Efter fem års olidlig väntan fick vi äntligen ett nytt Azure Blue-album från Tobias Isaksson i år.
Hur var ditt 2024?
– Jag försöker att alltid se positivt på det gångna året, men 2024 har varit ett svårt år. Flera släktingar och vänner har lämnat oss. Min mamma gick bort i maj. Det finns inget sätt att värja sig. Men det har blivit många resor för mig och min tjej till familjen i Varberg och vi håller ihop.
– I augusti på semester på Karpathos i Grekland förlovade jag och Daniela oss. Alla glada tillrop har gett ny energi. Tacksam för fina vänner. I övrigt har jag gått in i mitt jobb och parallellt gjort klart mitt nya album som släpptes 22 november. Jag är väldigt nöjd med hur den låter och vinylen blev väldigt fin. Men när man går in i december och sorgen landat lite är det en dag i taget som gäller igen. Men jag ser fram emot julen. Jag älskar julen.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag lyssnar inte så mycket på nya album i sin helhet längre. Jag har mest lyssnat på de artister jag jobbat PR för, lyssnat i bilen på P3 och Star FM och i lurar på spellistor med 60- och 90-talspop. Jag har så klart kollat in The Cure, Nick Cave, Thåström, Pet Shop Boys och en massa nya artister men är för otålig för album. Så istället får årets låt delas mellan Taylor Swifts Fortnite och Tobias Bernstrups And the Smile.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag ser fram emot att resa mer med min fästmö och leva livet med henne. Och precis som alla andra år ser jag mest fram emot sommaren. Att få vara nära havet. Hemma på Lidingö och i Varberg med familjen. Men herregud detta är en musiktidning så jag kanske ska nämna att jag siktar på att spela lite live med Azure Blue och kommer att släppa ett nytt album med mitt Nite Flights sen får vi se om jag tar steget och släpper nåt med ett nytt projekt.
Hon skulle kunna kallas veteran på den svenska musikscenen, och har varit en av den här skribentens favoriter i snart 20 år. Men det är 2025 som kommer att vara hennes stora år, när hon släpper sitt första album på svenska!
Hur var ditt 2024?
– Under 2024 har jag tagit steget och fått bokat spelningar ihop med mitt band, med Carolina Carlbom på trummor och Måns Wieslander på bas. Det var längesedan jag var på turné så det har känts väldigt fräscht och roligt. Mötet med publiken, glädjen av att spela med mitt band och känslan av att vara på rätt ställe har varit otroligt fin att känna. När man spelar i trio blir också alla positionerna i bandet viktiga vilket ger både frihet och ett bärande ansvar. Psykologisk demokrati at it´s best!
– Jag har i skrivande stund påbörjat produktionen av mitt första svenskspråkiga fullängdsalbum. Producentvännen Katharina Nuttall var nyligen nere i mitt hus i Böste, längst ner i Skåne, och hjälpte mig att spela in trummor och gitarrgrunder. Så nu är vi på god väg. Albumet kommer att beröra fattigdom, ensamhet, människans strävan och tacksamheten över en varm brasa, men också livet efter 50, förenklingen och kraften som är resultatet av viss självinsikt och stor del självironi.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag har två favoritalbum från i år: Tiny Ruins med albumet Ceremony, som i och för sig kom 2023, men jag släppte in det mestadels i år. Sen Gillian Welch och David Rawlings Woodland. Båda akterna är favoriter sedan länge. Tiny Ruins tidigare låt Me at the Museum, You at the Wintergardens är något av det vackraste jag hört! Ett av brytackorden i den låten får mig att tappa det. Albumet Ceremony är supersnyggt och varmt med fantastiska melodier.
– Och Gillian och David är ju Gillian och David, knäckande fina ihop. Andra spåret What We Had är ju så ljuvlig en låt kan bli. Mjuk och fin i sin produktion och den känns så naturlig för dem att göra att de måste ha skrivit den nedsövda i sitt gemensamma nervsystem.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag ser fram emot albumet med Sharon Van Etten & The Attachment Theory, som kommer i början av året. Jag gillar det hon gör vanligtvis och av det lilla jag hört av det här projektet låter det mörkt, syntigt och fett!
– Under 2025 ser jag såklart även fram emot att arbeta vidare med mitt album, ge ut det och spela det live ihop med bandet.
Med en strålande EP under senhösten ökade det internationella intresset för Girl Scout ännu mer. De kommer att äga 2025.
Hur var ert 2024?
– Lika delar jättebra och jättedålig skulle jag säga! Så helt okej i snitt.
Vilket är ert favoritalbum från i år?
– Vidrigt att behöva välja en, kanske Manning Fireworks med MJ Lenderman eller Romance med Fontaines D.C. Båda skivorna känns väldigt rätt i tiden och helt i sina egna sfärer på något sätt.
Vad ser ni fram emot under 2025?
– Ser fram emot att äntligen spela in vår debutplatta, åka ut på våran första headlineturné i Europa samt lite andra roliga projekt. Sen hoppas jag på att Terra ska släppa mer grym musik nästa år, de är det bästa musiksverige har!
Först gjorde han Sveriges första punksingel med Kriminella Gitarrer. Sedan har Stry fortsatt med Besökarna, Garbochock, Stry & Stripparna, Ebba Grön, Imperiet, Babylon Blues, solo och med OlgaMagoo, och under 2024 har de flesta av de namnen varit aktuella.
Hur var ditt 2024?
– Mycket hektisk, och oerhört tillbakablickande. Det började väl direkt i januari-februari med Imperietfilmen. Det var en resa tillbaka till 80-talet. Jag tyckte filmen var bra, så det fungerade hyfsat bra med ståhejet. Jag deltog i en del utfrågningar, vilket inte var helt enkelt, eftersom att jag inte minns allt som kan vara intressant för andra.
– Efter det kom två kompisar ut till mig på landet med en kampanj om spelningar med Kriminella Gitarrer. Efter viss tvekan sa jag ja, några spelningar kan nog bli roligt. Så då fick jag rota ännu längre tillbaka i tiden, oerhört långt. Vilka låtar, är dom här texterna verkligen värda att återupplevas? Knepiga frågor.
– Nästan lika långt tillbaka fanns Garbochock, och nu fick jag reda på att en bok skulle skrivas om Ritual, vårt album från 1980. Det gjorde mig mycket glad, men det var ändå ett fortsatt tillbakablickande, nästan lite för mycket. Jag gör fortfarande musik, väldigt bra tycker jag själv. Det hade varit helt ok om något intresse hade riktats dit också.
– Så det är väl 2024. Förutom allt jobb i trädgården och runt huset.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Det här är kanske inte svaret på frågan, bara en reflektion över hur man kan hitta musik som man verkligen gillar, i ett massivt utbud av artister, låtar och spellistor.
– För min del så har jag numera ganska begränsad tid till att leta, som jag gjorde förr. Jag köper inte vinyl eller CD, men har börjat betala för Spotify, men trots det så har lyssnandet ändå minskat.
– Så på nyårsafton 2023/24 var min fru och jag på ett ganska fint ställe för att fira, med mat, dryck och övernattning. På kvällen hade vi bestämt att äta en femrätters meny med utvalda drycker. Mycket god mat. Och som på dom flesta restauranger så fanns det musik i högtalare. Inget dånande, ganska soft, inget som störde. Jag kan tänka mig att spellistan hette ”Musik att äta femrätters på bättre ställe till”. Jag tror inte att jag kände igen någonting, och jag lyssnade heller inte. Det var helt enkelt anonymt.
Men någonstans vid desserten reagerade jag plötsligt. Jag minns inte riktigt hur, bara att jag blev oerhört påverkad av en låt. Som om det bara gick rakt in i hjärtat. Som nånting som hade saknats i mitt liv, men nu fanns där. Jag tvekade lite, men sen gick jag ut i köket och frågade vad det var som hade spelats. Jag behövde verkligen veta. Efter en stund kom vår kypare ut med ett svar. Andrew Bird. Jag hade aldrig hört det namnet, jag visste ingenting. Bara att det tilltalade mig mer än nånting annat på väldigt länge. Three White Horses. (Låten finns på Andrew Birds Hands of Glory från 2012./reds anm)
Vad ser du fram emot under 2025?
– Förhoppningsvis blir 2025 inte så hektiskt. Jag har nog bara en viktig sak att göra, och det är en vinyl med Stry & the OlgaMagoo. En samling av nåt slag blir det, men det är ingen lätt uppgift att välja material, när det finns så mycket, sju eller åtta album att ta av. Svårt…..
Den rivstart som 2024 innebar för Agitator är svåröverträffad. Hela två album av skev och energisk rockmusik hann de släppa under året, och av Felix Lindströms siande kan man förstå att det bara var början.
Hur var ditt 2024?
– Ganska lustigt och trevligt. Börjat gilla Paris och tofu. Slutat gilla dumgitarrer och att äta rådjur.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Lina Sellebys album Lyckan är väldigt fint. Lina sjunger helt otroligt. Det är jättespännande möten i produktionen, då den både består av väldigt vackra nästan sakrala arrangemang med plötsliga lätt skeva element, exempelvis i introt på Ögonlock. Jag gillar sådana kontraster. Man vet aldrig vilket ord som kommer härnäst, vilket är grymt. Jättefint omslag också med den otroligt vackra bilden och den klassiska plastglorian. Låten Blixten är också så fruktansvärt skön.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Vi vill väldigt gärna åka till Grekland och äta oliver, det vore otroligt. Flera av våra kompisar som valt att lämna Stockholm kommer tillbaka till Stockholm också, och det ska bli hejvilt! Vi håller på att göra en fantastiskt platta också, med stora ord om sjukdom, kinder och brinnande gummi.
Av Patrik Forshage
Fokusmusik.se har bett Erik Niva – landets erkänt största auktoritet på området – förklara vad som gör att The Tarantula Waltz i år överglänser alla konkurrenter.
Ibland flyttar den gamla anfallaren ner på mittfältet då explosiviteten försvunnit, ibland blir den anonyma ytterbacken omskolad till spelfördelare av en visionär tränare – men det är sannerligen inte alla förunnat att hitta en ny, fruktbar roll och position när karriären redan pågått ett tag.
Det kräver klarsyn, kreativitet och inte minst mod.
Vad händer med den färske mittbacken som nu plötsligt åläggs ansvar för uppspelen? Inga rensningar, inga alibipassningar i sidled. Och vad händer med artisten som en dag framträder omaskerad? Inget smink, ingen engelska, inget andligt bildspråk?
Många går under. Några få av de allra mest multibegåvade frodas, hittar en väg framåt som leder ännu längre än den de tidigare varit inne på.
Dejan Kulusevski var en nyttig ytter, men framstår som en världsspelare i en friare roll mer centralt i planen. The Tarantula Waltz producerade fina album i många år, Markus Svensson gjorde årets skarpaste svenska skiva 2024.
Julkalendern 16 december – Goran Kajfeš
Med sin trumpet och sin vidöppna musikaliska nyfikenhet har Goran Kajfeš varit precis överallt 2024, precis som han brukar. Egna turnéer med olika konstellationer, och som musiker och gäst i de mest väsenskilda musiksammanhang. Så här sammanfattar han året och musiken.
Hur var ditt 2024?
– Ett omtumlande år med många själsvidgande konserter runt om Europa med flera olika band, bland annat Tropiques, men också min kära pappa Davors bortgång. Han har betytt otroligt mycket för mig framförallt i mitt musikskapande från att jag började spela trumpet tills idag och såklart framåt i tiden.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Roundtrip (1977) med Don Cherry & Jean Schwarz. Tidigare outgiven musik som låter modernare än mycket som släpps idag.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag kommer ge ut musik och turnera med min Subtropic Arkestra, nya bandet Cosmic Ear, med bland annat Christer Bothén och Mats Gustafsson och så duon med Andreas Tilliander. Jag ser galet mycket framemot det. Jag hoppas att Frank Ocean släpper något nytt nästa år.
Under året har Rasmus Arvidsson gjort en uppmärksammad podcast för att utreda om det går att vara ett indieband i Sverige 2024. Med ständigt aktuella Avantgardet har han tvärsäkert besvarat den frågan med ett ja, och inför 2025 ser han fram emot att bli överraskad och bortblåst.
Hur var ditt 2024?
– Som vanligt var jag inne i min cykel av skrivande, inspelning, släpp och turnerande. Denna gång dock lite extra hektiskt med tanke på att det både var vår tionde skiva men framförallt podcastserien jag gjorde som tog uppskattningsvis 1700% mer tid i anspråk än vad jag trodde.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– El Perro del Mar, Big Anonymous. Sarah står på ett sätt så långt ifrån mitt kreativa uttryck man kan komma. Hennes process är inte heller den på något sätt besläktad med min. Men på ett annat sätt möts vi väldigt naturligt i vår syn på musik och skapande. Jag tycker hon är Sveriges bästa sångerska och en av de mest intressanta konstnärerna och visionärerna i vår samtid så varje gång hon släpper nytt är det en högtidsstund i mitt huvud. Denna gång inget undantag!
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag ser fram emot att åka ut på vår 20 datum långa vårturné. Framförallt till de mindre städer och spelställen som vi får äran att komma till tack vare en jävla massa eldsjälar vars hjärtan brinner i motvinden. Platser och ställen där få andra artister tycker det är värt att åka till och där det därför sällan arrangeras rockkonserter. Även om det bara kommer 40 pers till en spelning så är det alltid en stor höjdpunkt och något vi ser oerhört mycket fram emot.
– Förutom det egna ser jag alltid mycket fram emot att bli överraskad och bortblåst av något jag inte hade en aning om existerade. Tråkigt svar kanske eftersom jag inte har en aning om vad det är än men det är alltid roligare att bli överraskad och upptäcka hur bra något oväntat är snarare än att se fram emot något som på sin höjd oftast bara motsvarar ens högt ställda förväntningar.
Medan tvillingarna Elektra and Miranda Kilbey arbetade med sina respektive TV-produktioner hittade de också tid att göra musik tillsammans igen. Dust släpptes i två halvor under året, och blev tillsammans Say Lou Lous första album på sex år.
Hur var ert 2024?
– Man skulle nog säga att 2024 har känts som ett riktigt icke-år? Typ som att det har gått jättefort och långsamt samtidigt. Mycket oro i världen, och oro här i USA.
– Men vi har släppt en skiva i år, och det får man i alla fall vara glad och taggad över!
Vilket är ert favoritalbum från i år?
– Fan vad svårt! Vet faktiskt inte. Jag tror om man går på det mest lyssnade är det antingen Alice Coltranes Journeys in Satchidananda eller Joanna Brouks Hearing Music, det är vår morgonritualmusik.
Vad ser ni fram emot under 2025?
– Vi är väldigt taggade på att börja spela live igen, och på att drömma upp hur det skulle kunna se ut och låta. Vi har även börjat skriva på lite ny musik som känns ny och spännande för oss, och väldigt taggade på att regissera film. God Jul!
Det duggar blötsnötätt av julskivor som vågar-vägra-traditialitet i år. The Secondhand Orchestra och Dean & Britta with Sonic Boom har redan gjort avtryck med sina, och när Ella Ruth Institutet gör en tradition av förra årets fina julsamling (med en inbyggd blinkning till Travellng Wilburys numreringsstrategi dessutom), då behöver man inte så många fler julklappar.
H Selfs bidrag är måhända väl bagatellartad, men Andi Almqvists The Turkey å andra sidan är avskalat, nedslitet och med stenhårt förbannande, och matchar ledigt de bästa spåren på hans fina album från förra månaden. It´s Ok If It´s Not Ok (Even if It Is Christmas Eve) av I´m Kingfisher och Beatrice Rosdahl är en av två strålande duetter, och även Linnea Lidberg och Filip Finados Hemvändarvisa är gripande och vardagsvänlig även för den som aldrig vänt hemåt till någon mindre stad på juldagen, med ett gnissligt och fint solo på fiol.
Även The Pistol Flowers, Bro Mesa och Hillström & Billy med Ellen Colldén gör fina sånger, och mörkt synthig Holy Night från The Grinch bryter effektfullt av från americanan. Men allra bäst är Bebe Risenfors på egen hand och under eget namn. Mitt emellan Tom Waits och Allan Edwall placerar sig hans Ett barn blev fött på denna dag, med sina iakttagelser om det paradoxala i jultraditionerna, och den mest rättframt regeringskritiska text vi hört sedan The Tarantula Waltz. ”Ett barn blev fött på denna dag, det firar vi med att ta ledigt ett tag. Men vi skiter i vad barnet när han blev vuxen sa – en vänsterextremist skulle han kallas idag”