The Delines fortsätter göra den allra varmaste och snyggaste countrysoulen den här sidan 1975. Med ett vänligt gung rullar deras sånger fram med elpiano, Stax-gitarr och elegant blås, och med tre hemliga vapen.

Den första är melodierna, som man vill höra om och om igen, med titelspåret och snabbare Left Hook Like Frazier som två av många lysande pärlor här. Det andra är Amy Boone, som sjunger med känsla och leverans värdig Bobbie Gentry.

Det tredje hemliga vapnet är de musikaliska noveller som Willy Vlautin envist skämt bort oss med ända sedan Richmond Fontaine. Hans publicerade noveller och romaner har vuxit i volym och uppmärksamhet, och här låter han delarna växa ihop. Här finns till exempel låttitlar som hans huvudkaraktär angavs ha skrivit i romanen The Horse. Å andra sidan är Nancy & The Peninsicula Pimp en titel som i högsta grad är karaktäristisk för Vlautins låtskrivande, och den är en dessutom en komplett novell i sig själv.

Amy Boone hade önskat sig en vanlig kärlekssång att sjunga den här gången, utan drama och utan luggslitna antihjältar. Det får hon titta i månen efter, för här är alla kärlekspar kantstötta och trasiga, i dömda relationer, på flykt eller bara på väg. Det okomplicerade är inte Willy Vlautin intresserad av i sitt skrivande, men hans närhet, ömsinhet och kärlek till sina trasiga karaktärer är lika innerligt nära och genuin som The Delines countrysoul.

400 miljoner streams. Så många gånger har Ron Popes största hit A Drop in the Ocean spelats bara på Spotify. Det är inte konstigt att americana-artisten ledigt säljer ut lokaler med kapacitet för 1000 personer när han besöker Sverige, att fans slåss om biljetterna till hans meet-and-greet, eller att han behandlas som en tonårsidol av en gråtande och skrikande publik på Debaser i Stockholm i slutet av januari.

Ändå väntar ingen kö av utskickade murvlar i korridoren när vi slår oss ned för en halvtimmes samtal inför den utsålda Debaser-spelningen. Han har i stor utsträckning passerat under radarn på en svensk musikjournalistisk som bygger sin bevakning helt på pressutskick eller på hippare inhemska eller utländska kollegors tips. Så när Ron Pope tycker att samtalet är intressant gör det inget att det drar ut på tiden och blir tre gånger längre än planerat, och när hans turnéledare försiktigt påpekar att den avsatta tiden är slut ber han henne helt vänligt henne gå ut och stänga dörren, och fortsätter berätta.

Ron Pope har valt att arbeta helt utanför branschens strukturer under 20 år, med ett kort undantag.

– Jag var faktiskt kontrakterad till ett majorbolag i ungefär ett år. Det passade inte mina behov. De tillförde inget värde, men de tog alla pengar jag tjänade. Jag genererade pengar åt människor som inte ville hjälpa mig överhuvudtaget. Det var helt enkelt inte logiskt för mig, eftersom jag redan släppte musik som många lyssnade på.

– De brydde sig inte det minsta om vad som hände med mig. Jag bryr mig desto mer. .Jag skulle aldrig sätta mitt namn på något om det inte var något jag stod bakom. .Jag försöker verkligen när jag skriver mina låtar, när jag gör mina skivor, när vi sätter upp mina spelningar. Jag ger verkligen väldigt mycket. Så för att någon ska kunna arbeta med mig måste de också försöka.

– Genom åren har jag märkt att genom att bygga upp min egen lilla värld har jag kunnat omge mig enbart med människor som verkligen anstränger sig. Min fru Blair blev min manager när hon fortfarande var min flickvän. Jag ogillar att säga ”organiskt”, men det var verkligen en organisk process, hon hjälpte till med något och sedan med något annat, och med tiden gjorde hon så mycket att jag insåg att ”Du är ju i princip min manager. Varför har jag en annan manager?” Så hon lämnade sitt jobb inom företagsvärlden och blev min manager på heltid. Det var för 13 år sedan, och nu är vi ett familjeföretag. Det har gjort att vi kan kontrollera varje del, vad vi släpper och hur vi släpper det.

– Det har helt enkelt gett mig friheten att skapa konst på precis det sätt jag vill. När man är på ett multinationellt skivbolag kommer de att bestämma: ”Okej, det här är din promotor. Det här är den person som ska ansvara för pressen.” Men när du gör det på det här sättet har du full kontroll.

– Jag kan ändå förstå varför vissa vill arbeta med stora skivbolag. Det finns inga globala ikoner som inte har använt sig av något majorbolags infrastruktur. De som toppar listorna, de som vinner Grammys, de som säljer ut fotbollsarenor – även om de tekniskt sett inte är ”signade” till ett majorbolag arbetar allihop ändå i bolagens infrastruktur. Men det gör bolagen bara för en väldigt liten andel av de artister de signar. För de flesta är det som kvicksand. Man kliver rakt ner i ett träsk som greppar tag i en och försöker dra en neråt. Det var inte för mig.

Vad upplevde du under ditt år på majorbolaget?

– De gjorde bokstavligen noll saker. De tillförde exakt noll dollar i värde. De lade inte ens ner några pengar på att försöka marknadsföra min musik. Min musik hade redan blivit populär på internet under en tid då folk fortfarande köpte digitala album och singlar. Så jag sålde väldigt mycket musik. Och de sa: ”Du har redan klurat ut det. Fortsätt bara göra det du gör.”

– Men om jag bara skulle fortsätta göra det jag gjorde, varför skulle jag då ge bort alla mina pengar? Då hade jag lika gärna kunnat vara kvar i min lägenhet med mina vänner, men istället sitter jag i det här styrelserummet med idioter. Det var så frustrerande.

Så varför signade de dig från första början?

– För att jag redan genererade en massa pengar, som de kunde behålla. Det var som om jag hade en bankomat, och rullade in den på deras kontor och lånade ut den till dem ett tag. Men jag hade en klausul om att få tillbaka mina masterinspelningar, så jag lyckades få dem att lämna tillbaka mina inspelningar och släppa mig. Jag kunde ta tillbaka min bankomat och behålla pengarna i den.

– Det som var så häpnadsväckande var att de inte ens försökte ta något som redan gick bra och få det att gå ännu bättre. Jag tror att det där händer ganska ofta i musikbranschen. Till exempel om du ska göra en spelning och promotorn är halvhjärtad är han nöjd med att spelningen kommer sälja slut. De säljer hellre ut en klubb med 500 platser utan att lyfta ett finger än att faktiskt försöka marknadsföra spelningen och kanske flytta upp till en lokal med 2 000 platser. Jag är inte sådan. Om det finns en möjlighet att försöka mer, göra mer, så är det vad jag vill göra. För det här är utöver att vara min största passion i livet också mitt jävla jobb. Så jag hatar verkligen att ha att göra med folk som inte försöker. Det gör mig väldigt arg.

Under lång tid turnerade Ron Pope året runt, vecka efter vecka. Turnelivet med alla dess aspekter var det naturliga, och ”hem” var ett okänt och ointressant begrepp. Men med hustrun Blair förändrades Ron Popes prioriteringar och livsstil.

– Det var skrämmande känsla att upptäcka att det jag byggt hela mitt liv på inte längre var sant. Jag trodde länge att jag var skapad för att vara på vägarna. Jag ville inte vara hemma, jag kände mig inte knuten till någon plats alls.

– Jag tror att en del av det beror på att jag bodde i norr tills jag var 11, och sedan flyttade jag till södern. Många av mina formativa år var i Georgia, men jag var från New Jersey, och kände ,mig aldrig riktigt hemma någonstans. När jag började turnera kändes det väldigt naturligt för mig, jag byggde mitt liv kring idén att jag inte behövde någon fast plats. En del av det som drev min karriär var just en blind hängivenhet. Jag brydde mig inte om något annat i världen än att göra musik och spela den. Det var allt jag brydde mig om.

Även om det handlade om att spela Sweet Home Alabama för en ensam betalande gäst i en bar utanför Augusta, som du sjunger i Nobody’s Gonna Make It Out Alive.

– Ja. På riktigt.. Jag började turnera när jag var väldigt ung, och ibland hade vi en spelning – och det är en sann historia – där det bara fanns en person i publiken. Eller fem. Eller sju. Då måste man fan köra ändå. Man måste gå upp på scen och verkligen leverera. För kanske kommer det in fler från gatan, eller kanske känner bartendern någon som du kan få spela förband för. Man vet aldrig.

– Det sättet att leva höll mig igång i flera år, så det var riktigt skrämmande när den känslan förändrades. När jag insåg att jag bryr mig mer om att vara nära min älskade än jag bryr mig om något annat i världen. Nu har vi en sexårig dotter, och jag vill vara hemma hela tiden.

– Missförstå mig inte – jag älskar att stå på scen, jag älskar kontakten med publiken. Men varje annan minut jag är på turné önskar jag att jag var hemma. När jag var 20 år och ute på vägarna hade vi kul hela tiden, men nu är det svårt att verkligen njuta. Även en fantastisk dag på turné är inte lika bra som en helt vanlig dag hemma med familjen. Jag känner mig kluven på ett sätt som jag inte gjorde när jag var yngre, och ibland skrämmer det verkligen skiten ur mig.

– Min dotter tappade sin första tand när jag var på turné i november, och jag var inte där. De dagarna får man aldrig tillbaka. Hon kommer bara att vara sex år i 365 dagar, sedan fyller hon sju och sexårsperioden är över. Så nu är jag alltid kluven. Förstör jag allt som förälder? Förstör jag min karriär? Vad jag än väljer, väljer jag bort det andra.

Har det förändrat hur du turnerar?

– Förr i tiden kunde jag vara ute på turné i all evighet. Det fanns år när jag tillbringade långt fler dagar på vägarna än hemma. Men nu gör jag inte det längre. Jag är väldigt noga med vad jag tackar ja till. Vi tänker igenom allt jag gör. Och jag försöker att aldrig vara borta mer än en månad i taget. Förr bara körde jag på, utan stopp.

Den rådande tesen är ju att man inte kan tjäna några pengar på inspelad musik längre, och att därför måste man ständigt vara på turné för att överleva som musiker.

– Jag har haft tur länge. Jag skriver mina egna låtar, och äger både min publishing och mina masterinspelningar. Så jag äger 100 % av allt jag har skapat genom hela min karriär. Men eftersom streamingtjänsterna fortsätter att sänka sina ersättningar till artisterna för att istället ge större och större utbetalningar till sina aktieägare – samtidigt som de matar oss med allt möjligt jävla skitsnack – har det definitivt blivit mycket svårare att försörja sig. Men att turnera blir också dyrare och dyrare. I USA har priset på en turnébuss tredubblats sedan början av 2020. Samtidigt är det ingen som betalar oss mer .

– Biljettpriserna för de allra största evenemangen bara stiger och stiger, och om någon kanske har en årlig budget på 1 500 dollar för konserter, och de går som ett par på Beyoncé, Zach Bryan eller vem som nu spelar på en fotbollsarena, då har budgeten redan spruckit. Då blir det extremt svårt för folk att ha råd att gå på så många konserter som de vill, för de har redan lagt hela sin budget på att se till exempel Taylor Swift.

– Alltså, fan, gå och se Taylor Swift! Det är fantastiskt. Men det är en utmaning. Vi har fått höra folk som säger: ”Jag vill verkligen komma, men jag har inte råd.” Och då har vi väldigt låga biljettpriser. Det krossar mitt hjärta. Jag vet inte hur länge allt detta är hållbart.

I intervju med Björk i en svensk tidning härom veckan sa hon att Spotify är det värsta som någonsin hänt musiker.

– I början var Spotify helt otroligt för mig. Här i Norden hade ingen tjänat några pengar på inspelad musik på många, många år, eftersom piratkopieringen tog fart så tidigt här, och då blev streaming en räddning. Plötsligt fanns det intäkter igen. Men nu betalar de ungefär sju tiondelar av ett cent per stream, och fortsätter sänka ersättningen. Bara för att de kan, och för att de får.

– Jag använder själv Spotify som konsument. Jag gillar det. Men jag tycker att det är falskt av de här tjänsterna att å ena sidan säga till artisterna att ”Vi har inte råd att betala er längre” och å andra sidan prata om rekordvinster och utbetalningar till sina aktieägare. Inga av de techföretag som håller på med detta egentligen är i musikbranschen, de är i techbranschen. De bryr sig inte ett jävla dugg om det är en dejtingapp eller en musikapp, och den som säger något annat ljuger.

– Det måste komma till en punkt där vi inser att om vi vill att konst ska skapas, så kostar det pengar. Man kan inte spela in en skiva med noll dollar. Visst, man kan göra vissa skivor billigt, men den musik jag gör måste spelas in i ett rum, och någon måste slå på trummor. Vi har gjort allt möjligt för att få ner kostnaderna, men det kostar fortfarande pengar.

– Jag vill inte att det här ska låta som domedagsprat, jag menar, just nu sitter vi ju ändå backstage på en utsåld spelning. Men jag känner ändå att jag inte vet hur vi ska kunna fortsätta på den här vägen där alla som betalar musiker vill betala oss mindre och mindre, medan vi förväntas göra samma saker som förut samtidigt som allt har blivit dyrare för oss.

Med sin självständighet har Ron Pope en branschfokus som är ovanligt. Men framför allt är han en sångare och låtskrivare, och hans influenser kommer från vitt skilda genres.

– Häromdagen, på ett meet-and-greet, frågade en fan mig om mina influenser, och jag pratade om dem i kanske tio minuter utan att ens nämna The Band, en av mina största musikaliska influenser och en av dem som fick mig att vilja starta ett band från första början. Jag älskar så mycket musik.

– Jag lärde mig spela gitarr på grund av Albert King och Steve Cropper på Albert Kings skiva på Stax.”Det där är coolt. Det där vill jag göra”, så tänkte jag. Så jag lärde mig alla Albert Kings låtar och alla licks. Sedan gick jag vidare och började lära mig all Cropper-gitarr – Sam & Daves Soul Man och allt det där, och Otis Redding. Därifrån hamnar man i Muscle Shoals och Wilson Picketts Hey Jude med Duane Allman på gitarr.

Men Ron Popes musikaliska influenser kommer ur vidare cirklar än så.

– Det har funnits perioder där jag bara lyssnat på Sam Cooke, eller Stevie Wonder. Led Zeppelin, Elliott Smith, Tupac.

Just Tupac har jag svårt att identifiera i din musik.

– Den första musiken jag köpte som barn var ett kassettband med Wu-Tang Clan, som någon sålde från en bil. Min farbror sa: ”Du vet ju inte ens vilka de är. Det kan låta hur som helst.”, men jag svarade ”Men det står 100 personer runt bilen och köper kassetter. Det måste ju vara något.” Så jag köpte bandet.

– Det sätt jag använder delar av ord, hur jag lärde mig att manipulera fonem – det lärde jag mig från hiphop. För mig var Protect Ya Neck-eran av Wu-Tang, och Tupac och Biggie en period där jag lärde mig mycket om hur man kan använda delar av ord rytmiskt för att skapa hooks, så att det inte bara är refrängen som är catchig. Till och med i mina ballader, till och med i den mest känsliga musiken jag gör, finns det något därifrån. Det är inte något man lär sig från The Carter Family. Jag har lärt mig en hel del från The Carter Family, men inte just det.

– Jag hade tur som växte upp med människor runt mig som hade väldigt bred musiksmak. Min styvpappa är metalhead, så jag lärde mig om Mötley Crüe hemma. Nej, min musik låter inte som Mötley Crüe, men jag lärde mig av Nikki Sixx att det spelar ingen roll vilken trend som råder i musiken vid en viss tidpunkt – du kan göra precis vad du vill, och om det är bra så hittar du din publik.

Du håller dig inom vissa ramar, men det finns en bredd – från de väldigt mjuka, vackra fingerplockade låtarna till de riktigt tunga rocklåtarna. När du gör ett album, har du en plan för att det ska byggas upp på ett visst sätt, med en viss mängd av varje typ av låt?

– Nej, inte riktigt. Jag spelade in en massa låtar för den här skivan, och jag var inte säker på vad albumet skulle bli i slutändan. Några låtar är mer stillsamma reflektioner över min kärlek till min familj, som In the Morning with the Coffee On. Jag satt på en brygga i Muscle Shoals medan familjen fortfarande sov, ochjag funderade på hur otroligt det var att det här var mitt liv, att jag hade hittat någon att skapa en familj med.

Du är inte som en romanförfattare som skriver om saker du hittar på. Du skriver om dig själv.

– Jag har märkt att de låtar där jag själv är huvudpersonen är de som folk oftast kan förstå bäst. Och jag har definitivt skrivit massor av låtar om saker som inte har hänt mig. Men just den här skivan består helt och hållet av låtar om mig. Jag är huvudpersonen i varenda låt.

– Som Klonopin Zombies, det är en sann historia om när min mormor dog. Det tog mig lång tid att kunna berätta just den historien. Mina morföräldrar och jag var som ler och långhalm, mormor var bara 39 när jag föddes och vi stod varandra otroligt nära. De dog med åtta dagars mellanrum, morfar först på tisdagen och mormor onsdagen veckan efter.

– När man förlorar nära och kära kommer folk för att trösta en, och många av dem som ville beklaga sorgen var helt nerdrogade av antidepressiva eller andra mediciner som förändrar deras sinnesstämning. De formligen smälte framför mig, och jag tänkte: ”Borde det inte vara jag som är på droger just nu? Det är ju vi som ska vara ledsna.”

Ron Popes mamma hade just fyllt 19 när hon födde honom. Historien om hennes frigörelse via vådliga bilfärder i Mama Drives A Mustang är dramatisk.

– Mina föräldrar var gifta i ungefär fem år, så min mamma var bara 24 när hon skilde sig. Och hon ville verkligen ha en Ford Mustang. De kom ut 1964, året hon föddes, så hon köpte en 25th Anniversary Mustang som blev en symbol för min barndom. Det var så mycket vi egentligen inte borde ha gjort, men vi sa bara ”skitsamma” och gjorde det ändå.

Hur överlevde du?

– Jag var nog ändå rätt glad när hon bytte Mustangen mot en minivan så småningom. Min mamma är en väldigt rolig person. Hon har definitivt lugnat ner sig och är en riktig mormor nuförtiden, men hon var ganska vild förr. Jag minns hur hon och hennes tjejkompisar skulle gå på klubb med sina enorma Jersey-hårsvall helt täckta av Aquanet-hårspray, och de där superkorta kjolarna – Hon var ju fortfarande en unge.

The Life In Your Years, som är den senaste singeln, har en textrad jag redan har citerat två gånger för folk i olika sammanhang. ”It’s not the years in your life, it’s the life in your years.”

– Jag har i princip alltid levt mitt liv som att jag kommer att dö snart. I det stora hela så kommer vi ju alla att dö snart – även om du lever ett väldigt långt liv är det inte särskilt långt i det stora perspektivet. När jag var ung tog det sig uttryck i att jag ofta utsatte mig själv för risker – det var därför jag var intresserad av droger, det var därför jag ville resa runt och leta efter äventyr. Det var därför jag fick en blåtira fem gånger om året när jag var i den åldern.

– Men när jag har blivit äldre har det gjort att jag är mycket mer medveten om mina beslut. Det betyder mycket för mig att min dotter och min fru vet att min energi är riktad mot dem, att jag arbetar för dem. Så jag tar samma fokus med mig när jag sätter upp utomhusjulbelysningen som jag gör när jag spelar in skivor. För det är viktigt för min dotter att de där dekorationerna kommer upp, så då gör jag det helhjärtat, med kropp och själ. Vi ska sätta upp de där jävla juldekorationerna.

– Jag har haft ett så vackert liv. Jag kommer från en arbetar­klassfamilj, och inbillar mig inte att jag är särskilt smart eller särskilt begåvad. För mig känns det här livet som jag lever så rätt, och jag vill att folk ska veta att jag gör mitt bästa, att jag försöker vara den man jag tror att min familj och de runt mig behöver. Men om min tid tog slut imorgon skulle jag vara nöjd. Jag skulle veta att jag hade gjort allt jag kunde och fått ut så otroligt mycket av den här resan.

Du tar vara på varje ögonblick med ett annat fokus nu än när du var ung, men med samma känsla?

– För mig är det exakt samma sak. Förr kunde vi ha en ledig dag, rulla in i Milwaukee, och någon sa ”Jag känner till en bar”, och vi gick dit. Och vi stannade tills de tände lamporna. För jag ville pressa ut varenda droppe ur varje minut av mitt liv. Och även om jag har varit pensionerad från det vilda livet ett bra tag nu finns det fortfarande bränsle i tanken för att skriva låtar om det, Nobody’s Gonna Make It Out Alive skrev jag 20 år efter att de sakerna hände i låten.

Motsvarande finns i The Queen of Fort Payne, Alabama också.

– Min kompis Chris mamma Brenda var från Fort Payne, Alabama, och hade vuxit upp med killarna i bandet Alabama. Hon var en djupt religiös kvinna, och uppfostrade fyra söner som alla var vildhjärnor. Jag sprang in och ut ur deras hus som om jag var en av hennes egna ungar.

– När vi skaffade vår första lägenhet – jag, Chris och två andra vänner – levde vi som squatters där. Alltså, det var ölburkar över hela golvet. Om du föreställer dig hur det ser ut när ett gäng 20-åriga killar bor ihop – exakt så var det. Ingen köpte mat. Vi köpte öl och sprit. Aldrig mat.

– Så en dag kom Brenda förbi lägenheten. Vi låg utspridda överallt när hon bara klev in genom dörren. En kille sover på matbordet, någon låg i badkaret, det var helt galet. Och så kommer hennes son ut ur sitt rum med en tjej. Och alla killar i lägenheten bara: ”Hon är med mig. Nej, hon är med mig.” Hon tog honom på bar gärning.

– Den låten består av små ögonblicksbilder från den sommaren, när jag och mina vänner försökte lista ut vad fan vi höll på med. Som jag sjunger i låten: ”Before I had a dream to make come true.” Jag var redan i ett band, men vi visste inte att vi skulle kunna göra det till en karriär.Vi spelade bara på barer i södern. Vi är unga i den här berättelsen. Allt är nytt, och vi försöker fortfarande lista ut saker och ting. Nu är vi vuxna, men när vi ses glömmer vi ibland bort att vi inte är barn längre.

Albumtiteln American Man, American Music har har särskilda konnotationer för en europé, och kanske ännu mer med tanke på er nye president.

– Ja, jag skulle säga att alla de där orden är laddade. Det är därför jag valde dem. Jag är alla de sakerna. Jag är amerikan. Jag är en amerikansk man. Och jag gör amerikansk musik. Men jag tycker att orden har blivit kapade av människor som är riktiga rövhål. Och jag vägrar att ge upp begreppet ”Amerika” till folk som använder det för att slå ner på andra. Bara för att jag är en man betyder det inte att någon annan inte är det. Bara för att jag är amerikan betyder det inte att någon annan inte är det. Om du flyttar till USA i år och går igenom processen för att bli medborgare, då är du i samma ögonblick lika amerikansk som jag är.

– För mig är det ganska ironiskt att människor som bor på stulen mark har så höga tankar om vilka som är mer amerikanska än andra. Om du inte är ursprungsamerikan var din familj invandrare vid något tillfälle – Amerika är en nation byggd på invandring. Jag hoppas att fler människor börjar förstå att vi alla är invandrare, eller barn och barnbarn till invandrare. Min familj har bara varit i landet i några få generationer. Jag kände till och med några av dem i min släkt som faktiskt invandrade till USA.

– Jag menar, jag älskar Amerika. Amerika har varit fantastiskt för mig. Jag har levt den amerikanska drömmen. Jag växte upp fattig. Mina föräldrar var tonåringar när de fick mig. Jag har egentligen ingen jävla anledning att sitta här där jag är idag. Men genom min talang och mitt arbete lyckades jag ta mig upp. En del av det var tack vare stöd från staten. Jag fick gratis skollunch. Så för mig finns det så mycket gott i de ideal som Amerika grundades på. Det är något väldigt viktigt. Och jag vägrar att låta de som vill använda ”amerikanskhet” som ett vapen få definiera det. För mig känns det viktigt att inte ge upp idén om att Amerika kan vara något gott. Bara för att vi inte lever upp till våra högsta ideal just nu betyder det inte att vi ska sluta sträva efter dem.

– Just nu känns det som att det finns så mycket konflikt i USA, och att klyftorna är väldigt djupa. Men jag måste tro på möjligheten av en bättre morgondag. Så jag är optimistisk om framtiden. Och jag tror också att sånt här – den intensiva retoriken och den extrema polariseringen – kommer och går i USA. Efter Reagan fick vi visserligen en mandatperiod med den första George Bush, men sedan fick vi åtta år med Bill Clinton, och det var en helt annan värld. Så jag måste tro att allt det här är cykliskt. Att pendeln svänger åt ett håll, och sedan åt ett annat. En av de vackra sakerna med USA är systemet av maktfördelning, som förhindrar att något parti går för långt.

Förhoppningsvis.

– Vi håller tummarna – det är i alla fall tanken.Och när det gäller amerikansk musik – det är ju så brett. Men när folk frågar vad jag gör säger jag ibland: ”Jag gör amerikansk rockmusik.” Eller, jag gör… ja, det är mycket olika saker, men de är alla fundamentalt amerikanska. Oavsett om det är bluegrass eller folkmusik som har influerat mig. Självklart har allt det där rötter i andra platser – afrikanska rytmer och så vidare. Men det finns något distinkt amerikanskt i bluesen, i allt det där. Och, som jag sa, även hiphop har influerat mig. Alla de här sakerna är en del av den amerikanska musiken.

Så man skulle kunna se albumtiteln som ett statement för just den typen av Amerika du pratar om?

– Ja. Det Amerika jag tror på är ett där vi strävar mot de höga idealen – och arbetar varje dag för att göra dem till en verklighet. Och där vi förstår att vi för det mesta inte kommer att lyckas helt. Vi kommer att missa målet ibland.

Av Patrik Forshage

Intervju

Hederosgruppen är inte de som håller fast vid beprövade och vinnande koncept. Uppskattningen av deras förra album Ståplats hade kunnat locka till upprepning, men redan albumtiteln här förklarar att upprepning inte är förenligt med den här kvintettens essens. De beskriver det ständiga stilbrottet som sin ledstjärna och sitt arbetssätt, och avbildar den normbrytande nya skidhoppningsteknik som Jan Boklövs introducerade 1985 – med skivorna i v-form istället för tätt parallella – som symbol på skivomslaget.

För Hederosgruppen är stilbrott alltså inte tillfällig förändringsprocess som leder in på ett nytt spår. Det är något som ständigt måste pågå, mellan varje låt på ett album eller helst i den enskilda kompositionen. På sitt tredje album bryter de kontinuerligt mot de stilar som de just utvecklat, och det gör att Stilbrott på något bakvänt sätt ger ett konsekvent intryck av fullständig inkonsekvens.

Renlärig jazz är inte viktigt, till att börja med. Även om flera låtar börjar i en svensk folkvisetradition från Jan Johansson och ibland Esbjörn Svensson så kliver de strax ut i äventyrligare marker. Till ett taktfast handklapp börjar till exempel Oreglerade älvar i sådan jazzvisa innan den istället gör om sig till en farkost för Andreas Sjögrens saxofon i vänlig samklang med Emil Strandbergs trumpet. Motsvarande metamorfoser genomgår både Mulmen respektive It’s A Shane. Det är lekfullt och prestigelöst, och även om det ibland går att lista vem av kvintettens fem kompositörer som är upphov till vilket spår genom att iaktta vem som tar låtens solo är det inte en analysmetod som håller särskilt väl eftersom alla bidrar väsentligt till alla spår. Det är lika mycket blåsfokus som pianofokus, och lika viktiga rytminstrument som soloinstrument. I Luftskepp är till exempel den eleganta och luftiga grooven låtens främsta USP, liksom It’s a Shane som gungar tyngre innan den börjar ta sig friheter med både tempo och karaktär.

Att det är Martin Hederos namn som går igen i gruppnamnet säger bara något om initiativtagandet till konstellationen, inget annat. Hederosgruppen låter som ett genuint kollektiv där infall och nytänkande bejakas, och lika kul som de verkar ha tillsammans har man också som lyssnare.

När inspirationen flödar måste den få utlopp, och när den kommer från så vitt skilda källor som den gör för James Brandon Lewis leder det flera albumssläpp om året. Hyllningen till Don Cherry på Apple Cores kan vara hans allra bästa hittills.

Den hårdblåsande tenorsaxofonisten från Buffalo turnerade sitt Mahalia Jackson-insprirerade album under 2024, och hann dessutom släppa två ytterligare skivor, ett med The Messthetics och ett ECM-album med en brett internationell kvartett med Giovanni Guidi, Thomas Morgan och João Lobo.

2025 har knappt hunnit börja innan det är dags för hans kanske mest spännande album hittills. I tight samarbete med meriterade Chad Taylor, trummor, och Josh Warner, bas, släpper han i dagarna Don Cherry-hyllningen Apple Cores, en mäktigt funkig och musikaliskt nyfiken skiva som mer än man hade vågat hoppas är värdig sitt hyllningsobjekt.

Trion träffades när de spelade på Mark Ribots Songs of Resistance-album 2018, och kommer med CV:n där variationen och namnkunnigheten är oöverblickbar. Även om de håller en konsekvent bebop-botten har det givit dem friheten att kunna ta ut svängarna i riktningar av dub, hiphop, afropop och elektroniskt. Just den typen av nyfikenhet och öppet sinne som präglade Don Cherrys musikskapande.

Det rör sig inte om något coveralbum alls. Istället har de improviserat fram distinkta låtar enligt Don Cherrys uttryck och ambition. Och för James Brandon Lewis har det också varit viktigt att sätta sin upplevelse av Don Cherry i ett större sammanhang, större till och med än Ornette Coleman och avantgarde-jazzen. Albumtiteln Apple Cores kommer från en kolumn i jazzmagasinet Downbeat.

– Amiri Baraka är en viktig skribent som bland annat skrivit boken Black Music. Där finns bland annat hans Downbeat-kolumner Apple Cores, där han pratar om avantgarde och han pratar om Don Cherry. Jag läste den när jag studerade, Amiri Baraka var obligatorisk läsning. Och 2013 fick jag öppna för Amiri Baraka, en kväll i St. Mark’s Church. Så för mig är det en titel som sätter musiken i ett sammanhang.

Att James Brandon Lewis Trio landade i sitt fokus på Don Cherrys musik beror på hur influenskonstellationerna ställde sig.

– Jag måste erkänna att jag definitivt är inte någon expert på Don Cherry. Men jag har varit fascinerad av honom länge, och jag är definitivt påverkad av hans musik. Jag gjorde en av hans låtar, Bamako Love på mitt Days of FreeMan-album.

– Alla musiker har med sig sina referenser in i sitt skapande, och när man till exempel är ute på turné pratar man om sina influenser. Jag har spelat mycket med Hamid Drake, och han spelade med Don Cherry. Att höra om sina hjältar via människor som faktiskt spelat med dem var det som satte igång det här albumet och hur det låter.

– Så när Chad Taylor, Josh Warner och jag började formulera de här sessionerna och improvisera så ledde det hitåt utifrån var och ens individuella influenser – Don Cherry, Ornette Coleman och hip-hop. Joshs koppling till dub-musik och att ha spelat med Lee Scratch Perry, och Chads koppling till Pharoah Sanders, som han spelade med i Chicago Underground, och hela den traditionen av musik som är på marginalerna. Det du hör är alltså våra kollektiva influenser, och Don Cherry kan vi alla relatera till.

– Josh och jag pratade i månader innan de här sessionerna om Don Cherry, och han spelade olika saker för mig. Så medan alla andra pratar om Bitches Brew har jag alltid tänkt på Don Cherrys Brown Rice, och det är fint att följa det tankespåret till dem Don Cherry spelade med, Ornette, John Coltrane och Sonny Rollins.

Hela albumet med sina elva distinkta låtar är improviserat och inspelat under två sessioner i Bill Boswells studio.
– Jag tycker om noggrann komposition och jag tycker om improvisation, men alltid med alla komponenterna av melodi, harmoni, rytm och rytm. Här improviserade vi. I det du hör på skivan finns en postproduktion, absolut, och kanske något pålägg, men hela grejen är improviserad. Det låter inte så, men, lita på mig, vi hade inga noter framför oss. Den enda låten på albumet som vi hade prövat innan är Broken Shadows och Ornette-låten. Jag och Josh och Chad skrattar, för jag tror inte att de flesta kommer att tro på att det var improvisationer.

Hur kan det låta så distinkt, avvägt och tight?

– Jag tror att det bara kommer av att vi har spelat med varandra över tid. Du kan inte bygga det om du inte har spelat med folk under en lång tid.

Don Cherry vägrade ens befatta sig med begrepp som ”bekvämlighetszon” och spelade utöver sina samarbeten med jazzens stora också med turkiska musiker ihop med Bernt Rosengren, med Arbete & Fritid, med Ian Dury & The Blockheads, Slits och Rip Rig + Panic (ihop med styvdotter Neneh), och flera gånger med Lou Reed. Han har till och med spelat både live och på skiva tillsammans med Dag Vag. Det är en musikalisk bredd och en storögdhet som James Brandon Lewis delar med sitt hyllningsobjekt.

– För många år sedan lyssnade jag på Don Cherrys Home Boy, Sister Out (1985) och wow, den här killen försöker rappa. Han var inte rädd för att göra saker som kanske andra i hans generation skulle undvika. Jag har haft turen att vara runt människor som kände honom och spelade med honom, som William Parker. Jag träffade hans barnbarn, Naima, när jag spelade på Café OTO i London. Hon är en fantastisk musiker.

Prince Eugene med Chad Taylors mbira – ett tumpiano – är en av skivans finaste stunder.

– Eugene var Don Cherrys andranamn, och jag tyckte att den låten var perfekt att bära hans namn. Den vill fånga essensen av vad han bidrog med till musiken. Om det inte var för honom, och Yusef Lateef, vem vet vad som skulle ha hänt med musiken.

Don Cherrys fru Moki Andersson Cherry var en central konstnär helt på egen hand, och ryms också i James Brandon Lewis hyllning. Genom paret Cherry och paret Coleman – Ornette Coleman hade varit gift med den amerikanska poeten Jayne Cortez – knyter James Brandon Lewis an till sitt djupa intresse för surrealism.

– Låten Remember Brooklyn and Moki är min bugning till Where Is Brooklyn?, det albumet som Moki Andersson Cherry designade omslaget till. Det var viktigt att kasta ljus på henne såväl som på Jayne Cortez. Jag kan föreställa mig Don Cherry och Moki hängande med Ornette Coleman och Jayne, jag vet inte om de umgicks och interagerade som par, men jag föreställer mig. Jayne Cortez, vilken poet! Hon var med och gjorde en surrealistisk antologi på 80-talet som jag absolut älskar som heter Free Spirits: Annals of the Insurgent Imagination. Där finns några av Ornettes texter, och det är i ett sådant sammanhang jag tänker mig de fyra. Även Franklin Rosemont och Robin D G Kelley har gjort en fin surrealism-antologi som heter Black, Brown and Beige. Därifrån är steget kort till Amiris Black Music där han talar om den andra sidan av musiken, Albert Ayler, Ornette, Don Cherry. Där har du sammanhanget som vårt album kom till inom, och där sluts cirkeln.

James Brandon Lewis filmtips

– Det finns det en 16mm-dokumentär som heter Rising Tones Cross om avantgardejazzen i New York på 80-talet, kolla den, den ligger på YouTube. Så den går igenom allt, Charles Gayle, Peter Kowald, Don Cherry på rullskridskor, alla, och hela historien om musiken på 70-talet, den är verkligen fantastiskt.

Apple Cores är en hyllning till Don Cherry och Moki Karlsson Cherry, men det är inget coveralbum. Istället har James Brandon Lewis och hans trio försökt fånga essensen hos Cherrys många uttryck i egna improvisationer, och det är påfallande hur hyllningsföremålens smartness och äventyrlighet genomsyrar hela albumet. Five Spots to Caravan börjar sin musikaliska resa på den legendariska NYC-klubben Five Spots där Don Cherry spelade med Ornette Coleman och fortsätter till Caravan of Dreams i Ornettes hemstad Fort Worth, Texas, och med subtila blinkningar till Don Cherrys olika faser och inspirationer i titlar och i nyanseringar fortsätter albumet därifrån till något lika friflygande som hårdsvängigt.

Faktum är att det är svårt att begripa att de tighta tre- och fyraminuterslåtarna som utgör Apple Cores är framimproviserade i två sammanhängande inspelningssessioner. De är distinkta i teman, på en botten av så fet funkig groove att man häpnar. Chad Taylor på trummor och mbira, och Josh Werner på bas och gitarr har inte bara spelat med alla väsentliga jazzmusiker i New York och Chicago, utan också hörts med till exempel Lee Scratch Perry, Bill Laswell och Wu-Tang Clan. Det innebär en mångsidighet i improvisationerna, där bebopkärnan ständigt får funkimpulser och analogt hiphopsväng. Lägg till det afrobeatdetaljer i Exactly Our Music, dubkänslan i Prince Eugene, och i D.C. Got Pocket till och med elektroniska dimensioner, och konstatera att trions improvisationer är lika mångsidigt extroverta som disciplinerade. Det är en perfekt grund och samspelspartner som utmanar och driver på James Brandon Lewis smarta och uttrycksfulla saxofon, som både rytmiskt och melodiskt är ännu mera suggestiv.

Apple Cores är en i högsta grad värdig hyllning till Don och Moki Cherry, och det är samtidigt ett fullständigt lysande album för jazzfans och för den som borde vara ett jazzfan.

Efter några år av vilsenhet och osäkerhet har Lilly Hiatt landat på fötterna. Men om tillvaron blivit mer stillsam och trygg med make, hund och hus är musiken som som hon och hennes man Coley Hinson gör för att spegla det desto mer röjig.

Hon har visserligen tillåtit sig att rocka även på sina mer americana-ljudande tidigare album, men aldrig så här konsekvent och aldrig med sådan tvärsäker kraftfullhet. Shouldn’t Be är effektiv muskulös powerpop med lager av gitarrer – hennes egen och makens – och med snygg stämsång, och om det skorrar lite som ur en sprucken högtalare om hennes annars så klingande röst i mäktiga Ghost Ship är det inget Lilly Hiatt har varken tålamod eller intresse att stanna upp för att justera. Att låten skrevs när hon kom hem från en Mudhoney-spelning är helt begripligt, och titelspårets taggtrådsgitarr är ännu mere aggressiv och kan inte klassiciferas som något annat än punk.

Även i popigare Evelyn’s House är soundet så stort att både orgel och lap steel får kämpa för att göra sig hörda, och bara när pappa John Hiatt till slut dyker upp i ett telefonsvararmeddelande i Thoughts för att hälsa till sin dotterdotter blir det för en sekund lite mer tystlåtet.

Per definition kommer de största överraskningarna från de mest oväntade ställena, och här är ett exempel. För vem hade ens kunnat ana att en avdankad trummis från Kaiser Chiefs ihop med folk från The Zutons och ännu mer hopplösa The Kooks ett drygt decennium senare skulle göra ett album fullt av utmärkt pop?

Det är vänligt och ibland lite drömskt, men tappar sällan melodi- eller refrängfokus ens i milt svävande sånger som I Wasn’t Dreaming och Lucky Star. Och när Nick Hodgson bygger antingen mer omedelbara pophits som Only One, komplexa Beach Boys-klanger i Did I Just Fall in Love eller den skörare dB’s-varianten av powerpop i både Tried and Failed och Holding On to Let Go är det rent överrumplande bra.

Någonstans blir man obehagligt påmind om tidigare decenniers meningslösheter, till exempel i alltför tillrättalagda I Wish I Was in New York City och sega On the Same Side, men det är ändå undantag. Och att bandnamnet är en liten blinkning i riktning David Bowie är pluspoäng hos den här anmälaren.

Ty Segalls senaste äventyr är en duo med Corey Madden från Color Green. Deras kompletterande röster i effektiv samklang – Ty Segalls tenor och Corey Maddens djupa baryton – är en central orsak till att Freckles lättpsykedelisk 70-talspop funkar så bra. Låtmaterialet är genomstarkt, och arrangemangen med en botten av elegant grovve som ibland tar sig lagomt jazziga friheter, stilig akustisk kompgitarr och ovanpå det snyggt elektrisk leadgitarr är inget mindre än bedårande.

Inledande Paranoid har fint gung och snyggt riff gemensamt med sin Black Sabbath-namne, men också en vänlig och solskensfräknig lätthet, och inte ens Heavy blir för tung.

Freckle rör sig i samma terräng som när Jack White tonar ner sitt mest intensiva riffande till förmån för pop i The Racounteurs , och med låtar så urstarka som här har vi kanske redan en kandidat till topplacering när det är dags att sammanfatta året.

Will Oldham framstår som en skev och krånglig jävel, och den som sett honom sitta och veckla in sina ben i anatomiskt onaturliga vridningar runt stolsben på konserter vet att han inte går att ha i möblerade rum.

Samtidigt har han då och då gjort mer konventionella tolkningar av Merle Haggard eller själv blivit tolkad av Johnny Cash, och med Greatest Palace Music där han gjorde Nashville-anpassade covers på sina egna låtar har han visat att han har förmågan att föra sig också i mer städade sällskap. Det är där han befinner sig nu, när han tillåter sig att tyglas av en utomstående producent. Inte av vem som helst dock, av David ”Ferg” Ferguson som Will Oldham först lärde känna just samband med den där Johnny Cash-tolkningen av I See A Darkness.

Ferg Ferguson är nu inte helt främmande för att kliva utanför Nashvilles mest konserativa mönster. Utöver Johnny Cash har han arbetat med John Prine (nära och intensivt) och Sturgill Simpson, men också med U2 och Ce-Loo Green. Han har återkommande funnits med på Will Oldhams inspelningar sedan mer än tio år, ända sedan de återsågs i samband med Anna Ternheims The Night Visitor faktiskt, och han har naturligtvis inga planer på att helt sudda ut Will Oldhams karaktäristiska särprägel. Skillnaderna jämfört med deras tidigare samarbeten är att de den här gången valt att spela på Ferg Fergusons hemmaplan istället för på Will Oldhams, både produktionsmässigt och i låtskrivandet som bokstavligen skedde runt Fergs köksbord.

Deras gemensamt skrivna låtar består till största delen av mer återhållna stunder som Sometime’s It’s Hard to Breathe och lågmälda New Water med fint dovt blås. De kontrasteras mot oumpa-muntra (men synnerligen allvarsamma) Guns Are for Cowards, fina hillbilly-stompande The Water’s Fine och fyndiga Tonight with the Dogs I’m Sleeping som i sin berusade struttighet ger Nashvilles främsta studiomusiker rymd och tillfälle till lekfulla inpass.

Sådana mouches förhöjer skönheten ytterligare, på samma sätt som att Will Oldham aldrig skulle kompromissa med sin innerligt varma sångstil med alla sina snirkligheter, oberoende av kontext. Faktum är att när den som här konsekvent backas av Brit Taylor och Adam Chaffins fina bakgrundssång och när den möter mer konventionella countryröster som John Andersons i Downstream framstår Will Oldhams röst som än mer säregen och genuin.

Den mjuka kärleksballaden One of These Days (I’m Gonna Spend the Whole Night with You) är skivans kanske allra mest strömlinjeformade Nashvillekonstruktion, och samtidigt faktiskt skivans allra bästa låt. Den besitter samma odödliga karaktär som till exempel Tom Waits Ol’ 55, och du kommer att behöva bereda dig på att många andra artister – i Nashville och annorstädes – framöver kommer att tävla om att få upp sina tolkningar av den högt på listorna.

Så är då den mer konventionella Nashvilleproduktionen Will Oldhams fortsatta väg framåt? Inte alls. Det är ett kul och spännande experiment både för honom och för hans publik att höra honom i ett mer välputsat sammanhang, men som vi lärt känna Will Oldham är han inte den som stannar länge på samma plats. Vi kan räkna med både att han är tillbaka i mer otyglade sammanhang redan senare i år, och att även dessa mer disciplinerade sånger kommer kunna höras i vidlyftigare versioner åtminstone live framöver.

Som vi älskade folktronica – en genrebenämning som skapad just för Tunng – för 20 år sedan. Den gav oss det bästa av två lågmälda världar – den stilla och vänligt behagliga quiet-is-the-new-loud-akustiska vispopen och den hypermoderna hemmasnickrade klick-och-knaster-elektronican.

Och vet du vad, när Sam Genders och Mike Lindsays Tunng firar 20-årsjubileum är det bara att konstatera att de har valt rätt albumtitel. För när de firar genom att medvetet söka sig tillbaka till mer rudimentära uttryck är det fortfarande lika lätt att bli förälskad i deras musik.

I Snails hörs jazzigt träblås, lika återhållsamt som Tunngs vanliga beståndsdelar, och en mer omfattande stilig jazzsampling finns i Drifting Memory Station. Becky Jacobs sjunger fint på flera sånger, och möjligen finns här också några fler markerade beats än förr. Men i det allra mesta har din ungdomskärlek inte förändrats alls, och är fortfarande lika älskvärd.