”Det bästa sedan José Gonzales”, jublar någon, och andra låter associationerna flyga i riktning Bon Iver eller Nick Drake. Orsaken är framför allt den unge Gabriel Jernsten, som han heter bakom sin pseudonym, har ett fantastiskt sätt att plocka akustisk gitarr i sina milt melodiska och vemodiga sånger. Mycket riktigt är det svårt att förhålla sig kallsinnig till den sköra skönheten i titelspåret eller till trösten i Can You Hear the Music?.

Men Jack Elliot har haft lite för bråttom med sitt debutalbum, där flera spår blir för vaga och anonyma. Hade några ytterligare sånger till nått topparnas nivåer hade betyget kunnat vara ett snäpp högre redan här, men nu får vi ge oss till tåls något år innan han målar sitt riktiga mästerverk.

Inledningen är strålande. Med en stiff gitarrslinga, struttiga rytmer och staccatosång, och till och med en trumeffekt direkt ur Whip It på Tell You All the Time bekänner sig det här bandet från Hobarth i Australien så hängivet till Devo-klubben att de lika gärna kunde posera med röda energy domes på huvudet. 

Så släpper de fram kompletterande referenser i samma spektra, och avfärdar legender med ”Fuck John Lennon, he’s dead” för att istället luta sig mot sina höga högar av gamla sjutumssinglar med The Buzzcocks. Cool Cucumber och Sick Kinda WRLD hade kunnat konkurrera med varandra om att vara november månads coolaste LCD Soundsystem-låt, om nu inte LCD Soundsystem just gjort comeback med månadens coolaste LCD Soundsystem-låt.

Men halvvägs är någon där med skiftnyckeln och korrigerar skevhet och konstifikationer, och då dör skivan fullständigt. Andra halvan av Let’s Live A Life Better than This består av mer eller mindre intensiv generisk bredkäftad rock-indie, som i Others Exist och Friends, och sånt har världen redan alldeles för mycket av.

Med Vänner för evigt släpper Agitator sitt andra album för 2024, bara nio månader efter debutalbumet Jag trivs bäst där du är, och det är minst lika intensivt och minst lika bra. Felix Lindström är sångare i Agitator, och hjälper oss att utreda var bandet hittar sin energi.  

– Man satt väl mest och tänkte på kärlek och huruvida krossade knäskålar är legitimt. Plötsligt satt vi där med tio låtar som sprängde skallen av oss istället. Då kan man ju inte stå och fundera på huruvida man skrivit en låt för lite om väderkvarnar eller yachtuthyrning. Då får man gå in i studion. Det är väl korkat att göra något annat. Dessutom är det helt meningslöst att inte bli kramad av den man älskar om man inte får skriva om det.

Men så täta skivsläpp går ju på tvärs emot alla skivbolags långsiktiga affärsplaner. Man bränner ut bandet, man översvämmar marknaden, man… Klättrar ni ut på en tunn gren här?

– Nja, vårt skivbolag ville köra på. Adrian Recordings – riktigt iskalla. Det är vi också. Att inte släppa en skiva hade fan varit en tunn gren med tanke på kraften av rödvin och Debaser.

Vilken utveckling mellan skivorna tycker du är den viktigaste?

– Första skivan har ju ett ganska glatt rosa skimmer över sig. Även om den är hård stundtals så är den glad och energifull. Den här plattan präglas ganska mycket av att jag hade en psykos under hösten när plattan skrevs. Även i sina gladare stunder är den ganska obehaglig. Men den är också vacker. Rent tekniskt har Vänner för evigt en större produktion och fler melodier än första plattan och det är väl trevligt. Fler gitarrslingor. Jag sjunger lite bättre också.

Oj! Hur mår du nu?

– Nämen jag mår bra. jag har just badat i Marseille. Det är inget trauma liksom, vad jag vet. Och det har inte hänt igen sedan dess. Men det var jäkligt läskigt den hösten. Även om det bara varade en kväll så va jag rädd hela tiden att det skulle hända igen. Jag är ju väldigt antiknark och sysslar inte med sånt, så då blir man ju orolig att det kommer inifrån. Jag har hört att LCHF och alkohol kan leda till psykos, så jag tror och hoppas att det var nåt sånt. Det har iallafall inte hänt igen. Jag har ett väldigt trevligt liv med underbara vänner och familj. Vi kollar på dokusåpor, badar, dansar och har väldigt roligt.

Ni bildade Agitator när ni gick gymnasiet tillsammans. Hur hittade ni till varandra?

– Jag och Tage var på en fest där alla rökte kopiösa mängder cigaretter inomhus. Trots – och kanske på grund av – att jag själv inte röker fick jag utslag över hela fötterna och hnderna, så det såg ut som jag hade handskar och strumpor av prickig korv. Under kvällens gång vältes Grapefrukt Screwdrivers ut tills jag brast ut att vi ska starta världens mest aggressiva band genom tiderna, och så pekade vi på folk och berättade för dem vad de skulle spela. Nån skulle spela kundvagn, exempelvis.

– Efter ett tag när vi hade lugnat ner oss lite landade vi i att ingen vill lyssna på världens mest aggressiva band, därför skulle vi starta ett technoband istället. Vilket vi gjorde. Under festen hade jag ovetande värvat min kära vän sedan barnsben Vilgot Andersson på bas och Jacob Setterberg på trummor. Jag var väldigt emot gitarrer under denna period, men några dagar före vår första konsert kom jag fram till att det är helt sjuk att inte ha någon gitarr. Då gick jag fram till Stig Wrethed och frågade om han ville spela gitarr med den skarpa anvisningen att det inte fick låta som en gitarr, utan skulle låta som en motorsåg. Han bad om att få fundera under lunchrasten.

Ni kommer med väldigt varierande referenser och favoritband och -genres till Agitator, förstår jag. Ställer det till problem och tvingar fram kompromisser, eller har ni hittat sätt att utnyttja olikheten?

– Nej, jag vet inte om vi har så olika referenser. Vi lyssnar mestadels på sjukt bra musik från åttiotalet, och gillar att dansa till The Smiths och baskagge. Sen har man ju sina egna nischer. Jag lyssnar på mer långsam musik än de andra tror jag, medan Vilgot gillar shoegaze, Tage fransk techno och Stig lo-fi beach goth. Låtarna behöver nog inte särskilt många kompromisser, tror jag. Är det en låt som nån tror starkt på försöker man kämpa med den tills den är bra. Och orkar man inte kämpa är den förmodligen för dålig.

Är även texterna en gemensam angelägenhet, eller är de dina, Felix?

– Jo men det är min angelägenhet, i det avseendet att det är jag som skriver dem. Sen är de väl i och för sig bandets angelägenhet också, i det avseendet att de förhoppningsvis gillar texterna och ska spela musik över dem. Jag är egentligen aldrig rädd för att sjunga en text som är för personlig eller elak inför bandet. Eh, detta kan vara en lögn, jag är inte helt säker.

– Jag är bara rädd för att sjunga en text som är dålig. Men det känns så tydligt, som en liten parasit i naveln, om en text är dålig, så det händer sällan. Sen kan man ju skriva helt motbjudande dåliga texter, men oftast hinner man fatta att de är fruktansvärda innan man sjunger dem. Annars är det riktigt illa. Sen har jag egentligen inget emot att prata om texterna generellt med människor som fattar att de är bra.

Vad står på agendan nu, när andra albumet är släppt? Med ert tempo – är ni redan igång med ett tredje album?

– Jodå, jag skulle säga att det doftar medelhavet, lite havstulpaner och kanske ett par läderbrallor från La Seine. Ja, tredje albumet är igång. 

Titelspåret är en midnattsballad som Tom Waits tidiga dramatiseringar, med flygel och stråkar som enda instrumentering bakom den lätt darriga sången, och med samma tydliga influenser från Heartattack & Vine och Small Change fortsätter den djupt vemodiga skilsmässoskivan. Den är skriven i omedelbar anslutning till relationens sammanbrott och inspelad inte långt senare, och därmed fylld av känslostormarna som obevekligt hör till en sådan livsfas. Sorgsenhet, ensamhet, ångest och hat finns bland de stämningslägen Andi Almqvist själv definierar, men å andra sidan också hopp, lust och inre styrka.

Skivan är inspelad live med rumsmikrofoner i den gigantiska våning där dramat utspelade dig och där And Almqvist fann sig ensam kvar, och det förstärker ytterligare den ekande ödsligheten. Ljudmässiga blämmor och störningar har lämnats orörda, med knackningar på golv och trappräcken som slagverk i de avskalade arrangemangen där flygeln och stråkarna ibland kompletteras med en akustisk gitarr eller en kontrabas, eller till och med någonstans en dov blåssektion som från ett begravningståg.

Att Andi Almqvist ibland överarbetar sina metaforer och överdramatiserar sitt utspel är naturligt relaterat till sammanhanget. Men även om han slirar lite extra ostadigt i Good Champagne är det lite paradoxalt det jämna temperamentet som är skivans svaghet. Både Andi Almqvist och skivan hade mått bra av ett rejält vredesutbrott med smällande i dörrar och krossat finporslin.

I början av årtusendet började det dimpa ner brev poststämplade i Båstad på Sveriges musikredaktioner. Inuti fanns cdr-skivor med demos från Niccokick, en ungt skånskt indiehopp med självhäftande popmelodier och ett lite skev och väldigt intensiv leverans. 

Snart 25 år efter att Niccokick därmed rätteligen kom att konstateras vara landets bästa gitarrindieband släpper bandet sin nya singel Our Way. Samma medlemmar, samma sound, samma unika centralfigur i oefterhärmeliga Andeas Söderlund, och inte alls samma osnutna omognad! Undra på att den här skribenten är entusiastisk!

Hallå där Andreas! Niccokick! 2024! 

– Väldigt kul att få släppa låtar fortfarande. Alla kan ju göra det idag, men som avsändare får vi direkt en mottagare, vi är bortskämda där. Vi har under alla år byggt upp en slags Niccokickvärld, inte megastor, men ändå inte liten. Lagom. Eller så har den byggt upp sig själv, för vi har faktiskt inte varit jätteaktiva mellan 2010 och 2019, det har puttrat på under radarn. Så vi tar igen glappet med nya låtar men firar också vår första skiva Awake From the Dead, My Dear Best Friend och spelar den live i sin helhet under våren.

– Vi släppte två låtar (Love Can Be Wonderful Thing och Afraid) under pandemin och en låt förra året. Love Can Be Wonderful Thing har vi börjat spela live.

Our Way är en briljant poppärla om att hålla ihop. Den har alla Niccokick-beståndsdelar från förr, men den känns på något sätt lite… mognare. Jag menar det som beröm, uppfattar du det så?

– Tack! Jag håller med. Textmässigt är jag någon annanstans nuförtiden. Jag försöker hålla det enkelt, gå direkt på ämnet nu. Är det kärlek då är det kärlek. Är jag rädd, då får låten heta Afraid. Crazy handlar om psykisk ohälsa, simple as that.

– Jag har tänkt en del på mina gamla texter eftersom vi ska spela första skivan live. Som en eventuell efterkonstruktion tänker jag att det finns ett alias där, en slags Ziggy Stardust. En frustrerad ung kille som vill mycket och tänker mycket på framgång och vill leva jävel helt klart, haha. Låtarna Turn 27, I Drink To Get Thrilled, Love & Neonlights, Rich Brunettes och senare bland annat The Poet har samma tema på något sätt, Niccokicks egna Ziggy, han är där och stökar runt. Det är kul att läsa och fasansfullt på samma gång. Jag skrattar samtidigt som jag blir stolt.

Nya singeln verkar bara vara början, för en ny EP är också på väg?

– Vi sammanställer en EP, vår tredje. Vi håller på med en ballad nu, det är väldigt svårt, den har ett fint budskap men hur mycket Niccokick är den? Jag har kommit fram till att det är en Niccokicklåt. Även där en mer stöttande, mogen, eftertänksam text, som heter Spark, att tända gnistan inom sig själv.

– Det är lite som att jag har mjuknat med tiden som gått. Det är mer ”fint” än fult nu. Kanske ligger det i tiden att bli mer spirituell eller kristen, som Gustav Norén? Jag kan gilla det, även om jag lyssnar på Amyl And The Sniffers samtidigt som jag pysslar med Niccokick 2.0 som är mer eftertänksamma.

– Jag fick precis en idé nu – Spark-låten borde ha nyckelharpa! Den är så vacker och försonande i sin klang. VI behöver sticka ut med den fjärde låten på EP:n. José Gonzalez gästade ju den första på I Want You Back, hur toppar man det? Nyckelharpa!

Ni har till och med återvänt till Ronald Boods studio, där ni spelade in på den tiden.

– Jag driver numera Ronalds gamla studio som då hette Bow Music och nu heter GHM Studios där jag släpper musik under labeln GHM. Jag skriver musik med till exempel Jackie Mere, Innocent, Arvid Lizell och andra, och ibland släpper vi musiken vi precis gjort. Jag släpper även Niccokick där. GHM är ett plats att jobba fritt på med låtskrivande och produktion, mix och mastring. Ax till limpa.

Vad händer i huvudet när man är tillbaka där det började? Blir det en flashback till den tiden?

– Det kan bli så eftersom jag verkar i samma lokaler som vi gjorde under Niccokicks prime time, men mest till fördel. Det kan vara enklare att gå tillbaka till varför jag håller på med musik, och varför jag skall plocka upp gitarren. Jag kommer från gitarr, jag borde alltså spela mer gitarr. Det är lätt att hamna snett i musikbranschen, men jag tycker att jag hela tiden plockar in saker från dåtiden för att förnya i det jag håller på med just nu, i en produktion eller hur jag skriver låtar.

I början av 2000-talet var Niccokick verkligen enträgna i att skicka ut små röda demo-cdr-skivor till recensenter som undertecknad. Hur effektiv var den lanseringsmetoden?

– Det du gjorde för oss Patrik, det skulle jag våga säga har betytt väldigt mycket. Du hypade oss i Nöjesguiden, när den var som störst, som sen ledde till en massa bra grejer. DU ska ha tack! Tack. Jag hade också vanan inne sedan unga år, att skicka runt kassettband till allt och alla. Efter ett tag gav det frukt. Vi hamnade tex på Chili Band Contest i Stockholm med bandet Limepit (som senare blev Sounds Like Violence), och på en rad andra grejer som inte hade hänt annars. Min strategi har väl kanske alltid varit: kör på! själv är bäste dräng! Om ingen annan vill ge ut musiken, gör det själv!

Ja, lanseringsmetoden funkade onekligen på mig, jag föll pladask direkt!

– Ja, du var vårt största fan bland journalister. Kanske vågade sig kollegor på att haka på dig? Jag hörde till exempel att Fredrik Strage hade lyssnat mycket på oss back in the day, det sa han iallafall i en intervju. Men det märkte jag aldrig då. Du måste ha hypat upp oss i den sfären något otroligt!

– Den demon blev sedan en del av vår första skiva. Introt är från portabandspelaren. Man kan säga att skivan blev som en polerad porta-demo, hehe. Vi älskade såklart kassett, för vi älskar Guided By Voices. Så det blev på ett sätt lite udda att gå in i feta studios med Ronald Bood. Samtidigt så krävdes det med vårt sound, att fånga det vi gjorde live gick inte att återskapa genom portabandspelaren.

Från början var Niccokick bara du, men det gick rätt fort tills ni var ett band. Varför blev ni fler?

– Vi hade börjat spela live på mina poplåtar. Jag gjorde ju mest rocklåtar med vårt andra band Sounds Like Violence. Så popprojektet Niccokick behövde styras upp, det började gå för bra och de som var med i livebandet frågade hur jag ville ha det. Är vi ett band eller kör du solo fortsatt med oss som musiker? Detta var i logen på Smålands i Lund. En bra fråga som jag bara kunde besvara med att killar, jag vill att vi är ett band.

Och nu ska ni alltså ut på turné dessutom! Blir det nostalgi eller blir det nutida eufori av det?

– Detta får publiken svara på. Vi har med gott resultat återuppstått på scen sedan 2019. Vi har varit mer fokuserade på att det ska låta bra. Förr var vi stökiga, bra och oförutsägbara, även om vi var bland de bästa livebanden, ärligt talat. Vi kan fortfarande ta en scen och låtarna är gjorda för scenen från första början, inte för radio eller för att du ska sitta och njuta framför brasan. Det ska vara en smocka av ljud och skrik och skrål, både hemma och från scen. Lite som ett rövargäng som gör musik, lite Ronja över det hela. Hänger du med?

Haha, jodå! Jag funderar dock lite på ordet ”niccokick”. Det var ju ett etablerat cigarettbegrepp i början av 2000-talet.. Men fattar de unga idag med sitt vita snus ens vad det betyder?

– Genom åren har jag märkt att ordet nickokick hänger med från förr. Sen att vår stavning Niccokick med c:et dyker upp fler gånger än med k om du googlar, det tycker jag är coolt. Undrar var det står i SAOL? Hur som helst, en bragd att få folk att stava på ett sätt som inte är en typisk svensk stavning.

Singeln Our Way finns ute nu, och är förstås med på december månads spellista på fokusmusik.se

När Eilen Jewell för snart 15 år släppte den här hyllningen till sin främsta inspiration var Loretta Lynns påverkan redan påfallande i hennes musik sedan många år. Det hade kunnat lägga krokben för Eilen Jewell, men hon var redan så trygg i sitt eget uttryck att hon aldrig riskerade att bli för vördnadsfullt försiktig i sina tolkningar. Istället för de mest spelade låtarna i Loretta Lynns katalog letade Eilen Jewell letat upp de kaxigaste och mest rättframma (och därmed rätt ofta bannade i radio och bortsorterade från katalogutgåvor och samlingar).

Eilen Jewell har en mild och vänlig röst, inte fjärran från Loretta Lynns, och det skapar ännu större kontrast mot de skarpa texterna och bandets eleganta urcountry och rockabilly, till exempel i otrohetsskildringen Another Man Loved Me Last Night eller i stridsutmaningen You Ain’t Woman Enough to Take My Man. Särskilt elegant rockabillykaxig är hon i bestämda självständighetsdeklarationer som You Wanna Give Me A Lift och Don’t Come Home A-Drinkin’ med mäktig twanggitarr.

Nu finns hyllningen för första gången på vinyl, dessutom med tre tidigare ohörda extraspår, och den har inte förlorat i kraft under året. Det betyder att den sannerligen pryder sin plats i Loretta Lynn-sektionen i din samling (och om du mot förmodan skulle sakna en sådan sektion är det din förlust).

Elisa Artero och Amélie Guillon började göra musik tillsammans när de satt covidisolerade i sin lilla lägenhet, och de utgör den dominerande kärnan i trion Eat-Girls tillsammans med med Maxence Mesnier som anslöt för att hantera keyboards och elektronik under flera års klubbgigande i runtom i Europa.

På deras debutalbum är presentationen dov och dunkel, men lekfullhet och nyfikenhet lyser igen. Rytmerna är tunga, malande och suggestiva vare sig vi talar om de djupa dub-stunderna som Unison, Czukay-kraut som Canine eller tidig synth – tänk Sheffield eller D.A.F.- som A Kin. De formas genom ett effektivt och sparsmakat nyttjande av trummaskin, en mäktig basgitarr och smart användande av om vintage elektronik. Ännu mer oldschoolsynthig är spanskspråkiga Para Los Pies Cancados, liksom tyskspråkiga Trauschaft som börjar i Cabaret Voltaire och adderar rytmisk metallskrot-percussion som skvallrar om 23 Skidoo- och SPK-påverkan.

Men det som gör hela grejen är kvinnornas respektive sånginsatser, kontrasterande med väna flickröster där det behövs eller tvärsäkert arrogant postpunk-deklamerande, till exempel i Saint’s Discards. Det är klass!

Som ledare för för St Johnny fram till mitten av 90-talet och sedan Grand Mal i ytterligare 15 år fanns det ändå konventionella rock’n’roll-drag hos Bill Whitten. Han kunde sin New York Dolls och sin Mott the Hoople, han visste hur man stod ut på New Yorks trashglamscen. Men han plirade samtidigt finurligt och ofta gravt självironiskt, och tecknen på att det fanns en udda personlighet där bakom var många och allt mer uppenbara.

Numera kallar jan sig William Carlos Whitten, och alla spår av vanlig rock’n’roll-ambition är borta. Johnny Thunders mamma förekommer visserligen i en bisats, och musikens rötter är stadigt är gediget förankrade i New Yorks alternativa rock med Velvet Underground som fixstjärna. Men med hemmainspelningar med mest bara en vintage trummaskin, en lika gammal synth och en elgitarr med distpedal uppstår något annat i Bill Whittens musik. I synnerhet som hans låtar präglas av övertydlig torrt fyndig humor inte sällan av metakaraktär om rockmytologi. Titelspåret är någon sorts rudimentär glamrock, som gräver djupt i religiös mytologi och i Bill Whittens husdjur för att hävda sin tes, och Abolish the Internet är en efterlysning av ett långhårigt rock’n’roll band med en fuck-you-attitude (”no chick singers”),

Rock Music in Ashes är en återhållen Suicide-travesti, och än mer entonigt nervig är gästande Diana Crash, som lakoniskt erbjuder mer än 40 alternativ på temat Shortly Before His Death (”he returned to the church/he became a atheist/his politics became radical/his politics become reactionary/he said I’m not a man – I’m a metaphor”). Med den sortens smarta och synnerligen underhållande variant av rockmusik placerar sig Bill Whitten i samma klubb som geniala brittiska excentriker som Luke Haines eller framför allt Lawrence (Go-Kart Mozart). 

Det är fint sällskap, minsann, och det finns anledning att lyfta på hatten för den svenska etiketten Groover som vågar släppa sådant som andra inte släpper. 

Girl Scout har beskrivit sin tredje EP som ett uttryck för frustration (eller mer exakt ”AAAH”), men de härbärgerar den känslan på ett mycket samlat sätt. Distinkt riktat och fokuserat släpps den fram i fem koncentrerade låtar att häpna och jubla över.

Girl Scout hämtar sitt syre ur 1990-talets popiga gitarrmangel, och inledande Desert Island Movies om snobbiga bekanta är quiet-loud vars smarta kombination av kraft och popkänsla inte hörts på en svensk skiva sedan Salt. Den glimrande singeln Honey är mer renodlat popig, och mer renodlat kraftfull är I Just Needed You to Know, med ett vrickat och fint gitarrsolo. Där emellan fungerar det spröda titelspåret full av vardagsförargelser som en liten andningspaus ändå, och Emma Jansson briljerar konsekvent, oberoende av tempo eller kraftnivå.

EP:n är fingertoppskänsligt producerad av Alex Farrar, som senast låg bakom MJ Lendermans briljanta album förra månaden. Hade skivetiketten varit Creation hade det varit en av labelns toppar, och om det låter som att Girl Scouts självförtroende är på väg att svälla över är det inget mindre än rättmätigt.

Rivstarten för Agitator består inte bara i att de nu förelägger oss sitt andra album för året, utan också att energi, kraft och tempo knappast har förminskats sedan debuten i februari. Intensivt utstrålar Agitator allt det som kännetecknar det unga tighta kompisgänget, och allt det som personer i den här skribentens ålder avundsjukt brukar avfärda som omognad – infall, överdrifter, kantighet, storögd nyfikenhet och prövande.

Musikaliskt uppstår något väldigt personligt och måhända lite paradoxalt enhetligt av deras spretande influenser. När den melodiska basen möter först mullrande pukor och sedan svallande sjok av synthar och gitarrer är det hämtat direkt ur direkt ur postpunktraditionen. Men så blandas det med teatrala konstrockambitioner och krångligt komplex musikhögskoleindie i Dry Cleanings och Black Country, New Roads anda. I Ryggrad tar bandet med sig fingerdockor och kam kliver in i The Cure-garderoben, medan den stenhårda Trygghet vräker på allra mest konfrontativt. När de låter rytmerna blir insmickrande enkel disko och melodierna lika insmickrande och självhäftande, som i Födelsedag, konstruerar Agitator livefavoriter och indiehits av rang.

Felix Lindströms texter är ett sammelsurium av interna skämt och referenser, nyfiket prövande av distinkta metaforer och värdeladdade uttryck. Tillsammans med hans speciella röst – eller snarare artikulation, egentligen – har det inneburit att jämförelserna med Olle Ljungström har redan stått som spön i backen. Men den lätt gälla och klagande tonen, vibratot och det övertydliga artikulerandet (det kan låta som en diss men är motsatsen) ligger faktiskt närmare hur Isak Sundström låter på sina soloskivor och ännu mer i saknade Skriet, särskilt när Felix Lindström är som allra svagast i det avslutande titelspåret.

Vänner för evigt är lika omtumlande som Jag trivs bäst där du är från i våras, och inför Agitator återstår bara att breda ut arnarna och låta sig dras med i deras virvelvind.