Efter solodebuten Visseltofta folkfest på stabila etiketten Ella Ruth Institutet i höstas har Björn Petter Thisell fortsatt sitt stillsamma turnerande för att framföra sina sånger med samma lugna tempo. Kanske är hans favoritalbum under året en överraskning ur det perspektivet?
Hur var ditt 2024?
– Mitt 2024 har varit 200% arbete. Mitt jobb som fastighetsskötare och det med min musik och släppet av min älskling Visseltofta folkfest. Kärleken till mina barn och Lina. När jag tänker på det var 2023 precis på samma sätt. Och året innan dess på sätt och vis.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag har försökt men inte lyckats, kan jag ändra frågan till favoritalbum för i år? Ok. Jag har återkommit flera gånger till Nirvanas MTV Unplugged in New York, som blev inspelat för 30 år sedan, så var är superdeluxen?
– Jag fann musiken på riktigt när jag upptäckte Nirvana. Det var min väg in i att börja spela och skriva musik själv. Det som slår mig nu trettio år senare är att just Unplugged-skivan inte är så långt ifrån det jag pysslar med själv nu. Den är kanske ändå en folk/americanaskiva? Jag vill tipsa om att se och höra den på DVD. Cellon ligger lite högre i mixen uppfattar jag det som.
– Vilket band skulle göra en sån här konsert på det här viset? Om jag räknar från minnet är sex av låtarna covers. Det är ju inte så att Nirvana saknade låtar, de kör inte sina största hits förutom Come As You Are. De bjuder även in Meat Puppets att medverka på de tre covers de gör på deras låtar.
– Jag dagdrömmer ibland om att Kurt Cobain skulle fått fortsätta leva och kanske skulle han göra mer musik som den här och förhoppningsvis lite mer noicemusik som den han gjorde tillsammans med W Burroughs.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag hoppas på att kunna släppa min andra soloskiva och på mer turnerande, och ser fram emot nästa album med Courtney Marie Andrews. Jag hoppas på fred och lugn och ro.
Av Patrik Forshage
Det är ett idogt knog att noga lyssna igenom alla tre-fyrahundra spännande album som kommer ut under året, men någon måste göra det. Här är årets bästa skivor från 2024.
1. Nick Cave & The Bad Seeds – Wild God
Det går faktiskt att sätta ihop det allra trasigaste igen. Det går att läka. Från sitt djupaste personliga mörker har Nick Cave utvecklat strategier för hopp och rentav glädje, och medan The Bad Seeds tar ut de dynamiska svängarna brister gospelkörer ständigt ut i jubel mitt i eländet. Wild God är ett mäktigt och djupt personligt konstverk.
2. Kim Deal – Nobody Loves You More
Med Pixies och The Breeders har hon gjort fantastisk musik. Men när hon till slut presenterar sitt första soloalbum är det vackrare och effektivare än någonsin förr. Det är allvarsamt om missbruk och föräldrars bortgång, men samtidigt lekfullt och äventyrligt i orkestrerad pop och distint alternativrock.
3. The Cure – Songs of A Lost World
Till slut släppte Robert Smith ändå det där albumet han antytt varit på väg i mer än tio år. Han iakttar alltings obevekliga förgänglighet, tar farväl av sin bror och sina föräldrar och utforskar mörkret i långa instrumentala partier. Popsinglar finns inte tillstymmelse till, däremot stort allvar och stort skapande i vad som kan vara första delen av ev mäktig trilogi.
4. Jack White – No Name
Utan förvarning delades en white label-utgåva plötsligt ut gratis i Third Man-butikerna, och med vindelns hastighet spreds sedan Jack Whites nya album – utan namn – via digitala fulkopior på ett sätt vi inte upplevt sedan Pirate Bay. Och undra på det, när Jack White gav sig så fullständigt hän i några av sina snyggaste Led Zeppelin- och Blind Willie Johnson-excesser någonsin.
5. Redd Kross – Redd Kross
Less är inte längre more när Redd Kross ägnade året åt en biografi, en dokumentärfilm, en turné (äntligen!) och ett strålande dubbelalbum fullt av den snyggaste powerpop man kan föreställa sig, ofta med metablinkningar till sig själva.
6. MJ Lenderman – Morning Fireworks
”I’ve lost my sense of humor”, suckar han, men hans robusta americana med lika intensivt blinkande i riktning Neil Young som i riktning Kurt Cobain säger motsatsen. Tvärtom är det svårt att föreställa sig ett mer underhållande självironisk och murrig organisk rock med distinkt låtskrivarskärpa.
7. Bill Ryder-Jones – Lechyd Da
Med stora vemodiga orkestreringar påminner det både om Mercury Revs mest episka ögonblick och Street Hassle. Den forna The Coral-medlemmen har gjort en yrselframkallande vacker skiva.
8. Peter Perrett – The Cleansing
Namnkunniga gäster som Johnny Marr och Bobby Gillespie i all ära – den som drar lasset på det här dubbelalbumet är Peter Perrett själv. Efter återkomsten till musiken efter 40 års heltidsdrogande är hans säregna karaktär intakt i låtskrivande, texter och sång med räta linjer tillbaka till The Only Ones.
9. John Cale – POPtical Illusion
Hans barytonstämma, hans säregna men exemplariska låtskrivande och hans nyfikna experimentlusta har varit lika stark under 60 års musikskapande, och som 82-åring med intresse för digitala verktyg och moderna r’n’b-rytmer är han mer modern än nästan alla 20-åringar. Vi är i närvaron av ett sant och genuint geni.
10. Silver Patron Saints, The Songs of Jesse Malin
Hösten tillhörde Jesse Malin, och kraften i tolkningarna från Elvis Costello & Lucinda Williams, Cait’ O’Riordan, Tommy Stinso och inte minst Bruce Springsteen är helande i sig. Att intäkterna för albumet går till Jesse Malins behandliing och rehabilitering gör det inte sämre.
11. Phosphorescent – Revelator
12. Tindersticks – Soft Tissue
13. Ty Segall – Three Bells
14. Hurray for the Riff Raff – The Past is Still Alive
15. Christopher Owens – I Wanna Run Barefoot Through Your Hair
16. High Llamas – Hey Panda
17. The Last Dinner Party – Prelude to Ecstacy
18. Father John Misty – Mahashmashana
19. Pernice Brothers – Who Will You Believe?
20. Bonnie Prince Billy, Nathan Salsburg, Tyler Trotter – Hear the Children Sing & The Evidence
21. Transa: Select – Med årets allra bästa låt i form av återkomsten från Sade med knäckande Young Lion
22. The Dawes – Oh Brother
23. Fantastic Negrito – Son of A Broken Man
24. St Vincent – All Born Screaming
25. The Hard Quartet – The Hard Quartet
26. Christian Lee Hutson – Paradise Pop. 10
27. Arab Strap – I’m Totally Fine with it Don’t Give A Fuck Anymore
28. The Decemberists – As It Ever Was, So it Will Be Again
29. Meryl Streek – For the Deceased
30. Amyl & The Sniffers – Cartoon Darkness
31. The Lemon Twigs – A Dream Is All We Know
32. Blitzen Trapper – 100’s of 1000’s Millions of Billions
33. J Mascis – What Do We Do Now?
34. The Bevis Frond – Focus on Nature
35. Richard Hawley – In This City They Call You Love
36. Bob Vylan – Humble as the Sun
37. Orville Peck – Stampede Vol 1 (men ärligt talat, när det kompletta albumet sedan kom var det inte i närheten av lika kul)
38. Isobel Campbell – Bow to Love
39. John Grant – The Art of the Lie
40. Michael Head & The Red Elastic Band – Loophole
41. Daniel Romano – Too Hot To Sleep
42. Iron & Wine – Light Verse
43. Vampire Weekend – Only God Was Above Us
44. Idles – Tangk
45. Advance Bass – Horrible Occurences
46. Charley Crockett – Visions of Dallas
47. Gruff Rhys – Sadness Sets Me Free
48. Buzzkunst/Howard Devoto – Special Sauce/Designoid
49. Ryan Davies & The Roadhouse Band – Dancing on the Edge
50. Dwight Yoakam – Brighter Days
Bubblare
John Bramwell, Bill Callahan, Anna Calvi, Good Morning, Ian Hunter, Jesus & Mary Chain, Johnny Blue Skies, KillerStar, Nick Lowe & Los Straitjackets, Pissed Jeans, Primal Scream, Sheer Mag, Linda Thompson, Cameron Winter och Yard Act.
TT Reuter har börjat dyka upp på scenerna igen. I år fick vi också delar av historien bakom Henrik Venants olika band och inte minst hans genredefineierande och (för den här skribenten och många fler) livsavgörande skivetikett Heartwork i årets bästa musikbok Vi kan inte dö. Dessutom har Henrik Venant under året fortsatt spela med Mannequins of Death till minne av vännen och bandkollegan Freddie Wadling.
Hur var ditt 2024?
– 2004 har varit ett spännande musikår, med fina TT Reuter-konserter och releasen av boken Vi kan inte dö. Min resa till Georgien var också någonting extra.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Bästa album är utan tvekan Tigran Hamasyan The Bird of a Thousand Voices, med influenser från armenisk folkmusik, Magma, klassisk musik, jazz och Meshuggah.
Vad ser du fram emot under 2025?
– 2025 ser jag fram emot. TT Reuterkonserter i Stockholm och Sundsvall, samt nya TT Reuter-skivan.
Av Patrik Forshage
Hans sensommaralbum Tänder på påhittade meningar med livet var årets mest allvarssamma skiva. Inför 2025 lovar Jacob Johansson fler tillfällen att ses live!
Hur var ditt 2024?
– Det var riktigt skönt att släppa nya albumet och spela det ute för folk. Jag spenderade fem år med att skriva, spela in och prodda den här skivan, och det var en ganska solitär process. Så det var bra och på tiden att komma ut ur skallen nu, och pausa grävandet och hänget med hjärnspökena lite. Det var fint att få dela resultatet av allt slit med vänner och folk och se reaktioner på hur musiken beter sig och tas emot. Och att göra den live med mina polare och medmusiker, och sen att bara leva och umgås mycket med andra människor.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Förutom mitt eget tycker jag Den Svenska Björnstammens Med Sång / Utan Sång va ett av årets bästa släpp. Sjukt fina texter och skön prodd. Father John Mistys nya album är bra. Den har ett spår som heter I Guess Time Just Makes Fools of Us All som jag kört på repeat vissa dagar. Sen har jag lyssnat mycket på The Strokes senaste från 2020 som jag hade missat när jag höll på med mitt egna och inte höll koll på andras nya släpp.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Att spela mer live. Vi fick ihop ett grymt liveband i höst här och gjorde ett gäng konserter efter albumsläppet som gav mersmak så det blir vårturné. 23e maj gör vi Pustervik igen. fler datum släpps snart.
Från en liten lägenhet i Lyon till Europas klubbscener och debutalbumet Area Silenzio som kokade av fingertoppskänslig postpunk med Can-dub, Sheffieldsynthar och SPK-skrot.
Hur var ert 2024?
– Det har verkligen varit ett produktivt år för bandet. Tidigare i år lanserade vi vårt samarbete med vårt nuvarande skivbolag Bureau B, vilket ledde till att vårt debutalbum Area Silenzio släpptes. Det är också året då vi har spelat flest spelningar hittills, och det har verkligen har varit tillfredsställande för oss. Så ja, många känslor!
Vilket är ert favoritalbum från i år?
– Vi får nog säga Kim Gordons The Collective! Vi har alltid varit stora fans, och att kunna återuppfinna sig själv efter mer än 40 år av karriär och fortfarande vara relevant är något vi bara kan se upp till. Det är ett superfräscht och uppfinningsrikt album överlag, och ett som vi alla tre kan enas om, haha.
Vad ser ni fram emot 2025?
– Tja, låt oss hoppas att 2025 håller samma tempo! Vi kommer att spela ganska mycket i Europa för att marknadsföra vårt första album, och vi kommer även att turnera i Storbritannien för allra första gången! Vi planerar också att skapa fler låtar, kanske för ett potentiellt andra album… väldigt spännande saker!
Han gjorde årets bästa svenska album med Till hälften människa…, angeläget i varje ton och varje stavelse. Han fick fira med expertkommentarer av Erik Niva. Och då är det ändå inget mot vad som väntar 2025.
Hur var ditt 2024?
– Händelserikt. Min första skiva på svenska släpptes i september och det känns som att den har nått ut till många. Att nu mot slutet av året få spela för ett utsålt Debaser Strand kändes som en sorts revansch. Så mycket har hållit mig borta från musiken så länge, men nu mullrar musikmaskinen för fullt och det känns väldigt bra.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Nya kulor med Franska Trion tror jag. Fulländat i all sin misär på något vis. Textmässigt briljant där avsändaren, som väl är Matti Ollikainens miserabla persona, nu ändå måste nått nån sorts rock bottom när han fullständigt upplöses upp av uppgivenhet. ”Å nu när jag ej längre dricker, ser jag varje dröm som spricker”. ”Nya kulor rakt i bröstet på en som redan e död, de e fan inte konstigt att man börjar höra röster.” Och så jävla svängigt lirat. Fem plus.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Spela såklart. Vi har ganska många datum inbokade och jag ser mycket fram emot att inte bara spela i storstäderna. Jag är också spänd på att skriva ny musik, jag vet aldrig själv hur låtarna kommer att låta, och jag är mycket nyfiken på att höra de kommande.
– Att fira AIKs kommande SM-guld ska bli kul också.
För några år sedan släppte Brothers of End-Mattias Areskog sitt första soloalbum Bashjärta, och med årets album valde han att kalla sig just Bashjärta istället för sitt eget namn. Med värme, empati och bejakandet av tveksamhet och tvivel är Kampsånger för tveksamma ett av årets bästa svenska album. Inför hans späckade 2025 finns dock inte utrymme för tvekan.
Hur var ditt 2024?
– För världen känns 2024 mest som ett jävla skitår, där det mesta går baklänges. Kanske har musiken därför känts extra viktig – och att den får en delvis förändrad funktion. För mig har 2024 varit ett fantastiskt musikår. Jag släppte mitt andra egna album Kampsånger för tveksamma på Malmö Inre och började även leka med syntar, vilket har öppnat dörren till en helt ny värld. Via The Blaze började jag lyssna på fransk spoken word, elektronika, dansmusik och engelsk hiphop, som gjort att musik känns roligare än någonsin. Det finns så galet mycket bra musik – och det tar aldrig slut!
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Fred Again har varit mitt ledmotiv till 2024 – och jag älskar både de skivor han släppt i år. Hans sätt att beskriva verkligheten, livet och relationer genom att spela in, sampla och använda sina vänner och sin omvärld tycker jag är fantastiskt. Att få se honom live på Way Out West var för mig årets konsert. Han ritar om kartan för hur man gör musik, hur man skildrar världen och hur en konsert kan se ut.
Vad ser du fram emot under 2025?
– För första gången på tio år har vi ny musik på väg ut med Brothers of End, vilket känns fruktansvärt roligt. Vi tre har spelat ihop sedan vi var barn och det skapar något helt unikt i hur vi spelar tillsammans. Förutom Brothers of End har vi en massa roliga saker på gång i vårt lilla skivbolag Malmö Inre: Min gamla trumkompanjon MW Bergqvist har gjort en skiva på svenska som borde gå rakt in på topplistan över de bästa svenska visalbumen genom tiderna. Och vill det sig väl kanske syntharna uppviglar till ett ny skiva med Bashjärta. Dessutom har jag och Mattias Hellberg under ett par år spelat in låtar på svenska som jag hoppas ska bli färdiga och släppas.
Med sitt första svenskspråkiga album kröp H Self under 2024 närmare än någonsin förr, och skälvningarna verkar öka nästa år.
Hur var ditt 2024?
– Jag släppte mitt första album på svenska och spelade mycket live över hela landet. Från norr till söder. Jag har fått ett fantastiskt mottagande där ute.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Jag har tyvärr inget favoritalbum från 2024, men har som vanligt lyssnat mest på Stanley Brothers.
Vad ser du fram emot under 2025?
– Jag ser fram emot att släppa mitt kommande album Efterskalv innan våren kommer, förhoppningsvis i mars, och att spela ännu mera live.
The Tarantula Waltz album Till hälften människa... är årets bästa svenska album, efter en övertygande seger mot idel starka konkurrenter. Fokusmusik.se har fångat upp Markus Svensson i spelargången för en snabb vinnarintervju.
Läs också Erik Nivas expertkommentar som förklarar vad som skiljer The Tarantula Waltz från alla andra.
I samband med releasen verkade mycket tala för Markus Svensson, och på dessa sidor berättade han utförligt om vad som låg bakom skivan. Men när han skulle intervjuas i SVT:s morgonprogram skakade det till lite, i samband med att han fick frågor om politisk musik men inte tilläts uttrycka någon politisk åsikt ”eftersom den andra sidan inte var på plats för att kunna svara”.
Markus Svensson fick dock snabbt tillbaka fotfästet och har avslutat året med bejublade spelningar runt hela landet. På Debaser i Stockholm var succén så stor att inte ens Erik Niva kunde förhålla sig kallsinnigt analytisk.
Grattis till titeln, Markus! Hur känns det?
– Tack! Obeskrivligt såklart. Det är ju den här typen av titlar man haft siktet inställt på sedan starten. Det är ju därför jag håller på.
Vad betyder den här segern för dig?
– Det betyder att målet vi satte upp inför säsongen nu är uppfyllt men jag nöjer mig givetvis inte här utan kommer tillsammans med mitt videoanalys-team titta på saker att skruva på och förbättra inför nästa säsong. Men detta blir ju ett kvitto på att alla fystimmar i gymmet och de extra träningspassen varit väl investerad tid.
När började du förstå att du skulle vinna titeln?
– Jag har hela säsongen försökt att bara fokusera på nästa match och inte snegla för mycket på tabellen. Det finns ju väldigt många duktiga konkurrenter där ute och det gäller att fokusera på och spela sitt eget spel hela vägen. Men att vi skulle bli bäst i stan, det förstod jag tidigt.
Du var nere för räkning en stund där i morgon-TV. Hur hittade du kraften att kämpa dig tillbaka?
– Ja det var några tuffa ronder där och jag vill egentligen inte klanka ner på domaren eller förespråka VAR men på
reprisbilderna blir det ju väldigt tydligt för alla oss som värnar public service, demokrati och yttrandefrihet att jag absolut inte skulle ha rött där, inte ens gult.
Nånstans fick den insikten och all support efteråt mig att snabbt studsa tillbaka.
Vad händer nu? Får vi se dig försvara titeln eller blickar du mot något större?
– Efter en sån här säsong vore det såklart konstigt om det inte fanns konkret intresse från utlandet men jag känner att jag har mycket kvar att uträtta på hemmaplan och har mitt fokus helt inställt på det. Och det har jag sagt hela tiden, stannar Anton Salétros så stannar jag.
Här är Erik Nivas expertkommentar om The Tarantula Waltz seger.
Här är sluttabellen för årets bästa svenska album 2024.
Just nu duggar Basia Bulats singelspår tätt inför hennes nästa album, och som enligt förhandssnacket bland annat ska vara inspirerad av gamla eurovisionlåtar och polsk dansmusik (”Disco Polo”). Så hur sammanfattar hon sitt gångna år?
Hur var ditt 2024?
– Hej Fokusmusik.se! 2024 var ett år som jag tillbringade hemmavid, arbetandes med min musik och som förälder. Varje dag påminde mina erfarenheter mig om att hålla mig nära marken och verkligen titta på de minsta sakerna som vi tar för givet, och alla de små detaljerna i vårt universum som är fulla av så mycket liv. Så trots att jag inte turnerade så mycket kändes året stort, som att jag lärde mig något nytt varje dag. När jag hade barnomsorg tillbringade jag mycket tid på att arbeta med mitt album Basia’s Palace och på att arbeta med mitt ”hantverk” – att öva på gitarr och piano, och att jobba med mitt röstomfång. Jag är så exalterad över att komma och spela de nya låtarna live i Sverige nästa år.
Vilket är ditt favoritalbum från i år?
– Small Changes av Michael Kiwanuka. Jag älskar värmen i hans röst, och harmonierna på det här albumet. Att lyssna på det känns som att man ligger i gräset och tittar på himlen, och alla arrangemang svävar förbi som moln, med den där känslan av att man kan se olika bilder i dem.
Vad ser du fram emot 2025?
Jag är så upprymd över att mitt album Basia’s Palace släpps i februari och att jag får turnera i Europa för första gången på fem år! Och att visa världen för mina döttrar på det här unika sättet eftersom de kommer att följa med mig på resan. Jag ser särskilt fram emot att komma tillbaka till Sverige för jag har så många vackra minnen från alla mina besök där. Jag ser också fram emot kommande album från The Weather Station, US Girls och My Morning Jacket som jag vet kommer att släppas nästa år också.