Som vi älskade folktronica – en genrebenämning som skapad just för Tunng – för 20 år sedan. Den gav oss det bästa av två lågmälda världar – den stilla och vänligt behagliga quiet-is-the-new-loud-akustiska vispopen och den hypermoderna hemmasnickrade klick-och-knaster-elektronican.

Och vet du vad, när Sam Genders och Mike Lindsays Tunng firar 20-årsjubileum är det bara att konstatera att de har valt rätt albumtitel. För när de firar genom att medvetet söka sig tillbaka till mer rudimentära uttryck är det fortfarande lika lätt att bli förälskad i deras musik.

I Snails hörs jazzigt träblås, lika återhållsamt som Tunngs vanliga beståndsdelar, och en mer omfattande stilig jazzsampling finns i Drifting Memory Station. Becky Jacobs sjunger fint på flera sånger, och möjligen finns här också några fler markerade beats än förr. Men i det allra mesta har din ungdomskärlek inte förändrats alls, och är fortfarande lika älskvärd.

Han debuterade med ett strålande album skitigt garagerock för drygt tio år sedan, men hann knappt värma upp distpedalen innan han flydde New Orleans för Mexico för ett andra album fullt av smäktande retrosoul med mjuka stråkar. Sedan 2017 har han inte hörts av på skiva, och när han nu är tillbaka med ett senkommet tredje album har han omlokaliserat igen, till Perth i Australien, och ännu en gång hittat helt nya musikaliska vägar.

Eller, nya och nya. Tillsammans med hiphopproducenten Kenny Segal från LA gör han musik som rymmer spår av tidigare inkarnationer, men kombinerat med nya element ger det ett helt nytt intryck. Det distar och skrapar fortfarande i förstärkare, och soulelementen har dröjt sig kvar inte minst i Benjamin Bookers mjuka sångstil och sammetsrefränger. Kombinerat med programmerade undergroundbeats, skeva samplingar och udda upphittade gatuljud låter det lika snyggt som spännande, och därtill skriver Benjamin Booker strålande låtar. Distgitarren dominerar i Same Kind of Lonely, men över ett lojt beat och med en drömsk poprefräng, och New World är en av albumets mest omedelbara låtar med sina skrapiga samples och distinkta beats.

Han är uppvuxen i en husvagnspark i Tampa, där grannarna tände eld på ett kors på hans familjs gräsplätt när han var sex år, och till den miljön återvänder han för suggestiva LWA in the Trailer Park som är trasigt elektriskt surrande och samtidigt suggestivt soulklingande. Den sortens konstruktioner återkommer hela tiden, i suggestiva Pompeii Statues, i den mäktiga soulballaden Hope for the Night Time direkt från rännstenen (”I was on the ground / I mean the literal ground”) och i Rebecca Latimer Felton Takes A BBC vars titel namnger en mycket aggressiv white supremacist till tonerna av intensiva stråkar.

Om Lower är ett soulalbum – och det finns mycket som talar för en sådan genrebestämning – så är det ett soulalbum som utmanar alla rådande konventioner.

Intill det ständigt existerande Wire fortsätter Graham Lewis långt efter pensionsåldern att utforska sina andra musikaliska riktningar. Alreet? har alla de karaktärsdrag som elektronisk artpop bör ha, med blinkningar i riktning mot Magazine i I Still Remember, mot Roxy Music och sedan mot Kraftwerk i den långa svävande avslutande Who the Hell?, och förstås mot moderskeppet Wire till exempel när Bruce Gilberts samplade gitarr hörs i Key Weapon. Ändå finns här något väsenskilt och personligt, och tonen sätts redan i inledande Kinds of Whether där Graham Lewis sjunger med majestätisk baryton i sober suggestiv synthpop värdig hans tidiga soloräder på Mute Records, och med sådan dovt elegant experimentell synth fortsätter han i den korthugget berättande Switch och vidare.

Produktionen – signerad av allas vår favorit-Bowievän Max Lorentz – är skitsnygg med sin balans av retrosynth, experiment och dagsaktuell modernitet. I den har Graham Lewis utrymme att röra sig bekvämt mellan mellanöstern-klanger och muntra metaforer i Diamond Shell och en postpunk-psykotisk skrämmande mardrömsmörker i Bang!, där han alltmer forcerat väser att medicinerna tagit slut. Inte för att Graham Lewis verkar vara i minsta behov av några mediciner.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är lite förvånande hur attraktivt det är med ett indieband som låter som Eurythmics såhär snart 40 år senare, och hur modernt det faktiskt låter igen. Både Dillon Basses androgyna röst och auktoritet och den blankglänsande synthpopiga produktionen pryder sin plats.

Det gör till och med att man har överseende med att poplåtarna på Floridabandets andra album inte riktigt räcker hela vägen. Även om det avslutande titelspåret är ett av skivans starkaste låtar är det ändå tydligt hur bandet bränner sitt oblygt sitt krut på albumets första halva. Men även om det sedan börjar vackla betänkligt finns här tillräckligt med smarta pophits för att singeln Rodeo Clown (nej, här finns inga politiska metaforer, det är mycket mer vänligt allmängiltigt) ska kunna följas upp av både Juno och Local Natives-funkiga Inner Wave på spellistorna.

Som kapellmästare i BC Camplights band briljerar Francesca Pidgeon både med sin till synes gränslösa multiinstrumentalism och stämsång och med sin lyhördhet och sammanhållande funktion intill Camplights ständiga infall och galenskaper. På egen hand tar hon ut svängarna desto mer i sin vådligt dramatiska pop. I inledande Fun spelar hon själv synth, gitarrer, melodica, klarinett, alt- och tenorsax, percussion, flöjt och lite trummor, och även om hon upprepande påstår att ”I’m not having any fun” hävdar både hennes lekfullhet med orden i texten och låtens jublande karnevalspop med skärpa motsatsen.

Bland hennes uttalade förebilder märks Harry Nilsson i några fina pianoballader som titelspåret, med det är poplåtarna med alla sina ambitiösa infall och variationer som dominerar på Life of the Party. Ibland är det nästan lite för överbelastat, men som helhet hade det här kunnat vara busigt lekfullt verk av mer omogen och ofokuserad St Vincent. Om det är jämförelse som möjligen är lite för generös idag så skulle Francesca Pidgeon faktiskt ha kapacitet att låta sig jämföras så både i kompositioner och gitarrspel när hon i framtiden renodlar sitt uttryck och kanske också fördjupar det med ett större mått av allvar. Till dess festar vi glatt i sällskap med Dilettantes äventyrliga debutalbum.

 ”I’ve gotten used to / feeling like I’m crazy”. Så inleder Tamara Lindeman sitt tredje album om en period av svår psykisk ohälsa. Större delen av Humanhood är fylld av existentiella frågor med mörkblå tonalitet, sammanfattade i textrader som ”scared, lost, under dresses”. Själv beskriver Tamara Lindeman skivans dramaturgi är kronologisk, att att den börjar i kyla och distansering, av att inte förstå sin roll i ett sammanhang, och att den allteftersom övergår i olika uppkomna situationer och bearbetningar och slutar i hopp och ljusning i sammanfattande lapptäckesbeskrivningen Sewing.

Problemet är att Humanhood inte fångar upplevelserna – varken de mörkaste eller de ljusnande, utan nöjer sig med att observera, redocisa och analysera. Den förmedlar ingen kris, den skildrar inget hopp, den bara redogör om det. Det märks inte i musikens dynamik, som konsekvent är elegant och imponerande men som inte väcker känslor. Det finns fina stunder som framviskade Loney, så lågmäld att rösten knappt ens bär, och såväl titelspåret som Mirror har subtilt snyggt jazzig groove. När hon också arbetar med försiktiga elektroniska verktyg och snabba drum’n’bass-trummor i Window påminner det om soundet på David Bowies Blackstar.

Humanhood är mångsidig och ambitiös redogörelse av processen i samband psykisk ohälsa som i sin lyrik förmedlar det avsedda budskapet. Men ingenstans förmedlar hon de djupare känslor som texterna redovisar – Humanhood är en musikalisk uppvisning från Tamara Lindeman och hennes musiker. Men det är ingen upplevelse för hennes lyssnare.

Jasmine.4.t leds av Jasmine Cruickshanks, en singer songwriter från Bristol, och det här är berättelsen om hur hon kom ut som trans för fyra år sedan och om effekterna det fick på hennes liv. I en tid av ökande transfobi och att hårdare samhällsklimat innebär det en dramatiskt, omtumlande och ibland väldigt smärtsam berättelse. Men det är också en berättelse om hur närhet, tillhörighet och kärlek i hennes queer- och transkretsar räddade hennes liv, och det är ett album av fantastisk musik.

Delvis är det Boygenius förtjänst. De upptäckte Jasmine Cruickshanks sånger och personliga tilltal och erbjöd henne förbandsgig innan Phoebe Bridgers signade henne till sin etikett Saddest Factory. Debutalbumet har hela Boygenius producerat, och Julien Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus hörs tillsammans i Highfield och i den varma hemtrevnaden i bagatellen Best Friend’s House intill hela Jasmine.4.t, där alla medlemmar är transpersoner, och andra vänner i deras gemenskap.

Likt Boygenius består en del av det storslagna med You Are The Morning i hur sömlöst jasmine.4.t kombinerar sprödaste folkvisa med pop och kraftfull grunge utan att förlora kärnan i sin musikaliska identitet. Stilla sånger som You Are the Morning och Kitchen med Jasmine Cruickshanks vackert fingerplockande gitarrspel står bekvämt intill kraftigare rocklåtar som Tall Girl och Skin on Skin. Längtansfulla Elephant hade ledigt kunnat vara en J Mascis-låt, medan den mäktiga överstyrd gitarren i New Shoes tonar ut i försiktig och hjärtskärande gråt.

Guy Fawkes Tesco Dissociation är en briljant poplåt och varannan-textrad-duett med Phoebe Bridgers, med en countryfiol intill grungegitarren, men allra starkast är den avslutande starka identitetsmanifestationen Woman, där Trans Chorus of Los Angeles backar upp med sina röster. ”´Cause I know who I am, and I understand, that I am in my soul a woman, that I am in body a woman”

Luther Russell är mäkta stolt över sin tolvsträngade Rickenbacker, så pass att butiken i Portland där han köpte den får ett mer omfattande omnämnande i skivans liner notes än till och med den medverkande Jellyfish-legendaren Jason Falkner. Det är också kring den klingande gitarrens snirkligheter han skriver sina upptempopopsånger, och för att göra gitarren rättvisa måste sångerna vara just så här klockrena i sin omedelbarhet. The Lemonheads är en tydlig referens i den klara och återhållsamma ljudbilden, och att powerpopens finaste märken finns överallt här överraskar bara den som inte känner till Luther Russells bakgrund i band tillsammans med Big Stars Jody Stephens.

Hans leadsång är rättfram och okonstlad, ganska nära hur Elvis Costello kunde låta som ung och med fina staccato-hickningar i Joey Ramones skola, och till det lägger han också utsökta vokalstämmor som lyfter popkänslan ytterligare. Faktiskt är det mesta här utmärkt, och ändå bleknar allt intill skivans absoluta pärla I Wanna Be Your Lover, där alla de styrkor och och finesser som redan nämnts skruvas ytterligare ett snäpp. Hade Joey Ramone sjungit i The Byrds hade det låtit just så.

Jamen du vet, somliga retar sig på Håkan Hellströms sångstil, andra har synpunkter på hans tonsäkerhet, ytterligare andra på hans svengelska eller hans låtlån och -stölder. Så har det varit i 25 år, och det handlar om alla vet väldigt lite om Håkan, men väldigt mycket om de klagandes positioneringsvilja (i mitten). Så låt dem. Vet du, mata dem rentav med den här EP:n – här finns gott om bränsle för dem att elda på med. Så kanske de spricker, medan vi andra jublar över Håkan Hellströms nya fantastiska och skitkonstiga EP.

Gå för Glory växlar fram och tillbaka mellan engelska och svenska, och vräker på med mäktigt blås, funky drums, stråkinpass, en tandläkarborr och hiphop-förstärkningar (”BOOM”) i en fullständig extra-allt-kakafoni. Men den är samtidigt  och hela tiden en knäckande omedelbar och euforisk upptempolåt vars like inte hörts sedan Kom igen Lena.

Lika omedelbar är den stenhårda Bring It On, Bring It Up. ”Dags att plocka in basen och höja volymen och låta hammaren falla” sjunger Håkan Hellström i falsett och långt bak i mixen, och med en tungt malande suggestiv rock tangerar han Primal Screams tuffaste stunder. Konstigheterna, om vi bortser från att Håkan Hellström normalt inte befinner sig i så hårda rockmiljöer, stannar vid en smart inledande scratching (!).

Tredjespåret Facklan är tillbaka är desto mer apart. Från lägenheten bredvid hörs rytmsektionen mangla tungt, och i trapphuset står Sibille Attar och skriker att ”de kommer aldrig ta oss” mot lägenhetsdörren. Där innanför, i en mer ordnad inspelningsmiljö och långt framför alla andra ljud, duellerar två gitarrister i en fin melodi.

Tre överraskningssläppta uddaspår i januari gör ingen sommar, ens med Gå för glorys omedelbarhet. Men de är fina aptitretare inför vad som kan vara nya och modiga riktningar på ett kommande album. Två av låtarna kommer att höja nivån för både repertoar och risktagande på Håkan Hellströms nästa live-triumfer. Och om de dessutom slutgiltigt kan skrämma några av kverulanterna på flykten är det bara en bonus.

För första gången utan Deportees, och för första gången på svenska. Peder Stenberg berättar varför och hur.

Idag släpps Rädd för hundar, den första singeln från Peder Stenberg på egen hand. Utanför Deportees väljer han för första gången att sjunga på svenska, och det gör att han släpper lyssnaren ännu närmre inpå.

Men vad nu? Är det brorsan eller det engelska språket du tröttnat på?

– Haha, inget av dem faktiskt. Vi har redan skrivit ett par låtar till kommande Deportees-skivan och på dessa är både brorsan, Thomas och det engelska språket i allra högst grad närvarande.

Den första meningen i texten till Rädd för hundar var grunden inte bara till låten utan till hela tanken att sjunga på svenska. Berätta!

– När frasen ”Jag kan många svåra ord men är rädd för hundar” kom till mig var det första gången under mina mer än 20 år som låtskrivare som en idé kom till mig på svenska. Jag valde att tolka detta som ett tecken.

Vad var det som gjorde att du inte kunde ta frasen, eller dess betydelse, och använda i en engelskspråkig text?

– Jag vet inte riktigt. Men vad jag vet är att den omedelbart satte något i mig i rörelse. Dessutom hade den en dimension som texterna jag skriver till Deportees vanligtvis inte har. En mörk humor av något slag.

Du har ju varit ganska självanalytisk och självutlämnande i dina texter på engelska också genom åren. Känns det annorlunda att vara det på svenska?

– Ja, så är det nog. Övergången var inte lika dramatisk som jag föreställt mig, jag tycker jag ändå lärt mig behärska konsten att närma mig en slags brännpunkt på engelska också. Men när man kommer riktigt nära på svenska känns det nästan förbjudet.

Vilka är de största skillnaderna i att skriva och sjunga på svenska jämfört med engelska, tycker du?

– Jag tycker den största skillnaden var att det mer vardagliga, beskrivande berättandet kändes lättare att få till på svenska. Att sjunga om det stora i det lilla liksom.

Betyder det här att Deportees hamnar liksom på vänt, så får vi se när och om, eller är det mer av en planerad och tidsbestämd paus?

– Som jag svarade tidigare så är vi redan i gång med arbetet med nästa platta. I den bästa av världar så lyckas vi göra klart den medan jag turnerar på soloalbumet som kommer i höst!

Framåt hösten kan vi alltså se fram emot Peder Stenbergs första album i eget namn.