Runt ett bord i sitt rustika kök har Alison Krauss trupperna igen för det första gemensamma albumet på 14 år, vill omslagsbilden berätta. Och precis så rustik, ombonad, intim och hemtrevlig låter Arcadias tidlösa bluegrass som vill berätta vardagliga historier om ”the good old days when times were bad”. Looks Like the End of the Road av Jeremy Lister var startpunkten I ett arbete som sedan fångade upp allt från mördarballaden The Hangman till strålande inbördeskrigsberättelsen Richmond on the James.

Efter Krauss utflykter i sidled både tillsammans med Robert Plant och solo finns Dan Tyminski finns inte kvar runt köksbordet längre, utom som låtskrivare till ljuvligt vackra The Wrong Way. istället är det nykomlingen Russell Moore som spelar gitarr och mandolin och som turas om att sjunga lead, och förändringen innebär inga stora skillnader. Som ledare för IIIrd Tyme Out har han fått otaliga bluegrass-utmärkelser, och även om det finns nyansskillnader jämfört med Tyminski hade Snow och hans J D McPherson-tolkning i North Side Gal suttit bekvämt intill Man of Constant Sorrow i O Brother Where Art Thou.

Resten av bandet är lika meriterade, med Jerry Douglas som allra tyngsta namn. Hans dobro och lap steel har hörts hos allt från Ray Charles via Paul Simon till Dolly Parton. Det är måhända den samlade erfarenheten och kompetensen som gör att de kan låta så distinkta i känsliga ballader och ledigt bluegrass-röj, och som gör Arcadia så genuin i helhet och i varje detalj..

Han var en spännande hemmasnickrare som utvecklades till en utmärkt glamrockare som blev en smart syntpopare, med ytterligare en mängd mellanlandningar i andra genres på vägen. På sitt 14:e album är Dan Bejar inte lika konsekvent i sitt vägval, utom att det inte får landa i upprepning av redan prövade riktningar.

Elektroniken som dominerade hans två senaste album är undanskuffad i ett hörn, och även om någon synth får vara med som på nåder är det analoga instrument som dominerar Dan’s Boogie. Och sådana är det många av här. Under ett helt år hade han levt i självvald låtskrivarcelibat, och när han gav sig hän igen verkar både sånger, arrangemang och inte minst texter ha bubblat ur honom. Alltihop måste få plats här, verkar han ha resonerat, för alla studions kanaler måste utnyttjas och varje tomrum fyllas med lager på lager av pianon, gitarrer, blåssektioner, körer, ekon och effekter.

Titelspåret är en loj jazzboogie som Dan Bejar själv beskriver som en ratpack-influerad, och som i någon fas av sin existens hade 18 verser fullastade med ord. Mycket av det mångordiga filosoferandet finns kvar, men några verser har i den färdiga låten fått lämnat plats för en rejäl last varierande instrumentering. Även en i grunden vemodig ballad för piano och stråkar som The Ignoramus of Love översvämmas av alla de iakttagelser och reflektioner han måste hinna få ur sig.

På flera ställen flashar han melodiös enkelhet eller rentav hitmaterial framför våra ögon, som i suggestivt ekande Bologna med själfull gästsång av Fiver och i Hydroplaning Off the Edge of the Worlds i grunden smarta upptempo-pop. Men han kan liksom inte låta bli att klampa omkring även över dem med tjocka lager av instrumentering och explosiva effekter, och överst i högen sina egna intensiva kommentarer och resonemang.

Hos en mindre innovativ artist hade det kunnat vara olidligt, men Dan Bejars fascinerande kombination av melodikänsla och våghalsig nyfikenhet gör istället Dan’s Boogie till en omtumlande upplevelse som vecklar ut sin skönhet alltmer för varje lyssning. När han så avslutar med den avskalade pianoballaden Travel Light helt utan tillstymmelse till arrangemangsöverbyggnad eller lyriska infall kan vi välja att uppfatta det som att han nu har lastat av sig alla tyngande excesser och går vidare i sin utveckling med lätt packning. För som hans gamla förebild David Bowie sa någon gång – ”jag vet inte vart jag ska härnäst, men jag vet att det inte kommer att vara trist”.

När Bernard Butler först parades ihop med James Grant från Love and Money och Teenage Fanclubs Norman Blake var det för någon anspråkslös livesession där de tre backade varandra i akustiska versioner ur respektive katalog. De trivdes så bra i varandras sällskap att de över ett glas i baren direkt efter bestämde sig för att göra samarbetet till något mer kontinuerligt. Efter några års anspråkslösa spelningar har de nu tagit det hela vägen till ett komplett album med nyskrivna låtar i samma lågmält stillsamma format.

Framför allt verkar de ha funnit varandra i överdådig harmonisång enligt Crosby, Stills & Nashs patenterade struktur, och den är oantastlig från början till slut. Mer så än låtmaterialet, faktiskt, som förstås inte går upp mot den samlade katalog av Suede/Butler & McAlmont/Teenage Fanclub/Love and Money som de hittills grävt i.

Bernard Butlers lätt ironiskt nostalgiska The 90s är en kul bagatell, och halvvägs tillåts ljudbilden svälla så att hans The Old Mortality bryter av mot konceptet med dramatiska stråkar. Även Girl with A Little Black Number tar förtjänstfullt större utrymme, men finast blir det när låtmaterialet, de klingande gitarrerna och den överjordiska stämsången träffar rätt samtidigt, som i James Grants fina One and One is Two och allra mest i Norman Blakes strålande Writing’s On The Wall. Då är det komplett.

På sitt femte studialbum helt i eget namn knyter Dean Wareham ihop säcken. Han har anlitat Kramer som producent, för första gången sedan Kramer hade sin hand hela Galaxie 500:s existens. Precis som alltid arbetar han tillsammans med sin hustru och sedvanliga duopartner Britta Phillips, i den spröda och bedövande vackra valsen We’re Not Finished Yet som är en kärleksförklaring till hans 1968 Gibson ES-335. Han gör som så ofta förut en cover med koppling till The Velvet Underground, i en tolkning av Nicos Reich Der Träume som varm gitarrvals med en drömsk flöjtton från synthen och ett överstyrt men stämningsfullt gitarrsolo. Om samarbetet med Sonic Boom på förra årets julskiva åtminstone i stunder var något av ett avsteg både stilmässigt och ljudmässigt så är Dean Wareham med andra ord nu tillbaka på välkänd mark för att fortsätta sitt grävande där han står.

Som återkommande Dean Wareham-lyssnare sedan snart 40 år (!) känner man igen sig, och kan precis som Dean Wareham själv ägna koncentrationen på nyanserna och förädlingen. Den märks i hur hans sparsmakat ekande sologitarr intill stråkar hittat sin egen väg från Pale Blue Eyes-rötterna, till exempel på albumets andra cover Dear Betty Baby, ursprungligen av Mayo Thompson. Det märks hur Dean Wareham sänkt både tonhöjd och ljudvolym något snäpp i sin sång, vilket förstärker de drömska kvaliteterna till exempel i lågmälda The Mystery Guest och varmt trösterika New World Julie. Det är tydligt när han vid något tillfälle bygger större arrangemang och mer dramatiska arrangemang som i Yesterday’s Hero, eller spela ett mer extrovert gitarrsolo över Kramers i sammanhanget udda synthar i titelspåret.

Dean Wareham fortsätter finkalibriga och putsa sitt uttryck, och följden blir en ständig kontinuerlig liten kvalitetshöjning över tid. Det räcker mer än väl för att väcka den inneboende komplettisten som verkligen måste ha varenda inspelning han gjort hos den här skribenten, och hos fler jag känner.

Det har gått hela sex år sedan Honungsvägen fick oss att tappa andan med sitt magiska debutalbum, och när nu trions andra album till slut anländer hade vi faktiskt nästan börjat återuppta andningen. Men musiken drabbar lika hårt igen, eftersom Honungsvägens alla älskvärda dimensioner finns kvar med oförminskad styrka efter all den här tiden.

Eller, styrka förresten? Fortfarande är det med små försiktiga gester och det nära personliga tilltalet som Honungsvägen griper tag om våra centrala nervsystem, och kraften ligger i deras lågmälda och personliga närhet och empati. Christina Karlssons fullständigt oförställda röst och nära tilltal – allra klarast i intima Ömsa skinn – är fortfarande Honungsvägens främsta tillgång, tillsammans med fingertoppskänsligheten i popmelodier och återhållsamma arrangemang. Henrik Oja har skrivit all musik, en del av den tillsammans med Adam Olofsson, och detaljer som den pipiga orgeln i Tusen nålar och en ekande twanggitarr i Louisiana är eleganta finesser i en synnerligen väl avvägd helhet där Daniel Berglund med bakgrund i Isolation Years är den sista beståndsdelen i trion.

Texterna är stadigt placerade i norra Sverige, där till exempel Vykort berättar om hur det snöar i juni och där det fiskas röding. Prata om vädret är en framtida livefavorit inte bara norröver, med sina för Honungsvägen ovanligt drastiska och extroverta formuleringar som ”jag är så trött på klimatkrisen, orkar knappt dra upp rullgardinen” i en text signerad Mattias Alkberg. Även Annika Norlin har precis som på debuten bidragit med texter, hela fem stycken karaktäristiskt introverta psykologiska betraktelser som skräddarsydda för Honungsvägens återhållna pop där inte ens pukorna som markerar storslagen refräng i Bakhåll inifrån tillåts mullra för kraftigt.

Om effekten av Honungsvägens subtila kraft inte är lika omvälvande andra gången beror det snarare på att vi var beredda på dem den här gången, för deras styrka har inte förminskats.

Lite till mans känner vi nog folk som tillber Bryan Ferry med samma djupa vårdnad och respekt som vi själva gör med David Bowie. För dem är nytt album från den snart 80-årige eleganten nästan overkligt, det kunde ingen räkna med när vi såg den ganska trötta sångaren på sin pall under Roxy Musics ärevarv på Londons O2 Arena härom året. Men samtidigt är det klokt att försöka dämpa förväntningarna, för det smakprov på hans nya riktning och samarbetspartner som erbjöds redan i den stora retrpspektiva Ferry-boxen förra året gav ärligt talat inte så mycket mersmak.

Bryan Ferry har grävt runt bland sina refuserade demo-kassetter, några av dem flera årtionden gamla, för att hitta lågmälda instrumentaler utan för starka melodiska profiler, och med mindre elektroniska pålägg utgör de hela den musikaliska bottenplattan av som bäst sakrala stämningar. Över det läser konstnären Amelia Barratts noveller, talade ögonblicksbilder och detaljerade person- och miljöskildringar, den sortens talad artrock som Dry Cleaning gör på ett mycket mer spännande sätt.

Demolition hade gått att vidareutveckla till en stilla Avalon-ballad, och i Orchestra hörs faktiskt Bryan Ferrys röst i en rudimentär stödsångsinspelning. Det leder till fantasier om att få en instrumental variant av skivan, utan Amelia Barratts talade partier, som en inblick i Ferrys demoarbete. Särskilt avslutande Loose Talk låter som vintage Roxy Music under konstruktion, och sådana inblickar bakom scenen hade vi gärna velat ha fler av.

Hennes nya strålande americanainspirerade skiva är inte bara ett avsked till Lower East Side och i värsta fall från en demokratisk värld. Den är också en uppmaning till en ny proteströrelse, när Eva Dahlgren manar till engagemang.  

Eva Dahlgren tar emot i sitt stora kombinerande kontor och ateljé i en källare på Södermalm. Medan hon fixar en dubbel espresso hinner jag snegla på några av hennes mycket snygga fotografier från New York som sitter där det finns ledig väggyta, och redan där är två teman för vårt samtal etablerade. Dels staden som var hennes hem under delar av det förra decenniet, och som utgör utgångspunkt och lokalisering för hennes nya album Alphabet City Songs (Lost and Found Album). Det andra temat vi stannar i handlar mångsidigheten i Eva Dahlgrens skapande, som med åren kommit att rymma både film och foto.

Men vi börjar från början. Stora delar av den Alphabet City Songs låg och väntade i ett digitalt moln, ända sedan Eva Dahlgren skrev dem under åren på Manhattan.

– När jag hittade låtarna så var jag inte säker på om det bara handlade om nostalgi och minnen, eller om det fanns något annat hos dem. De hade ju legat där så länge, och jag är inte någon direkt nostalgisk person.

Du säger ”hittade”. Men du hade i bakhuvudet någonstans att de fanns där?

– Ja, jag visste ju att jag hade skrivit musik under tiden vi bodde där. Jag hade varit på dem innan, och försökt översätta dem innan,

– Jag gjorde ju också ett svenskspråkigt album under tiden vi bodde där, men de låtarna skrev jag på svenska. Jag brukar ju blanda lite.

– När jag skriver på engelska brukar jag hitta några meningar och så blir resten bara blaj-engelska, för att det ska vara i den engelskspråkiga tonvärlden. Men de här blev färdiga texter, och sedan ville de inte översättas. Det var som tvärnit, de var helt färdiga.

Blir man inte frestad att börja peta i texter när man hittar dem tio år senare och ska börja jobba med dem igen?

– Jo, lite. Eller förresten, nej, inte de här. De här var så envisa, och det var ju det som också var så härligt.

Allt började med att Eva Dahlgren blev tillfrågad att komma och sjunga på First Aid Kit-Klara Söderbergs Countryklubben 2023.

– Då kom jag på att hade jag inte gjort en countrylåt, och började leta lite. Nu blev det ändå så att jag istället körde den här Springsteen-låten Tougher than the Rest, som också finns med på nya albumet. Jag kom in i en sån härlig värld med den där låten, på grund av att jag hade stämt gitarren fel mot pianot. Det är ju så det blir.

De lyckliga misstagen!

– Ja precis! Det blev så här skevt och härligt, som när man är full på en bar och allt bara snurrar – ”dauong dauong”. Jag kände att gud, det här blev ju en härlig version av det.

På semestern i maj 2024 plockade hon fram dropbox-mappen med New York-sångerna

– Här är skivan, liksom. Så skickade jag låtarna till Johannes Berglund, min producent, och frågade jag om det här är något? Han svarade att han fick rys… på det bra sättet.

Eva Dahlgren föreslog att de skulle göra ”gerillainspelning”, snabbt och direkt med bandet som spelar ihop.

– Så där gammaldags. Så hittade jag den här lokalen uppe i filmhuset. Det är en fantastisk lokal, nyrenoverad för att kunna användas för filminspelningar och fester och allt möjligt. Den är så gigantstor, och har ett jättefint ljud. Dämpat, fast det är mycket luft.

– Jag hade inte kvar själva Logic-programmet som jag hade gjort mina demos i, så de gick inte att städa i. Men vi tvättade bort så att vi kunde använda min sång, för bandet att spela till. Jag kunde bara sitta och följa med, och vara där och säga näää. Det blev ett skönt sätt att jobba på.

Lokalens rymd hörs i musiken, det låter stort och mäktigt utan att vara kompakt. Liksom det lyhörda bandet med Mikael Häggström på trummor, Rasmus Lindelöw på keyboards och Anders Stenberg på gitarr är det en viktig beståndsdel i skivans sound.

– Jag hade dessutom precis renoverat mitt gamla Wurlitzer-piano till den här inspelningen, samma pianot som jag skrev En ängel i rummet på men som har varit hostig under flera år. Det är också så härligt, det är också en väldigt speciell ljud av det, sådana pianon låter olika och har en personlighet i själva tonen.

Du har sagt att inte bara texterna utan också melodier och atmosfärer var färgade av geografin, av Lower East Side på Manhattan. Hur märks den?

– Det märks i americanan. Jag är uppvuxen med brittisk musik mest, The Beatles, Bowie och hela den sidan. Jag har inte varit så amerikansk i mitt musiklyssnande. Under en period på 80-talet lyssnade jag på västkustmusik, men inget från New York-sidan. Jag hörde väl typ New York Dolls, men det var ingenting som tog mitt hjärta.

– Men när man är i USA så mycket och hör så mycket amerikansk musik, så är det omöjligt att det inte blir färgat av det. Då kommer det jättegamla minnen tillbaka av det som man hade hört under min ungdomstid, och när jag var ung, när jag fortfarande lyssnade mycket på musik. Cars. – det är någon låt på skivan som jag verkligen känner har en doft av Cars.

Någon countrytjej har Eva Dahlgren aldrig varit, slår hon fast.

– När jag var väldigt ung, just när jag började, låg jag på samma skivbolag som Ann-Louise Hansson. Det var ju hennes man Bruno Glenmarks bolag. De tog ut mig som körtjej för hennes turné, just när hon hade sin stora countryperiod. Jag var jätteglad att jag fick följa med, men jag tyckte att det var jättemesig musik. Det har jag verkligen ändrat uppfattning om sedan dess.

För tio år sedan intervjuade den här skribenten en annan svensk East Village-bo, Anna Ternheim, som guidade runt i Alphabet City. Samma kvarter färgade in även hennes musik under den perioden.

– Vi bodde grannar. Vi kände ju inte varandra innan. Så var vi ute en söndag, och jag gick i någon butik . Då kom det fram en person hälsade, ”hej, jag heter Anna”. Så upptäckte vi att vi bodde väldigt nära varandra. Det var ju jättekul, så vi blev kompisar, och är fortfarande.

Det var många svenska New York-bor som flyttade hem i samma veva som Eva Dahlgren gjorde. Anna Ternheim, Nina Persson några år innan, Niklas Frisk innan dess. Allihop hade olika orsaker att återvända till Sverige.

När New York slutade innebära glädje

– För oss var det Trump. Det blev omöjligt att känna någon glädje. Vi hade ju ändå åkt fram och tillbaka mellan New York och Sverige, men nu försvann glädjen i att komma dit.

– I början när Efva och jag började åka till New York, innan vi flyttade dit, så var det jävligt jobbigt i immigration på flygplatsen för oss. Vi fick aldrig gå in som familj. ”Ni är inte gifta, gå och ställ er i varsin kö”. Det var verkligen mobbning. Och så kom Obama och så började det bli en förändring. ”Välkomna tillbaka”, det var härligt.

Men efter det amerikanska valet 2016 förändrades situationen igen, till det sämre.

– Det kom någon slags ovillighet till andra människor helt enkelt. Samtidigt förändrades även New York så mycket under den här perioden. Hyrorna gick upp, småbutiker och delis slog igen och kedjorna kom istället, det blev skräpigt, det var papper för fönstren. Så är det ju med en stad, det blir generationsväxlingar, och jag började känna att jag inte kände igen mig.

Vad tänker du om Trumps andra period som president?

– Nu vet man ju inte vad som händer överhuvudtaget. Nu kan det ju gå åt helvete med hela landet. Om inte amerikanerna ställer sig upp så kan de förlora sin frihet.

Är låten Love Is on the Run på albumet ditt avsked till New York?

– Ja, det är mitt avsked till New York. Min rädsla är att det är avsked till någon slags demokratisk värld överhuvudtaget. Det är nödvändigt för oss att vi måste backa tillbaka och hitta kärnan igen i vad som är våra demokratiska samhälle. Det är som att vi har gått in på en återvändsgränd och bara är på väg mot väggen.

”Även sanningen är på flykt”, sjunger Eva Dahlgren, och manar till marsch med trumpeter och megafoner.

– Vi behöver engagera oss. Vi måste ställa oss upp, vi måste prata, vi måste vara tillsammans. Det är verkligen tid för en proteströrelse och för en komma tillsammans-rörelse igen.

Jag har alltid uppfattat dig värdegrundsstyrd. Men har du varit så politiskt uttalad förut?

– Jag har alltid varit politiskt engagerad. Men det är väldigt svårt att skriva politiska texter i musik. Min musik har handlat om vår inre värld. Om att ta in verkligheten, tumla runt den här inne och komma underfund med saker, och sedan gå ut och förstå världen bättre.

– Det är det som allt mitt skapande handlar om. Det är så viktigt, det är det som är kulturen och som gör kulturen så viktig för oss. Vi behöver det här andra språket för att till fullo kunna förstå vad vi är som människor. Eftertänksamheten, du vet, att vrida och vända på saker bara för att vi ska kunna förstå varandra.

– Det är det som är min musik. I dessa tider önskar jag att jag kunde skriva världens protestskiva, men det är inte jag. Love Is on the Run är ett litet försök till det – fan, nu är det dags att stå upp!

Vad har du för relation till New York idag? Besöker du stan?

– Nej, jag har inte varit där på jättelänge, sedan precis innan pandemin. Då hade jag fått låna några kompisars lägenhet vid parken, så jag stannade i den delen av stan hela tiden. Jag vågade mig inte riktigt ner till l Lower East Side.

Av rädsla för att bli besviken?

– Ja, jag har så enormt fina minnen därifrån. Min period i livet där var så fantastisk. Det var så mycket nytt, så många underbara historier i kvarteret och i området. Så fort man gick ut så fick man en ny historia. Det hände alltid någonting. Man såg alltid något nytt. Blandningen av människor. I Alphabet City var mycket kubansk eller mexikansk, och man pratade väldigt mycket spanska. För att kunna beställa taxi måste man prata spanska. Jag ville behålla det minnet.

Du har inga planer på att åka tillbaka?

– Nej, gud, nu vill jag inte. Jag har precis kommit hem från en lång resa, och när vi skulle till Panama var det mellanlandning i Miami. Det var nästan så att jag inte ens ville mellanlanda där.

Temat för resten av skivans lyrik är kärlek. Inte bara om romantisk kärlek – Mothership fångar Eva Dahlgrens saknad och vilsenhet efter att hennes mor gick bort.

– Nu är det tre år sedan, på julafton. Hon valde en bra dag. Så vi firar Birgits dag nu, istället för julafton.

Min mamma är svårt dement och det går inte längre att berätta saker för henne, att få råd eller tröst. Det där vardagliga fattas mig, på samma sätt som jag hör dig sjunga om din saknad i Mothership.

– Det är så underligt, man är vuxen och mamma och nu till och med farmor. Men när ens mamma försvinner bort så är man barn igen. Det är ett moderskepp som har seglat iväg. Det blir som en ny tid i livet. En underlig känsla.

Finns det särskilda situationer sammanhang där du saknar henne?

– Vi hade en telefonkontakt varje fredag, och berättade om vad som hänt och så. Hon är så närvarande. Min mamma var väldigt politisk. Hon var väldigt snabb på en diskussion. Så man fick hålla sig undan.

– Hon satt som förtroendevald i Nynäshamns kommun, för Moderaterna, och det var mycket diskussioner mellan oss. Hon föddes under kriget, 1938, och under hennes vuxna liv har Moderaterna stått för en slags frihet, mot Sovjet och hela järnridån, hela den diktaturen. Min mamma var en frihetsälskande människa. Men på slutet av sitt liv när vi pratade om politik så tyckte jag att hon kanske fjärmade sig lite från vad Moderaterna hade blivit. Vi närmade oss varandra lite grann.

Sångerna bär mer än en berättelse

Flertalet sånger på Alphabet City Songs behandlar mer romantisk kärlek i olika faser och situationer.

– Det gäller nog de flesta sånger jag skriver. Men samtidigt finns det många parallellspår, det är inte bara en bild eller en film i varje sång.

Jag föreslår att East River Park har en tröstande ton med rader som ”Here we are, it will be ok”, och frågar om frasen ”my love” som kan vara både personligt specifik eller allmän. Men Eva Dahlgren tvekar inför att förklara för mycket.

– På ett sätt är det ju härligt att berätta om sångerna och vad som finns i det. Men på ett sätt så är det någonting som hindrar mig att göra det. För jag tycker att det är så underbart när det inte finns ett facit. Det är liksom tudelat.

Men This Nights nästan explosiva text ”du är eld och jag är bensin” berättar hon om.

– För den låten har jag en helt klar bildfilm i mitt huvud. Det är en kvinna som kör bakom en långtradare, det är natt, det är jävligt kallt och det är mycket snörök. Det blir som ett speciellt ljud där, i bilden är man som inuti en bubbla. Den här kvinnan är på väg tillbaka, hon kan inte hålla sig längre, hon måste köra trots vädret. Det är där det börjar, när jag börjar skriva det. Mer vet jag inte.

I Lie Lie Robot finns en smärta istället.

– Ja, där ligger man och kvider.

Känslospektrat på skivan är stort och omtumlande, konstaterar jag, och det leder samtalet tillbaka till New York.

– Det är ju bra. För det är ju alla aspekter av de där Alphabet city-kvarteren som jag bodde i, av alla människorna som jag mötte, och av det som var jag när vi flyttade dit. Efva hade ju sitt jobb, hon skulle öppna butik. Men jag var 50 år kvinnlig popstjärna, halvhögt i kurs, som hade hållit på med just det sedan jag var 17 år. Vad skulle jag ta mig till? Det som att jag upplevde mig själv på nytt igen, att jag återuppfann mig.

– Jag tror att det var därför jag började skriva sånger som lät lite annorlunda, och som handlade om andra saker. Det blev en ny kvinna i stan.

Hade det också att göra med att du kan vara anonym i New York på ett annat sätt än i Stockholm?

– Ja, det är klart att det var en upplevelse. Vi har blivit tittade på av andra anledningar. Haha, då började jag undra vad är det för fel på mig. Men den där stan är också så härlig, alla kan vara vem som helst, och folk slänger ur sig komplimanger i förbifarten. ”Snygga skor!” ”Wow, snygg du är idag!”. Det måste man ju ändå säga, trots det som händer just nu, att amerikaner har en så jävla skön attityd mot varandra. I alla fall i det första skedet.

Du beskriver att du återuppfann dig själv i New York, som någon åtminstone delvis annan än den du hade varit innan. När du nu tog fram texterna, kunde du känna igen den personen? Eller tittar du på ett annat persona?

– Nej, det är ingen annan person än jag. Alla sångerna har sina egna bilder som jag kan falla in i direkt, och känna igen mig och vara i.

– Jag tror att det kanske har lite med ålder och erfarenhet att göra. Nu när jag ska ut och spela så tänkte jag att jag måste ta med någon gammal sång, och så hittade jag någon som jag skrev på 70-talet. Och så bara pang, hamnar jag i exakt samma bild och samma film. Nu när jag är äldre så kan jag acceptera den där unga flickans känslor och naivitet, hur hon tänkte och hur hon kände utan att bli generad. Det var jag, då.

Eva Dahlgren var aldrig en del av musikerkretsarna på Lower East Side. Istället var det andra uttrycksformer som Eva Dahlgren var nyfiken på under New York-perioden.

– Jag hamnade väldigt mycket i bildvärlden i New York, och var väldigt inne på bild under den här perioden.

Hur mycket plats har musiken nu, med tanke på ditt filmande och fotograferande?

– Musiken är fortfarande mitt huvudyrke, och det andra blir avknoppningar från det. Jag tycker det är härligt att kunna använda mig av bilden. Jag är väldigt glad för att jag har tagit den vägen, som började med Stig Björkman. Han frågade mig om jag ville göra den där Super 8-fotograferingen för hans film om Ingrid Bergman. Jag tackade ja till det och slängde mig ut i den. sedan har det blivit mer och mer foto, och det är jättehärligt.

Att våga kasta sig ut – och väga sina språng

Är det en del av din personlighet att våga kasta sig ut i saker utan att veta om du behärskar det?

– Ja, det är det. Jag gjorde en grej i höstas med Marie-Louise Ekman på Dramaten, där jag helt plötsligt befann mig i att vara skådespelare. Marie-Louise hade på något sätt lurat in mig i det, trots att det inte alls var meningen. ”Nej, jag är ingen skådespelare så jag kommer inte göra det. Men jag kan läsa lite ur din bok”, sa jag, och helt plötsligt var vi på Dramaten med en massa skådespelare. Det var fantastiskt!. Jag kände att det här var en dimension till i mig.

– Den dagen som jag känner att jag tappar nyfikenheten och modet att slänga mig ut i grejer, då är det dags för mig att pensionera mig. ”Framåt är min skyldighet” – så står det där borta på min tavla, och det läser jag varje dag.

Men det betyder väl också att man går på nitar, att man upptäcker att det där spännande som jag kastade mig in i, det blev ingen vidare?

– Det är sant, så kan det bli. Och det finns också en motmening mot det där med ”framåt” och att våga kasta sig ut. ”Eva, bara för att du kan är det inte säkert att du ska.” Det gäller hela tiden att väga – varför är det viktigt att kasta sig ut i det här? Kommer det ge mig någonting?

– Men vadå, vad är det för nitar man kan gå på? Man dör ju inte. Man kan bli ledsen. Men det ingår också i livet.

Alphabet City Songs (Lost and Found Album) finns ute nu, på alla plattformar men givetvis bäst på vinyl hos välsorterade skivhandlare. Här finns Fokus Musiks recension. 

Hennes korta turné tillsammans med skivans band stannar till på Fållan i Stockholm den 11 april, och på Korjamoo kulturfabrik i Helsingfors en knapp vecka tidigare, den 5:e och 6:e april.

Hemflyttad till Sverige rotade Eva Dahlgren fram ett knippe sånger från när hon bodde på Manhattans Lower East Side, och istället för att skriva om texterna till svenska som hon brukar dröjd de sig kvar i det engelska språket. Hon spelade hon in sångerna i återhållsamma arrangemang tillsammans med en liten och tight grupp musiker, bland andra Anders Stenberg från Deportees. På några ställen har demoinspelningarnas vintageelektronik, trummaskiner och bassynthar dröjt sig kvar, och det leder associonationerna till Leonard Cohens 80-talsalbum, men viktigare för soundet är Filmhuset, där akustiken i sig blev ett väsentlig del av skivans sound. Den bidrar till de stora stämningarna i en ljudbild med massor av rymd och tomrum, en mäktig kraft som fyller rummet men är luftig istället för kompakt.

Och även om texterna är lokaliserade till New York, som den tröstande pärlan East River Park, är de framför allt nära och ibland väldigt personliga reflektioner kring kärlek i olika former och faser. Inte bara romantisk kärlek, inledande Mothership längtar tillbaka till relationen till en bortgången mor och ”the ordinary, the boring ordinary”.

Tougher than the Rest, ett av de där tillfällande med vintageelektroniska detaljer, handlar om att stå stadigt i en relation, medan vemodiga men inte sorgsna Nothing Nothing handlar om att släppa taget. I andra ändan av spektrat ger This Night en Thelma & Louise-känsla där ”You are fire, I’m gasoline”,

Alphabet City Songs är ett album som påminner om stämningarna hos Nick Caves eller Thåströms senare album, eller de skivor som David Bowie och just Leonard Cohen gjorde i slutet av sina liv. Här finns inte tillstymmelse till singel, inte minsta refräng som kan bidra till statusen som folkkär och inte minsta svensktoppsutmanare. Här finns ett stort och moget musikskapande fullt av integritet och personlighet.

Storebror Lemon Twig gör en liten avstickare med ett soloalbum mindre än ett år efter det senaste strålande albumet från brödraparet The Lemon Twigs, men det finns ingen anledning att tro att det finns någon fnurra på tråden i relationen med lillebror. Faktum är att hans yngre bror Michael D’Addario både är medproducent och står för flertalet underliggande sångstämmor här, så orsaken till behovet att göra något eget får sökas i mindre dramatiska sammanhang.

Inte heller rör det sig om några väsenskilda avvikelser från deras gemensamma sound. Det rör sig fortfarande om mycket elegant och välspelad barockpop med flerstämmiga röster och produktionsdetaljer ur de mer komplexa kapitlen i Brian Wilsons, The Turtles och Tages mer avancerade receptsamlingar. För autencitetens skull har Brian D’Addario till och med hyrt in åtminstone en medverkande med äkta Beach Boys-meriter på sitt CV, trots att han sannerligen inte behövde det för att åstadkomma arrangemang värdiga förebilderna.

Kanske handlar det bara om att storebror vill breda ut sig med de mjukare dimensionerna av deras eleganta retropop, utan lillebrorsans i jämförelse lite stökigare inpass? För här är balladerna i majoritet, och det är genomgående ett snäpp mildare, mjukare och soligare än The Lemon Twigs även i upptemposånger som The Monkees-bekymmerslösa Nothing on My Mind och This Summers bubbelgumpop.

När Brian D’Addario får styra helt på egen hand blir det lättviktigare och flyktigare än The Lemon Twigs, men som mellanmål inför brödernas nästa gemensamma album är det precis lagom.

Det har gått mindre än ett år sedan Bill Whittens senaste album under sitt litterära artistnamn William Carlos Whitten, Rock Music Is the Color of Black Hair, och här fortsätter han utforska NYC-rockens mest säregna dimensioner. Det innebär suggestiv gitarrock i rakt nedstigande led från Lou Reed via New York Dolls till Sonic Youth, med udda bakgatebetraktelser som Street Love och Beggars and Whores, men konsekvent med skruvade och egensinniga vridningar.

Men den här gången överlåter han all leadsång till Diana Crash, som gästade förra albumet och som Bill Whitten anlitade utan audition när de bondade kring litteratur på den lokala tvättomaten där hon jobbade i väntan på fler lindansarengagemang (!). Hon tangerar ofta Kim Gordons uttryck, med lätt darriga talade partier ställda mot lakoniskt sjungna delar, och det fungerar strålande i en sorgsen och mycket motsägelsefull Elégie pour la Musique Rock.

Två utmärkta covers får också plats. Loudmouth av The Ramones låter som synnerligen rudimentär Suicide med en Lorazepam-seg Lydia Lunch på sång (och om du inte förstår att uppskatta det som beröm har vi inget mer att säga varandra), och ännu mer nedsaktad är den fria tolkningen Tommy Tuckers Hi-Heeled Sneekers (eller Hi Heal Sneekur som den heter här). Men skivans verkliga höjdpunkt heter Heaven Is A Face är en suggestiv rocklåt i The Flying Lizzards tradition. Den är det närmaste Bill Whitten kommit en hit på väldigt många år, även om det ärligt talat fortfarande är rätt långt ifrån.