Island/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2006)

Med stridsropet ”Give me a song and I’ll sing it like I mean it” tar The Feeling upp kampen för de vattenkammades rätt att oantastade få framföra välarrangerade pianoballader. Som The Darkness har de som livsuppgift att uppdatera föräldrarnas 70-tal, men istället för AC/DC är det hos The Feeling 10CC och Supertramp som är grejen. Vi pratar alltså softrock, musik som revisionister nästan lyckats radera från det kollektiva minnet. 

Men även om det är svårt att ta The Feeling på allvar går det inte att avfärda I Want You Now, med avancerade stämsångsarrangemang för att verka smartare än den är, eller den oansenliga mjukishiten Sewn. Perfekt bakgrund för en lojt vilsam stämning på säsongens uteserveringar.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Loose/V2
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2007.)

”Powder your nose, pull off your pantiehose, let me love you from behind”, skaldrar de tre bröderna Felice romantiskt i den främsta av skivans episka folkballader Ballad of Lou the Welterweight. Den sortens lyrik är det enda här som avslöjar att deras föda under uppväxten i New York har bestått av mer än Freewheelin’ Bob Dylan.

Sånger som Your Belly in My Arms är fulla av skönhet, trots att lofi-inspelningarna stundtals svajar och knastrar just som man kan förvänta sig från folk som faktiskt har sitt hem i sin turnébuss. Skulle sedan de allt annat än barntillåtna texterna (Rockefeller Druglaw Blues, till exempel) till slut kräva sin tribut finns ytterligare fyra white trash-syskon på avbytarbänken.

Skivrecension

Adrian/Border

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2009)

Gustaf Kjellvander har egentligen bara två saker gemensamt med storebror Christian. Det ena är det djupa vemod som vilar tungt över bådas musik, och det andra är en fantastisk förmåga att skriva självklara melodier som känns som gamla vänner redan första eller andra gången man hör dem. 

Men där upphör likheterna när Gustaf spelar mer fantastisk och djupt dramatisk mollpop än någonsin förr, och sjunger som om han vore Edwyn Collins bror och ingen annans.

—–

En uppbrottsskiva, alltså. Både från flickvän och från London?
– Ja, jag antar att jag skyllde många av mina och mitt ex individuella och gemensamma problem på staden vi bodde i. Östra London är ju rätt ruffigt och kallt. Jag tror att det var svårt för oss att förstå att det var vårt förhållande det var fel på. Om man en gång har haft det bra så vill man gärna att det ska fungera. Även om vår romantiska kärlek dog långt innan jag gjorde slut så var det svårt att släppa taget för jag älskade, och kommer alltid att älska henne. Vi flyttade tillbaks till Malmö och försökte återuppliva något som uppenbarligen var rätt dött. Till slut insåg vi att vi bara gjorde varandra olyckliga. Men men, ”its better to have loved and lost than never to have loved at all” har det väl sagts?
Hur har du kunnat bevara det romantiska mitt i uppbrottet?
– Det är en så pass stor del av vem jag är att oavsett vad livet kastar mot mig kommer jag alltid att vara romantiskt lagd. Precis som en förälder aldrig kan upphöra att vara förälder kan en romantiker aldrig upphöra att vara romantiker.

Hur mycket är The Fine Arts Showcase ett band, och hur mycket är det Gustaf Kjellvander?
– The Fine Arts Showcase är ett band. Joche Leksell, Dan Englund, Fabian Ris Lundblad och Mathias Oldén har alla bidragit till att den här skivan har blivit bra. Samtidigt är det väldigt mycket Gustaf Kjellvander såklart, det är mitt liv som vi sjunger om, jag skriver alla låtar och är chef. Men kemin i TFAS är en viktig faktor och Dolophine Smile hade inte varit lika bra om inte alla fem medlemmar hade gett allt!

Adrian/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2006)

”I could gather hoards of vocal chords, and sing the sweetest song”. Så sjunger Gustaf Kjellvander i den storslagna balladen Brother in Black, som obönhörligen avslöjar hans familjeband till landets bästa americana-sångare. Och samlar vokalharmonier och sjunger de vackraste sånger är precis vad han gör. 

The Fine arts showcases första skiva gjorde skäl för namnet genom att vara en brokig samling sånger som led av att ha betydligt mer bredd än djup. Å andra sidan hade poplåtarna en inte obefintlig charm, och även om Gustaf Kjellvander talar om också Radiola som en sorts ”mixtejp”, avsedd att rymma alla sorters infall, har han nått betydligt djupare den här gången.

Bland bagateller som en flört med Lou Reeds Perfect Day och eletronica-indie med uråldrig trummaskin rymmer Radiola några riktiga fullträffar. Frida and I är den sortens snabb schlager som Pulp brukade göra i sina bästa stunder, med Spector-pukor och pianomangel, och singeln Chemical Girl är episk indiepop med en gitarrvägg lika solid som melodin. 

Allra vassast är The Shoplifters Union, strax under tre minuter av bedårande upptempopop med en refräng från Gustaf Kjellvander på sitt grymmaste hithumör. Kombinerat med en röst med sympatiska drag av skotska åttiotalsfavoriter som Lloyd Cole, Edwyn Collins och Paul Quinn är det oemotståndligt, och snattarna har fått en ny ombudsman i sin kamp för att ta över.

MPL/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2008)

Föreställ dig att du skulle möta ditt ansikte på omslaget till retromagasin som Mojo eller Uncut varenda månad. Föreställ dig att det varje gång handlar om musik du gjorde för 40 år sedan, medan dina nya låtar ständigt jämförs – ofördelaktigt – med de där hyllade gamla inspelningarna.

Undra på att Paul McCartney vill vara incognito ibland. Valet av Youth som samarbetspartner kan förefalla udda, men inte mer så än den elektroniska klubbmusik de gav ut under The Fireman-namnet för 10-15 år sedan. Nu är det varken instrumentalt eller dansant utan skitigt White Stripesigt och självutlämnande rockigt, och faktum är att Sir Paul inte låtit så här angelägen på mycket länge. Även om det förstås inte går upp mot de där 40 år gamla låtarna.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Bella Union/Cooperative
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2012.)

The Flaming Lips skivor har blivit alltmer svårtillgängliga, scenshowerna allt mer utfreakade (ni minns vad han bjöd hela publiken att göra i Slottsskogen härom året va?) och för den europeiska grenen av det multinationella skivbolaget passerades gränsen någonstans i samband med en vansinnig sci-ficlångfilm. För Wayne Coyne däremot återstår fortfarande många steg mot total freakout. Till exempel det mest flippade teamup-album världen skådat. The Flaming Lips and Heady Fwends släpptes i begränsad vinylutgåva på Record Store Day i våras, då med autentiskt blod från medverkande som medföljande attraktion, men nu får även den som inte hängde på skivaffärslåset chansen. Är man det minsta intresserad av modern psychedelia och experimentalism så tar man den.

Fragmentariskt inspelad mellan enstaka gig bågnar skivan av det ena samarbetet vildare än det andra. Här finns frisinnade folkrockare som Bon Iver, Jim James och Tame Impala. Här trängs Ke$ha och Biz Markie med den obskyra LA-trion Hour Of The Time Majesty 12 i 2012 (You Must Be Upgraded). Här sjunger Erykah Badu en storslagen tolkning av en brittisk gammal folkvisa (och har sedan dess hunnit twittergräla med Coyne om videon till låten). Neon Indian bidrar med Is David Bowie Dying?, som är snudd på lika stor som sin titel, och när oväsensexperter som Lightning Bolt drar efter andan sticker Nick Cave in en fot. Till och med konstexperimentalismens galjonsfigur nummer ett, självaste Yoko Ono, finns med på ett hörn. 

Och bland alla dessa galenskaper undgår enbart ett effektsökande röstcollage med någon Adam Behrens – ett ersättningsspår för det Chris Martin-samarbete från vinylutgåvan som skivbolaget nu satt stopp för – från att vara spännande. Lättillgängligt är det aldrig, och inte heller enformigt, men för att vara en tummelplats för ohämmad experimentlystnad är det förvånansvärt ofta både överväldigande och medryckande.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Warner
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2009)

När ett vanligtvis vilt spretande band breder ut sig över dubbelalbum med den uttalade ambitionen att vara lika ofokuserade som The Clash på Sandinista eller som The Beatles på White Album kommer det att skorra i lyssnarens öron mer än gång. Om man ovanpå det lägger flummiga svarslåtar till John Lennon, påtagliga influenser från Miles Davis vildaste improvisationer och en lyxversion av skivan i pälsklätt fodral (!) blir dissonansen så väl som provokationen fullständig. Betrakta Embryonic som Flaming Lips förmodligen effektiva metod att slippa ur storbolagskontrakt, och närma dig med nyfikenhet. Och stor försiktighet.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Warner
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2009)

När ett vanligtvis vilt spretande band breder ut sig över dubbelalbum med den uttalade ambitionen att vara lika ofokuserade som The Clash på Sandinista eller som The Beatles på White Album kommer det att skorra i lyssnarens öron mer än gång. Om man ovanpå det lägger flummiga svarslåtar till John Lennon, påtagliga influenser från Miles Davis vildaste improvisationer och en lyxversion av skivan i pälsklätt fodral (!) blir dissonansen så väl som provokationen fullständig. Betrakta Embryonic som Flaming Lips förmodligen effektiva metod att slippa ur storbolagskontrakt, och närma dig med nyfikenhet. Och stor försiktighet.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Bella Union/PIAS
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2017)

Vi räknar inte med något annat än konstigheter från Wayne Coyne, och den här gången slår han knut på sig själv med en futuristisk saga som musikaliskt syftar till att vara mötet mellan Syd Barrett och A$AP Rocky. Det egenhändigt konstruerade polska begreppet Oczy Mlody ska sammanfatta de i högsta grad barnförbjudna drogrefenserna, enhörningarna, de förtrollade grodorna och fantasierna om alternativa universum. Och om det verkar flippat är det ändå inget mot musiken där producerande Dave Fridmann kombinerar pur psychedelia med samtida hiphopestetik. 

På många ställen är det rent överrumplande, som i avslutande We A Family, och The Castle är rent obegripligt vacker. Men att försöka följa hela The Flaming Lips flöde är som att följa Trumps twitter – först är det spretigt, obegripligt och enerverande men samtidigt underhållande och omedelbart känslotriggerande. Men ganska snart önskar man sig något som är mindre vansinnigt och mer jordnära, sammanhängande och genomtänkt.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Warner/iTunes
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2010)

Flaming Lips-fansen har sett förvandlingen smyga sig på och förvånas inte det minsta av bandets fullständiga metarmos till progressiva låtsasbritter. En låt-för-låt-cover av hela Pink Floyds mastodontalbum The Dark Side of the Moon, inspelat tillsammans med Stardeath & the White Dwarfs, där Wayne Coynes brorson Dennis ingår, bara några månader efter The Flaming Lips eget megalomaniska dubbelalbum Embryonic kommer med andra ord inte som någon direkt överraskning i de lägren.

Pink Floyd-fansen, som inte lyft blicken från vinylbacken eller för den delen ögonbrynen sedan Bob Geldorf kom ut som garderobsflummare, torde vara mera förbryllade över att Polarprisperfektionisternas mantel plockats upp av ett gäng nerrökta amerikanska experimentalister. Utanför de grupperna kommer ytterst få att bry sig, varför det knappast kommer att uppmärksammas att gästvokalisten Henry Rollins inte varit så här bra sedan Black Flag-tiden. Men Lips-lyssnarna kan glädjas åt ett avsevärt mer samlat band än på mycket länge, och Floyd-fansen borde kunna enas med dem om att det är en kul förströelse att lyssna på den här bisarra albumtolkningen.