Sedan 2018 är Everything Is Recorded producenten, DJ:n och skivbolagsdirektören Richard Russells lekstuga, och när han ringer in vänner från vitt spridda genres blir det mycket av tematiska samlingsalbum runt hans projekt. Det tredje albumet under namnet har tagit form med utgångspunkt i de existensiella och spirituella samtal som Richard Russell hamnade i med mäktiga Jah Wobble i sin hemmastudio, samtal om själen och om förgänglighet och evighet.

Men om skivan är sammanhållen avseende sitt tematiska innehåll är musiken desto mer disparat. Som på de båda tidigare albumen är det funk, hiphop, dub, jazz och singersongwriter i vildvuxna musikaliska kombinationer och åtminstone några av artisterna är också återkommande. Från förra Friday Forever får den Trinidad-födde rapparen Berwyn förnyat förtroende, och mäktiga Kamasi Washington som var med redan på den första Everything Is Recorded-albumet för åtta år sedan är tillbaka på ett av Temporarys viktigaste spår The Meadows.

Sampha är en av skivans främsta tillgångar. Han sjunger Never Felt Better med vibrerande känslighet innan Florence & The Machine kliver in med storslagenhet för att assistera. Mercury Price-vinnaren hörs också bland annat i snyggt funkiga Losing You tillsammans med Jazz Ahmed och Laura Groves, och inte minst med Jah Wobbles tunga bas.

Porcupine Tattoo är en lågmäld duett till akustisk gitarr, pedal steel och fotstampande, där Noah Cyrus lutar sig tungt mot Bill Callahans allra djupaste barytonstämma, och han återkommer sedan i den stilla elektroniska kontemplationen Norm.

Helt nytt i Richard Russells musikaliska värld är brittisk folkmusik, som han aldrig intreesserat sig för förut. Här innebär det att Maddy Prior från Steeleye Span sjunger Ether över djupaste dub, och att några mellanspel leker med Jackson C. Frank-samplingar. Mest udda är Firelight, som inleds som ett drömskt evergreenminne från andra världskriget med Florence Welch och en samplad Molly Drake – Nick Drakes mamma – i Andrew Sisters-traditionen, innan Berwyn rappar en vers om återseenden efter döden och Alabaster Plume dyker upp med sin saxofon.

Hur solklart temat och sammanhanget än är för Richard Russell framstår det inte lika sammanhållet för lyssnaren. Här finns helt fantastiska stunder, gott om dem till och med, men i längden är spretighetens vidd rent utmattande.

Sjuk Hus har just fullängdsdebuterat med Sjukt hus, ett  album fullt av hyperintensiv gitarrindie i vansinnestempo, och det är mer än tillräckligt för att flytta fokus från Marcus Berggrens alla andra sysselsättningar som poet och författare, soloartist och (f d) komiker. Tillsammans med gitarristen Oscar Ulfheden utgör han kärnan i Sjuk Hus, som också rymmer Sofia Kristensen på bas och sång, Tim Olsson på trummor och Nathan Metell på fagott(!).

Fokus Musik ville veta allt om bandet som gör så medryckande och kraftfull musik. Men först måste vi reda ut särskrivningen i bandnamnet. Vadan den?

Marcus: – Jag vet inte! Det kändes bara gött och folk hatar ju särskrivning… Blir det inte punk då? Men jag märker redan att det mest är trubbel, för folk känner osäkerhet hur man ska uttala det.

Oscar: – Jag tror det bara är ett bra namn på ett band helt enkelt. Något som många relaterar till på gott och ont, sen stör det folk lite att det är särskrivet, vilket är grymt.

Ni träffades på akuten, säger historieskrivarna. Berätta hur det gick till?

Marcus: – Jag hade sett den där Michael Jordan-dokumentären på Netflix du vet och spelade basket som en galning, och körde rätt rått tills min polare Henke Nyblom puttade mig så jag fick en spricka i armen. På närakuten satt Oscar och såg ut som en typisk bandkille så vi började prata och som vanligt när jag pratar med en kille, hade vi ett band när jag gick därifrån.

Oscar: – Jag skulle operera armen och jag minns inte varför Marcus var där, han kanske bara hängde där. Men vi möttes i rökrutan och började snacka bara. Marcus rökte en cigg och jag något lite längre och konformat. När två långhåriga sluskar möts så pratar man och känner av vem som kan mest om Neil Young typ. Sen startar man band bara.

Marcus, du har varit öppen med din psykiska ohälsa, och hur du istället för att stanna upp bara kört vidare alltmer intensivt. Finns det inte en risk att Sjuk Hus innebär ytterligare en överväxel i en sådan acceleration?

– Det är märkligt att jag någonsin får något gjort när det enda jag gör är att ligga hemma på soffan och kolla Youtube. Men gör man bara någon liten grej varje dag så blir det ju rätt mycket skit man får ur sig på ett år.

Du skriver dikter också. Innebär det att komiken, poesin och musiken överlappar varandra, eller är de separata processer?

– Jag känner redan när jag vaknar vilken typ av dag det är. Jag är extremt lättinspirerad. Läser jag en dikt som jag gillar skriver jag hundra dikter direkt.

Du gjorde föreställningen Musik-Komik-Tragik. Men är det säkert att samma publik intresserar sig för alla dina uttrycksformer?

– Om jag åker och läser dikter någonstans kommer det fem personer. Men det är fullsatt på en poesiafton. Jag märker på mina shower att det är uppenbart att jag rört till det för mig själv och publiken, för ingen som kommer dit vet vad det ska vara och alla hoppas på olika saker. Men det är lite spännande också! För jag vet inte heller vad fan det ska vara. Ofta går jag ut och slänger ett öga på publiken innan och sedan tar jag ett exekutivt beslut om vilken typ av kväll det är.

Vad kan du åstadkomma i Sjuk Hus som du inte kan göra solo?

– Jag tycker det är sååååå pinsamt att köra solo för det är som att man tror att man är Oskar Linnros eller nån. Jag kanske verkar som någon som vill stå i centrum hela tiden men allt jag någonsin velat är att vara en snubbe i ett band.

Låten Sjukhus är ett svar till Terra. Vad har Sjuk Hus för relation till Terra?

Marcus: – Det är ju några av mina bästa vänner. Jag lärde känna dem precis när de startade och hade mer att göra med dem som band då. Sedan kom jag igång med mina egna låtar, och Karl som sjunger i Terra har alltid varit väldigt stöttande när det kommer till min musik vilket har gett mig mer självförtroende. Förr söp vi som svin och levde rövare, nu har vi barn som är bästisar och ses mest på lekplatser och sommarstugor.

Oscar: – Jag hade ingen aning om att den hade något med Terra att göra! Men det är ju Marcus bästisar hela bunten och några vi ser upp till som band. Jag blir alltid sjuuuukt imponerad av dem live, de låter tajtare och bättre än på platta och det gör mig glad att det fortfarande finns riktiga band där ute som fucking levererar bara. Utan lull.

Jag märker att jag riktar många av frågorna till Marcus, och det är kanske naturligt både med med tanke på att han skrivit låtarna och att han redan är en välkänd person. Men står det vägen för bandet, och för er andra i bandet?

Oscar: – Nej men det är bara kul att Marcus valt att hänga i ett projekt med oss, vi alla har några band eller projekt under nacken och jag personligen tycker det är rätt skönt att folk fortfarande stirrar på Marcus när jag sjunger en låt, det tar bort lite press från en studioråtta. Kommande plattor har vi lite olika låtskrivare, inte bara Marcus, men med samma SJUK HUS sound!

När Josef Ask och Christoffer Zetterlund släpper sin första EP som Mon Rayon är det inga duvungar vi talar om direkt. De kommer med meriter från att ha backat bland andra Jackie Mere, Emilia Pantic, Maia Hirasawa och Nadja Evelina, men nu ställer de sig längst fram med sin eleganta pop. De har hämtat sina influenser från fransk Yé-Yé, Morricone och barockpop och förvandlar dem till egna och mycket sympatiska melodier med djupa rötter också tillbaka till svenskt 60-tal.

Ni debuterade som Mon Rayon på Way Out West. Hur fixar man att förlägga sitt debutgig till ett sådant sammanhang?

– Ingen kommentar. Haha. Nej men det var så att SJ hade en scen inne på området förra året, och vi tyckte att det skulle vara ett roligt första gig att göra. En go start för att veva igång maskinen. Det var speciellt, vi stod inuti en container med en stor glasvägg emot publiken. Det var trångt och varmt och skramligt, men vi hade en fin upplevelse och vi kunde ändå se läppar röra på sig där ute, medsjungandes i refrängerna.

Som sessionmusiker var ni hired guns och utanför det mest intensiva strålkastarljuset. Vad fick er att vilja kliva längst fram?

– Vi båda två har sedan barnsben drömt om att stå där framme och svänga på höfterna. Övandes på olika håll i landet med ett fast grepp kring ett gammalt tennisracket – i ett garage, framför spegeln, i pojkrummet. Det var någonstans längs E4:an som vi började prata om dessa idéer, alltså att starta ett eget projekt. Det hade gått en tid sedan vi båda hade en tydligare riktning, och en outlet för det, med vart vi ville dra musiken åt.

Vad är den stora skillnaden mellan att stå på de stora scenerna som sessionmusiker och att göra det med Mon Rayon?

– Än så länge är scenerna med Mon Rayon mindre än scener som vi har spelat på med andra artister. Känns såklart litegrann som att börja om från början, men det är ju den resan alla går. En stor skillnad som snabbt uppdagades är att oj vad mycket ansvar det blev nu. Man kan inte längre bara åka med, spela och ha det gött. Nu är det våran uppgift att se till att våra livemusiker kan ha det gött och bara åka med istället. Och att om vi vill ut och spela så är det vi som får se till att det händer.

Ni talar om fransk Yé-Yé, Morricone och barockpop som referenser för er EP. Hur landade ni i de ambitionerna?

– Det finns någon organisk och dynamisk energi som genomsyrar dessa genrer som vi kände stämde bra in på det sättet vi vill skriva musik. I barocken kan man höra melodier som turas om att vara ledande, eller att det är flera melodier på samma gång. Sen är jag (Josef) svag för cembalo. Det är det nästa jag försöker övertala Christoffer om att gå med på, att anlita en riktig cembalist för att spela med oss. Ring oss!

Utöver till exempel The Left Banke tycker jag mig höra influenser från Procul Harum eller till och med Hep Stars mer komplexa sammanhang i ert sound. Är jag ute och cyklar då?

– Du hittar absolut referenser till dessa pionjärer och conquistadorer i vår musik, och kul att bli jämförd med några svenska hjältar! Men i det stora hela plockar vi snarare mer specifika saker, stora som små. Levon Helms trumspel, Mick Ronsons gitarrlir (we wish), Merry Claytons sång (lägg av), Paul McCartneys basspel. Men också t ex soundtracket till Interstellar.

Ni delegerar ingenting avseende era inspelningar ända fram till mastering. Är ni kontrollfreaks?

– Vi delegerar inte ens mastering, ifall det kanske ger dig svaret på frågan direkt? Haha. Nej men det grundar sig nog snarare i ett genuint intresse för att spela in och mixa, och skruva till soundet så som man har tänkt sig att det ska låta. Det blir också lite lättare för varje gång. Vi började nog prata om att göra något ihop tidigt 2022, för att sedan spela in våran första låt sommaren 2023. Många timmar gick åt till att prata om hela idéer innan vi började spela in musik. Därför kändes det helt enkelt enklare att göra det själv och försöka uppnå visionerna vi hade pratat fram, istället för att superluddigt försöka krysta fram vad man tänkt sig till någon annan.

DIY-anda, nämner er bio. Men DIY brukar väl innebära mer av hemsnickrat och amatörfixat än er eleganta pop och utsökta hantverksdetaljer?

– Detta kan vi bara ta som en oerhörd komplimang. Vi tackar och bockar! Vi har lyckats få till ett sound när vi spelar in i våran replokal som låter som vi vill att det ska göra just nu. Det är roligt med gear, men det behövs inte. Den dyraste mikrofonen vi har är en begagnad Shure SM7B. Förmodligen skulle det vara svårare att få till något riktigt tight och polerat sound där.

Vad är nästa steg efter Post Romantic Stress Disorder EP:n? Finns det till och med en master plan?

– The master plan slipas på i detta nu, vi tänker att vi följer med där det svänger lite. Men först och främst ska vi ut och spela mycket. Det är ändå där vi känner oss som mest hemma. Det skrivs också nya låtar just nu, och vi längtar efter att gå in i studion igen.

Här finns recensionen av Post Romantic Stress Disorder. 

Av Patrik Forshage

28 februari

Intervju

Det luktar moonshine lång väg på den dammiga förstukvist i den mest rurala delen av amerikanska södern där pastor Payton sitter och fingrar på sina gitarrer. Han växlar mellan sin National från 1930, sin Resonator och sin replika av en akustisk Gibson från 1929 Gibson, något modernare än så tänker han inte ens överväga. Ibland får han sällskap på verandan av sitt Big Damn Band, som må skapa ett stort jävla röj men till antalet bara är två, hans hustru Breezy Peyton på tvättbräda och trumslagaren/fotstamparen Jason The Snakob Powell.

Men ofta behövs inget mer pastorns eget intensiva fingerplockande och sliriga slide när han gormar grovkornig bluegrass, country och blues. Förebilder som Taj Mahal och Captain Beefheart må ha valt olika stigar från sitt gemensamma avstamp i mitten av 1960-talet, men Reverend Peyton tänker inte välja sida. Han gräver i den mest rudimentära formen av deltablues och han skrovlar och gormar okontrollerat. I mörka Can’t Sleep är han nästan lågmäld, men i till exempel Like A Treasure vräker på som en bredkäftad Buster Poindexter. Medan hans lilla Big Damn Band stampar i trägolvet plockar han strängar med överljudshastighet i Let Me Go, och i den avskalade domedagsgospeln Looking For a Manger får bandet sällskap av strålande The McCrary Sisters.

Han går hela vägen tillbaka till Robert Johnsons If I Had Possession over Judgment Day, och från Blind Lemon Jeffersons katalog hämtar han två sånger, bland annat fängelsebluesen Nell (Prison Cell Blues) med vemodigt munspel av Billy Branch. En lika viktig gäst är Michael Cleveland, vars vildsinta fiol bidrar till snabba bluegrassröjet på Freeborn Man, och när pastor Payton alltför snart rundar av sin predikan med Mama Do I vansinnestempo (”The fellas don’t like me, but the ladies do”) återstår bara för den omtumlade församlingen att börja yra till och med om The Cramps.

För drygt ett år sedan släppte Califone albumet Villagers, och nu kommer dess partner. Att det är inspelningar från samma sessioner som plockats upp ur slasken bådar inte gott, men det blir snabbt tydligt att det inte var kvalitetsorsaker som gjorde att de ratades första varvet, utan kontextualitet.

Hela tiden är det lågmält och ödsligt, men under ytan puttrar ofta stilla elektronik, ökentwang-gitarrer och halvkvävda blåsansatser medan sångerna drar i många olika riktningar. Burn the Sheets. Bleach the Books låter som en outtake från Bowies Berlintrilogi, inklusive frisläppt Frippsolo, medan de stora pianoballadsambitionerna som inleder A Blood Red Corduroy 3 Piece Suit strax faller isär i ödsliga ljudfragment av radioröster, harpa och bara tystnad.

Inledande Every Amnesia Movie med dov elektronik och kontrabas bland jazzdetaljerna har en puttrande soulkaraktär likt Tindersticks senaste album, och med ett deprimerat allvar inte långt Matt Berninnger efter suckar Tim Rutili att ”when have I ever given anyone what they want?”.

Men det är vad han faktiskt gör här, i den dammig folksångsiakttagelsen Gas Station Roller Doggs för slidegitarr om kostutbudet utmed vägen mot just ingenting, i Jaco Pastorius där jazzbasisten besöker Tim Rutilis drömmar för att diskutera både de negativa och de positiva aspekterna av att vara amputerad i Hollywood och i The Bullet B4 the Sound som börjar som en stilla Neil Young-ballad men snart smyger iväg i milt svänging Lambchop-riktning.

Mest traditionell americana finns i de två avslutande covers som ursprungligen var avstampet för hela Villagers-arbetet, först Mecca Normals The Family Swan och sedan John Prines odödliga Crazy as A Loon. De bryter av och känns kanske lite redovisningsskyldigt påhängda i sin konventionalitet, men det gör egentligen inget. För spretigheten som blir en konsekvens av ihopplocket av överblivna rester är också en del av skönheten, helt konsekvent med Tim Rutilis fragmentariska och svårtydda texter och sånger. Ihopsatt så här bildar de en krackelerad vacker mosaik av weird america för 2025.

Frälsning är ett dokumenterat effektivt sätt att ta sig ur hemlöshet och missbruk. Men i Sydney Wards fall var det inte Jesus som uppenbarade sig och fick in henne på den smala vägen, utan punkens mest intellektuella anarkister i Crass. Som Sunny War skriver hon texter med samma politiska laddning som förebilderna, men hon väljer helt andra musikaliska uttryck. Hennes sånger är varmt souliga, med elegant groove och skitsnygga akustiska gitarrfigurer. Sedan senast har hon byggt större arrangemang runt sina sånger, och att hon efter förra albumet Anarchist Gospel turnerat med alltifrån Bonnie Raitt till Mitski sätter bredden i hennes musik i perspektiv.

De tidiga åren som gatumusikant med punkrepertoar lever kvar i texternas starka politiska ställningstaganden, och den intensiva inledande One Way Train sätter temat där tåget rusar mot en framtid där ”the fascists and the classists/all evaporate”. Balansen mellan klasskampens avgörande strider och musikens soliga tillgänglighet finns redan i albumtiteln, och i låtar som snygga men mörka Debbie Downer och popiga Bad Times om olidliga arbetsvillkor med minimilön och ingen sjukförsäkring.

Svänget finns där konstant, lojt och luftigt i Scornful Heart med Tré Burt och varmt med elegant Curtis Mayfield-gitarr i soulduetten Cry Baby med Valerie June. Bluesiga Ghost med snyggt subtil groove är personligare, när Sydney Ward sjunger om hur hon såg sin avlidne fars spöke när hon flyttar in i hans hus i Chattanooga, ända tills den lilla gasläcka som var orsaken till hennes hallucinationer kunde identifieras.

Även när hon krokar arm med några av sina stora punkhjältar är det på hennes musikaliska villkor, som i popiga Gone Again med John Doe från X, och till och med när hon sjunger den frustande ursinnig klasskampsduetten A Walking Contradiction med sin ungdoms hjälte, självaste Crass-ideologen Steve Ignorant, tar sig vreden och kampviljan ett stillsamt souligt uttryck. Så stark är hennes integritet, och så stark är hennes skiva.

För Patterson Hood brukar soloalbum vara fullständigt väsenskilda från Drive-By Truckers, och på sitt fjärde album under eget namn går ännu längre bort från sin upptrampade stig än han brukar. Han arbetar tillsammans med Chris Funk från The Decemberists, som han löst pratat med om samarbeten i mer än tio år, sådär som man gör. De bygger stora orkestreringar och dova runt pianokompostioner som så gott som allihopa skulle bryta av fullständigt mot Patterson Hoods ordinarie kontext.

The Faces-gungande The Van Pelt Parties ihop med Wednesday, inklusive MJ Lenderman, är ett av få tillfällen när en låt hade kunnat finnas på ett Drive-By Truckers-album, och kanske stilla Airplane Screams. Men den sistnämnda är samtidigt en skarp symbol för nödvändigheten att hantera sången utanför bandet. Sedan Patterson Hood skrev den redan på 1980-talet har den sökt sin form utan att finna den förrän med den här stämningsskapande stråksektionen, där den sitter fint intill den ödsliga pianoballaden Exploding Trees om en naturkatastrof för 30 år sedan med mullrande pukor som bygger upp skivans första men inte sista stora orkestercrescendo. Last Hope är dov och mullrande dramatik, och både Miss Coldiron’s Oldsmobile och At Safe Distance bygger med stor orkestrering av synthar och träblås vidare på samma typ av dunkla stämningar.

Med sin soloskiva skapar Patterson Hood dessutom en mängd tillfällen till samarbeten som hade kunnat dominerar för mycket i hans vanliga sammanhang. Här får Katie Crutchfield (Waxahatchee) stort utrymme i den fina spökhistoria-duetten The Forks of Cypress, där även Kevin Morby bidrar med gitarr, och Lydia Loveless dominerar helt i A Werewolf and a Girl om en kärlekshistoria årtiondet då man lyssnade på Tattoo You och såg En amerikansk varulv i London. Hon höjer på egen hand betygsnivån ett helt steg.

Ännu längre tillbaka blickar Pinocchio som konstaterar att ”deep inside of every man is a real live boy” med avstamp i hans barndoms fascination vid historien om den levande trädockan. ”Trying to see the the light like a Rundgren song, standing in the darkness tryin’ to sing along”, och om Todd Rundgren är en överraskande ungdomsidol i sammanhanget så förklarar det kanske Patterson Hoods sätt att uttrycka det komplexa på ett enkelt och tillgängligt sätt.

Sedan många år är The Jayhawks Gary Louris egen farkost, efter Mark Olsons avhopp (och tillfälliga återkomst, visserligen). Åndå fortsätter Gary Louris att då och då göra soloskivor i eget namn, när han har något som inte ryms vare sig hos The Jayhawks, hos Golden Smog eller i något av hans andra sidoprojekt. Den här gången har han gjort en samling stilla akustiska sånger som är synnerligen privata, och hans avsedda publik och mottagare består av en enda person.

Helt utan åthävor sjunger han stilla sånger om lyckan i den långsiktiga relationen och om hållbar kärlek i vad han beskriver som ett kärleksbrev, ”plain and simple”, till sin hustru Stephanie, skivans ständiga ”you”.

Sångerna får betraktas som olika stycken i samma brev, med viss variation i budskap, stämning och tempo men med samma varma och kärleksfulla budskap. Vilka sånger som väcker starkast känslor hos Stephanie är förstås omöjligt att gissa, men om inte den vackra och oförblommerade Paul McCartney-klingande kärleksförklaringen Couldn’t Live A Day without You slår an är hon hårdhjärtad. Metaforer om att hon är hans livsluft, hans sol och hans allt skulle kanske riskera att uppfattas som plattityder för den utomstående, men om det skulle låta klyschigt eller banalt i dina eller mina öron har det förstås ingen betydelse. Här sjunger Gary Louris blott och bart till sin Stephanie, och det enda betydelsefulla är hur det låter i hennes öron.

By Your Side och Two Birds är två andra fin kärleksförklaringar och sånger som skulle vara fina att höra också i ett större instrumenterat sammanhang med The Jayhawks. Här är de stilla och akustiska, liksom resten av den skiva han spelat in mestadels på egen hand i sin stuga i Quebec, med piano, akustisk gitarr och munspel som bärande instrument, och som därmed ofta påminner om gammal Neil Young.

Ibland känns nästan lite voyeuristiskt att tjuvlyssna på Gary Louris kärleksbrev till sin hustru, men samtidigt är det rörande och värmande att få ta del av hans innerliga kärleksförklaringar. Särskilt som skönheten i hans sånger i högsta grad är allmängiltig och njutbar för många fler än Stephanie.

Med distorsionen bortrensad uppstår en The Modern Lovers-avskalad rymd där gitarrer spretar okontrollerat i alla riktningar, och där både synth och violin ledigt får utrymme. Det hade kunnat ta Horsegirls andra album i de riktigt spännande Young Marble Giants-riktningarna den numera NYC-lokaliserade Chicagotrion drömmer om.

Men den där DIY-kraften neutraliseras konsekvent och effektivt av att Penelope Lowenstein låter som att hon helst vore någonstans där inga mikrofoner  funnes. Med den återhållna distansen finns inget engagerande ens i woohoo-ropen i Rock City. Phonetics On and On saknar både engagemang, riktning och styrfart, och istället för spänning och dynamik uppstår bara irritation.

”Mitt hem är min borg”, menar Basia Bulat och hyllar det palats som är hennes familjs lägenhet och tillflykt sedan ett par år. Tryggheten i tillvaron har också inneburit att hon tagit sig an arbetet med sitt sjunde album på ett helt annorlunda sätt.

Tidigare har hennes metod varit att skriva sånger på gitarr eller piano, att pröva och vänja in dem live och sedan dokumentera dem på skiva. Den här gången var processen annorlunda. Inspirerad av landsmannen Leonard Cohen satte hon andra arbetstider och arbetssätt, och gick upp i gryningen innan familjen vaknade för att laborera med digitala MacBookinspelningar där vintagerytmer och spröda synthljud var grunden snarare än nylonsträngad gitarr.

Det lever kvar i sångerna på Basia’s Palace på flera sätt. Det märks i en känsla av hemtrevnad och tillfredsställelse, det märks i sound och i experimentlusta och det märks i den varma busighet som hon också visade prov på vid sitt korta Stockholmsbesök förra månaden.

I Disco Polo minns hon (delvis på polska) sin uppväxt och hur pappas kärlek till billig polsk pop – så kallad Disco Polo – gjorde genren till familjens soundtrack. I lika stor utsträckning som Cohens Casio-uttryck har det satt sin prägel på den syntiga vintage DIY-känsla som finns på stora delar av albumet.

My Angel med trummaskin, syntar och låtsasfunkbas i någon sorts cod-reggae direkt från det blekaste 80-talet, om det går att uppfatta på ett positivt sätt. För det är samtidigt en kvittrande popsång full av optimism och värme. Ännu mer medryckande är Babys snygga dansanta pop med virvlande discostråkar, och lekfullheten med vänliga små självironiska blinkningar.

Vid Stockholmsbesöket lekte hon fram sina sånger på å ena sidan ukulele och å andra sidan en liten elektronisk gizmo, och en sådan spännvidd mellan det traditionella och det udda kännetecknar också Basia’s Palace. För här finns också stunder av allvar och ögonblick av vemod i pianoballader som Right Now med stämningsfulla stråkarrangemang och körer, i den stilla sorgsna The Moon och i drömska Laughter där hennes känsliga sång med spännvidd från det sprödaste höga till det allvarsamma lägre firar triumfer. Ännu mer briljerar hon i avslutande Curtain Call, en torch song där hon kvittrar att hon återföds i varje sång.

Basia Bulat låter som att hon är på en bra plats i livet, och det ger oss hennes bästa album hittills. Må tryggheten och lyckan stå henne bi.