En countrysångare som 91 år gammal gör sin 153:e (!) skiva, vad kan man förvänta sig av det? 

I Willie Nelsons fall kan man förvänta sig en röst som ärgats av åren, men där värmen och empatin till och med stärkts. Man kan sig respektfulla gästspel av mästare som Daniel Lanois och legender som The Doors John Densmore. Man kan förvänta sig inte särskilt mycket traditionell country utan mer finkänsliga och lågmälda vistolkningar av udda spår från Tom Waits, Warren Zevon (hjärteknipande farvälsången Keep Me In Your Heart), Nina Simone och till och med Sunny War och The Flaming Lips. 

Man kan förvänta sig inte bara en utan två Neil Young-covers, varav den ena är den komplexa Broken Arrow. Dels för att det är bra låtar, dels för att Willie Nelson och Neil Young har en lång historia tillsammans, och dels för att Willie Nelsons son Micah Nelson som är ansvarig för den fingertoppskänsliga produktionen (och till och med omslagsdesignen) också är en del av Neil Youngs band sedan många år.

Man kan förvänta sig filosofiska och politiskt laddade humanistiska ställningstaganden, och en skiva som engagerar från början till slut. Man kan förvänta sig kvalitet, helt enkelt, precis som på hans 152 tidigare album.

Härom veckan släppte LOW-RES det mäktiga albumet Happiness, fullt av starka och omtumlande känslor. De kombinerar stor smart pop med mäktiga ljudväggar och texternas mörka destruktiva relationsdramatik. Som lyssnare känner man sig ganska manglad efter den dryga halvtimme som är albumet.

Är ni nöjda med en sådan lyssnarreaktion?

– Det känns faktiskt bra att höra, menar Patrick Alvarsson. Happiness är ganska intensiv på sina håll men det finns luftigare inslag också. Textmässigt är den rätt mörk men förhoppningsvis berör den lyssnaren. Om du känner dig manglad, så har vi väl lyckats att nå fram kanske. Vi ville inte försköna något. Vi ville få fram ett skevt sound till popiga melodier. Skivan speglar en rå verklighet och skivans ”nu” är traumatiska upplevelser från missbruk och våld. Kontrasterna i musiken är kul att jobba med – ljust kontra mörkt.

LOW-RES andra halva Simon Appel instämmer.

– Jag väljer att tolka det positivt för att jag gillar det ordet ”manglad”. Vi gillar ju den typen av musik, och vill skapa känslan av en ljudväg.

Låtarnas mörker är personliga erfarenheter av missbruk och våld i nära relationer. Utan specifika detaljer känns musiken ändå självutlämnande i starka känslor och stämningar.

– Jag tycker att den är precis lagom utlämnande, bestämmer Simon. Det kan bli obehagligt att lyssna när någon lämnar ut sig själv fullständigt. Jag tycker vi har hittat en balans som gör att folk förstår och kan tolka in sitt eget, utan att hänga ut någon.

– Det finns inget egenvärde att liksom exponera varje detalj i våra liv, fortsätter Patrick. Det är snarare de känslomässiga upplevelserna vi vill förmedla, och det blir ju ofrånkomligt självutlämnande. Å andra sidan så är det inget speciellt med våra erfarenheter – alla har väl massa skit som man behöver processa. Men vi har musiken som en slags airbag när smällarna kommer.

Är det en balansgång i hur självutlämnande man kan vara?

– Absolut, bestämmer Patrick. Det handlar både om vad man orkar och vad som känns rätt att dela med folk. Det är rätt ofta man tappar balansen och då och då försöker man räta upp tillvaron med en stark basgång. Vi vill vara ärliga utan att det blir självdestruktivt eller överväldigande. Det är en fin linje mellan att vara autentisk och att behålla en del av sin integritet. Vi har nog hittat en balans där vi kan uttrycka starka känslor utan att överexponera oss själva.

– Själv gillar jag ju att lyssna på artister som är väldigt självutlämnande, menar Simon. Jag tänker att de som lyssnar på oss vill sätta in sig själva i det hela. Därför gäller det att lägga det på en nivå som inte är alltför specifikt.

Ni har tidigare talat om att musikskapande som en positivt laddad process, som fungerar antidepressivt. Var det så i arbetet med Happiness också? Är det terapi att göra musik?

– Ja, det är det verkligen, bekräftar Patrick. Musik är ett sätt för oss att kanalisera och bearbeta det vi går igenom. Det är som terapi, men i en annan form.

– Jag la av med musik när min pappa dog, berättar Simon. Jag tänkte att shit, nu måste jag ta ett tag i mitt liv och skaffa ett riktigt jobb och sluta hålla på att härja runt i musiksvängen Men sen gick det några år, och när vi startade LOW-RES fattade jag hur mycket det gav mig i livet att hålla på med musik. Det spelade liksom ingen roll om någon hörde eller inte, det var ju att skapa musik ihop som var det viktiga. Jag mår det så jävla bra av det, så nu vet jag att jag aldrig kommer att sluta.

Hur känns det att sedan höra produkten av den terapin? Faller man tillbaka i samma känslolägen, eller har skapandet gjort det mörka och svåra mera hanterbart?

– Det är en blandning, tvekar Patrick. Men oftast känns det mer som en bekräftelse på att vi har bearbetat något. Att vi flyttat fram positionerna lite. Riktningen har varit det viktiga, inte alltid resultatet.

– Jag tror att det är en viss typ av terapi att skriva av sig, menar Simon. Det gör också att man kan kategorisera det och sätta in det i en bokhylla över sitt liv. Jag är inte som de där artisterna som säger att de aldrig går tillbaka och lyssnar på sin gamla musik, jag älskar att lyssna på vår musik, jag gör det ganska ofta. Inte så att jag lyssnar på texterna varje gång då, utan jag analyserar varför det blev som det blev. Jag upplever liksom inte de här tunga ämnena igen, utan låten har blivit någonting annat. Man har skrivit av sig, och nu är det en låt, liksom.

Second är en kraftig urladdning. Om resten av skivan är samtalsterapi så låter den mer primalterapi. Var kom det ifrån?

– Ja, Second är rätt rå, instämmer Patrick! En vän till oss som heter Richard Ahlgren har ett band som heter Danmarck, och han sjunger på låten. Den representerar väl den där känslan när man går ut på scen och släpper ut allt på en gång, utan filter. Jag tycker att han lyckas få till den skeva känslan vi vill åt på ett fint sätt. Gitarrerna blir som explosioner av alla undertryckta känslor. Om resten av skivan kanske känns mer eftertänksam och reflekterande är Second den där renande urladdningen som man ibland bara behöver för att kunna gå vidare.

– Vi älskar att skicka tidiga demos till folk och föreslå att vi vill göra någonting ihop med det, förklarar Simon. Sedan får det bli precis som det blir. Vi går liksom inte in och feedbackar på den processen. Och det är det som är så himla sjukt kul och samarbetar med folk.

Ni har valt albumtiteln, Happiness, för att det är motsatsen till låtarnas känsla. Men det finns glimtar av ljus i skivans mörker, både i texter och i musik. Goodbye till exempel låter som ljudet av frigörelse.

– Exakt, säger Patrick. Det var viktigt för oss att det skulle finnas ljus i mörkret. Goodbye är verkligen ett exempel på det. Den handlar om att släppa taget och gå vidare, att hitta en slags frihet även när allt känns mörkt. För oss handlar Happiness inte bara om att vara djupt nere i mörka känslor, utan också om att hitta de där små ögonblicken av ljus som kan göra all skillnad.

– Generellt gillar vi kontrasten som uppstår mellan ljusa texter och mörka tongångar, eller som i det här fallet tvärtom, sammanfattar Simon.

Silverbullit är en tydlig referenspunkt för LOW-RES, och det är inte första gången Jukka Rintamäki från det bandet spelar med er. Hur hittade ni varandra?

– Vi älskar ju Silverbullit, förklarar Simon. Vi har fått jättemycket från dem. Det var en dröm för oss att få samarbeta med Jukka. Vi hörde av oss till honom via Instagram – ”Hej, vill du göra en låt ihop? Vi gillar det du gör?”

– Vi hörde av oss till Jukka när vi hade lagt ut bara några låtar på Soundcloud, minns Patrick, och då visade det sig att han hade lyssnat och gillade. Han bjöd in oss till hans studio och sen skickade vi Together till honom, och dagen efter damp den ner i mailen med Jukkas sång. Allt gick väldigt snabbt och det är kul att jobba så, att inte analysera sönder låtar. Han har en otrolig känsla för melodier, han har ett magiskt melodispråk och vi känner att han tillför något speciellt varje gång vi samarbetar.

– När vi väl träffade honom så är han världens mysigaste människa, fortsätter Simon. Det är verkligen kul att se hur musik kan föra ihop människor, det är det som gör samarbeten så roliga, att vi lär känna nya människor. Man hamnar i situationen som man aldrig hade hamnat i.

Ni harfler intressanta gäster på albumet, bland annat Maria Petterson och Maria Lindén. Hur stort utrymme får de ta sig i skapandet?

– Vi har valt gästerna med omsorg, berättar Patrick, men samtidigt låter vi dem ta mycket utrymme. De tillför något unikt, och det blir alltid bäst om vi inte styr dem alls. Det är en öppen process där vi ger dem en demo att utgå ifrån, och sedan ser vi var det landar.

Ni har båda erfarenheter från andra band, var och en och ihop. Vilka är de största skillnaderna mellan era tidigare erfarenheter och LOW-RES?

– Skillnaden, funderar Simon. Vi har ingen press utifrån. Vi drivs bara av att det ska vara kul, det är det enda som är viktigt, och det leder till att man gör bättre grejer.

– Med LOW-RES känns det som att musik blev riktigt kul igen, slår Patrick fast. Mycket roligare. Inte en massa töntiga krav på hur det ska vara osv. LOW-RES är mer ”Make music to make friends to bring on stage”! Vi jobbar oftast online med låtarna och mindre i repan som vi gjorde förr. Båda är kul men det här har funkat för oss, speciellt när vi varit låsta av olika anledningar och inte kunnat ses irl.

Alldeles nyss var Avantgardet debutanter, men redan har de nu hunnit till sitt tionde album. Det borde rimligen innebära att det börjar bli tomt i ladorna, men verkar ha en aldrig sinande glöd. Här märks inga svackor i Avantgardets gitarrrock, varken i låtmaterial eller i febrig intensitet.

Noof Belfast – Nybro City är elegant och distinkt producerat tillsammans med Jocke Åhlund och Jari Haapalainen, och topparna är många. Till exempel Sjuk i huvudet är en monsterhit i vardande, en låt som en yngre upplaga av Håkan Hellström skulle ha mördat för. Den låter sig gormas till och dansas till och den välter vardagen, och den radar dessutom upp hypersnygga oneliners som ”Jag fångade livet, men det högg mig i ryggen” och ”Jag trampar i gyttja genom livets balett”.

Texterna är som vanligt obehagligt träffsäkra, utan att skriva lyssnaren på näsan, och allra starkast är det i Jag vill inte va med, som den lyriskt dovaste om ett närsamhälle i utförsbacke, där ”ungarna som tvingas stasha ett vapen, gör det nu för mat istället för bling”

Rasmus Arvidssons minnen från åren i Storbritannien finns strödda i ett samtidigt romantiskt och toxiskt skimmer över albumet, tydliga redan i albumtiteln men snyggast i Dalston Kingsland (där till och med Billy Bragg får ett omnämnande) och med tydliga röda garntrådar dragna till knappnålen på kartan som markerar ”hemma” i Nybro. ”Nu vill jag få vardagen att va den där textraden som bara vi förstår” sjunger han i Maginotlinjen, som bygger fortifikationer med tveksam hållbarhet för att få njuta svenssonlivets förskolelämningar. Samtidigt prickar han orsaken till varför hans lyrik ständigt är så spännande, med det privata intill det det generella i ständigt tolkningsbara smarta metaforer och bilder.

Med den här kvalitetsnivån hoppas vi att Avantgardet fortsätter med sin intensiva produktionstakt – ju mer och ju förr dess bättre.

Mirakulöst har han återhämtat sig från fjärde gradens lymfom, och här märks inte minsta försvagning eller tempominskning. Tvärtom har Chuck Provet aldrig varit så rytmiskt rörlig som på Wake the Dead. Det har funnits antydningar till south of the border i Chuck Prophets gitarrrock ända sedan Green On Reds dagar, och på sitt fjortonde album tar han det hela vägen. Cumbia-trion ¿Qiensave? tar plats intill hans vanliga band, och de svänger rejält. Dessutom bidrar de med en rejäl portion dramatiskt romantiska åthävor som tar Chuck Prophet i samma riktning som Willy DeVilles sista och underskattade gränskontrollsmöten till album.

Hans trogna publik kommer att känna igen sig i den gripande balladen Red Sky Night, skriven med Aaron Lee Tasjan och Kim Richey, och One Lie for Me, One for You med doowop-antydningar är smäktande. Med samma kvalitetskänsla radar upp han den ena fina låten efter den andra – Betty’s Song, First Came the Thunder och Sally Was A Cop för att nämna några. Med Sugar into Water tar bandet det hela vägen till Sir Douglas Quintet, med fladdrande dragspel, twang-Fender och och suggestiv Farfisa-orgel i botten, och det är inget mindre än briljant.

It’s a Good Day to Be Alive, konstaterar den tillfrisknade Chuck Prophet avslutningsvis, och med albumet Wake the Dead gör han dagen ännu lite bättre för oss.

Transa är Red Hot-organisationens 46 låtar mäktiga projekt till förmån för trans, och får sin kompletta release om en månad. Men redan nu presenteras en liten försmak med ett album där fem av projektets många höjdpunkter finns tillgängliga på vinyl och digitalt, och ingen vettig människa klarar att avstå från den aptitretaren.

Bland smakproven finns L’Rain som elegant väver ihop två Anohni-låtar, People Are Small och Rapture, med vittnesmål från The NYC Trans Oral History Project. Där återvänder veteranen Beverly Glenn-Copeland till sin Ever New, nu tillsammans med Sam Smith. André 3000 fullföljer sin flöjt- och elektronikperiod med den nästan halvtimmeslånga kompositionen Something Is Happening And I May Not Fully Understand But I’m Happy To Stand For The Understanding (Awakening), och Wendy & Lisa gör ett återbesök i I Would Die 4 U tillsammans med Lauren Auder, och markerar Prince textrader ”I’m not a woman, I’m not a man, I am something that you’ll never understand”.

Och så höjdpunkten. För längst fram står Sade med sin första låt på sex år. Young Lions är en sång till hennes trans-son Izaak, och den är så stark att den här skribenten känner tårarna välla upp vid exakt varenda lyssning, i hörlurarna på tunnelbanan, på högsta volym i bilen, hemma i soffan eller vid skrivbordet.

Med en ballad som till och med slår By Your Side på fingrarna i stämning, i lush instrumentering och knäckande låtkvalitet ber Sade sin son om förlåtelse för att hon inte förstod, inte var ett ett tillräckligt stöd, och så förklarar hon hur mycket hon älskar honom och beundrar den styrka han har. Det är ett manifest och ska vederbörligen hyllas för det. Men det är också årets utan konkurrens bästa låt.

Hur många sprinterlopp kan ett band springa utan att komma i mål? Tja, för den här kanadensiska duon stannar det efter fyra mästerskap och album, där de gång på gång och i låt efter låt har laddat för explosiv urkraft. De har klappat sina kinder och masserat sina muskler, men även om adrenalin och testosteron har fått dem att låta imponerande uppumpade har de aldrig hamnat på prispallen. Det har liksom aldrig funnits så mycket substans bakom den svällande fasaden av gitarrmangel och trumattack, och på farvälalbumet innan nedläggning fortsätter det på precis samma sätt.

Principen är konsekvent att två röster som unisont gormar textrader är kraftfullare än en röst, att stenhårda trumslag låter högre än dynamiska, att ständig gitarrattack med fyra seriekopplade reverbboxar skapar en tjockare ljudvägg än färre. Allt det är visserligen sant, men inget av det påverkar musikens kvalitet. Det blir effektsökeri och pyro av alltihop, istället för kvalitet (lite som Djurgårdens hejarklack, faktiskt…) Om bara en liten del av tiden för mangelkonstruktion hade omfördelats till eftertanke och utveckling av låtskrivande – jamen de hade kunnat lära ett och annat av Johnossi om de hade lyssnat – hade de kanske sett fortsatta utvecklingsmöjligheter istället för att lägga ned. Men men, sånt är livet.

När band som bygger sin existens på larm, kraft och oväsen hinner fram till sitt tredje album finns en oroande tendens att de vill lugna ner sig, hitta mer nyanserade uttryck eller börja experimentera. Inte Amyl & the Sniffers. För att ingen ska få för sig att de går i sådana tankar inleder de Cartoon Darkness med Jerkin’, en attack i rasande tempo med ett språk så fullt av svordomar och könsord att det får Donald Trump att framstå som en blyg viol i jämförelse, och kompletterar med en video så naken att den bara kan ses på bandets hemsida efter att du verifierat att du är över 18 år.

Cartoon Darkness handlar om politik, klimatkrisen, om AI, om avståndsskapande sociala medier, om de stora tech-företagen och om…. Jamen du fattar. Framtiden är mörk, resonerar bandet, men den är fortfarande bara en fantasi, en tecknad serie. så lika stenhård offensiv konfrontation som framtiden förtjänar, lika mycket galet hedonistisk omedelbar behovstillfredsställelse behöver Amyl & The Sniffers just här just nu. Den stenhårda elektriska ilskan har hela tiden ett skevt leende och en glimt i ögat, som när Amy Taylor i Tiny Bikini manifesterar sin rätt att klä sig precis hur hon vill av precis vilka skäl hon vill.

Nå, i rättvisans och utvecklingens namn måste man motvilligt tillskriva dem en viss progression sedan sist. Stompiga U Should Not Be Doing That har vi redan hunnit lära känna och älska, och Bailing on Me påminner om Blondie (eller kanske mer om Penetration, om du kan dina punkband). Big Dreams är till och med någon sorts ballad, om än taggig och skramlig, men det gör inte så mycket när den omedelbart följs av två urladdningar i form av It’s Mines hardcore och Motorbike Songs vansinnestempo.

Ingenting i deras attack, deras stenhårda riff, deras kraftfulla mangel, deras lyriska rättframhet och inte minst deras kaotiska utlevelse går förlorat ens i dessa undantag från regeln. Amyl & The Sniffers det mest konsekvent kaxiga band man kan föreställa sig.

Nu har vi väntat på ett nytt album från Girls hjärna och hjärta i mer än nio år, och när det till slut kommer ser Christopher Owens allt annat än pigg ut på omslagsbilden. Han har haft det tuffare än de flesta, först med missbruk och droppad av skivbolaget, sedan en svår motorcykelolycka, separation, sparken från kneget på ett kafé, hemlöshet och bästa vännen och Girls-kamraten Chet JR Whites drogrelaterade död.

Det gör I Wanna Run Barefoot Through Your Hair till en ganska tuff upplevelse. Christopher Owens har beskrivit den som ett försök att hitta tillbaka till sig själv, och den är full av hans tunga uppgörelser både med sig själv och med sin omgivning. ”This is my life, I live the best I can”, sjunger han i Lennoneska This is My Guitar, och det är ingen liten uppgift.

Inledande No Good till exempel är svårt vemodig popmusik som förstärker oron över honom, för även om det svåra vemodet balanseras av lika mycket popbriljans är det svårt att bortse från textrader som ”Leave me alone, I’m dying here”. I So där han tangerar Chris Bell är hans vädjan nästan uppgivet – ”Where are you my love, I love you so”.

Men lättheten i handlaget har han kvar. Dystra I Know har en flyhänthet värdig Johnny Marr, och Two Words är en storslagen reverbdränkt croonerballad, mäktig och märkligt hoppfull. Efter det kraftfulla avståndstagandet från den kristendom som styrde hans uppväxt i sekten Children Of God verkar han åter närma sig tron, och kanske kan den ändå fungera som den ledstjärna som utgör hoppet i lika omedelbara Distant Drummer. Religiositeten är ännu mer påfallande i den nästan muntra gitarrpopen (tänk Orange Juice möter Sade) I Think About Heaven, där Christopher Owens till och med sjunger att han brister ut i ett stort leende när han tänker på vad han tror väntar efter detta. ”Things don’t seem so bad, things don’t seem so sad”, konstaterar han, och oberoende av vad unnar man honom den trösten.

”It must have been love”, citerar han i avslutande Do You Need A Friend, och låter ett piano avsluta Roxette-refrängen innan han konstaterar att man lär sig, att det finns hopp och framtid, att man får försöka igen, släppa sorgen, le, försöka kunna älska igen. Men medan crescendot växer anar vi att krisen inte är över. ”If you really wanna know/ I’m barely making it through the days”, upprepar han gång på gång över växande ljudmassor och anslutande gospelkörer.

Det här är en skiva som inte kommer att väcka den uppmärksamhet den förtjänar år 2024. Men ryktet om den kommer att växa, och om två decennier kommer vi att betrakta I Wanna Run Barefoot Through Your Hair som ett lika avgörande och centralt verk som något av Nick Drake, Chris Bell eller Elliott Smith. Låt oss innerligt hoppas att Christopher Owens finns kvar för att njuta den uppskattningen.

Lite paradoxalt, med tanke på hans konsekventa användande av artistnamn, har det självutlämnande biografiska alltid varit centralt i Xavier Dphrepaulezz skapande. Tidigare har vi lärt känna hans ortodoxa muslimska bakgrund, hans tidiga stånganden mot musikindustrin och han allvarliga bilkrash och handskada. Här är berättelsen om en dysfunktionell pappa, som ljög för sin familj om sitt namn och sitt ursprung, och som till och med utvecklade en falsk somalisk brytning för att dölja vem han var. ”När jag var 12 år gammal slutade min pappa tala med mig och sparkade ut mig ur huset” berättar han, och eftersom pappan dog medan Xavier bodde på fosterhem sågs de aldrig mer.

Son of A Broken Man är lika mycket en manifestation av revanch som någon slags försök att återknyta en kontakt med den avlidne fadern, och tematiskt är det därmed förstås hårt och dystert. ”Mama did not like me / Daddy did not like me”, konstaterar han i Goddamn Biscuit, och sökandet efter förståelse och kanske någon sort försoning sätter djupa spår genom hela albumet.

Den konfrontativa Runaway from You är en mäktig albumstart där Fantastic Negrito som han brukar agerar både Jimmy Page och Robert Plant samtidigt, på ett sätt som rimligen gör till och med Jack White avundsjuk. Därifrån kastar han sig tvärt in i en förlåtande soulgospelballad värdig Solomon Burke i I Hope Somebody’s Loving You och sedan vidare till ren p-funk – inklusive Eddie Hazel-psykgitarr – i Skirty. När det mot slutet drar ihop sig till förlåtelse och försoning svänger gospeln This Little Light of Mine på fet orgel och lika fet tvärflöjt lika smart som någonsin Sly Stone.

Att han är en gitarrekvilibrist har det aldrig rått någon tvekan om, men istället för att flasha det i långa tekniska solon märks det i varenda liten detalj, vartenda riff och lick. För även om Fantastico Negrito reflexmässigt sorteras på genren blues, och även om är under den etiketten han hämtar hem den ena Grammyn efter den andra, så har hans musik absolut ingenting av den genrens renläriga trad-tendenser. Tvärtom är albumets mest renläriga blueslåt Devil in My Pocket hårdare funk än allt du kan föreställa dig från 1972.

Fantastico Negritos spännvidd är stor genremässigt, och alla uttryck behärskar han så mästerligt att det aldrig blir imitationsuppvisningar utan alltid är nyskapande, dynamiskt och spännande. Faktum är att det är svårt att jämföra honom med någon annan än omvälvande innovatörer som Jimi Hendrix, Shuggie Otis och Prince.

Sympatierna har följt Justin Vernon genom hans variationer, experiment och utveckling, men det som från början väckte vårt engagemang var ju den ensamma gitarren och falsettsången på For Emma, Forever Ago för mer än 15 år sedan. Och även om han inte vill tillstå att Sable skulle vara en återgång till någon tidigare fas har EP:n likväl ett uttryck som ligger väldigt nära debutalbumet. Särskilt i stilla Speyside är det just ett sådant avskalat arrangemang, och en så fantastisk skönhet.

Själv beskriver Justin Vernon skivan som tre spår som spelats in över flera år, men som tillsammans kommit att utgöra en egen helhet, en triptyk, som fångar att först acceptera oro, sedan acceptera skuld och därifrån acceptera hopp. Arrangemangen är så avskalade att de knappt märks alls, men för den som lyssnar uppmärksamt (och det gör man) hörs flera gästande musiker, viktigast hypermeriterade Greg Leisz på knappt hörbar pedal steel i avslutande Awards Season. Där illustreras hoppet av en mäktig blåssektion och en fet kyrkorgel, nästan som en New Orleansk begravningsmarsch, men de försvinner precis lika hastigt som de kom, och kvar Justin Vernons röst över en dröjande ton, som först långsamt tonar ut och sedan kommer tillbaka ett par sekunder när vi redan accepterat att det är över.

Tre sånger bara, det fanns inte plats för mer, har Justin Vernon bestämt. För lyssnaren är kanske inte sambandet mellan sångerna och begränsningen lika tydligt som för honom, men faktum är att när EP:n klingar ut efter drygt 12 minuter känner man sig nöjd och tillfreds. Mer behövs faktiskt inte här.