Röka
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2012)
Oj så upproriska Märta Larsson och hennes brittiska bandmedlemmar vill vara. Med stora gester, högljudd tradrebellisk rock och namnrabblande av NYC-förebilder har de gjort en skiva som de gärna vill beskriva som soundtracket till Londons kravaller. Musiken är som att andas gas, påstår bandets svenska sångerska, men där tar hon miste. Att våra ögon tåras beror det enbart på hur sorgligt klumpfotade deras klichéer är, och den enda doft vi kan ana är unken instängdhet.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
New West/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2006)
Hummalong är nyckelordet. Med sitt förra band Slobberbone gjorde Brent Best ingen människa glad, men med The Drams tar han ett stort steg framåt. Slipade sångstämmor och smarta popmelodier framkallar nästan bilden av ett Proclaimers från den amerikanska södern, särskilt på The Truth Lies Low. Bredbenta stora gitarrer ger dessutom en kraftfull rock- och countryrockdimension åt Texasbandet, som hanterar allt från texmex via out-and-out-rockare till den trögflytande Holy Moses med blås, tjock orgel och klinkande piano. Drive-By Truckers har fått konkurrens om titeln som sydstatsrockens regenter, för den här sommaren är The Drams bandet vi dricker bourbon straight up till. Håll det enkelt.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
ANTI-/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2017)
Inledande Filter Me Through You med sina stora psykedeliska gitarrslingor är en renodlad travesti på det omvälvande sound som The Dream Syndicate trollade fram på The Days of Wine and Roses 1982, och i ett par låtar ytterligare orkar Steve Wynn upprätthålla den charaden. De spaceade gitarrerna återkommer i Glide, medan Out of My Head manar fram samma offensiva The Velvet Underground-mangel som på den tiden.
Men annars berättigar det här knappast Steve Wynn att återuppväcka bandnamnet, åtminstone musikaliskt. Att han har med sig originaltrummisen igen gör varken till eller från, och när Kendra Smith återvänder som gästvokalist på skivans avslutningsspår är bara en gimmick.
För naturligtvis varken kan eller vill Steve Wynn nonchalera den musikaliska utveckling han genomgått under 30 år efter bandet. Den färgar drömska subtila gitarrsolon i Like Mary och utsökt skramligt garagerockattack i The Circle, som liksom hela det här albumet håller samma höga nivå som flertalet av hans sorgligt förbisedda soloalbum. Om bandnamnet då hjälper Steve Wynn att nå ut till fler igen må det väl vara hänt.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Loose/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2010.)
Simon Felice och hans raggle-taggle-hippies inte bara ser ut som om de tagit folkabussen direkt från Haight-Ashbury till Muscle Shoals-studion. De låter så också. Deras metaforer är flummiga (”love is a coke dealer’s daughter”), och deras publik är blommig och fritänkande (”hello children of the sun”). Men rytmerna är stabila i all sin loja funkiness, vilket garanteras av bandmedlemmar med äkta P-funk-meriter, och melodier och vokalharmonier är exakt vetenskap, noggrant utprövad av Sly Stone, Buffalo Springfield och Little Feat. De sitter perfekt även i den slappaste rockgroove à la tidig Black Crowes, så låt freakflaggan flyga – mycket roligare än så här blir det inte på den här sidan om 1970.
Loose/Border
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2010.)
Simon Felice och hans raggle-taggle-hippies inte bara ser ut som om de tagit folkabussen direkt från Haight-Ashbury till Muscle Shoals-studion. De låter så också. Deras metaforer är flummiga (”love is a coke dealer’s daughter”), och deras publik är blommig och fritänkande (”hello children of the sun”). Men rytmerna är stabila i all sin loja funkiness, vilket garanteras av bandmedlemmar med äkta P-funk-meriter, och melodier och vokalharmonier är exakt vetenskap, noggrant utprövad av Sly Stone, Buffalo Springfield och Little Feat. De sitter perfekt även i den slappaste rockgroove a la tidig Black Crowes, så låt freakflaggan flyga – mycket roligare än så här blir det inte på den här sidan om 1970.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Merge/Playground
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2018)
För snart 20 år sedan satt etiketten Elephant 6 med alla triumfkort både i relation till postrock, americana och inte minst pop genom det så kallade kollektiv som härbärgerade en hel drös band. Världen har sedan dess sökt sig vidare från indievarianter av Burt Bacharach, men när The Essex Green återvänder till offentligheten efter 12 års bortavaro är det kanske dags att återvända. För bandets fina The Wings-pop med elpiano och McCartney-harmonier i låtar som Modern Rain har onekligen en stark attraktionskraft, liksom elegant orkestrerad softpoplåten In the Key of Me med oboe och klarinett som soloinstrument.
Don’t Leave It In Our Hands har påfallande paralleller med tidiga Peter Bjorn and John, och när Sasha Bell sköter leadsång drar det snarare åt The Go-Go’s. Bäst är det i en jublande popduett som Smith & 9th, som låter som en sann millenieskiftesklassiker.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Bar None/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2011)
Från anfäderna spretar flera varierande grenar i Velvet Undergrounds familjeträd. Den vänligaste och mest välutbildade börjar med Jonathan Richman och passerar sedan vidare till band som Galaxie 500. Strax innan det hittar konnässören The Feelies från det tidiga 80-talet. Nu har Hoboken-bandet återförenats och tar vid där deras senaste subtila pärla till album slutade för 20 år sedan, med utsökt stilla college-indie.
Ytterst på samma gren gungar numera Herman Dune fridfullt. På Strange Moosic överträffar de sig själva i vänlighet, smarta textreferenser (”You were dancing like Christopher Walken”) och den sortens omoderna skivsamlarnörderi som innebär besök en fysisk skivaffär redan i texten till inledningsspåret. Lyssna och le.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
BarNone/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2017)
Stay the Course, sjunger The Feelies på sitt sjätte album, och det är precis vad de gjort sedan de bildades i New Jersey för 40 år sedan. Milda och lågmälda lofi-popsånger för akustisk gitarr eller ibland nedskruvad och tystlåten elektrisk dito har varit deras val av uttrycksform ända sedan de första gången hörde The Velvet Undergrounds tredje album och Pale Blue Eyes i synnerhet. Förutom i ett avslutande Sister Ray-utbrott ger det dem alltid ett ödmjukt sound nära Jonathan Richmans och Teenage Fanclub minus vokalstämmor, och med en utgivningstakt lika sparsmakad som deras sound har de tid att utforma välsinnade och älskvärda melodier dessutom.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Island/Universal
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2006)
Med stridsropet ”Give me a song and I’ll sing it like I mean it” tar The Feeling upp kampen för de vattenkammades rätt att oantastade få framföra välarrangerade pianoballader. Som The Darkness har de som livsuppgift att uppdatera föräldrarnas 70-tal, men istället för AC/DC är det hos The Feeling 10CC och Supertramp som är grejen. Vi pratar alltså softrock, musik som revisionister nästan lyckats radera från det kollektiva minnet.
Men även om det är svårt att ta The Feeling på allvar går det inte att avfärda I Want You Now, med avancerade stämsångsarrangemang för att verka smartare än den är, eller den oansenliga mjukishiten Sewn. Perfekt bakgrund för en lojt vilsam stämning på säsongens uteserveringar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Loose/V2
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2007.)
”Powder your nose, pull off your pantiehose, let me love you from behind”, skaldrar de tre bröderna Felice romantiskt i den främsta av skivans episka folkballader Ballad of Lou the Welterweight. Den sortens lyrik är det enda här som avslöjar att deras föda under uppväxten i New York har bestått av mer än Freewheelin’ Bob Dylan.
Sånger som Your Belly in My Arms är fulla av skönhet, trots att lofi-inspelningarna stundtals svajar och knastrar just som man kan förvänta sig från folk som faktiskt har sitt hem i sin turnébuss. Skulle sedan de allt annat än barntillåtna texterna (Rockefeller Druglaw Blues, till exempel) till slut kräva sin tribut finns ytterligare fyra white trash-syskon på avbytarbänken.
Skivrecension