Inledande Johnny Come Lately från senaste albumet Fly the Flag är fortfarande bröderna Fosters triumfkort, med stämmor i folkpunkpopen som verkligen inte står tvillingarna Charlie och Craig Reid efter. Liveinspelad på Pizza Express i Holborn är den kanske inte riktigt lika tight, men den är fortfarande en fullständigt bedårande sång att älska livet ut.

Det är fortfarande svårbegripligt hur den ung kvintetten med bröderna Jonny och Tom Foster i spetsen lurats in i sina farföräldrars pubrock, men en del måste nog skyllas på bandets beskyddare, mixare och exekutive producent Dave Robinson, som i mitten av 1970-talet låg bakom skivetiketten Stiff.

Live är de kanske inte lika vitt spridda över beskyddarens alla gamla kontrakterade artister som de var på fina Fly the Flag med sina Madness- Ian Dury- och Wreckless Eric-parafraser. Utöver The Proclaimers-stunderna, också påfallande i Rejection Is Better than Regret och strålande Can You Hear Me Now, Ligger fokus här på stabbigare pubrock där allsångsmöjligheterna är viktigare än finesserna.  Det är matigt, vänligt och glatt när Hardwicke Circus höjer stämningen på plats med slarv och flams, och med några pizzaslices och ett par pints funkar det finemang även hemmavid.

Eftersom bandnamnet inte säger så mycket om Manchesterduon anges regelmässigt medlemmarna i samma andetag – Kav Sandhu från Happy Mondays och salig Andy Rourke från The Smiths, avliden våren 2023. Northern Gentleman är alltså en postumt utgiven lös samling outtakes som har sminkats upp och limmats ihop till ett album, och det hörs.

Här finns exempel på typisk nordengelsk gitarrindie och tydliga blinkningar till gentlemännens tidigare band, inklusive dansrytmer och jangelgitarrer. Men hur gärna avslutande Pass the Gun med scratchinledning vill leda associationerna tillbaka till Kevs gamla band måste man konstatera att Happy Mondays inte var så här idéfattiga ens i sina mest nerknarkade stunder.

Här finns hyfsade rockigare stunder, som när de leker Johnny Thunders & The Heartbreakers i Big Rose, och lite valhänta elektroniska försök, men sånt överskuggas helt av trött rockande utan meningsfulla melodier eller minnesvärda prestationer, och av outgrundlig anledning av ett komplett magplask i någon sorts snäll hårdrock när de låtsas Alice Cooper i L A Vampire.

Strong Forever är albumets främsta säljargument, där Johnny Marr gör bandet sällskap vilket innebär en återförening av halva The Smiths. Men tyvärr låter det inte som det alls, utan snarare som en dålig outtake från Oasis första trevande återföreningssessioner där ingen av bröderna riktigt vill släppa till något meningsfullt.

Det här är inte sättet att minnas Andy Rourke.

Känslostormarna på albumet Not Too Far from Happy – från bottenlös svärta till hopp och lust – gjorde albumet till hans hittills mest angelägna. 2025 ger Andi Almqvist sig ut på vägarna.

Hur var ditt 2024?

– 2024 har varit ett mycket bra år. Jag har släppt min första relevanta platta på elva år, enligt mig själv, nämligen Not Too Far from Happy, och jag har också gjort en del grymma spelningar i Norge och Sverige. Dessutom har jag flyttat till en roligare del av Malmö, så jag kan inte klaga. Jo, på världsläget såklart, men..

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– Einstürzende Neubauten – Rampen (APM: Alien Pop Music). Jag såg dem spela i Köpenhamn och blev totalt överkörd. Hypnotiserad från första tonen till sista. Där och då insåg jag hur bra deras senaste platta är. De industriella oljuden perfekt arrangerade i de annars ganska lågmälda, suggestiva låtarna.

Vad ser du fram emot under 2025?

– I januari-februari åker jag ut på vägarna. Jag gör bland annat en drös gig på Sicilien och i Kalabrien. Konserter i Oslo, Falkenberg och Malmö är också inbokade. Låtskrivandet har kommit igång på allvar igen, så jag ska försöka skriva en till platta under 2025.

Nästan 50 olika band fick fokusmusik.se uppleva på scenen under 2024. Här är de bästa konserterna från året som gått. 

Nick Cave & the Bad Seeds, på Isstadion i Stockholm i oktober. 

Likt en speedad frikyrkopastor rusade Nick Cave fram och tillbaka med ett budskap av saligaste eufori och djupaste desperation. Det är sällan en arenakonsert känns så intim och omtumlande. Och dessutom var mycket fina Dry Cleaning förband, icke att förglömma. 

Jesse Malin och en aldrig sinande stjärnparad av vänner, på Beacon Theatre i NYC i december

Det var inte ont om namnkunniga som som trängdes på en av New Yorks finaste scener för att sjunga Jesse Malins låtar och bidra till att samla ihop pengar till hans behandling, rehab och dagliga hjälp. J Mascis, Willie Nile, Jacob Dylan, Gogol Bordello, The Hold Steady, Jim Jarmusch, Matt Dillon, Alejandro Escovedo, Lucinda Williams och en lyckligt punkdansande Ricki Lee Jones, bland andra. Ändå överglänste Jesse Malin själv allihop, sittande tillsammans med sitt band i ett helt set. Den avslutande The Ramones-covern Rock’n’Roll Radio med alla medverkande på scenen, och jultomten, går till rockhistorien!

Bonnie ”Prince” Billy, på NOMA i Manchester augusti

Han slingrade sina ben runt stolsbenen, föll ner på knä ibland och krånglande och knixade. På samma sätt krånglar hans akustiska sånger, med en överjordisk skönhet och närhet. 

Lloyd Cole, på Göta Lejon i Stockholm i januari

Alldeles ensam på scenen, en perfekt gentleman med lika smarta och underhållande mellansnack som popsånger. Det var alldeles för länge sedan sist. 

B.C. Camplight, på Manchester’s Albert Hall i augusti

Han blev utkastad från Storbritannien och gick ner sig fullständigt igen. Men nu är exilamerikanen tillbaka i Manchester, och live förmedlar han både sin galenskap och sin musikaliska genialitet. 

Cypress Hill, Pharcyde och Souls of Mischief, på Brooklyn Steel i NYC i april

Kanske utanför min bekvämlighetszon, men en oerhört kul kväll med tre veteranakter. Bäst var Pharcyde och ett extranummer där alla tre banden slog sig ihop för en munter Jump Around. Sämst var hur svårt det var att vädra ur kläderna efteråt. 

Grace Jones och Massive Attack, i Rosendals trädgårdar i Stockholm i juni

76 år gammal har Grace Jones klass och attityd som bara går att jämföra med Iggy Pops. Nightclubbing, på min ära, hårdare än någon annan. Kvällen innan förvandlade Massive Attack parken till ett mäktigt politiskt opinionsmöte, med Horace Andy och Elizabeth Fraser som särskilda attraktioner. 

…och dessutom fina svenska retrokonserter med återförenade 22 för Många och Kriminella Gitarrer, samt Mannequins of Deaths Cortex-hyllning. 

Bubblare är Redd Kross, Sibille Attar, Mdou Moctar, Dinosaur Jr, Rhett Miller, Jesus & Mary Chain, The Tarantula Waltz releasefest, Sid Griffin och Peter Case, The Divine Comedy, Ed Cosens, Richard Hawley på hemmaplan i Sheffield och Jay-Jay Johansons mikrohyllning till David Bowie på Delicious Goldfish Records i Solna. 

Av Patrik Forshage (text och foto)

18 december 2024

Konsertrecension, årsbästa

2024 var The Plan plötsligt tillbaka igen med sin högintensiva euforiska indie och sina stora filmiska stråkballader. 2025 ska Theodor Jensen njuta. 

Hur var ditt 2024?

– Åren går, jag pratade nyss med min käre far, God bless him, och vi undrade bägge var vi var förra Julen? Sådan far sådan son. Obs, han är inte senil. Av detta kan man kanske läsa ut att jag inte är sådär supernitisk med att dokumentera och memorera världsliga händelser.

– Själsligt så tycker jag dock – hoppas att det håller i sig, ta i trä, peppar peppar – att jag går från klarhet till klarhet. Insha’ allah.

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– Det senaste ”nya” albumet jag lyssnade på som helhet fick jag rekommenderat från en kille som heter Håkan Hellström. Jag såg nu att det kom 2021, åren går, och jag får ursäkta mig – om jag behöver det – med att jag spelat in musik själv. Mercy av Natalie Bergman, som tur är inte Oh Mercy. Det öppnar med det starka spåret Talk to the Lord, någon jag försöker ha daglig kontakt med, inte bara när jag är ledsen.

Vad ser du fram emot under 2025?

– Vi i The Plan ska ut igen i vår och spela, det ser jag fram emot! Uppsala, Malmö, Borlänge och fler är satta, så kom och drick gammeldansk med oss!

– Jag fick av en initierad veta att jag är ett stjärnbarn och egentligen mest är här för att njuta, så jag ser fram emot att kultivera mitt njutande. Efter jag svarat på det här så tror jag till exempel att jag bara ska blunda en stund och njuta.

– Jag vill avsluta med att önska alla som läser det här ett gott, nytt år!

Av Patrik Forshage

Årets finaste video kom från Toni Holgersson, som också synts på scenerna runt landet under 2024. Inför 2025 är han lite hemlig.

Hur var ditt 2024?

– Ett år med en tydlig silver lining.

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– H. Self Skälva och Chuck Prophet Wake the Dead.

Vad ser du fram emot under 2025?

– Jag säger det inte högt. Man vet aldrig vem som lyssnar.

 Av Patrik Forshage

Bland de närmare 100 återutgåvorna som landat på skivtallriken hos fokusmusik.se under året är dessa den absoluta gräddan.

David Bowie – Rock ’n’ Roll Star

Det är just den här sortens initerade och tematiska djupgräv som man önskar sig. Med Ziggy Stardust som centralpunkt erbjuds de allra första hotellrumsinspelningarna i San Fransisco 1971 som börjar dra i den riktningen, och sedan får vi följa utvecklingsstegen genom outtakes och band-demos ända till det fullbordade verket. Den följer Hunky Dory-relaterade Divine Symmetry i modellen för ska en arkivutgåva se ut, och äntligen har Bowies arkiv med den specialistkunskap och värdighet som man önskat ända sedan januari 2016 eller tidigare. Det enda som fattas är en komplett vinylversion av utgåvan, och en trygghet i en fortsättning på samma sätt med resten av hans katalog.

Lou Reed – Why Don’t You Smile Now. The Pickwick Years

Många har funnits tillgängliga tidigare av de banala (men ofta udda) popsånger Lou Reed pre-Velvet Underground skrev på löpande band åt okända sångare eller åt fejkade bandnamn avsedda att kapitalisera på den senaste tuggummitrenden. Men den här gedigna utgrävningen erbjuder inte bara fina The Ostrich, Cycle Annie och You’re Driving Me Insane i rejält uppstädade remasters utan hittar också ett helt knippe ytterligare låtar där Lou Reed skrivit, spelar eller till och med sjunger. Exemplariskt och omistligt.

John Cale – Paris 1919

En av världens vackraste skivor ”om en av världens värsta händelser” konstaterade John Cale 1973 när hans skiva om tiden efter första världskriget och Versaille-fördraget gavs ut. Det är de fantastiska arrangemangen för symfoniorkester som först knockar, men där bakom finns ett knippe av John Cales finaste sånger och rentav halva Little Feat som kompmusiker. Och på återutgåvan från november finns inte bara en lång rad outtakes utan dessutom en alldeles nyinspelad låt som John Cale bygger på samlingar från albumet.

22 för Många – Yrkesmördare i livets tjänst

Efter Grisen Skrikers sista skrik dök plötsligt Henrik Hemsk Franzen upp i en ny konstellation, som var poetisk och arty och inte alls punk så som schablonen hade stelnat. Den suggestiva musiken påminde mer om Pere Ubu och Public Image Ltd, och Henriks agitatorisk poetiska texter var som skrivna för den unge sökaren i publiken att omfamna och göra till sina egna ord, som ett av Prometheus modiga barn. Tack vare Conny Nimmersjö och den lilla finsmakaretiketten fanfar finns äntligen 22 för Mångas första kassett tillgänglig i en ståtlig vinylutgåva, och bandets centrala plats som ett av den svenska postpunkens viktigaste föregångare är därmed befäst.

New Order – Brotherhood

Serien med originalalbum i jättelådor har nu nått New Orders fjärde album. Det är förstås remastrat, och är kraftigt underskattat bland dem som bara uppmärksammade Bizarre Love Triangle när det begav sig. Dessutom samlar den likt sina föregångare i serien alla singlar och tolvor från perioden, bland annat Touched by the Hand of God, och två DVD:er med konserter och TV-framträdanden, där de bland annat börjar ta sig an gammalt Joy Division-material och till och med gör en udda duett med Ian McCulloch i Ceremony.

Alice Cooper – Billion Dollar Babies – 50th Anniversary Edition

Johnny Lydons audition för nybildade Sex Pistols innebar att sjunga med till en Alice Cooper-låt i jukeboxen i butiken Sex. Talking Heads skrev Psycho Killer i ett försök att härma Alice Cooper. Alla svenska rockband med några år på nacken vittnar om att deras lågstadieinvestering i Billion Dollar Babies formade dem som människor. Skivans 50-årsjubileum firades 2024 med en koloss till återutgåva, där outtakes och en komplett konserupptagning gör upplevelsen minst lika stor idag.

Talking Heads – ’77

Psycho Killer-versionen med Arthur Russell på cello gör den fina återutgåvan värd ett inköp helt på egen hand. Men demos, outtakes och i CD-utgåvan massor av livematerial finns väldigt mycket mer att njuta.

Mark Lanegan – Bubblegum XX

En av Mark Lanegans starkaste stunder, nu med omfattande utbyggnader av demos och outtakes så att medverkandelistan med PJ Harvey, Greg Dulli, Izzy Stradlin, Duff McKagan, Queens of the Stone Age nu fylls på också med bland andra Beck.

Mattias Alkberg BD – Tunaskolan

Till 20-årsjubileet blev äntligen Mattias Alkberg allra starkaste punkurladdning tillgänglig på vinyl.

Nine Horses – Snow Borne Sorrow

David Sylvians projekt från 2005 var ett samarbete med Steve Jansen och Burnt Friedman, och ståtar med gäster som Stina Nordenstam och Ryuichi Sakamoto. När den i år blev tillgänglig på vinyl igen behövdes inga fler argument.

Bubblare

Drive By Truckers – Southern Rock Opera (Deluxe Edition), Galaxie 500 – Uncollected Noise New York ’88-’90, Nico – The Marble Index, Kirsty MacColl – Titanic Days, IQ55 – Kristaller och Neil Youngs ständiga flood av gamla konserter och kompletta tidigare outgivna studioalbum.

2024 har varit ett starkt svenskt musikår med så många bra album att det varit ett sjå att begränsa sig till en topplista med bara tio album. Vilket album som var årets bästa svenska album stod däremot klart redan i september!

1. Tarantula Waltz – Till hälften människa… (Pygmalion/Border)

När Markus Svensson har skalat av sitt sista skyddande lager och bytt till svenskspråkiga texter kommer han närmare och blir mer angelägen än någonsin. I sin fylliga berättande rock sjunger han om sin dödsångest och otillräckligheten i föräldraskap, och han är så politiskt konfronterande att SVT:s morgonprogram skärrade satte munkavle på honom. Men The Tarantula Waltz låter sig inte tystas, och hans brinnande engagemang i både musik och texter gör Till hälften människa till årets svenska album.

Här är recensionen. Läs den stora vinnarintervjun med Markus Svensson här.

2. H Self – Skälva (Ella Ruth Institutet)

Bland engelskspråkiga sångare har H Self varit en av många. Bra, utan tvekan, starkt, ibland övertygande. På svenska däremot är H Self unik och Skälva är burdust rättframt självutlämnande i traditionen från de största trasiga vispoeterna. Med sin djupt vemodiga Yasin-tolkning har H Self dessutom gjort årets cover.

Här är recensionen.

3. Thåström – Somliga av oss (Razzia/Sony)

Likt de största – Cohen, Cave, Dylan – arbetar Thåström vidare helt i sin egna tradition och bekymrar sig inte om trender eller genrer. Med en patinerad röst i det lägre registret sjunger han sina fragmentariska iakttagelser och minnen till en dramatisk instrumentering av pukor och stråksektioner, och sätter standarden för allvarsam och seriös rockmusik.

Här är recensionen.

4. Amanda Bergman – Your Hand Forever Checking on My Fever

5. Hästpojken – River av ett liv

6. Ulf Stureson – VI

7. Erik Lundin – Alla va nån innan de blev nån

8. Bashjärta – Kampsånger för tveksamma

9. Avantgardet – Noof Belfast – Nybro City

10. Sibille Attar – Brutal

Bubblare

Abstract Crimewave. Agitator, Andi Almqvist, Club 8, Det Stora Monstret, Girl Scout, GOLD, Goran Kajfes Tropiques, Kaah, The Plan

Andreas Söderlund har ägnat 2024 åt att vara musikmogul, producent och inte minst ledare för ständigt aktuella Niccokick. Det ser han fram emot att fortsätta med även 2025.

Hur var ditt 2024?

– Bra och lite mellanmjölk. Vi hade stora släpp förra året i min göra-musik-och-producera-verksamhet med Jackie Mere med debutskiva och allt.

– Jobbmässigt brukar jämna år vara att göra mycket musik och sen ojämna år många släpp. Innocent släppte singeln Say You Need Me 2024, det känns stort och som en bra fortsättning in i 2025 då hon släpper ep och hela skivan.

Vilket är ditt favoritalbum från i år?

– Jag ska vara ärlig och säga att jag inte lyssnat på ett helt album i år men uppsnappat en del digitalt och live. De clair. Maybe October. Så naket och enkelt både i text och produktion. jag såg Klara live på festivalen Jungfrukällan, otroligt bra!

– Svart Ridå såg jag också live på Jungfrukällan och kände stort hopp om den svenska livescenen. Ojojoj vad bra de var! Jag har inte lyssnat så mycket på deras grejer, men jag tänker att det även är bra på skiva!

– Annika Norlin och Jonas Teglunds Jag hänger kvar. Vilken otrolig skiva! Och den här låten älskar jag särskilt. Melodin har en trygghet. Jag vill bo i låten. När det gäller Annikas texter så kan det ta lång tid innan jag kan nå in i dem till 100%, det är matigt och genialt såklart. Så när man tror man tyckte låten var otroligt bra så kan den växa till omöjliga 110%. Som att sätta förstärkaren på 11?

– Innocent med Say You Need Me. Jag är partisk här. Jag gör ju musik med Linnea aka Innocent. Men kom igen, Say You Need Me är årets låt, tycker jag. Linnea har en otrolig röst, otroliga melodier och skriver modiga och enkla texter.

Vad ser du fram emot under 2025?

– Det ska bli kul att ta oss an Awake-skivan och spela den i sin helhet med Niccokick. Några låtar där vi knappt spelat live. Vi brukar lösa det, om det inte löses, MER DIST! Jag ser också fram emot att sätta tänderna i Jackie Meres nästa skiva som verkar bli en fransk, mörk poprockdiscokaramell. Och att släppa Innocents debutskiva. Sen vet jag inte så mycket mer om mitt dagliga jobb… jo vänta, jag och artisten Lujain har en fantastisk låt på gång som heter Dreaming, jag ser fram emot att den släpps. Kanske kommer 2025 med andra superroliga nyheter, hoppas! Kanske Tellus är 5% bättre att bo på än under 2024?

Vad ser du fram emot under 2025?