Hösten 2024 har tillhört Jesse Malin. Medan han fick sin stamcellsbehandling och sjukgymnastik mot följderna av den ryggradsstroke som drabbade honom förra sommaren (som han berättade om här) spelade hans vänner med Bruce Springsteen och Elvis Costello i spetsen in ett strålande hyllningsalbum till honom.

Sedan avslutade Jesse Malin sitt livs tuffaste år med två fantastiska och bejublade New York-konserter proppfulla av namnkunniga vänner (bilder här). Nu ser Lower East Sides störste fram mot ett bättre 2025.

Hur var ditt 2024?

– Mitt 2024 var mycket utmanande, men det har definitivt haft några väldigt vackra stunder. Jag lärde mig mycket om mänskligheten och den enorma kärlek som finns i människors hjärtan. Generositet, ödmjukhet och styrka.

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– The cleansing av Peter Perrett.

Vad ser du fram emot under 2025?

– Att 2025 kommer att vara fyllt av bättre hälsa, mer kärlek, mer liv och en hel massa mer musik. Plus nya skivor med The National, Gaslight Anthem, Spoon, Wilco, Lucinda Williams, Neil Young, Fantastic cat och Counting Crows!

Under de snart 30 år som Karolina Komstedt och Johan Angergård har gjort musik under namnet Club 8 har den här skribenten förhållit sig artigt avvaktande, så pass att Johan Angergård som fortsatt att skicka nyheter om andra band givit upp att hålla undertecknad informerad om just Club 8. Och ärligt talat har jag inte varit särskilt nyfiken när nya skivor med jämna mellanrum dykt upp, hur mycket det internationella intresset än vuxit, så i min forna redaktörsroll fördelade jag dem vidare till andra skribenter med måhända större intresse. Mina invändningar handlade om vad jag uppfattade som försiktighet intill utslätning och anonymitet, och den där fingerfärdiga popkänslan som präglat alla andra Johan Angergård-band har jag inte kunnat hitta hos Club 8.

Men något har hänt. Kanske är det jag, kanske är det Club 8, eller så har vi helt enkelt mognat ikapp nu. När vi nu efter flera år utan kontakt återhöres är det en rent sensationell upplevelse. Den här gången lägger jag mig platt och konstaterar att de månatliga popsinglar som Club 8 givit ut under året och som utgör den här samlingen inte bara är Club 8:s höjdpunkt utan mycket väl kan vara det bästa Johan Angergård gjort överhuvudtaget. 

Utslätning och anonymitet? Tvärtom! De elva popmelodierna här är konsekvent distinkta och omedelbara, och Karolina Komstedts sångstil, som jag tidigare uppfattat som för svalt tillbakahållen, är lysande både i viskande partier (också i duett med Johan Angergårds lika lågmälda stämma i intensiva Sunny Day) och i klara Agnetha Fältskog-klingande stunder som All I Know. Gitarren är fin och omväxlande drömskt luftigt och intrikat snirklig, och arrangemangen är delikata vare sig det är stilla pop, shoegaze-drömskt som i Getting By, fin Velvet-via-Orange Juice-indie som i Nervous at Heart eller rentav brakar loss i rena The Jesus & Mary Chain-attacker som Somethings Wrong in My Head och Daylight.

A Year with Club 8 är rent ut sagt strålande från början till slut, och den här skribenten tillbringar mer än gärna flera år ihop med Club 8. Det är härligt att få sina fördomar krossade!

2025 hinner knappt börja innan Franz Ferdinand äntligen är tillbaka med sitt sjätte album. Bob Hardy sammanfattar 2024 och blickar fram mot nästa år.

Hur var ditt 2024?

– För mig personligen har det varit ganska hektiskt faktiskt. Jag flyttade under första halvan av året, vilket var enormt mycket arbete att göra eftersom jag hade bott på samma ställe i över ett decennium. Samtidigt höll vi på att slutföra Franz Ferdinands nya album. Det har faktiskt varit riktigt roligt, den mest njutbara processen av alla våra album. Vi gjorde ett par videor, och det gillade jag verkligen. På hösten turnerade vi två veckor i Mexiko och Sydamerika, vilket var fantastiskt, och nu gör vi radioshower i USA.

– Så under första halvan av året var mitt privata liv väldigt hektiskt, och under andra halvan har mitt arbetsliv varit väldigt hektiskt.

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– Nick Cave, Wild God. Jag tycker att det är otroligt. Jag menar, folk pratar om hur farligt AI är och att det tar över och skapar musik. Men det finns inget sätt som AI kan göra ett album som Nick Caves, eller hur? Det är så personligt, så vackert, så överraskande, varenda låt. Var kommer det ifrån? Jag älskar det, verkligen.

Vad ser du fram emot under 2025?

– Uppenbarligen ser jag fram emot vårt album förstås, vi är vid den där punkten nu där vi bara längtar efter att folk ska höra det. I övrigt då, hm, vad är på väg? Den nya Mogwai-skivan, jag har förbeställt den! Och Bonnie Prince Billy, det är en hel del buzz kring den! Han verkar väldigt exalterad över albumet. Nya Richard Dawson också, och så släpper The Horrors ett nytt album i mars, det var ett tag sedan för dem.

Owen Ashworth var både underhållande och ambitiös redan under namnet Casiotone for the Painfully Alone, men något så genomarbetat som Horrible Occurrences har han inte varit i närheten av tidigare. Det är en novellsångsamling med berättelser om invånarna i den fiktiva lilla staden Richmond, någonstans i USA, där sångernas olika huvudpersoners vägar ibland korsar varandra i förbigående. Ibland är deras ögonblick mer uppenbart dramatiska, som den inledande The Year I Lived in Richmond där en lokalt efterspanad mördare med fyra kvinnor på sitt samvete möter sitt öde när hans tänkta femte offer försvarar sig med en kökskniv.

Andra sångers historier är mer lågmält personligt dramatiska, som om den lilla flickan som vaknar och blir rädd att vara övergiven medan pappa är och köper en sexpack för att få växel att lägga under hennes kudde i tandfens namn. Eller berättelsen om flickan som åker fast när hon snattar de tamponger hon är för blyg för att köpa. Ännu mer lågmält är berättandet i The One About the Rabbit in the Snow om en särskilt snöig julafton på den lokala baren, där kvällens headline-band ställer in och det lokala förbandet spelar för en mycket gles publik innan bartendern – berättelsens subjekt – stänger, låser och pulsar hemåt medan han tänker på sin käresta. Det finns ingen särskild sens moral i berättelserna, ingen tydlig avsikt. Bara större eller mindre situationer och människoöden, ögonblick och nyckelhålsiakttagelser, skildade med omtanke och värme.

Det gäller också de mjukt melodiska sångerna som bär upp historierna. Över bara ett värmande elpiano och kanske någon synth sjunger Owen Ashworth sångerna med en berättarsångröst som på samma sätt är melodisk, nära och personlig. Själv nämner han avskalade och lågmälda album som Arthur Russells World of Echo och Bruce Springsteens Nebraska som inspirationskällor, och till dem kan man lägga Richmond Fontaines americanahistorietter.

Owen Ashworths noveller är hjärteknipande, och sångerna och berättandet likaså. Det här, mina vänner, är litterär populärmusik i sitt esse. Nobelpris!

Utanför Peter Bjorn and John är Peter Morén också SunYears. För att inte tala om att han är konstnär. 

Hur var ditt 2024?

– I början av året fick jag för tredje gången vara med på ett James Yorkston-album inspelat i Studio Rymden. En ynnest att vara med i James värld och hänga med hans svenska ”band”. I september-oktober hade jag idolen och vännen Robert Forster här en månad och producerade hans kommande album. Tillvägagångssättet, att repa sju dagar, spela in sex dagar – på INGRID – och mixa fem dagar, var oerhört inspirerande. När Robert åkte hem var bara masteringen kvar! James och Robert är såna tydliga auteurer med en tydlig vision och idé om vilka de är och vad de gör. Det där har nog smittat av sig även på mig och min självbild.

– Jag pratade med Peter Bjorn and John-John om det nyligen att det tog tid för mig att acceptera att jag är konstnär med ett unikt uttryck att odla och förädla och inte ska skämmas över det. Länge hade jag nåt slags lutheranskt dåligt samvete för att jag kunde leva på musik å ena sidan och å andra sidan ett slags inre kommersiellt krav att man kanske borde skriva hits till sig själv eller andra. Nu har allt det där runnit av mig och jag tänker fortsättningsvis – så länge pengarna räcker – bara göra det jag vill och som känns bra i magen. Det brukar bli bäst så. Jag kommer ihåg när jag först flyttade till Stockholm och träffade folk som på fullt allvar sa att dom var konstnärer. Jag tyckte det lät så pretentiöst och skrattretande. Nu är jag där själv!

– Jag har försökt ta mitt SunYears vidare genom att boka små gig på egen hand runtom i Sverige. Har spelat såväl i privatpersoners trädgårdar som på små minifestivaler i skogen liksom mer traditionella klubbar. Det är svårt att börja om från början i min ålder, men jag brinner så för detta och har också känslan att polletten börjar trilla ner runt omkring att detta nu är mitt huvudsakliga artistfokus.

– Om man vågar gräva där man står är medelåldern en känslig men fertil period för en låtskrivare. Ja nästan mer än tjugoårsåldern oavsett gängse rockmyt. Det dräller av minnen och upplevelser att ösa från, som du dessutom kanske fått nya perspektiv på. Har du barn växer dom upp med allt vad det innebär, vänner kanske går igenom skilsmässor och missbruksproblem, dina egna släktingar blir äldre och en del kanske lämnar oss. Även närstående i din egen ålder kanske går bort i sjukdom. Det ger upphov till en massa existentiella grubblerier. Då är det lättare att se och glädjas åt det man har och också hitta massor av saker man behöver ventilera och skriva av sig om. Så jag skriver mycket, låtar läggs på hög! Världsläget önskar man nästan att man slapp förhålla sig till men det tränger sig på och ger ofta sordin på stämningen. Två glädjeämnen har varit våran hund Sickan vi skaffade förra året och även våran nya sommarstuga. En tillflykt och en växelverkan i boendet som ger massor.

– I oktober genomfördes den hyllningskonsert till Olle Adolphson på Cirkus som jag varit med om att initiera och arrangera. Utöver att jag sjöng några låtar och jobbade med produktionen bakom, åkte jag också på en konferencier-roll i elfte timmen. Nervöst och ovant men en ny erfarenhet, och jag tror det gick ok. Konserten filmades för tv så efterarbetet pågår. Jag är också verksam i Olle Adolphson-sällskapet så kanske blir ännu mer Olle-relaterat framöver. Att hylla den jag tycker var vår bästa svenska låtskrivare hitintills gör också att jag själv inte har nåt vidare behov att skriva på svenska. Jag är väldigt nöjd och bekväm med engelska just nu.

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– Om jag ska gå på det jag faktiskt lyssnat mest på är det kanske lite otippat dött lopp mellan två album med instrumental gitarrmusik. John Leventhals Rumble Strip har förvisso två spår där han sjunger tillsammans med hustrun Rosanne Cash men annars är det finstämt i något gränsland mellan folk och I guess ”americana” – jag har lite svårt för den termen som samlingsnamn, så luddig och kan vara nästan vadsomhelst – men även stycken som tydligt har klassiska influenser. Julian Lages Speak to Me kommer väl mer från ett jazzhåll men är även den lite svårdefinierad genremässigt vilket bara gör det mer intressant för mig. Det blinkas åt alla möjliga håll, även skev rock’n’roll. Jag har varit besatt av gitarr hela mitt liv, men främst som en riffmaskin och komplement till låtskrivare och sångare. Visst har jag gillat instrumental musik men mer perifert. Under pandemin började jag mer och mer skriva egna bitar där jag känner att vissa riff och ackordgångar inte behöver sång och text. Och i och med det söker jag mig mer mot att lyssna på instrumental musik också. Det ger ro i själen att slippa sång ibland. Älskar ljudet av finger mot sträng när det verkligen hörs att de möts! Både Julian och John har en egen ton samt fina slingor som tränger igenom och stannar kvar.

– Om man ska gå på mer väntade ”singersongwriter”-val lyssnade jag mycket på Bill Ryder-Jones Lechyd Da, ett konsekvent genomfört album som trots stora ambitioner håller ihop så fint i sin ljudvärld och intima tonfall. Jag har lyssnat på alla Bills tidigare album och alltid gillat hans uttryck, inte minst hans röst som kryper under skinnet. Men det här är väl hans mangum opus so far. Sen damp Michael Kiwanukas nya ner nyss! Både skivorna ger en tydlig smak och färg även om jag inte kan peka på exakt vad. Small Changes har en tillbakahållen, smakfull men svängig produktion. Trummorna, gitarrerna, stråkarna och låtarna, allt toppen. Skivan känns kort fast den inte är överdrivet kort, vilket är ett bra betyg. Så dött lopp även mellan dessa.

– Jag måste också nämna Vampire Weekend, favoriter som alltid överraskar och känns igen samtidigt samt Adrienne Lenkers underbara soloskiva. Här hemma vill jag pusha för tre album det stått alldeles för lite om. Mathias Zachrissons. Vidderna, så verkliga, en spirituell känslosam popresa mästerligt spelad och arrangerad helt av Mathias själv, man baxnar. Samt Nicolai Dungers jättefinaMelody Rules – han har inte fel! – och Julia Logans steg framåt på Faraway Nearby. Det finns många fler album jag gillar men skulle ju egentligen bara nämna ett.

Vad ser du fram emot under 2025?

– Jag gjorde klart 90% av en ny SunYears-platta redan 2023. Men av olika anledningar har vi inte fått ut den i år. Så tanken är att börja släppa låtar i januari och fortsätta spela live när tillfälle ges. Vet inte exakt när hela albumet kommer. I maj kommer Robert Forsters album och förhoppningen är att jag och hans svenska band turnerar med honom i Europa på hösten.

– Peter Bjorn and John kommer också lite oväntat turnera lite under våren. Ren nostalgi, ”classic album”-turné för Writers Block i USA. 19-årsjubileum låter inte superhett. Men en festivalarrangör budade på just detta koncept och vi kanske kan fortsätta 2026 när skivan fyller jämt och mjölka vidare. Vi har faktiskt även börjat jobba på lite ny PBJ-musik, första gången på väldigt länge, i samarbete med en annan artist som man får gissa vem det är. Vi gör nog klart det under nästa år, så får vi se när det släpps.

– Jag har även lite lösa planer på att göra en gemensam duo-skiva med Josh Rouse. Vi hittade varandra när jag var i Nashville förra vintern och skrev lite fina låtar ihop och i våras gjorde vi några spelningar. Så kanske åker jag till Nashville igen och eller så kommer han hit. Inget bestämt!

– Jag ser att Madison Cunningham jobbar på ett nytt album och det ser jag framemot. Jag tycker hon är en av de absolut bästa, mest intressanta låtskrivarna just nu. Annars ser jag fram emot mer sommarstugehäng och kanske en resa till Italien. Jag längtar alltid till Italien men det blir sällan av.

Thomas Jonssons I’m Kingfisher fortsätter att växa i uttryck och betydelse för varje år. Album, singlar, julsånger och en aldrig sinande ström liveframträdanden, alldeles nyss som förband till The Tarantula Waltz i Lund.

Hur var ditt 2024?

– Tackar som frågar. Världen kraschar ju, men jag har personligen varit märkligt välbalanserad i humöret hela året. Och det är en lustig känsla!

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– Just nu tuggar jag Gillian Welchs Woodland väldigt, väldigt mycket, men allra bäst under året var Two Star & The Dream Police med Mk.gee. Snorsnyggt och magiskt, fulsnyggt ambient catchigt, varenda låt är på plats.

Vad ser du fram emot under 2025?

– Jag har ett nytt album på axlarna. Den här gången har det tagit en massa jobb bara för att ta det till startlinjen känns det som, men det kommer formas klart under nästa år. Det får mig att må så bra. så bra. Fast kanske mår jag allra bäst just nu före startlinjen.

– Jag och Carl Edlom har spelat in några låtar med mitt gamla band också för en grej i en kommande film, Biodlaren. Jag längtar oerhört mycket efter att se hur den utkristalliserar sig. Och så hoppas jag innerligt att Tiny Oceans släpper nytt 2025.

När Angel Olsen lanserar sin egen boutique-etikett är det med det spännande och udda konceptet att göra albumets A-sida till ett showcase för fem disparata artister som hon gillar, och att sedan på B-sidan göra sina egna tolkningar av en favoritlåt från var och en av de medverkande artisterna.

Det ger en tudelad eller till och med fragmentarisk upplevelse, till hälften ett samlingsalbum utan tydlig röd tråd (mer än Angel Olsens uppskattning, då) och till hälften ett coveralbum av Angel Olsen, till arrangemang och karaktär enhetligt och sammanhållet.

På samlingsalbumet är Poppy Jean Crawford volymmässigt dominerande. För den hårda goth hon flexar här hämtar hon kraft – mycket kraft – hos Siouxsie Sioux, i skarp kontrast mot Maxim Ludwigs anonyma pianoballad och mot Camp Saint Helenes klassiska folk i Joan Baez tradition.

Höjdpunkterna bland Angel Olsens utvalda aspiranter är Sarah Grace White, som med fingertoppskänsla sjunger en subtil och känslig ballad, och Coffin Prick som gör elegant synthpop med 007-detaljer. Men ingen av dem har något att sätta upp mot Angel Olsen själv.

Hennes fem tolkningar av de medverkande präglas av en minimalistisk hållning. Bara några glesa pianoackord på avstånd räcker fint i hennes vemodiga tagning av Sarah Grace Whites Sinking, och på samma sätt en väldigt rudimentär akustisk gitarr när hon tar sig an Coffin Pricks Swimming. Allra starkast är tolkningen av Poppy Jean Crawfords The Takeover, en strålande poplåt i original som Angel Olsen gör till sin genom att skala av allt utom den akustiska gitarr.

Bland urvalet utvalda medverkande finns två eller tre smakprov som ger mersmak hos den här anmälaren, men det som kommer att spelas igen och igen är Angel Olsens egna tolkningar, som kan betraktas som en mycket fin akustisk EP som på egen hand hade ränderat ett högre betyg än detta sammanvägda.

Han har spelat in sin solodebut i hotellrumsgarderober på turné med sitt New York-band Geese, direkt in i sin MacBooks mikrofon, och det förklarar både DIY-känslan i hans milda Mac DeMarco-alternativrock och kanske någon avskalad försiktig pianoballad och den lågmäldhet som präglar akustiskt gitarrplockande mot små baklängesljud. Eller förresten. Albumet gerilla-spelades in i gitarrbutiker runt om New York, på den utrustning som stod uppställd i butiken innan bandet jagades ut, och det skulle kunna förklara albumets spontanitet och fullständiga frånvaro av pålägg (nåja, relativt så iallafall). Det låter rimligt.

Sångerna på albumet är häpnadsväckande mogna med tanke på att de allihop skrivits innan Cameron Winter fyllde 15. De är för övrigt också präglade av hans år i bayerskt fängelse och framförda av musiker som han hittat via annonser på Craigslist. Vänta förresten. Sångerna är resultatet av att Cameron Winter under en sjukhusvistelse för körtelfeber lyssnade på Songs of Leonard Cohen tvåhundra gånger i följd.

Sådär håller hans biografi på och skildrar tragiska livssituationer och absurda självmotsägelser ända tillbaka till hans födelse, i ett taxibaksäte uptown. Han ska ha stannat uppe flera dygn i sträck och somnat mitt i tagningar, utvecklat ett beroende av blodförtunnande medicin, glömt att äta och gått ned 15 kilo – alltihop bara under de två veckor albuminspelningarna pågått.

Om vi väljer att acceptera alltihop är det enligt samma logik rimliga orsaker till Cameron Winters sliriga sång, likt en ung Tom Waits innan whiskeyn satt för djupa spår på stämbanden. I $0 brister han med skräckblandad förtjusning ut i upprepningar om att ”God is actually real, I’m not kidding this time” med en så stark övertygelse att man riktigt kan föreställa sig hur konstaplarna runt honom i parken funderar om han ska få hållas eller är för förargelseväckande.

I Nina + Field of Cops, en av skivans allra mest ostadiga orkesterarrangemang med hopskramlad blåssektion, drar det rentav åt Wildman Fisher-entusiastiskt skrålande, och i Cancer of the Skull får vi förklaringen till albumtiteln, som alltså inte alls syftar på musikgenren utan på tungmetallerna i hans skalle.

Men sångerna är gedigna och övertygande i allt sitt vinglande, och här och där hamnar hobo-masken lite på sned och den talang som byggt så här i grunden gediget övertygande sånger skymtar fram mer mindre nedskitad. I Drinking Age till exempel anar man ändå att rösten har fler bottnar, kanske till och med åt Rufus Wainwright-hållet om grabben bara fick lite sömn och några nyktra dygn.

Idel sagor och falsarier, givetvis, men vad gör väl det? När biografin är lika underhållande som hans smidiga sånger med tillkrånglade arrangemang är det bara att luta sig tillbaka och njuta av galenskapen.

James Petralli har hyllat det genuina i att spela tillsammans och samtidigt, men när pandemin slog till just när han flyttat från Austin till LA fanns det alternativet inte att tillgå. Istället har han fullständigt givit sig hän åt digitaliseringens möjligheter inte bara till pålägg och experimentation utan också till fjärrsamarbeten. Det har inneburit att White Denims tolfte album är fullproppat med musiker, både forna bandmedlemmar i Austin och långväga gäster som Midlakes Jesse Chandler.

Light On är en välkammad och vänlig jazzpopig inledning, men bland de udda ljud som flimrar förbi i hörlurarna märks till exempel plastankor. Ännu mer krånglar alternativpopen i Econolining med taktbyten och flöjter , och när den följs av den omedelbara och snillrika poppärlan Flash Bare Ass, som sneglar ända tillbaka till Sir Douglas Quintet men adderar detaljer som skrivmaskinsplingande och vocodereffekter, anar man att albumet kommer att en synnerligen eklektisk resa.

Men från och med Look Good landar sedan 12 mjukt i den eleganta soul som dominerade förra årets Raze Regal & White Denim Inc. Den effektiva bubblande soullåten med varma synthar och återhållen rytmsektion svänger snyggt i James Petrallis vokalsamarbete med Jessie Payo och Austins souldrottning Tameca Jones, och så fortsätter sedan albumet. Ofta påminner det om när Destroyer fördjupade sig i Steely Dan-referenser, och Stevie Wonders 1980-tal verkar ha haft en hedersplats på mixerbordet i känslosamma soulballader som I Still Exist med fint virvlande stråkar.

Second Dimension går djupare in i den mer virtousa soulmusiken, med udda taktbyten och kvittrande flöjter, och i Your Future As God tippar det över i alltför tillkrånglad musikerfusion.

Det hämtar White Denim igen med en utmärkt avslutning. Först med Eric Slick- och Jared Samuel-samarbetet Hand Out Giving som har drag av en Bee Gees-ballad från sent sjuttiotal, om du kan uppfatta en sådan referens positivt. Och sist med Precious Child, en nästan stillastående soulballad där James Petralli viskande över blåset formulerar någon sorts programförklaring om att våga fortsätta vara ett barn i sitt skapande. Må han fortsätta lyckas i den ambitionen.

Sveriges starkaste americanasångare har han varit hur länge som helst, och numera är han också Sveriges starkaste jazzamericanasångare.

Hur var ditt 2024?

– Tack, det har varit ett otroligt år. En lång turné i våras, ett bröllop, resor, fler konserter, oändliga timmar bakom ratten längs säsongernas gång.

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– Jag har blivit lite årvill med tiden. Men efter en snabb koll på internet så förstår jag att David Lynch och Chrystabell släppte Cellophane Memories i år. Den och Fred Agains Ten Days är jag nog de årsfärska skivor jag lyssnat mest på.

Vad ser du fram emot under 2025?

– Jag känner mig väldigt hoppfull inför 2025. Jag ska ut och turnera som gitarrist med Thåström i början av året. Sedan skriver jag mycket på en ny skiva som förhoppningsvis spelas in i vår samtidigt som en längre Europaturné stundar.

– Jag är nyfiken på var musiken tar vägen. Vartåt kulturen rör sig i stort. Det råder ju ingen tvekan om vad som värdesätts i den tillfälliga moderna tiden. Men ”i dyngan finns kraften” som bönderna säger på sydkusten.