I år har har Sibille Attar släppt ett självutlämnande och mångfacetterat skilsmässoalbum, och dessutom bjudit på en omtumlande konsertupplevelse kopplad till skivan. Så här beskriver hon sitt 2024.
Hur var ditt 2024?
– Svårt, kärleksfyllt, flängigt, utmanande, roligt, nytt, lärorikt.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
2024 var året jag föll pladask för Chapell Roan, men hon har ju inte släppt något album i år. Jag kunde liksom inte alls värja mig? Kul känsla. Jag gillade (Charli XCX:s) BRAT. Tycker mitt egna album Brutal är skitbra, det får vara med! Jag gillade Nick Caves album Wild God mycket, och The Cures nya är rätt så bra också. Men till saken är att när jag är i skrivarprocess kan jag inte lyssna in nya album utan arbetande öron. Det känns risky liksom. Så jag har varit ganska ouppmörksam… Bubblare: Iiris Viljanens Själsligt Uppvaknanden vid Slussen och Anna Järvinens SEX.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Åh det är lite olika! Majvi Superstar ska släppa musik vilket jag är sugen på och jag vet att Rebecka aka The Hanged Man är i studion nu och det gör mig pirrig!
– I april har en Unga Klara pjäs som jag ska skriva musik till premiär och det ser jag otroligt mycket fram emot. Pjäsen heter Beth The Pet och ska spelas i skolor, ett viktigt och underbart projekt, speciellt i dessa tider. Jag hoppas också kunna börja släppa lite av den nya musiken jag jobbar på under sluttampen av 2025, men det är inte helt säkert att jag hinner börja med det redan 2025!
Jag har lite annat spännande på gång som jag inte än kan prata om ännu, jag tror jättemycket på 2025! Så är jag sjukt peppad på att se all kul motkultur som kommer att komma, sånt kan man räkna med eftersom våra styrande politiker spottar kulturen rakt i ansiktet.
Med kvällens turnéstopp på Annexet i Stockholm drar det ihop sig till avslutning på ett händelserikt Johnossi-år. Såhär sammanfattar de sitt år.
Hur var ert 2024?
– 2024 har innehållit allt ifrån intensivt skrivande och inspelning, vår första giglediga sommar på 15 år och nu en omfattande Sverigeturné. Vi har hållit högt tempo för det mesta, men även tvingat oss stänga av allt så fort det funnits tid. Med det sagt så var det faktiskt länge sen det var så här kul att vara medlem i Johnossi, säger Ossi.
Vilket är ert favoritalbum från i år?
– Med Romance lyckas Fontaines D.C. skapa ett album som känns både modernt och samtidigt tydligt inspirerat av det bästa från de brittiska öarna. Jag hör influenser från bland andra The Stone Roses, Kasabian, Gorillaz, Blur, Underworld, The Cure och The Verve. Det är lekfullt, kreativt men befriat från arrogans, vilket känns fräscht. Produktionen är detaljerad och genomtänkt, vilket ger albumet ett dynamiskt och drömskt uttryck, menar John.
Vad ser ni fram emot under 2025?
– Vi kommer rivstarta det nya året med en Europaturné. Det va ett tag sen vi spelade utanför Sverige och vi vet att det kommer bli intensivt men väldigt kul. Turnén spiller över till sommaren med alla festivaler och egna gig. Och så lite ledighet här och var också så vi pallar köra på i 20 år till, berättar Ossi.
Ingen svensk artist har skänkt lika mycket tröst till fokusmusik.se som Ulf Stureson har. Men efter sitt Annus Horribilis är det Ulf Stureson som har ett omättligt behov av tröst.
Hur var ditt 2024?
– Mitt 2024 var ett Annus Horribilis. Ursäkta om jag låter negativ men det är det värsta året jag varit med om och då har jag ändå genomlevt ett antal pissår.
– Min älskade Lina Selleby var svårt sjuk och avled i augusti. Vintern och våren var fylld av oro och ångest men då kunde vi fortfarande ha roligt. Vi gav ut varsin platta i januari, på samma datum. Dom handlade om oss, vår kärleksrelation sedd från varsitt håll. Vi bestämde oss för att släppa dom tillsammans. Det var som skivorna var ihop, dom liksom pratade med varann. Att ge ut dom gav oss nåt annat att tänka på än bara sjukdom, behandlingar och elände. Vi hade releaseparty, pratade ut i intervjuer, blandade skämt och gravallvar och det kändes bra. Vi gjorde det bästa vi kunde av den här vidriga situationen.
– I mars gjorde vi några spelningar. Det var in i det sista osäkert om Lina skulle orka vara med men hon gav sig fan på det. Inte ville hon missa något så roligt! I maj åkte vi till Wien. Det var en gammal dröm vi hade redan innan vi blev ihop. Lina ville se Venus från Willendorf och vi ville båda se Jägarna i snön. Det var riskfyllt och på gränsen till att det inte gick men vi ville bocka av allt vi kunde på vår bucketlist. Tiden var knapp.
– Sen gick det inte längre. I juni fick vi veta att dom skulle avsluta alla behandlingar, det fanns inget mer att göra. Sommaren, ja…jag gör mitt bästa för att glömma den. Den sista tiden blev ändå så fin den kunde bli, vi var nära varann ända in till slutet.
– Sen blev det bara så fruktansvärt tomt. Vad är det för mening med nånting nu? Jag är glad för allt vi hann med men det är en klen tröst. Något bra trots allt är att det fört mig närmare människor. Linas vänner som funnits där och som fortsätter vara ett stöd. Jag har fått många nya vänner känns det som. Vi har ju alla en sak gemensamt, att vi ska dö. Allt ställs på sin spets när döden kommer nära, så mycket blir oviktigt. Tröst och närhet och mänskliga möten blir viktigt.
– Året hade sina lyckliga stunder men överlag var det bara för jävligt. Det blir en lång väg tillbaka. Så fuck 2024.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Album? Jag vet inga album. Har bara lyssnat på enskilda låtar. Gamla låtar. Såna Lina gillade och såna som betytt något för oss båda, såna vi kunde gråta till. Eller dansa till. På slutet kunde hon inte prata så bra men hon kunde sjunga så jag tog med en gitarr till sjukhuset och så sjöng vi diverse favoritlåtar ihop. Mycket Bowie, egna låtar och gamla örhängen.
– Jo, ett album eller kanske mer en artist som vuxit för mig är Nick Cave. På 80-talet var han en cool husgud men nu känner jag att han verkligen bottnar i det han gör. Det är som att bitarna fallit på plats. Tidigare beundrade jag honom men nu berör han dessutom. Wild God är bra men även gamla låtar har fått ett nytt djup i skenet av vad han gått igenom. Så där kan jag relatera. Och hans Red hand files skänker mycket tröst. För att citera Stig Dagerman, vårt behov av tröst är omättligt. I synnerhet mitt.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag ser fram emot att få ett liv igen. Jag jobbar på det. Skriver och spelar piano. Om vi pratar musik, Lina och jag hade en liten duo vi kallade Stureby. Det var låtar vi gjorde ihop, mest hennes dikter som jag gjorde musik till. Vi hann spela in det mesta innan hon blev för dålig så jag vill bara få det klart så vi kan ge ut en skiva. Vi tyckte själva att låtarna blev väldigt bra och det är så synd att vi inte fick fortsätta för vi var något riktigt fint på spåren där. Men det får man inte bestämma så det kommer bara finnas en platta med Stureby.
Den australienska duon bestående av Stefan Blair och Liam Parson har meddelat att detta sjunde album – mindre än ett år efter deras förra ambitiösa men ambivalenta dubbelalbum – blir deras sista. Efter den uppmärksamhet de väckt under 2024, också som Waxahatchees förband i USA, är det beskedet en besvikelse inte bara för undertecknad utan också för många fler som just upptäckt deras genomarbetat spännande och dynamiska alternativa softrock.
Men redan med förra albumet var de tydliga med att det här kanske inte var vad de ville fortsätta med i ytterligare tio år. Den utbrändhet de berättar om har satt spår också i texternas ibland cyniska karaktär, som i inledande Baby Steps där de gräver ner sig i klimatförändringar, auktoritär politisk utveckling och AI-risker (till exempel nygjorda The Beatleslåtar) till alltmer ökande ljudlig stress. För de har bibehållit sin krävande arbetsprocess med omfattande pålägg och bearbetningar, här också med distinkt blås där det är lämpligt.
Uppfinningsrikedomen är stor men aldrig påträngande, och inte bara i Grateful Dead låter de som ett mer minimalistiskt The National. Soft Rock Band slutligen är en åtta minuter långt självanalytiskt klimax, där Stefan Blair till slut uppgivet suckar att ”I think once I was a singer in a soft rock band”. Låt oss ändå hoppas att det är en kvardröjande tillvaro och att Good Morning fortsätter göra album som likt det här är senkomna utmanare på årsbästalistor.
Hur Hästpojken år efter år kan fortsätta att vara inte bara arga utan också unga är ett mysterium. Lättare att första är hur de dessutom konsekvent kombinerar det med en medfödd smart popådra som är få förunnat. Här är Martin Elison och Adam Bolméus 2024.
Hur var ert 2024?
– 2024 har varit produktivt. Vi har spelat in och släppt skiva och turnérat sedan i våras.
Vilket är ert favoritalbum från i år?
– Bästa skivor vet jag inte. Jag har knappt hört något nytt, men det är en del bra på senaste Aphex Twin-EPn, Blackbox Life Recorder. Och Fontaines DC hade några fina låtar på sin CD Romance. Även Sade släppte en fin låt, Young Lion. Och Loneliness med PSB är jävligt grym också!
Vad ser ni fram emot under 2025?
– 2025 ser jag fram emot och hoppas på nytt från Kleerup. Jag har hört en osläppt låt som är väldigt bra. Sen har även vi nytt som förhoppningsvis ska släppas 2025.
Du känner henne som frontfigur i Sahara Hotnights. I år har du också haft chansen att lära känna henne som frontfigur i Blue Fun.
Hur var ditt 2024?
– Det var roligt att släppa musik med vårt lilla källarprojekt Blue Fun. Har annars mest suttit och skrivit sånger till ett nytt album med Sahara Hotnights och däremellan övningskört. Ett gott år.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– The Cure, Songs of A Lost World. Ett riktigt dynamiskt album-album med sina många stämningar och varierande låtar. Sårigt och kraftfullt på samma gång.
Vad ser du fram emot under 2025?
Jag längtar efter att spela in med Sahara Hotnights till våren och att vara tillsammans igen. Och att köra turnébussen efter att jag har tagit körkort
Hur många svenska artister kan skryta med att ha sin pressbild fotograferad i samband med spelningen på Royal Albert Hall i London?
Hur var ditt 2024?
– Hmmm, 2024… Jo, det har varit intensivt. Jag har skrivit och komponerat och spelat in. Men jag har också varit på en massa fotbollsmatcher, hemma och borta. 2024, det har varit ett konstigt år, eller hur? Jag är säker på att det kommer att vara ett ganska udda år att titta tillbaka på sedan.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Det måste bli The Caretaker Persistent Repetition of Phrases. Men vänta, det är den sortens år när The Cure och Primal Scream släpper grymma album. Vänta! Jag måste ändå säga att mitt favoritalbum nog är den nya Best of by The Orb, Orboretum. Jag blir ständigt påmind om de fantastiska spår de gjort under de senaste 35 åren. Nej nej nej, jag blir tvungen att välja Ryuichi Sakamotos Opus. Vartenda stycke på det albumet betyder mycket för mig.
– Och igår kom Kendrick Lamars nya, med Kamasi och en massa andra härliga gäster. Jösses så bra! Jag har bara lyssnat igenom hela en gång, men denna lär rulla här i köket hela helgen, kanske hela december.
– Men du vet, det har varit ett år när jag har skrivit och spelat in mitt nya album, så de timmar jag är utanför studion eller inte har hörlurar så föredrar jag att inte lyssna på något alls. Så jag antar att jag har missat en bunt nya släpp som jag måste hinna ikapp med så snabbt som möjligt.
Vad ser du fram emot under 2025?
– 2025, ja, en ny turné, vi börjar året på Fasching i Stockholm, och sedan har vi sju konserter i Spanien och tre i Turkiet, och så vidare. Det bara fortsätter rulla. Ett nytt album kommer att släppas, och vi kommer att göra videos för de kommande singlarna, och så behöver jag arbeta med skivomslagets utformning dessutom. Jag kan knappt vänta!
Han är mannen bakom THe Delines, vars nya album är på väg så fort det nya året har kommit igång. Han är också hyllad författare, med två romaner som blivit film. Hans senaste roman kommer snart ut i svensk översättning,
Hur var ditt 2024?
– Jo, det har varit okej personligen, eftersom The Delines just håller på att avsluta ett album, Mr. Luck & Ms. Doom, och jag har just fått min roman The Horse publicerad av Bakhåll. Men det amerikanska valet har tagit ut sin rätt. Så jag är lite orolig. Upprätt men lite vacklande.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Det förändras alltid för mig, nästan dag för dag. Men den här morgonen är det Dirty Threes Love Changes Everything. Jag tror att det är deras första album sedan 2012. Jag har alltid varit ett stort Warren Ellis-fan, och det går inte en vecka utan att jag lyssnar på något av hans soundtracks med Nick Cave. Ju äldre jag blir desto mer älskar jag instrumentalmusik, och idag är Warren Ellis kung.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag är riktigt exalterad över att The Delines kommer att börja turnera i mars nästa år. Vi är ett band som inte jobbar hela tiden. Vi spelar in och sedaan skiljs vi åt, vi turnerar och sedan skiljs vi åt, så att få jobba tillsammans igen är alltid kul. Jag älskar människorna i bandet, Cory, Amy, Freddy och Sean är de coolaste. Och jag tror att vi kommer till Sverige, och det har jag alltid älskat. Om det finns en plats jag inte skulle ha något emot att bli strandsatt på så är det där.
Varje artist måste göra en julskiva innan karriären, hur osannolikt och out-of-character det än ter sig. Så stipulerar kontraktet, och efter att ha duckat ansvaret både i Galaxie 500 och i Luna har det obevekligen till slut blivit också Dean och Brittas tur. I ett distanssamarbete med Sonic Boom, som på samma sätt överlevt soloåren och innan dess åren i Spacemen 3 utan julalbum, gör de ett karaktäristiskt album där det är långt mellan slisklga traditionella julsånger.
Istället rymmer den en fin kollektion av konfektyr som rymmer både bäska och sälta, och redan inledande Snow Is Falling in Manhattan ger skivan existensberättigande. Det är en av David Bermans sista sånger innan hans död, och i den lever Bermans spöke, precis som texten konstaterar. Peace on Earth / Little Drummer Boy – i arrangemanget från Bing Crosby och David Bowies duett från TV-specialen 1977 kräver sånginsats från alla tre, men den som bär den tyngsta vokalbördan på A Peace of Us är tveklöst Britta Phillips som med värme och frasering sjunger ett urval 60-talsorkestrerade schlagers som Do You Know How Christmas Trees Are Grown. Hennes duett med Sonic Boom i en vemodigt synthig tolkning av Willie Nelsons Pretty Paper och Dean Warehams tyskspråkiga version av Stilla natt är andra fina klappar på en skiva som Britta Phillips liknar vid ”Bing Crosby…on acid”.
För snart ett decennium sedan guidade hon i sina dåvarande hemkvarter i Alphabet City på Manhattan, men nu har Anna Ternheim landat permanent i Sverige igen, och till på köpet börjat sjunga på svenska.
Hur var ditt 2024?
– Det har varit ett kreativt år, intensivt. Jag har turnerat en del, spelat in en skiva och spanat efter monster i Loch Ness med min son.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Songdreaming med Sam Lee. Superfin platta och vackra ljudlanskap, man kan försvinna i den. Han tar avstamp i folkmusik men har gjort en platta som känns nutida och tidlös på samma gång.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag ser fram emot att spela min nya platta live och möta min publik, känns både nervöst och spännande. Sen ser jag fram emot vardagsliv i Stockholm, dyka in i min kreativa bubbla igen, träffa vänner och återupptäcka allt kul som finns att göra… Typ se ett gig på Glenn Miller Café en tisdag kväll eller åka långfärdsskridskor i skärgården.