Hur hanterar man världens galenskap? Som så många av oss hade Bashjärta aka Mattias Areskog svårt att hantera vad som händer i de stora sammanhangen, och det började växa fram en låt om känslan.

HÄR HÖR DU IDIOTERNAS TID, exklusivt via Fokus Musik.

Var det en särskild händelse som ledde till Idioternas tid?

– Jag hade skickat en demo på låten till mina vänner i Malmö Inre samma dag som den vedervärdiga ”presskonferensen” i Vita huset, där vi fick se ledaren för den fria världen knäböja för Putin och skymfa Zelenskij. Texten var nästan klar, men det saknades en sista rad på refrängen. När man såg de båda mobbarna Trump och Vance härja inför kamerorna i Vita huset kändes det så sorgligt uppenbart att vi faktiskt lever i en tidsålder där fakta, sanning och vetenskap får allt mindre plats – till förmån för en idiotisk despotisk chauvinistisk kränkt form av gammal unken manlighet. Därav titeln.

Du beskriver hanteringen av Weltschmerz genom att krypa ihop för tröst och närhet i det lilla, att stänga av yttervärlden. Det är en ganska naturlig reaktion på den världspolitiska urspårningen just nu. Är det din egen spontana reaktion?

– Haha – ja, kanske om man följde sin första instinkt! Hela mitt vuxna liv har jag varit engagerad i olika samhällsfrågor på olika sätt. Först som miljöaktivist, sedan som journalist och nu som frilansande kommunikatör. Men i takt med att den yttre världen känns alltmer hotfull, så känns den ”lilla världen” av familj, vänner och andra i ens närhet allt viktigare. Så jag har nog kanske stängt av den yttre världen lite mer, för att istället försöka göra ”den lilla världen” lite större och bättre.

Men sedan skriver du och ger ut en låt om det. Det är en mycket mer konfrontativ reaktion.

– Ja, kanske, fast jag skulle nog säga konstruktiv, snarare än konfrontativ. Jag tänkte så här: Om den här låten någonsin fyller någon funktion för någon annan, så kanske det är nu. Jag har i hela mitt vuxna liv funderat på och försökt skriva musik om det som händer i världen, utan att lyckas. Men den senaste tiden tror jag att de flesta av oss har känt att världen krupit innanför skinnet. Känslolivet har blivit politiskt, vare sig man vill det eller ej.

För att parafrasera; vart är vi på väg?

– Det känns som att vi är på väg in i en gigantisk brytningstid, som är väldigt svår att se hur det slutar. Jag är väldigt orolig för att allt fler söker sig till populismen i takt med att problemen – klimat, miljö, ekonomi, krig etcetera – blir allt större. Att man väljer att blunda för sanningen och söka enkla svar. Samtidigt finns det ju en motrörelse som jag hoppas växer sig allt starkare. Och då blir det ju ännu viktigare att vi alla försöker rösta rätt och stå upp för rättvisa, sanning, allas lika värde och miljön.

Har vi kommit till en brytpunkt där artister i större utsträckning börjar ta ställning i sin musik, tror du?

– Ja, när världen och politiken kryper innanför skinnet så blir det svårt att låta bli. Jag tycker att det skulle vara underbart om det kom en stor punkvåg. Inte bara inom genren punk, utan i hela inställningen till musik och konst: Att skita i kompetens och önskemål – och göra det man tycker känns viktigt och kul. Hellre än bra tycker jag är ett fenomenalt livsmotto.

Här hör du Idioternas tid, exklusivt via Fokus Musik.

Rebecca Allan och hennes partner James Lynch utgör kanske kärnan i den australiensiska punkpopkvintetten Delivery, men de utgör bara hälften av bandets sångare där även Sam Harding och Lisa Rashleigh bidrar med sånginsatser. Det hade kunnat innebära ett splittrat intryck om inte deras intensiva punk hade varit så tight med högt tempo, dominerande gitarrer och sprudlande poplåtar tvärs igenom.

Det finns något muntert och livsbejakande I den intensiva och fokuserade singeln Digging the Hole, som James Lynch sjunger med ett studsigt staccato som påminner om tidiga Devo. Samma stötighet i både sång och gitarr finns i snygga The New Alphabet, som i jämförelse sänker tempot en aning. Delivery har inga ambitioner att dölja sina influenser, och även om Operating At A Loss blinkar åt Magazines Shot By Both Sides så ligger nog egentligen den rättframma enkelheten hos Buzzcocks dem varmast om hjärtat.

Jasmine.4.t:s boygenius-producerade debutalbum om hur hon kom ut som trans är fantastiskt, och lika omskakande som värmande.

Alldeles nyss släpptes Jasmine.4.t:s lika omskakande som värmande debutalbum boygenius-producerade You Are The Morning. Där sjunger Jasmine Cruickshanks om hur hon kom ut som trans för fyra år sedan och hur det påverkade hela hennes liv. Med mycket smärta lämnade hon sitt äktenskap, sitt umgänge och sitt liv i Bristol, och hittade så småningom en ny gemenskap i Manchesters queer- och transkretsar. På skivan sjunger hon innerligt om hur hennes valda familj och umgänge inget mindre än räddade hennes liv, tillsammans med Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus och med ett band där alla musiker är trans.

Du har beskrivit att du fick negativa reaktioner från personer i din närhet när du kom ut som trans 2021. Blev du förvånad över reaktionerna?
– Ja, jag tror att jag blev förvånad. Jag trodde att människorna omkring mig skulle stötta mig, och jag tror att de på vissa sätt försökte, men i slutändan var min optimism förgäves. Jag tror att det är en väldigt vanlig erfarenhet för transkvinnor. Transmisogyni är så utbrett att vi aldrig tvingas ifrågasätta det förrän det tar ifrån oss dem vi älskar.

I låttexterna på albumet finns också en väldigt stark känsla av en varm och omtänksam queer- och transgemenskap som hjälpte dig på vägen. Hittade de dig, eller hittade du dem?
– Jag tror både och. Det var mina gayvänner i Manchester som främst stöttade mig under min tidiga transition, även när jag bodde i Bristol. När jag kom till Manchester gick jag på flera queerevenemang i jakt på gemenskap. Men det faktum att sådana evenemang existerar betyder ju att andra också söker efter det.

Alla medlemmar i bandet är transkvinnor. Hur hamnade ni i bandet tillsammans?
– Det var alltid min dröm att ha ett helt transfeminint band. Det finns så många otroliga transfeminina musiker i Manchester. Jag träffade Eden O’Brien (slagverk) och Emily Abbott (bas) genom Just Do The Thing, en transfem-träff. Phoenix Rousiamanis (fiol, keyboards, arrangemang) och jag träffades på en Alex G-konsert i Manchester. Vi hade båda blivit dissade av våra vänner och var de enda två transkvinnorna där, så vi började prata.

Ditt gitarrspel är otroligt vackert, och jag gissar att det ligger många timmars övning bakom den skickligheten. Det inte bara imponerar med ekvilibrism utan berör samtidigt lyssnarens känslor. Var kommer det ifrån?

– Tack! Jag har tillbringat mycket tid med att lyssna på Adrianne Lenkers gitarrspel. Hon är nog min största influens på gitarr. Jag blev väldigt sjuk i långtidscovid 2020 och ägnade min tid åt att transkribera hennes verk. Jag tycker att hon har en otrolig förmåga att fylla sitt spel med personlighet och känsla.

Du har beskrivit ditt låtskrivande som en process som börjar med att du gråter in ett röstmeddelande i din telefon. Men ändå finns det ljus och hopp i dina låtar.

– Ja, jag tror att hoppet kommer från mina vänner och partners. Jag tror inte att jag hade kunnat ha hopp utan dem. De gav mig energin jag behövde för att resa mig igen och gå igenom min transition. De flesta låtarna på albumet handlar om mina vänner och partners.

I slutet av New Shoes när gitarren tystnar kan man faktiskt höra snyftningar.
– Ja. Det är en låt jag skrev om relationen som blev mitt äktenskap, precis i början av den relationen. Det var en av Lucy Dacus favoriter när vi turnerade tillsammans, innan min transition. Hon föreslog att vi skulle spela in den på nytt för albumet. Jag var först emot idén – jag var mitt i min skilsmässa vid den tiden och trodde att det skulle bli för smärtsamt. Men med tiden växte idén på mig. Till slut bestämde jag mig för att göra det, för jag tänkte att om jag sjöng den låten nu så skulle den handla om min valda familj.

– Men när jag stod i sångbåset kunde jag inte ta mig igenom en hel tagning utan att gråta. Jag tänkte bara på min hund som jag förlorade i skilsmässan. I slutet av den sista tagningen bröt jag helt ihop, och man kan höra mina bandkamrater Eden och Phoenix, samt medlemmarna i boygenius, komma och trösta mig och hålla om mig. Lucy föreslog att vi skulle klippa bort den delen av ljudet, men jag insisterade på att vi skulle ha kvar det, för jag tyckte att det verkligen representerade den omsorgsfulla atmosfären vi hade i studion.

Den svåraste perioden i samband med Jennifers transition innebar PTSD och suicidplaner, och på Guy Fawkes tog hennes vän med henne ut ur lägenheten för att bryta hennes akuta desperation. Istället fick hon blackout, tappade kontakten med verkligheten och vet inget mer om kvällen. Guy Fawkes Tesco Dissociation är en stark varannan-textrad-duett med Phoebe Bridgers som fångar den kvällens djupa ångest. Ändå hittar hon ändå kraften och inspirationen att förändra dess fokus mot en mer hoppfull framtid.

Varifrån kommer styrkan att byta fokus så?
– Jag tror att min terapeut är en stor del av det, liksom min valda familj. Jag gick igenom EMDR-terapi, en ögonrörelseterapi, vid den tiden. Jag skrev låten bara några veckor efter händelsen, och jag hade redan börjat bearbeta det. Så jag tror att jag redan då började se att jag skulle ta mig igenom den perioden. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som hade tillgång till terapi, det är väldigt svårt att få i mitt land, men jag hade turen att ha en sjukförsäkring genom jobbet som täckte det.

Låten Woman är vacker. Den känns triumferande, som en manifestation. Är det din avsikt med låten?
– Tack. Det var den första låten jag skrev efter att jag kom ut för min dåvarande partner. Som jag sa, jag gick in i det samtalet med fåfäng optimism. Jag var ändå stolt över hur jag lyckades hålla mig sann mot mig själv. Så ja, jag antar att det är en triumferande manifestation. Jag tror att jag verkligen förstärkte det när vi spelade in en musikvideo till låten för några år sedan, som inkluderade mitt första östrogenshot. Att spela in den för albumet i LA med Lucy, Phoebe, Julien och Los Angeles transkör var ett helt otroligt ögonblick för mig. Att ha alla de rösterna bakom mig fick mig verkligen att känna att jag hade läkt från smärtan i det där första samtalet.

Hur var det att arbeta med boygenius?
– Det var en dröm som blev sann! Jag är ett så stort fan av bandet och av deras individuella karriärer. Jag har följt dem alla i flera år. Det var flera ögonblick där jag var övertygad om att jag drömde! Det var en sån glädje att arbeta med dem, det var så roligt. Det fanns inga egon i rummet. Det var en helt och hållet kollaborativ process.

Finns det några planer på att fortsätta arbeta kreativt tillsammans med dem, utöver skivbolaget?
– Jag ska turnera med Lucy i USA i april och maj i år! Phoenix, min bandkamrat från Manchester, kommer att spela i Lucys band efter att de träffades under inspelningen av mitt album. Lucy och jag har alltid delat demoinspelningar med varandra, och hon är en stor influens för mig, liksom Phoebe och Julien. Jag vet inte om vi någonsin kommer att ha turen att få arbeta med boygenius tillsammans igen, men jag hoppas verkligen det!

När Anna Ternheim till slut flyttat hem till Stockholm och i olika sammanhang prövat att sjunga på svenska känns det rätt naturligt att hennes nya album också blir hennes första på svenska. Så mycket djupare kanske orsaken till språkbytet inte behöver vara. Men svenskspråkiga texter är likväl en tunn gren att klättra ut på.

Å ena sidan för att det ofelbart innebär att hennes musik kommer närmare och blir mer intim, att fraser och metaforer som upplevdes som allmängiltiga på engelska nu kommer att uppfattas som mer distinkta, mer tolkningsbara, mer personliga, kanske rentav privata. Å andra sidan innebär generiska motiv av svensk sommar – och sådana återkommer på minst två ställen på Psalmer från sjunde himlen – risk för ytlighet och banalitet. Fråga Per Gessle. Fråga till och med Ted och Kenneth Gärdestad, de svenska sommartexternas portalfigurer.

Men här bär grenen, och Anna Ternheim håller utan svårigheter balansen. Banalitetsfällan är hon inte i närheten av att falla i, inte ens i Nära dig som oblygt släpptes som sommarhit-aspirant redan för ett halvår sedan. För när cykelturens sommarvind blåst färdigt i håret och det sista sommardoppet till akustiska gitarrer är klart tornar de svarta molnen upp sig – det här är definitivt ingen oproblematisk bagatellartad sommarromans. Och årstiderna är fler här, som i det upptinande vinterlandskapet i urstarka öppningsspåret Kom tillbaks. Även i den mest naturromantiska kontexten av näckrosor, liljekonvaljer och barfotapromenader i Enkelhets stora och luftigt ekande rymd konstaterar Anna Ternheim att ”det är inte snö, det är aska som du ser” medan det luftiga mullrar allt hotfullare och en aggressiv elektrisk gitarr tränger sig in.

Texterna har konsekvent den typen av inbyggda kontraster, mest explicit mellan hämnd och förlåtelse i Kalifornien, och det är effektivt. Särskilt när Anna Ternheim dessutom arbetar med distinkta detaljer och konstaterar ”en doft av piss i Tysta Mari-gången” eller vaknar i häxans timme och sedan slänger en cigarett från bryggan i rent Annika Norlinska Brutna löftens land. I Sjunde himlen smyger hon med textraden ”Vi spelar Katarina klockor ringer” till och med in en subtil Imperiet-referens så elegant att man måste stanna upp och buga djupt. På samma sätt som med det vardagliga uttrycket och det lyriska hanterar hon balansen mellan det personliga och det privata med samma fingertoppskänsla, och låter både sitt barn och en natts drömmar tillbaka till New York finnas med utan att släppa lyssnaren alltför nära.

”Väldigt Kent” uttryckte någon som i förbifarten hörde fragment av Psalmer från sjunde himlen. Det är visserligen väldigt långt från hela sanningen, men det är samtidigt faktiskt inte så långsökt. Albumet har hon skrivit tillsammans med Joakim Berg och Martin Sköld, som också ligger bakom produktionen, och de har satt tydliga spår hos Psalmer från sjunde himlen. De dunkla undertonerna som funnits i Anna Ternheims musik under 20 år förstärks och understryks till exempel i Orkanen av den dova elektriska botten som Anna Ternheims klingande röst och akustiska gitarr vilar på i iakttagelsen av ett relationsuppbrott som är definitivt men så sårigt att det kräver sin svordom.

Orkanen är bara en av många strålande låtar på Psalmer från sjunde himlen. Kalifornien är en stor sång och en av skivans toppar, liksom den i allt väsentligt kompletta singelhiten Sjunde himlen och elegant och försiktigt elektroniskt soulpopiga Lämnar alla bakom.

Och den som absolut ändå vill hitta en relevant Ted Gärdestad-parallell (utöver Sollentuna-bakgrunden) men inte hittar den i texterna får kanske ändå träff annorstädes. Redan i inledande Kom tillbaks – för övrigt en annan av skivans absoluta höjdpunkter – sjunger Anna Ternheim med en klockren klarhet som låter starkare och mer oförställd än hon någonsin gjort förut, och påminner på det sättet faktiskt just om hur den unge Ted kunde låta. Överhuvudtaget är Anna Ternheims sång på hela Psalmer från sjunde himlen hennes mest omedelbara och starka någonsin. Om det är en konsekvens av språkvalet återstår att undra, eller om det rentav bara ligger i betraktarens öra, men faktum kvarstår att här har alla stjärnorna ställt sig på rad; låtmaterial, produktion, sång och inte minst lyrik. Det gör Psalmer från sjunde himlen till Anna Ternheims bästa album, hittills.

När du hittar en Bomp!-singel från 1978 med det lika elegant smarta som arrogant kaxiga unga powerpopbandet 20/20 från Hollywood råder ingen tvekan: plocka med dig den hem, spela den högt intill de samtida sena 70-talssinglarna med The Nerves, Shoes och Paley Brothers. När du istället hittar ett sprillande nytt album från samma band, återförenade nästan 50 år senare, är det inte lika självklart hur man reagerar.

Tveksamheterna kommer dock snabbt på skam. Hela powerpopattacken sitter där i snygga The End of the Summer, och gitarrerna klickar fortfarande lika poppigt, inte minst i titelspåret och i Spark. Melodierna har lika omedelbara krokar, till exempel i Lucky Heart, och stämsången är på plats i Laurel Canyon.

Det är kanske lite darrigare någonstans, måhända, när leadsången låter mer ansträngd än uppnosigt arrogant på sina ställen. Och de orkar inte riktigt igenom elva ronder – Long Distance Call och Farewell är oinspirerade återhämtningspauser som vi gärna hade stått över. Men även när powerpopen tappar kraft och drar åt det gubbiga, som i King of the Whole Wide World, påminner det istället om Don Henley eller Warren Zevon, och det är ju faktiskt inte heller illa.

Att Zahara Jamie vuxit upp i Los Angeles Highland Park bland skateare och emos med Skrillex och Billy Corgan som grannar förklarar mycket, men inte allt. Det ger en kontext åt Pixies-influenserna på hens fjärde album, tydligast i In Your Head och framför allt fina Head in A Wheel med ett riff att dö för, och och kanske åt det lite solskensloja funkytrummandet i Ghosts och Wish You Would Notice (Know This).

Sömnig shoegaze som Pressure Makes A Diamond går också att förstå i sammanhanget, och inspirationen från Charles Bukowski i Bluebeat. Men varifrån den låten hämtat sitt gedigna vemodiga brittiska C86-sound är svårare att förklara, och ännu mer de rötter i The Cures popigaste singlar och Kirsty MacColls multilager av vän stämsång som gör inledande It Didn’t Mean Nothing till skivans finaste stund.

Idén med minialbum är väl liksom att de ska vara korta och koncentrerade, men Apollo Ghosts tiotummare är bara det ena. Ordet ”koncentrerat” är liksom inte applicerbart på den sortens skramliga psychpop i rakt nedstigande led från Pavement som det här Vancouverbandet excellerar i. Visst, charmerande slammerrefränger och popharmonier finns i albumets alla sju spåren, i synnerhet i den intensiva The Undertones-punkpopdängan Strawberry Moon. Men det gör å andra sidan också en spretighet i talade partier och friflygande gitarrsolon med distpedaler och rundgång, mest öronbedövande i avslutande No One Knows Your Mind.

Faded Neil Young T-Shirt är lika bra som sin titel, även om den låter mycket mer vänlig Bevis Frond-pyschedelisk pop eller smart Yo La Tengo-skrammel än som tischa-motivet. Frontpersonen Adrian T må vara en Steven Malkmus-wannabee, men han gör sitt med glimten i ögat och en smartness som ibland överträffar läromästarens. ”This fuckin’ singer can’t sing at all / but he’ll get you to sing along” konstaterar han i Fake Nurse, och bandet svarar omedelbart med vän stämsången ”He’ll get you to sing along”.

(Skivan släpptes digitalt för läääänge sedan, men kommer i fysisk form först nu.)

När Alex Kapranos tittar ut över sitt Franz Ferdinand 2024 konstaterar han han att bandet under åren bytt medlemmar på alla positioner utom bas, där Bob Hardy alltid varit bandets ankare och motor. Sådana personalförändringar hade kunnat vara egalt, om Alex Kapranos som frontfigur och låtskrivare hade betraktat bandet som sin egen farkost. Men eftersom Franz Ferdinand under hela sin existens varit ett nyfiket och utvecklingsbenäget samarbete ser bandet till att använda möjligheterna som uppstår i förändringen (och den här gången till och med i generationsväxlingen).

Julian Corrie på keyboards har befordrats till låtskrivaruppdrag, och är sannolikt en bidragande orsak till att Human Fear har en sådan bredd och variation. När Alex Kapranos som inledning på albumet manar att ”Here we go with riff one” brakar det därhän med en imponerande mix av vad vi kommit att räkna som ”typiska” Franz Ferdinand-bangers och oväntade sidospår. Inledningsspåren The Audacious och Everydaydreamer får räknas till den första kategorin, liksom muntra Cats och Build It Up med mycket elegant gitarr. Allra starkast i den vägen är intensiva Bar Lonely och Night Or Day med manande piano, som båda ledigt tar tätplats på bandets nästa greatest hitssamling.

När de vidgar spektrat drar de i många disparata riktningar. Den effektiva refrängen I Tell Me I Should Stay placeras i en komplett Pet Sounds-kontext med stor orkestrering och mullrande golvpukor, medan Hooked är en elektronisk LCD Soundsystem-ångvält. Samarbetet med Sparks för ett decennium sätter fortfarande spår i The Doctors högenergi-glampop, dessutom inklusive New Order-bas, och Black Eyelashes är åtminstone i delar renodlad traditionell grekisk folkmusik komplett med bouzouki och andra medelhavsinstrument.

Men inte ens den tappar sin tydliga karaktäristiska Franz Ferdinand-profil, som håller ihop helheten och identiteten genom alla fantasifulla utsvävningar. Det är därför Franz Ferdinand är lika angelägna 2025 som de var som debutanter för drygt 20 år sedan.

Franz Ferdinands första nya studioalbum sedan 2017 heter The Human Fear och har ett återkommande tema som fångar tillfredsställelsen av att utmana och övervinna sina rädslor. Musikaliskt är det ett modigt album, där bandet rör sig i många riktningar utanför sin bekvämlighetszon, och mycket riktigt växer och utvecklas av det. 

Fokusmusik.se har haft tillfälle att prata både påtvingad och självvald utveckling med Bob Hardy, som tillsammans med Alex Kapranos är Franz Ferdinands återstående originalmedlem. Han förklarar att det inte riktigt var meningen att det skulle dröja så länge med ett nytt album var inte riktigt meningen.

– Vårt förra album släpptes 2018, och vi turnerade med det i drygt ett år. Vår plan var att släppa ett greatest hits-album typ 2020, och sedan skulle vi få vidare med ett nytt album. Sedan hände covid och satte stopp för allt det där. Vi ville spela in två nya låtar för greatest hits-samlingen, men covid gjorde att vi inte kunde befinna oss i samma rum för att skriva eller spela in. Till slut skrev vi de nya låtarna på distans, men det dröjde tills maj 2021 innan vi var tillsammans i samma rum och börja spela in. 

Samlingen Hits to the Heads släpptes till slut våren 2022. 

– När vi ändå ville turnera med samlingsalbumet så satte covid käppar i hjulet också för det – alla ställen var stängda. Allt blev försenat, försenat, försenat.

Inte förrän 2023 kom arbetet med The Human Fear igång. Det var inte enbart av ondo.

– I slutändan tror att det här oplanerade gapet på ett sätt har gynnat albumet. Vi skrev låtarna och sedan dröjde det innan vi kom tillbaka till dem. Det var bra för albumet att låtarna fick växa och utvecklas länge. Några av dem skrevs under sessionerna för Always Ascending till och med, men vi fick inte till dem riktigt då. Så är det ofta med bra låtar, saker bara hänger kvar och man går man vidare, och sedan ser man ljuset och hittar ett sätt att få dem att fungera.

Var det enbart frustrerande att inte kunna arbeta under covid-nedstängningen, eller fanns det något tillfredsställande i att vara tvungen att låta saker ta sig tid?

– Covid var verkligen fruktansvärt, många avled och folk förlorade sitt levebröd. Men det fanns aspekter av det som jag verkligen gillade, om jag ska vara ärlig. Jag hade inte sovit i samma säng så många nätter i rad sedan jag var 23. Det var en konstig tid – jag kände mig som att jag samtidigt var pensionär och tonåring. Jag behövde inte gå till jobbet, så jag hade massor av tid. Men jag kunde inte gå någonstans, vi fick inte lämna staden, så jag gick runt på gatorna och stämde träff med vänner vid busshållplatser.

– Jag hamnade i en sinnesstämning som jag inte känt sedan jag var student, Jag blev besatt av lokalhistoria, och googlade saker om Glasgow. ”Jaha, det här är den äldsta muren i Glasgow”. och så gick jag runt och utforskade staden, och tittade och fotograferade.

Är landskapet i musikvärlden förändrat efter covid?

– Musikaliskt tycker jag att utvecklingen är positiv. Det finns mycket intressanta nya band, och jag känner mig optimistisk om gitarrmusiken just nu. English Teacher som vann Mercury Prize är strålande, och ett band som heter Sprints från Dublin som är fantastiska. Det händer alltid intressanta saker i Glasgow, och dessutom finns några riktigt bra amerikanska gitarrband just nu. Gloom Division, har du hört dem? Fantastiska! Det finns ett riktigt intressant band som heter Brigitte Calls Me Baby, som låter som Elvis som frontar The Smiths. Jag älskar hur deras vision är så singular, Typ ”det är så här, det här är vi, det är inget mer”. Och så J Mahon, en australier som bor i Berlin – det finns massor av bra grejer just nu.

Du nämnde att det mesta av albumet var redan skrivet när ni gick in i studion.

– Allt var färdigskrivet, precis som att låtarna på vårt första album var klara när vi gick in i studion. Vårt andra och tredje album skrev vi typ medan vi spelade in. Men 2015 gjorde vi vårt projekt tillsammans med Sparks. det som kallades FFS, och det var ganska tidspressat eftersom vi var alla i London en kort tid samtidigt. Då gick vi in i replokalen i två veckor, och övade allt så vi kunde det, och sedan gick vi snabbt in i studion och spelade in albumet.

– Det var en så bra process, och då antog vi den också för det femte Franz Ferdinand-albumet Always Ascending. Vi såg till att allt var välrepeterat, vi behövde inte fundera på ”hur går den här biten”, vi var avslappnade och det det blev bättre. Så vi gjorde samma sak den här gången, och jag hoppas att vi fortsätter jobba så.

Skivköpare som hängde på låset hos Franz Ferdinands skivbolag Domino får ett bonusalbum med demoversioner. Även om låtarna är relativt färdigformade krävs ett visst mått av mod för att släppa sina lyssnare så nära samtidigt med den färdiga produkten.

– Men jag gillar verkligen att våga göra så. På YouTube kan du hitta typ demos av Queen-låtar som inte riktigt är färdiga, där du kan höra det där speciella, men inte riktigt. Eller Beatles-låtar till och med, och jag är fascinerad av allt det där. Men ärligt talat, jag har inte hört albumet med våra demos, så jag ser fram emot det.

Tillsammans med Alex Kapranos är Bob Hardy den enda kvarvarande medlemmen sedan Franz Ferdinand bildades för snart 25 år sedan. 2017 kom först Julian Corrie (Miaoux Miaoux) och sedan Dino Bardot med i bandet, medan nya trummisen Audrey Tait anslöt inför greatest hits-turnén efter covid. Hur påverkar sådana förändringar dynamiken i Franz Ferdinand?

– Julian har ju varit involverad rätt länge, redan under inspelningen av Always Ascending. Men grejen med band är att band är idéer, som uppstår i just den specifika konstellationen av människor. Nya personer innebär nya konstellationer.

– Samtidigt var både Dino och Audrey var båda väldigt medvetna om Franz Ferdinand innan de gick med. Vi har känt Dino i 25 år, och Audrey berättar att när hon var student var Do You Want To en av hennes favoritlåtar på discot. Vi är Franz Ferdinand, och det förstod de när de skrev på. Dino kanske älskar 70-talsprogg, men vi kommer inte plötsligt att bli ett 70-talsproggband.

Temat på The Human Fear handlar om just rädslor, eller upplevelsen av tillfredsställelse som människan känner när man utmanar och övervinner sina rädslor.

– Vi upptäckte att den textraden från Hooked sammanfattade många av låtarna. Men det var inte ett koncept inför arbetet med skivan, utan något vi upptäckte senare.

– Vi försätter oss frivilligt i situationer där vi känner rädsla. Människor hoppar ut ur flygplan eller åker berg-och-dalbanor eller frågar någon om hon vill gå ut med dig. Det är den typen av saker som gör att man känner sig som mest levande.

– När jag går upp på scen är jag nervös, men det är också då jag vet att jag faktiskt gör något med mitt liv, att inte bara är hemma i en kokong. Jag tänker att rädsla är ett symptom på att vara levande – att välja att göra det som är obekvämt eller skrämmande.

Det finns mörka och skrämmande drag i texterna, men skulle du hålla med mig om att The Human Fear i huvudsak är ett positivt och upplyftande album?

– Ja, absolut. Det är glädjefyllt, med drag av mörker. Det är den typen av musik jag lyssnar på och det är den typen av musik jag vill göra. Jag växte upp med att gå på indieklubbar och dansa till The Smiths eller New Order. och i den musiken finns melankoli men också ren eufori. Vi har alltid velat att Franz Ferdinands musiken ska existera på flera nivåer, att det ska gå att lyssna på och instinkt må bra, men också sätta på sig hörlurarna och dyka allt djupare i texterna.

Trots att ni drar i nya och för Franz Ferdinand udda riktningar finns ett distinkt Franz Ferdinand-sound på hela albumet.

– Bra. Vi vill ju det ska låta som vi även när vi prövar nya saker, du vet. En låt som Black Eyelashes till exempel, som är så uppenbart influerad av Alex grekiska härkomst med bouzouki och allt, det är inte något vi gjort tidigare. Jag tror att det är ofrånkomligt, delvis för Alex röst och delvis bara sättet vi spelar på. Och som vi sa nyss, det positiva ihop med någon slags melankoliska eller mörka aspekter i texterna.

Albumets omslag är inspirerat av den ungerska konstnären Dóra Maurer.

– Hon är i slutet av 80-årsåldern nu, och hade en stor retrospektiv på Tate i London för några år sedan, som var fantastisk. Så när vi letade efter omslagsidéer tänkte vi på hennes självporträtt Seven Twists. Det är ett porträtt som består av olika fotografier, och det är en så kraftfull bild – sättet hon tittar in i kameran – som har djupare aspekter att fortsätta upptäcka, precis som vi hoppas att vår musik har.

– Och så älskar jag idén att var och en håller varandra i vår bild, det blir symboliskt för när vi spelar musik tillsammans och stöttar varandra.

I Tommy Johnson berättas om killen som säljer sin själ till djävulen för att bli bäst på bluesgitarr, och så konstaterar Hjelle att trots att han säljer sig till arbetsgivaren varenda dag blir han ändå inte bäst på någonting. Men det är en sanning med modifikation, för när det kommer till intensiv, hyperfokuserad tradrock full av lakoniska vardagsiakttagelser har Hjelle ingen jämlike.

Här börjar hans betraktelser som så ofta förut i otillräcklighet. Det handlar om att inte riktigt orka i vardagen, att inte räcka till, att bli lämnad och att inte åstadkomma det man vill och drömmer om. istället blev det en månad i en lånad lägenhet, ett timvikariat, en kö till mikron på lunchrasten, en ångestmorgon efter för många öl, och ändå gäller det att Kämpa på och att Lappa och laga. Man måste lära sig förlora, konstaterar Hjelle, och att göra det med Ett visst mått ödmjukhet, som är en av skivans höjdpunkter med sin luftiga livsvisdom.

Någonstans på en parkbänk med en lunchmacka spirar ändå ett litet hopp, att det nog ändå skulle kunna vända och ljusna, men det är långt mellan sådana optimistiska ögonblick i Hjelles texter. I hans traditionella rock’n’roll och orgelstinna pop i Kalle Pedals och Svenska Popfabrikens tradition däremot är det alltsom oftast både lättsamt och muntert. Särskilt i de röjigaste stunderna, i Wilmer X-klingande Ett försenat förlåt, i Det ska inte vara så här svårt och ännu mer i Tänker du på döden igen, där Helle & Ormarna hinner två verser och två refränger på sin knappa en och en halv minut. 

Det är också en av skivans längsta låtar, för om det bara behövs 46 sekunder för att få fram budskapet i P4 finns det ingen anledning att hålla på längre. Redan för sent hade varit en pophit om världen hade accepterat 55 sekunder långa hits.