Men utan Mimi Parker har han inte kvar sin fasta punkt, och efter förlusten av sin livskamrat och kollega för två år sedan när hon avled av cancer bara 55 år gammal gör inte Alan Sparhawk några försök att hålla Low-estetiken vid liv.

Istället hanterar han sin sorg genom att helt på egen hand ge sig ut på okända elektroniska stigar, där han experimenterar som om det inte fanns någon morgondag. I garaget har han programmerat rytmer, och skruvar på sina barns synthar och gizmos på ett sätt som han i efterhand beskriver som ”lite desperat”. Hans beat-laboratorium blir ibland lite nativt och ofta ganska lofi, och textmässigt är det ibland nonsens och ibland fånigt, som när han nöjt upprepar I Made This Beat med förvrängd röst tvärs igenom hela låten med den titeln.

Men lek och experiment kan vara effektiv sorgbearbetning, och det är fint att få dela det med Alan Sparkawk. När så svärtan drabbar, som i Feel Something och Heaven där hans Mimi Parker uppenbart är föremålet för hans önskningar, svider det desto mer.

För några år sedan återuppväckte Theodor Jensen bandnamnet The Plan, och om det då var en eftergift för uppmärksamhet så är det nu ett komplett band med tre ytterligare nyrekryterade medlemmar.

Musikaliskt håller dagens The Plan balansen mellan sina två perioders olika uttryck. Fornstora dagars högintensiva euforiska indie är i högsta grad levande i Before the Sun Goes Down, med entusiastiska visslingar och fotbollskör, och i det avslutande César Vidal-samarbetet Where Can I Turn, som sluter cirklar och nämner Mon Amour i låttexten.

Den senare periodens Cole Porter-inspirerade örhängen är likaså välrepresenterade i stora filmiska stråkballader som A Surprise Visit, som gärna vill aspirera på en plats i Den Stora Amerikanska Sångboken. Starkast i riktningen orkesterballader är Autumn Boulevard, som är en synnerligen vacker bukett röda rosor, om än i det spruckna krus som är en sparsam orkestrering med vemodigt dragspel och flöjt, och där Theodor Jensens röst spricker av rörelse.

Den digitala utgåvans 12 spår har bantats med en fjärdedel på vinylversionen, till bandets och lyssnarens välsignelse. För även om vi därmed går miste om skivans enda svenspråkiga stund i alldeles strålande Heligt arg behöver vi å andra sidan inte stå ut med 10 minuters planlöst plinkande och hostande i Love It, som prövar lyssnarens fokus och tålamod. På den ansade vinylutgåvan – endast i 300 exemplar, så det är klokt att skynda på – är den enda transportsträckan A Touch of Heaven, och den vägs enkelt upp av allt annat fint när The Plan är ett riktigt band igen.

Under mer än 20 år har Eric Palmqwist släppt skivor, först som EP’s Trailer Park och sedan 2018 också i eget namn. Även om han famlade en aning musikaliskt i början har han gång på gång bevisat sina musikaliska kvaliteter både i låtskrivande och i arrangemang. Här är hans senaste knippe storslagna poplåtar, smarta, medryckande och välspelade med en mäktig ljudvägg. Överallt är det fullt av snygga snygga detaljer att njuta, ett saxofoninpass, en överdistad gitarr, en blinkning åt Warren Zevon i Tvålen, och med det hade allt kunnat vara frid och fröjd. Men. 

Att skriva politiska texter som engagerar är en svår konst, och vare sig man formulerar sig mer ur grodperspektiv i det lilla och privata eller i övergripande för plakat kräver det fingerfärdighet och nyansering. The Tarantula Waltz är ett hyperfärskt exempel på hur det kan göras rätt i båda de riktningarna, med det explicita i frustande arga Till hälften människa, till hälften moderat och med subtilare grepp i Skämmas. Även H Self är ett sprillans exempel på förmågan att vara politisk genom att beskriva sin samtid genom att beskriva sig själv i sina underdog-reflektioner och i sin Yasintolkning. Eric Palmqwist har inte samma finess, och det ställer till det rejält på flera ställen på hans fjärde soloalbum.

Det börjar visserligen bra. Den dramatiska inledningen i titelspåret är en av de starkare stunderna, med mullrande pukor, skarpa riff och barnkör, och vi förstår att allt inte står riktigt rätt till på Människornas planet. Det finns fler sådana subtila stunder där musik och lyrik går i samklang, till exempel Du trodde människor var bra. Men det finns också motsatsen, och tyvärr för frekvent. 

Han är så arg på sakernas tillstånd att man riktigt hör hur han darrar av ilska, och det lägger krokben både för hans engagemang och för hans låtar. Det är helt enkelt slarvig lyrik och dålig retorik att med lösryckta fraser besviket tala om new public management och räkna upp saker man är besviken på (”Obetald sovande jour, jag visste nog inte att det fanns”). Det är som att han listat ämnen för arga insändare, och som agitation funkar det bättre på plakat och i talkör. Framför allt berör det inte.

God retorik är att krypa nära och förmedla bilder, kanske berätta hela historien om den dementa gamla kvinnan som inte hinns med i sitt rum på boendet, eller om det ångesten hos det sönderstressade vårdbiträdet. I sådana riktningar har Eric Palmqvist rört sig förut, när han sjungit inspirerat och nära om socknar på Gotland, men när han någon gång försöker här låter det bara som krystade hastverk. ”En ensam kvinna i en säng / Hon sjunger på sin slutrefräng” försöker inte ens komma nära, och ”På ett hem / där bor ett barn / kanske från / Afghanistan” väcker inga känslor, oberoende av om man instämmer i Eric Palmqwists samhällsanalys eller inte.

I en recension för drygt 20 år sedan rekommenderade den här skribenten Eric Palmqwist att överge det engelska språket och istället sjunga på svenska. Men på engelska hade plattityderna kanske inte stått i vägen för hans många utmärkta låtar, och även om det känns lite konstigt blir förslaget nu det omvända.

När bröderna David och Peter Brewis är som bäst låter de som det perfekta äktenskapet mellan Prince och XTC. Funkigt, medryckande, popsmart och fyndigt. Och tror du inte mig så har de ett officiellt godkännande från Prince från 2015 – en snabbt raderad tweet – noga insorterat i sin portfolio. 

När de nu återvänder efter fyra års soloutflykter på varsitt håll är de tyvärr inte i bästa form, och då är det värre. Istället låter de som en del av den där överintellektualiserade stelbenta synthpopen från från 1980-talet – tänk Thomas Dolby och Landscape om du inte lyckats förtränga dem – kombinerat med progressiva Steven Wilson-ambitioner. 

Bara när de äntligen hittar något som påminner om en Prince-rytm i Peter Brewis The Waitress of St Louis – en hyllning till ett numera igenbommat favoritcafé hemma i Sunderland – når de ens i närheten av sina forna höjder. 

Efter sin lovande start tippade Black Midi snabbt över i överkomplicerad musikhögskolemusik full av taktbyten, och Geordie Greep verkar ha varit drivande i den utvecklingen.

Snabbt tvingas man konstatera att den oerhört roliga och utstuderat teatrala förstasingeln Holy Holy – missa inte den underhållande bowlingvideon – tyvärr inte alls är representativ för Geordie Greeps soloalbum. As If Waltz har liknande Weimardramatisk dynamik, och kastar sig mellan operett med cembalo och funkrock, men sedan är det roliga slut. För den där funkrocken blir snabbt till ekvilibristiska instrumentaluppvisningar, och det är bara början på de rent monumentala fusionambitioner Geordie Greep visar sig hysa. Det går så snabbt i de tvära kasten och tonlöpningarna att till och med Frank Zappa och Mike Patton hade blivit åksjuka.

När den som i Terra tar avstamp i sydamerikanska stilövningar är den lite mer uthärdlig, men det påverkar inte det skitjobbiga helhetsintrycket.

Med ett bandnamn och pressbilder som leder googlande i obehagliga riktningar har den här Manhattan-kvartetten gjort sexfokuserad konceptkonst på skiva sedan de enligt egen uppgift möttes på en sexchat för fem år sedan.

Det har hela tiden varit sensationalistiskt och utstuderat provocerande, och lika fantastiskt underhållande som de mest absurda tabloidrubriker man kan föreställa sig. Musikaliskt har bandet på egen hand återupprättat det tidiga 1980-talets mutant disco-genre, den där då Manhattans postpunkiga och jazzimpregnerade no wave-scen började lägga stiffa dansrytmer i botten av sitt spretiga oväsen. Hos Cumgirl8 är den mer synthig än hos föregångarna, och de hänvisar lika muntert till Chris & Cosey som till Tom Tom Club och lika sexuellt explicita Peaches.

Debutalbumet definierar de själva som en utopiskt feberyrande från Greta Thunberg, med låtar som med mer anarkistisk utlevelse än seriositet behandlar cyberfeminism, sexting som moderna kärleksbrev och stenhårda ekoaktivistiska analyser. Deras aktivism är radikal i sin samtids USA, med bland annat abortpiller till försäljning pop deras merch-bord, och eftersom det där med baklängesbudskap kan leda till rättsprocesser är det självklart att de slänger in ett sånt också i inledningen av uti.

Det finns inga pauser eller återhämtningsstunder på The 8th Cumming, och det är skivans och deras konceptkonsts svaghet. Kanske hade fortsatta EP-släpp varit att föredra, för även om deras intensiva sällskap är hyperspännande krävs rejält med stamina för att orka ett helt album i streck.

Hur Per Svensson får ihop sin tillvaro, där förutom GOLD och hans konstskapandets och -utställningar också The Mannequins of Death, Cosmic Garden Project och soloalbum trängs, är en gåta, men nu är GOLD tillbaka efter 30 år. Sättningen är densamma som efter den där spelningen på CBGB’s 1989, det musikaliska trycket likaså, och även textmässigt flera ställen blickar bandet tillbaka till den eran. Inledande Psychedelic Days tar till exempel avstamp just där, och konstaterar att även om decennierna passerat sedan dess så är bandet ”still young inside”.

Men frågan är om någon utan den mognad GOLD ändå besitter hade kunnat göra musik som låter så genuint Detroit 1970 som här. Hard to Beat till exempel är osunt leverne destillerat till tre distinkta minuter, och det enda pianoackord som envist hamras bakom gitarrernas ljudvägg är en detalj som signalerar autenticitet i korrekt betitlade Pure Energy. På samma vittar både Healing Your Wound med sin kombination av stenhårt riffande, flummig text och bjällerklangdetaljer liksom släpiga Golden Sea om ett band som impregnerats i The Stooges och vuxit upp med lekkamrater som The Leather Nun och Union Carbide Productions.

Skulle någon ändå missa impregneringen bidrar GOLD gärna med ytterligare explicita ledtrådar, som att svara på förebildernas ”well it’s 1969 ok, war across the USA” med ett lika tvärsäkert ”It’s 1991, yeah, still war in this world” i avslutande Down by the Ocean. Det är också skivans mest utpräglat psykedeliska stund, där gästande Rasmus Alkestrand under drygt åtta minuter breder ut sin sitar intill allt friare gitarrexcesser och Per Svenssons mässande i ett crescendo som inte står TSOOL efter.

Vän av psych-(o)ordning skulle möjligen kunna invända mot att halvtimmes speltid totalt kan kännas kort för den här sortens psykedelisk tripp, men det innebär å andra sidan att det inte finns tillstymmelse till dödkött. Inte ens skivans avslutande vågskalp drar ut onödigt på tiden.

PIAS/Border

BETYG 2 av 6

Jag kan intyga att det faktiskt finns människor som betraktar musik som en idrottsgren att bemästra och glänsa i. Som anser att musikens ädlaste dimensioner handlar om ekvilibrism, och som reagerar intellektuellt med beundran inför matematisk skicklighet och fingerfärdighet snarare än med känslor inför groove, sväng eller attack. Av olika skäl har jag haft möjlighet att betrakta sådana människor relativt nära under en period, och kunnat konstatera att vi aldrig kommer att mötas i vårt musiklyssnande. Det är ok, det finns rum för alla sorter, och det finns faktiskt artister som har förmågan att möta och tala både till musikintellektuella och till mig.

Joan Wasser har den förmågan. Jag har hört henne backa upp Lloyd Cole med den äran, jag har sett henne spela ihop med Yo La Tengo bakom Daniel Johnston i känslostormande sammanhang, och just nu turnerar hon som medlem i Iggy Pops allt annat än intellektuella band. Men som soloartist vänder hon sig till den andra lyssnargruppen.

Lemons, Limes and Orchids kryssar i alla musikhögskolefält med smärta Fiona Apple-popkompositioner, med svindlande moduleringar, med komplexa men eleganta rytmer, med svala jazzpianoballader, med kompetent vintage bedroom-soul och med stilig röstekvlibrimism. Med den kompetensen måste den nästan snubbla in i subtilt sväng åtminstone någonstans, som i skivans enda engagerande stund Long for Ruin med tung dub-bas.

I övrigt väcker Lemons, Limes and Orchids inga känslomässiga reaktioner alls, men är väl värd alla våra imponerade artiga applåder.

En samling med outgivet från mer än 136 av dina favoritartister, till förmån för dem som drabbats av Hurricane Helene. 

För att samla in pengar till dem som drabbats av Hurricane Helene i North Carolina, och för att sätta strålkastarljuset på hur människans klimatpåverkan gör naturkatastroferna allt värre, tillfrågades en handfull artister om att delta på ett digitalt samlingsalbum. Ryktet spred sig snabbare än orkanen, och nu ligger Världens Mest Omfattande Välgörenhetsalbum redo för nedladdning på Bandcamp. 136 (etthundra trettio sex!) låtar från ännu fler artister blev det till slut, och om du nämner tio artister du gillar är minst hälften av dem representerade här.

Waxahatchee, Jeff Tweedy, Jason Isbell, Feist och Gillian Welch med Dave Rawling – det är bara början på uppställning av artister som rotat i sina arkiv och hittat outgivna outtakes, demos eller livetagningar, eller i hast spelat in något nytt. Totalt 136 låtar blev det till slut, somliga utvalda utifrån texter om väder eller ekologi, och mer än 10 timmars musik.

Här trängs gamla hjältar som The Go-Betweens, R.E.M., Lambchop, The Hold Steady, Iron & Wine, Superchunk, The Decemberists, Drive-By Truckers och Bonnie ”Prince” Billy med nyare favoriter som MJ Lenderman, Tune-Yards, Tropical Fuck Storm och Weirs.

Som om inte det vore nog bidrar Calexico, Wooden Wand, Sharon Van Etten och Sylvan Esso, och dessutom Fleet Foxes, Tyler Childers, Hiss Golden Messenger, Kevin Mörby och Lydia Loveless. Och ett hundratal artister ytterligare.

Hela klabbet kostar tio dollar, eller mer om du vill, och stålarna går oavkortat till stöd och hjälp för de stormdrabbade. Du hittar det på Bandcamp, och jag lovar, det är inget att tveka om!