Stenhårt, bestämt, konfrontativt, galet, livsfarligt och fantastiskt roligt!

Debuterande Emelie Markgren och Fläskkvartetten-veteranen Sebastian Öberg bygger effektiv elektronisk pop genom att kombinera omedelbara och lättillgängliga refränger med ambitiöst elektroniska och analoga experiment. Visst borde det vara tillräckligt för att generera uppmärksamhet och uppskattning? Men i rummet har duon också placerat en elefant som måste adresseras, och ärligt talat hade intresset för 9 Songs sannolikt varit en bråkdel utan den elefanten.

För Sebastian Öberg har letat fram en outgiven Freddie Wadling-inspelning i sitt arkiv, och med den bearbetad och integrerad i Audiocopters musik kommer naturligtvis ingen annan USP i närheten. Hans dovt framviskade mörka dödsbön Death Is Now låter definitivt inte som bottenskrapet i den arkivtunnan utan som vintage Wadling, och passar perfekt till tonerna av Beethovens Månskenssonaten för hårt elektronisk bearbetad cello och annan elektronik i sammanhanget. Stämningsmässigt skiljer den sig genom sitt djupa mörker rejält från skivans övriga musik, men i det fungerar den samtidigt utmärkt som motvikt mot omgivande. Med varsamhet och lagom mycket respekt smyger Emelie Markgren in sin sång jämte Wadlings, och det fungerar förstärkande och kontrasterande på ett sätt som postuma duetter så gott som aldrig lyckas.

Men Audicopter fungerar utmärkt även utan en sådan galjonsfigur. Cherries med låtsasreggaerytm är en charmig bagatell och en solskenshit för sommaren, och även Imagination har en refräng som är som skräddarsydd för sommarfirande. Men i den finns också den hälsingska fäbodsångstilen kulning och folkmusikdetaljer, och det är i sådana udda kombinationer som Audiocopter är riktiga intressanta. Ännu mer spännande är de i sina mer vågade produktionslaborationer, som den östasiatiskt klingande The Ground och bubblande Therapist.

Freddie Wadling kommer tillbaka en gång till på 9 Songs, i skakig falsett på avslutande Love Durie, och även där skyndar Emelie Markgren till undsättning innan Sebastian Öbergs allra mäktigaste cellotyngd lägger en plattform för elektroniska effekter. Det är mer ett ljudcollage och ett konstverk än en låt, och det är mycket effektivt. Resten av världen föredrar måhända poprefrängerna, men även om det inte föreligger någon motsättning är dessa nästan sju minuter skivans största behållning.

Rory Sears första fysiska utgåva består av nya singeln och hans två första digitala EP-skivor från 2023 och 2024 på varsin vinylsida. Sedan tiden i Beachtape har han skruvat ned volymen ytterligare och gör numera konsekvent semiakustisk pop med detaljer från både visa, country och vekare indiepop, och med Flypapers sammanhållna och färdiga uttryck märks det inte att materialet är hämtat från flera håll och flera år.

Det började som en hemmasysselsättning under pandemins karantänperiod, och där fick Rory Sear smak för det tystlåtna med Elliott Smith som ledljus. Med ett sådant lågmält uttrycket faller strålkastarljuset på låtarnas kvalitet, och den är oantastlig. Vemodigt ekande Looking for Blues är en sorgsen countrypoppärla som har sällskap av flera likasinnade sånger, och mjukt drömska Old Friend är en bekantskap man gärna fördjupar. Something in the Water med försiktig slidegitarr är ännu finare, och den nyskrivna singeln Coming Back Again gör att det finns anledning att förvänta sig något extra av det där ”riktiga” debutalbumet som Rory Sear just nu slutför hemma i London.

Sedan sist har Bob Mould inte bara lämnat Berlin för San Fransisco, han är också lyckligt nygift, och som den äldre distingerade gentleman han är hade man kunnat unna honom en solskensdränkt och kärleksfull popskiva. Men sådan är inte Bob Mould, naturligtvis. 

För samtidigt har det amerikanska folket röstat fram en homofob fascist till presidentskapet, och Bob Mould tänker inte vara tyst. Hans femtonde album är kanske inte lika politiskt explicit som hans Blue Hearts för några år sedan, men albumtitelns tema är högst allvarligt menad och sammanfattar det politiska kaoset, klimatfrågan och mobilberoende, för att nämna några av de samtidssituationer som får Bob Mould att gå igång. 

Desperata tider kräver desperata metoder, och hans hardcoreförflutna är spårbart i tempo och attack fortfarande. Here We Go Crazy går att uppfatta som någon sorts exposé över variationen i hans uttryck över de senaste 40 åren, och åtminstone Hüsker Düs majorlabel-dagar går att spåra i Your Side, som inte hade gjort bort sig på Candy Apple Gray. Det hörs lika tydligt i rättframma gitarrattacker och stenhårt kompromisslöst trumhamrande i det intensiva singelspåret Neanderthal, i Hard to Get och i skitförbannade Fur Mink Augurs för att nämna tre av urladdningarna. 

Den som vill påminnas om hur han i Sugar integrerade melodiska powerpopdimensioner i manglet bjuds på When Your Heart Is Broken, och det djupa mörkret från hans första soloalbum speglas i Thread So Thin. Lost Or Stolen visar prov på hur hans melodiska kraftfullhet fungerar med bara akustisk gitarr, som när han kommer till Sverige i höst, och det fungerar förstås utmärkt. 

Bob Mould har ännu en gång gjort ett strålande album, som i relation till en katalog där dalarna är mycket få och inte särskilt djupa utgör en av de många topparna. 

Popmelodier har ersatt noiseexperimenten på den tiden kärnan i The Tubs kallade sig Joanna Gruesome, och på många sätt har Cardiff-bandet därmed rättat in sig i ledet som standardindieband. Som så många sådana är de slarviga och inte särskilt polerade i sin snabba popighet, och charmigt medryckande i den engagerade entusiasm som paradoxalt präglar deras ofta mörka teman. Men tre saker skiljer dem från flocken.

Den första är Owen Williams. Han är bandets ringledare, och förstår att hålla sitt uttryck lagom kortfattat och tydligt i den här kontexten. ”I know I’ve been an arsehole”, sammanfattar han till exempel sina relationsmässiga tillkortakommanden i Fair Enough, eftersom han vet att han har andra utlopp både i sin skrivna poesi och sina skönlitterära texter, och i flera andra andra bandkonstellationer i vänkretsen. Han har dessutom en sångstil som ofta hamnar märkligt nära hur saknade Grant Harts återhållsamma vemod kunde låta både i Hûsker Dü och ännu mer i Nova Mob, särskilt påfallande i dängan Freak Mode och Chain Reaction. När det behövs i mer konfrontativa stunder, som One More Day, kan han istället med samma träffsäkerhet skälla som The Idles-Joe Talbot.

Det andra speciella är påfallande redan i skivomslagets bild, som visar hur Owen Willams som spädbarn ammas av sin mor Charlotte Greig, lutad mot en gravsten. Hon var en etablerad folksångerska och musikjournalist, och tog sitt liv för tio år sedan. Här sjunger äntligen Owen Williams till henne i på flera sätt avslutande Strange, efter att inte ha kunnat slutföra den novell han kämpade länge med, och det griper tag och håller fast lyssnaren. Här finns inget av vemodsposerande utan genuin smärta och saknad.

Det tredje och kanske viktigaste som skiljer The Tubs från andra är George Nicholls. Han är ett sant gitarrgeni som spelar snirkliga melodier lika inspirerade av brittisk folkmusik som av Postcard-pop och soul. Slingorna han spelar till exempel i Narcissist är sådana som virvlade runt på The Smiths debutalbum, och faktum är att hans briljanta klingande gitarr för tankarna i Johnny Marr-riktningar i så gott som varje låt.

Dessa tre faktorer lyfter The Tubs högt över sina genrekollegor, och gör Cotton Crown till en angelägenhet för många fler än den snäva indiepubliken.

I relation till sina missbruk har Jason Isbell varit ren i många år nu. I relation till sin musik har han aldrig varit renare än här. Inga andra musiker, ingen annan producent, inget enda pålägg i efterhand. Bara han, hans gitarr och hans sånger, fem dagar i studio på Manhattan.

Helt utan något utanverk landar allt i låtarnas kvalitet och Jason Isbells sätt att framföra dem, och hade han inte varit trygg i att han hade en uppsättning odödliga sånger hade han kanske valt en annan form för dem. Men det är just vad han har, och han har aldrig varit tryggare i sin röst och i sitt delikata gitarrspel. 

Redan finstämda Ride to Robert’s får armhåren att resa sig, och sedan blir det bara bättre. I den melodiska visan Don’t Be Tough slår Jason Isbell ett slag omtänksam vänlighet, till exempel genom att behandla servitören med respekt, men i övrigt får man nog i stor utsträckning tolka texterna och dess olästa avskedsbreven på sängbordet som Jason Isbells uppgörelse med skilsmässan från hustrun och bandkollegan Amanda Shires.

Det innebär stort vemod som bidrar till att göra sångerna ännu starkare. Gravelweed är djupt sorgsen, och att associera Eileen till självaste Townes Van Zandt är inte alls långsökt. Det återstår bara att sluta med allt annat, stänga ögonen och lyssna, och efter ännu vackrare är Open and Close fortsätter skivan att växa medan sångerna överträffar varandra. Först titelspårets oändligt vackra kärleksförklaring och så småningom sammanbrottet i True Believer, som kanske är den starkaste sången av av allihop.

Foxes in the Snow är ett album som vi kommer att lyssna till och referera till om 50 år. Det är albumet som lyfter Jason Isbell från toppnivån bland samtida singersongwriters och placerar honom på den odödliga nivån intill Townes Van Zandt och John Prine. Det här är ett mästerverk.

Redan de första ackorden är en fullständig Mick Ronson-ripoff när inledande Sweet Thing lånar inte bara sin titel från David Bowie. Gyasi har gjort ett utpräglat och mycket träffsäkert glamrockrockalbum a la 1973, med ett knippe uppenbara omskrivningar av Bowie-favoriter som kärna, allihop kompletta med lättigenkänneliga detaler på plats, Det lilla munspelsinpasset bakom riff och handklapp till exempel, i den Snake City som omedelbart känns igen som The Jean Genie. Apple Tree är Oh! You Pretty Thing, She Says bygger åtminstone verserna på Ziggy-erans White Light White Heat, och så där håller det på.

Något försiktigt steg utanför sitt grundkoncept vågar han sig också på, som T.Rex-imitationen Baby Blue eller när Bang Bang lånar från Funtime. När han ett par gånger tar sig ännu längre bort landar han i lite hårdare tidiga 1970-talsriktningar, som i Cheap High där han prövar Led Zeppelinkostymen för en stund, och fixar faktiskt en Robert Plant som visserligen inte är lika exakt som hans Bowie men hyfsad ändå.

Gyasi får noll poäng för originalitet. Men hans stölder och imitationer är snyggt genomförda, och det är fantastiskt kul hemmadetektivarbete att identifiera beståndsdelarnas ursprung. Extrapoäng för det!

I hälarna på hans nya album släpps också tre år gamla Pronounced Jah-See igen.

Förra året återförenades The Walkmen, men Hamilton Leithauser låter inte det stå vägen för fortsatta soloskivor. Här väljer han popigare miljöer där han får han större utrymme både för sin djupa baryton och sina falsetttoner. Det utrymmet ser han till använda fullt ut redan i inledande luftiga och smart svängiga Fist of Flowers, och det breda spelutrymmet finns i hela den produktion han ansvarat för tillsammans med sin hustru Anna Stumpf och multibegåvade Aaron Dessner från The National.

Det är konsekvent elegant upptempopopigt, med en optimistisk grundton även i mörkare sammanhang och med frisk variation i instrumentering. I Ocean Roar tar en fin träblåsare sig friheter, medan Knockin’ Heart domineras av kaxiga gitarrer. Burn My Boats finurliga arr rymmer en munter doakörer medan Hamilton Leithauser själv manar på på likt James Murphy brukar i LCD Soundsystem, och i lätta I Was Always Right med västindisk nyans påminner hans sång mer om Randy Newman.

Med samma bredd rör sig texterna från relationsreflektioner av av personlig karaktär till kommentarer om det politiska läget i USA. Titelspåret – som också är skivans mest nyskrivna låt beskriver en tidigare relation med bilden av hur Manhattans Lower East Side är byggt på skräp. Skulle någon sedan uppfatta det som en metafor för den sittande administrationen är Hamilton Leithauser den första att bekräfta riktigheten i den analysen.

This Side of the Island är påhittigt popalbum, som tar omväxlande och äventyrliga utflykter utan att förlora sin riktning. Det räcker långt.

Med taggiga hemmainspelningar från lägenheten i Seattle som grund har Jessica Dobson och hennes Deep Sea Diver behållit en skrovlig botten på sitt fjärde album. Mycket gitarrlarm och oväsen finns kvar i slutprodukten, men det balanseras snyggt mot stilla pianotoner och avskalad släpig rock. I Let Me Go trängs hennes röst och gitarr med Madison Cunninghams, och det ger odisciplinerade och högljudda solon mot en snygg och stämningsfull mer lågmäld botten, men egentligen behöver inte Jessica Dobson sådan assistans.

Dovt mullrande See in the Dark, den stillsamma Loose Change och det ödsliga titelspåret om att släppa taget, inspirerat av Wim Wenders film Paris, Texas, växer för varje lyssning. När bandet växlar mellan sådan stilla elegans och hårt skorrande riffande, till exempel i rättramma Emergency påminner Jessica Dobson om Kim Deal i gränslandet mellan fin pop och kraftfullt oväsen. På andra ställen ligger hennes elegant arroganta tonfall närmare Hurray for the Riff Raff , och det synnerligen klädsamt både i en snabb gitarrexcess som suggestiva What Do I Know och långsammare vemodiga Always Waving Goodbye.

I den dramatiska avslutningen Happiness Is Not A Given erbjuder Jessica Dobson så hela sitt omfångsrika röstregister, och den dynamiken som därmed uppstår hoppas vi får ännu större utrymme i framtiden.

Inför Lambrini Girls spelningar i Stockholm och sedan Göteborg i helgen bokade Fokus Musik Zoom-möte för att undersöka vad vi kan förvänta oss av bandet som gjort vinterns kaxigaste politiska punkalbum.

Varken Phoebe Lunny eller Lilly Maciera har gjort några särskilda ansträngningar för att vara presentabla när vi ses via Zoom. Lilly som spelar bas och är central i bandets låtskrivande sitter på sin säng, och Phoebe Lunny som sjunger och spelar gitarr verkar helt nyvaken där hon gäspar stort och gnuggar sig i ögonen. Just nu är dagarna ännu mer intensiva dagar än vanligt för Lambrini Girls.

– Det är intensivt, och det är bra, nickar Lilly. Det skulle ju vara värre om inget av det här hände, för det skulle betyda att ingen bryr sig om albumet. Så jag är verkligen glad att vi har fullt upp, även om det är tufft.

– Jag tror inte riktigt att jag insåg hur det skulle vara, instämmer Phoebe. Man ser ju bara 10 % av det, för att använda den där isbergsanalogin. Den där synliga toppen som är tidningsomslagen, musikvideos, jävla sponsoravtal, glamour – det ser ju fantastiskt ut. Det är det man ser, tills man är inne i det. Och då ser man resten, vilket är att sitta i en skåpbil i två månader i sträck, tillbringa all tid på hotellrum, sova tre timmar per natt, och plötsligt inse: ”Åh, vänta lite…”

Lilly nickar och fyller på.

– Folk har frågat oss hela tiden om vi är exalterade över att albumet släpps. Och jag har varit lite så där: ”eh, tjaa, visst.” Men så kvällen innan albumet skulle släppas kändes det plötslig som att jag fyller år imorgon, jag var så taggad.

– Jag förstod inte att det skulle kännas så tillfredsställande att släppa vårt album, fortsätter hon, att faktiskt se resultatet av allt hårt arbete under det senaste året. Vi hade gjort en massa intervjuer, en massa photoshoots, vi hade gått upp klockan fem på morgonen för att stå och frysa någonstans medan fyrverkerier skjuts av runt en och bränner ens ben och någon fotograferar alltihop.

Det låter dramatiskt.

– Det är ingen överdrift, slår Lilly fast. Det är exakt vad vi gjorde. Så nu när albumet är ute tänker jag bara att okej, allt det där var inte förgäves. Vad skönt.

Läser ni recensionerna? Är det viktigt för er?

– Vissa av dem, säger Phoebe Lunny. Vi har fått en del helt sjukt bra recensioner – riktigt fina, femstjärniga, helt fantastiska. Det har varit så härligt att läsa. Men igår fick jag en riktigt dålig recension skickad till mig, och sedan såg jag en till. ”Sångaren skriver texter som om hon har hjärnskador.” Och jag bara… jaha. Jag tror att jag nog aldrig borde läsa en recension igen.

Jag har hört andra säga att en dålig recension lämnar fler ärr än tio bra recensioner gör.

– Ja, det gör den, bekräftar Phoebe. Bra recensioner är fantastiska. Men om du får en dålig recension och 90 fantastiska, då är det ändå den dåliga man fastnar vid.

Phoebe Lunny och Lilly Maciera började sitt samarbete i det lokala punkkollektivet Wife Swap USA hemma i Brighton. 

Hittade ni varandra genom musiken eller genom det politiska?

– Vi var bara vänner, egentligen, börjar Lilly. Brighton är ganska litet. Och eftersom vi är i samma ålder och båda var involverade i musikscenen – vilket är svårt att inte vara om man bor i Brighton – så hamnade vi liksom i samma vänskapskrets. Jag minns första gången vi hängde ordentligt. Det var på en gemensam väns födelsedagsfest, där vi gick och målade keramik. Jag minns att jag tänkte: ”Den här bitchen är fan helt galen. Jag älskar det.”

Keramikmålning? Det är inget man riktigt föreställer sig att Lambrini Girls skulle ägna sig åt.

– Vi älskar det, utropar Phoebe. Men vi tog med egen öl. 

– Vi tog med massor av Red Stripe, instämmer Lilly. Och vi satt där och målade muggar och tallrikar och skit. Och det var skitkul. Men ja, vi blev bara vänner. Och genom det började vi göra musik ihop. Det råkade bara vara så att vi båda är väldigt politiska av naturen. Våra värderingar och åsikter stämmer överens helt perfekt och det har fördjupat både vår vänskap och vårt samarbete.

Jag har en känsla av att era tidiga intervjuer fokuserade mer på politik, medan de senare fokuserar mer på musiken.

– Vi får fortfarande massor av frågor om politik hela tiden, förtydligar Phoebe. Men på sistone vi fått fler frågor om vår musikalitet och sådant. Fast jag tycker fortfarande att det är lite obalanserat. Lilly, det här är ju mer din grej. Vad skulle du säga?

– Jag tycker absolut att du har rätt i din iakttagelse. När vår EP släpptes kändes det som att ingen ens frågade oss om vår musik, och det var rätt frustrerande. Missförstå mig inte – jag älskar att prata om politik. Det är såklart en enorm del av vår identitet, både som personer och som band. Men ibland kändes det som att folk helt glömde bort att vi också är musiker. I slutändan är vi först och främst ett band. Jag älskar att spela musik. Jag älskar att prata om musik. Jag älskar att lyssna på musik. Jag älskar att skriva musik. Sedan albumkampanjen drog igång har det funnits mycket fler samtal kring våra influenser och sånt – mycket mer än med vår EP. Det har faktiskt varit riktigt kul och skönt.

Jag föreställer mig att när Iggy Pop bjöd in er att kompa honom på covern av Personal Jesus förra året valde han inte er för era politiska åsikter, utan för er musikalitet?

– Vem vet, ler Lilly. Förmodligen. Jag menar, han spelade oss på sin radiostation, så det var säkert en del av det.

Vi hamnar i ett resonemang om andra band med starka politiska budskap genom tiderna, och fastnar i en anekdot om när den här skribenten intervjuade Crass runt 1980, via fysiska brev där de förklarade både sin musik och sin politik.

– Det är så coolt, suckar Phoebe. Jag skulle älska att göra en handskriven intervju i brevform, det vore skitcoolt. Jag skulle kunna använda mitt lilla sigill och allt.

Finns det en linje från Crass till Lambrini Girls, i traditionen av väldigt aggressiv punk med politiska texter?

– Vi har hört sådana jämförelser från äldre, förklarar Phoebe, och jag älskar det, för jag älskar Crass. Jag tycker att de är ett fantastiskt band. Men man inte kan använda samma format idag, eftersom vi lever i en helt annan värld än den Crass verkade i när de var som mest aktiva. Vi lever i en tid av sociala medier, där vi ser extremhögern växa på ett sätt vi aldrig sett förut. Och samtidigt har vi tillgång till en mängd information via sociala medier, TikTok och Instagram – allting finns bokstavligen vid våra fingertoppar.

– Så det handlar inte längre lika mycket om att väcka folk genom att chocka dem – vilket jag fortfarande gillar – utan mer om att få folk att engagera sig och organisera sig. Jag tror att det är en skillnad där. Men det Crass gjorde är en väldigt bra modell, när det gäller att provocera och att reta upp folk samtidigt som man har humor. Det handlar om att anpassa det till en modern kontext, med de olika förutsättningar som finns idag jämfört med då.

”Våra värderingar och principer måste återspeglas i våra liv och i vårt arbete. Annars är det bara skitsnack.”

Har man ett ansvar som uttalat politiskt band?

– Du kan inte bara snacka, du måste agera också, slår Phoebe fast. Om vi säger till folk att gå ut och demonstrera, då måste vi göra detsamma. Det räcker inte att bara predika, våra värderingar och principer måste återspeglas i våra liv och i vårt arbete. Annars är det bara skitsnack.

– Det kommer ganska naturligt för oss, fortsätter Lilly. Bandets politik kommer från våra personliga politiska övertygelser. Vi har engagerat oss i brittisk politik och gått i demonstrationer långt innan vi började spela ihop. Så det är verkligen en organisk förlängning av våra liv och våra värderingar. Det är en av anledningarna till att vi försöker vi stödja initiativ som vi tror på, som till exempel kampanjen Pressure Cooker Arts, som samlar in pengar till Palestina genom att sälja t-shirts och annat. Sådant känns bra att vara en del av.

– Det är coolt när folk kontaktar oss för att använda vår plattform för att sprida sina budskap, säger Phoebe. Vi har pratat om orättvisor på våra privata sociala medier långt innan vi hade någon publik. Så det känns väldigt kraftfullt att nu ha en publik på flera tusen personer. Det är viktigt att använda den makten till något bra. Jag önskar att fler kändisar gjorde detsamma. Inte för att vi är några kändisar, men folk med större plattformar än vi har.

Finns det någon specifik fråga i era låtar som ni skulle säga är extra viktig just nu?

– Allt vi sjunger om är viktigt, konstaterar Phoebe. Men om man tittar på världsläget just nu och extremhögerns framfart, så har vi faktiskt ingen låt som täcker allt det. Vi har ingen låt om hur världen bokstavligen håller på att falla samman, hur USA håller på att bli en oligarki, hur demokratin monteras ner i ett av världens största länder och hur det påverkar resten av världen. Vi har ingen låt om det, ännu, men vi kanske kommer att skriva en.

– Vi skrev God’s Country som en kommentar till extremhögerns uppgång och den brittiska regeringens misslyckanden, fortsätter hon. Det var en sorts övergripande kommentar. Men personligen kan jag inte bara sätta mig ner och skriva om ett specifikt ämne. Det fungerar inte så för mig. Det tar tid, det kräver mycket reflektion.

Några av Lambrini Girls låtar verkar komma ur mer personliga erfarenheter än andra, allra mest kanske Nothing Tastes As Good As It Feels, om ätstörningar.

– Den är baserad på ett citat från Kate Moss, förklarar Phoebe. Men jag sjunger den ur ett förstapersonsperspektiv utifrån mina egna upplevelser. Men det är ett extremt relaterbart ämne. Jag känner ingen kvinna eller queerperson som inte har upplevt det i någon grad. Så det var ett sätt att väva in min egen personliga erfarenhet och göra låten relaterbar. Det var ett sätt att använda det som en katalysator för att skapa en bredare samhällskommentar om skönhetsideal och det tryck som kvinnor och queerpersoner utsätts för, och hur det kan leda till destruktiva beteenden som ätstörningar.

En av de mest effektiva aspekterna av den låten, liksom flera andra låtar på albumet, är den humor som lyser igenom även i de viktigaste ämnena.

– Jag tycker att det är väldigt viktigt, förklarar Phoebe. Om du har ett budskap och vill att folk ska ta till sig det, måste du göra det engagerande. Ett bra sätt att avväpna folk och få dem att lyssna är att få dem att skratta. Om du vill bryta igenom den där muren, få någon att skratta först.

– Om du vill att folk ska lita på det du säger och faktiskt lyssna, så måste du hitta en väg in. För om du bara säger mörka, tunga saker, så kommer många att tänka: ”Jag orkar inte höra det här.” Men om du gör det engagerande och roligt så är folk mycket mer mottagliga.

En stor skillnad mellan den ursprungliga punkrörelsen och er handlar om förmågan att spela. Då var normen att man inte skulle vara skicklig, men er musik är extremt välgjord.

– Det är trevligt att du säger det, menar Phoebe, för jag och Lilz lägger ner så otroligt mycket tid på musiken. Vi brukar säga att vi är politiska musiker, med musikerrollen i första hand. Så det är extremt viktigt för oss. Dessutom är vår musik en direkt förlängning av vilka vi är som personer.

– Vi bryr oss verkligen om vårt hantverk. Jag skulle till och med säga att vi lägger ner mer tanke, omsorg och hantverk i vår musik än många andra band i vår genre. Vi arbetar metodiskt och noggrant, och går in i detalj och finslipar allt. Texterna däremot kommer ofta mer spontant, de bara flödar ur mig. Men musiken – där går. Vad tycker du, Lilz?

– Eftersom våra låtar har så starka budskap så blir budskapet oftast det folk fokuserar på, instämmer Lilly. Det är bra, det är vad vi vill. Men jag är också väldigt stolt över att om man lyssnar lite djupare och verkligen lyssnar på kompositionerna och ljudbilden, så finns det mycket intressanta saker där. Det är något jag är väldigt stolt över. Jag tycker att vi lyckades göra albumet så varierat som möjligt och verkligen tänkte på dynamiken och hur vissa delar skulle slå hårt. Vi byggde låtarna från grunden, bit för bit. Vi ville göra dem så intressanta och engagerande som möjligt, även musikaliskt, för att matcha de explosiva texterna.

Balansen mellan låtarnas dynamik och texterna på Lamrinis debutalbum känns verkligen så genomarbetade. Därför är det förvånande att Phoebe och Lilly skrev alla låtarna under bara två sessioner.

– Faktum är att vi gjorde det mesta av låtskrivandet under den andra sessionen, förklarar Lilly. Vi hade planerat in en vecka i februari för att skriva, men när veckan hade gått hade vi inte några helt färdiga låtar. Vi hade idéer till kanske fyra låtar.

– Under den andra sessionen i april klickade det. Det var samma månad som vi skulle in i studion, så konstaterade att ”Okej, vi går in i studion om tre veckor och vi har inga låtar att spela in!” Pressen hjälpte oss att sluta överanalysera och bara skriva. Vi kunde inte sitta och ifrågasätta oss själva, vi var tvungna att bara gå med det som kändes rätt. Vi hade gjort samma sak med vår EP tidigare, och det verkar vara det bästa sättet för oss att arbeta.

Lilly fortsätter resonera om Lambrini Girls låtskrivande.

– Under båda våra skrivsessioner hyrde vi en replokal på en gård mitt ute i ingenstans. Vi kunde inte ta oss därifrån utan bil. Någon skjutsade oss dit, och så var vi i princip strandsatta där i en vecka. Det är det enda sättet att få Lambrini Girls att skriva musik – att ta bort alla distraktioner. Annars hade vi bara gått till puben!

Så det kommer inte att skrivas några nya låtar under turnén från februari till september då?

– Kanske. Man vet aldrig, ler Phoebe, men Lilly är mer bestämd.

– Ärligt talat gillar jag att hålla isär skrivande och turnerande. Jag vet inte varför, men det fungerar för mig. Men idéer kommer när de kommer, så man vet aldrig.

Vad kan vi förvänta oss av er live i Göteborg och Stockholm?

– Kaos, ropar Lilly. Och oväsen. Se upp för splash-zonen! Om du står längst fram kommer du att bli blöt.

– Och råttor och spindlar och riktigt läskiga saker, flinar Phoebe. Skrämmande grejer. Vi är ganska intensiva personer.

Lambrini Girls spelar på Hus 7 i Stockholm den 7 mars och på Pustervik i Göteborg den 9 mars.