Sällan har en skiva låtit så fullständigt schizofren. Valerie June har gjort fem album innan detta, men hennes sätt att kasta sig mellan genres och stilar låter som om hon är på en särskilt utförlig audition för Idol och vill visa att hon kan användas till precis vilken genre som än behagas. Något borde ju fastna om hon kastar ett gospelförsök på väggen, resonerar hon, särskilt som hon lyckats anlita The Blind Boys of Alabama för att bära den tunga bördan. Eller så fastnar lite folkpop kanske, någon countryanstruken ballad, en aning New Orleans-rhythm’n’blues eller något käckt retrosouligt måhända? Och visst är det värt att pröva åtminstone en listtillvänd poplåt med hyfsat moderna trapbeats. 

Men alltihop är konturlöst, lättviktigt och oinspirerat, och det enda som uppstår är fula fläckar på ljudtapeten. Värst är ändå att i ett så anonymt musikaliskt sammanhang blir det obehagligt tydligt hur opersonlig och ointressant hennes röst är. Det här var nog det sämsta tänkbara karriärsteg Valerie June kunde ta.

Som sista aptitretare inför fredagens albumrelease bjuder They Owe Us på exklusiv premiärlyssning av den suggestiva singeln Keep The Keys Close To Your Sex Tape. Bara hos Fokus Musik.

Suggestivt elegant och en aning oroande väller Keep the Keys Close to Your Sex Tape fram med en smart popmelodi, funkgitarrer, skräckfilmsstråkar och en dov effektiv groove, och med en text som bland annat stannar till vid att hantera sin alkoholkonsumtion. Den Prince- och St-Vincentinspirerade måste-vara-hitten är det sista smakprovet innan nästa veckas release av They Owe Us tredje album All in Red, på den amerikanska etiketten Exquisite Feline.

Albumets titel har Kristoffer Ragnstams med värme lånat från sin morfars livsdevis ”Allt på rött”, avseende såväl kärlek som spelande, och den fångar på samma sätt They Owe Us passion och risktagande. Båda de egenskaperna uppstår liksom av sig självt hos den som vill låta sig påverkas lika mycket av tidiga Black Sabbath, Digable Planets och Harry Nilssons Nilsson Schmilsson.

Fokus Musik hade nöjet att premiärvisa They Owe Us förra video Love by the Hour bara för ett par veckor sedan.

Efter Boygenius har Julien Baker fått smak för samarbeten, och hennes nära countryduetter med Torres (aka Mackenzie Scott) har en historia som sträcker sig tillbaka till deras första möte tio år tillbaka i tiden. Med den inledande vemodiga balladen Dirt för akustisk gitarr, cello och fiol sätter de tonen både för arrangemang, för lyrik (”Spend your whole life getting clean/Just to wind up in the dirt”) och för sina rösters växel- och samspel.

Julien Baker och Torres sjunger måhända inte med samma ekvilibrism som säg systrarna Söderberg, men duons varma och jordnära tvåstämmiga refränger kryper tätt intill och värmer i vardagsnära berättelser om hårt och underbetalt arbete och om hanterandet av saknad via Bottom of a Bottle (gissa om den kommer att bli en Nashville-standard!). Downhill Both Ways till exempel skildrar en en ganska tuff tillvaro, men med gnistrande vackert gitarrplockande, lapsteel och häng i trummorna är den en klockren popballad i skinande countrydräkt.

I Tape Runs Out finns en subtil elektronisk underton som kanske sticker i öronen på renläriga americana-puritaner, men renlärighet och normanpassning bryr sig inte Julien Baker och Torres särskilt mycket om. För även om de oftare gör mer handfast gammaldags country direkt från träverandan så bör man lyssna uppmärksamt när Torres i The Only Marble I’ve Got Left konstaterar att ”In my book there’s no such thing as guilty pleasure, as long as your pleasure’s not unkind”. Där fångar hon en lågmäld godhjärtad empatisk grundton som genomsyrar parets sånger, även om hon är påfallande rättfram mot den religiöst fördömande mamman till ungdomskärlek Tuesday.

För empati är en sak, och undfallenhet en helt annan. ”If the going’s tough I will not cower”, sjunger de i The Desert Rose, och just så motståndskraftiga framstår deras rustika sånger i traditionen av självförbrännande söderpoeter som Townes Van Zandt.

”Ì guess I’m right where I belong, still doing my thing, singing my song” sjunger Irma Thomas triumfatoriskt backad av det funkigaste band man kan föreställa sig, inklusive en knäckande blåssektion och en mäktig gospelkör. Jajamän, det är precis här Irma Thomas hör hemma, och det är en pur njutning att höra henne briljera i sitt naturliga New Orleans-habitat.

Galactic har varit en av New Orleans funk-stöttepelare i tre decennier, och de är det perfekta bandet för Irma Thomas att briljera med. Med åtta original och en gospelstinn tagning av Nancy Wilsons How Glad I Am bygger de en oantastlig groove i funk som Be Your Lady och lika hyperstark soul till exempel i Puppet on Your String och Peace in My Heart. När Galactic gör blues i Love’s Gonna Find A Way Again så gör de den med ett sådant sväng att den inte går att sitta still, och ändå är de inte skivans största källa till entusiasm. Det är tydligt att de tjänar en drottning.

Irma Thomas hade visserligen sin första hit hemma I New Orleans 1959 (Don’t Mess with My Man) och fortsatte med en lång räcka Allen Toussaint-klassiker under 1960-talet. I England spelade till exempel de unga The Rolling Stones in en cover av hennes Time Is On My Side så troget originalet de bara förmådde 1964. Sedan har hon bara fortsatt framåt, och engagerade sig bland annat i New Orleans återuppbyggnad efter Hurricane Katrinas översvämning 2005. Här finns inte tillstymmelse till nostalgi när hon kommenterar hon sin samtid till exempel i ärkefunkiga Lady Liberty med rader som ”Another black man shot down last night and they keep adding up / Is this the world that we’re living in? The one we raise our children in?”.

Det här med andra ord inte en skiva där vi gläds åt att en veteran fortfarande har lite kvar att erbjuda. Det här är det tyngsta soul- och funkalbum du kommer att höra i år, och den mäktigaste sångerska du kommer att träffa på vare sig du jämför Irma Thomas med sina jämnåriga, med hälften så gamla hyperproffs eller med unga stjärnskott. 84 år gammal blåser Irma Thomas alla tronpretendenter av banan med sin rösts kraft, sväng, sensualitet och närvaro.

Salig Sharon Jones & The Dap-Kings var och nosade i de här trakterna när de var som allra vassast, men ärligt talat nådde de inte i närheten av den här autenciteten. För Audience with the Queen är inte ett snyggt retroalbum eller någon pastisch. Det är helt enkelt ett komplett knäckande album som du utan att tveka sorterar bland de allra tyngsta soulklassikerna från de allra största, oberoende av varifrån eller närifrån. Det här är äkta vara.

Stockholmsbandet Clutter konstaterar att bandnamnet både är en defacto-beskrivning av deras sound och samtidigt en målbild för densamma. De prioriterar attityd och kamratskap framför musikalisk finess och det lägger grunden för spänningen i deras DIY-lofi.

Inledningen är en inkluderande men lite trevande inbjudan till ”the geeks and nerds, lonely little loser girls”, men i Jesus sätter de ihop sina influenser från punk (till och med med insprängt Sex Pistols-citat) med Ove Jerndals distinkta gitarrtryck och med sympatiska britpopblinkningar i riktning tidiga Blur från rytmsektionen med Ville Scott på trummor. Leadsången står omväxlande Hilda Ander och Emma French för, och de turas också om på bas respektive gitarr. Bäst är det när båda tar lead i Brideshead, en av flera låtar inspirerade av filmer och serier som kompisgänget tillsammans använder för att söka inspiration och låtteman.

En sexspårs-EP istället för fullängdsalbum är ett perfekt format för en skramlig debut som den här. Såväl deras egen som lyssnarens hunger är intensiv hela vägen, och när deras 20 minuter är till ända suktar man efter mer.

Det här albumets tre första spår släpptes som EP:n Sable redan i oktober (recenserad här), och var en tydligt sammanhållen entitet av stilla melodiskt gitarrplockande eller ett ödesmättade knappt hörbara keyboards tillsammans med mjuk sårbar sång i ett lika vackert som nattsvart mörker. När den nu inryms som den första tredjedelen av ett album blir EP:ns särprägel ännu tydligare, och den lilla hoppfulla ljusning och hoppfullhet som de sista darrande minuterna av EP:n antydde blir en brygga i vad Justin Vernon beskriver som övergången från ett förord till den faktiska huvudakten.

Den har omedelbart en helt annan karaktär, med den eleganta soullåten Everything Is Peaceful Love som bubblande hoppfull inledning. I den klättrar han upp i trädet, ser ljuset och träffar en person som han blir upp över öronen förälskad i. Så fortsätter skivan i den intensiva kärlekens alla lyckligaste och mest färgrika nyanser. Istället för det minimalistiska spröda eleganta gitarrplockandet som vi en gång i tiden lärde känna Bon Iver igenom, och som återkom i det mörka förordet, gnistrar och glänser arrangemangen under huvudakten. Men inte heller som de vildsinta ljudexperiment som Bon Iver hänfallit åt på senare år, utan balanserat och avvägt i en kombination av tidlösa soulbeståndsdelar och hypermodernt tänkande.

Han kombinerar sina elektroniska lekfullheter med analog instrumentering, och använder i I’ll Be There The Revolution-torra trumfills, hårt hållet blås och falsettröstexcesser för att ta med sig 1980-talets soul och i synnerhet Prince till 2025. Den varma kärleksfulla falsettsoulen både i From och Danielle Haim-samarbetet If Only I Could Wait med mjukt luftigt sväng visar hur en uppdatering av Daniel Lanois produktion av Robbie Robertsons numera förbisedda solodebut för snart 40 år sedan fungerar.

På andra ställen, som i Day One tillsammans med Dijon och Flock of Dimes, flyttar Justin Vernon återigen fram prduktionspositionerna för resten av världen, när han leker med bubblande och knattrande effekter i konstruktionen av både rytmer och melodier till snygg och funktionell modernistisk pop.

Sable, Fable är tydligt uppdelad i ett före och ett efter. Och visst hade Bon Iver kunnat låta Sable-EP:n stå kvar separat och för sig själv istället för att inkludera den här. Men med den som tillbakablickande och kolsvart förord blir kontrasten mot Fable-delens tryggt tillfredsställda – vågar vi säga lyckliga? – framåtblickande desto större.

Med sitt första svenskspråkiga album Skälva sparkade Henric Hammarbäck undan benen för oss i höstas. Hans sånger hade en omtumlande direkthet både musikaliskt och lyriskt, med sin stilla distinkta americanavisa fulla av älskvärda kantstötta karaktärers misslyckanden skildrade med djup empatisk värme.

Bara ett drygt halvår senare kommer Efterskalv, som redan med sin titel signalerar ”uppföljare”. Och mycket riktigt känner man igen sig här, framför allt hur H Self kryper nära intill både i sitt musikaliska uttryck och sina skildringar av de karaktärer som befolkar hans texter. Hans visor har precis som på Skälva ofta en försiktig americananyans, men den här gången rör sig musiken lika ofta mot sparsmakad och mer eller mindre akustisk blues, och i Poolen till och med en försiktig jazzaccent. Här finns till och med exempel på den countrysoul-groove som H Self utforskat ända sedan åren med Southern Skyline i På eget bevåg.

Alltihop knyts ihop till ett enhetligt uttryck dels av H Selfs mjukt berättande sång, hellre försiktigt framviskad än forcerad, och dels av Agnes Odéns fiol som accentuerar och förstärker, och som med återkommande folkvisetoner vägrar låta sig klassificeras som countryfela.

Karaktärerna i hans sånger är lika genuina och mångfacetterade som trasiga. Vi lär känna den ensamme åldrande mannen med taskig lever, han som är glad För det lilla och firar ett samtal från dottern med en plankstek och en trisslott. Vi möter mannen som avstod inviten vid Poolen eftersom han skäms för sin mage och inte vet om han funkar sexuellt efter gårdagens amfetamin. Vi träffar den förtvivlande kvinnan som lämnats efter 15 år i den gripande skilsmässobluesen Ett jävla träd komplett med elegant The Jordanaires-kör. Vi möter en annan man som sitter ensam på julafton med sin TV och sitt korsord och med en allt mer forcerad argumentation att ensamheten gör att han inte kan bli sviken. Allihop har fel och brister, somliga ganska rejäla, men det går inte att ta fel på att H Self känner dem alla väl och tycker mycket om dem.

Starkast av allt är varmt framviskade Månskenssoldater, full av känsloakrobater, gandhisoldater, och änglapoeter beredda att trösta alla utifrån människors olika behov, och i den missionen ”inte glömma Henric”

Det finns mellanspår förstås, som Överdonna och den kärleksfulla men förbiflimrande bluesen Karmapresent. Vad som inte finns, däremot, är något som motsvarar förra albumets udda och helt briljanta Yasin-cover.

Det är nog ändå ett klokt beslut att avstå, dels för att markera utveckling och dels för att den kanske hade en tendens att ställa Henric Hammarbäcks egna strålande sånger lite grann i skuggan. Här är det istället Fast i gruvan med sina snygga detaljer som Uber Eats-påsen från Mcdonalds med ”Fyra bugg och fem zero cola” som har någon sorts annorlunda allsångspotential där den befinner sig i miusären och ”i klorna på ett bruk”.

– Jag är gärna en fanbärare för utanförskapet, men folk ska veta att det finns jävligt mycket fult där också, sånt som inte är nice. Och det kan vara skönt att leva som man ska.

Med de trasiga personporträtten på sitt första svenskspråkiga album Skälva hösten 2024 nådde H. Self långt utanför sin trogna countrypublik, och fick recensenterna att dra till med de största vispoeterna i sina jämförelser. Att det inte var en unik lyckträff är tydligt när han bara ett drygt halvår senare nu släppt minst lika starka Efterskalv, hans andra album på svenska lika fullt av empati. Nu har han fått upp farten, och ett tredje album är hack i häl, lovar H. Self.

Henric Hammarbäck har bestämt att vi ska ses på hans lokala pizzeria i Hökmossen söder om Stockholm, men när vi möts utanför är det låst och nedsläckt. Inga problem, Henric tänder en cigg och ringer upp ägaren på mobilen. Strax efter är det upplåst och tänt, och vi slår oss ner med något att skölja strupen med.

Henric har släntrat över från sitt hem, där han tillbringar all tid de varannanveckor när barnen bor på annat håll med att skriva, och skriva, och skriva. Sedan han för något halvår sedan släppte dagjobbet på ett föräldrakooperativ och blev heltidsmusiker finns helt andra möjligheter. Han beskriver den nya tillvaron som omtumlande.

– Och kärv. Det är liksom en uppoffring för att kunna ge det här en ärlig chans. Jag har ju mina tre barn varannan vecka. Så maten måste vara på bordet liksom. 

Ungefär samtidigt slutade Henric jobba tillsammans med David Ritchard, som han samarbetat med väldigt länge. Det var inte ett helt smärtfritt avslut, låter han förstå, men även det bidrog till att möjliggöra ett fokus på den egna musiken som nu inneburit Henrics andra H. Self-album på bara ett halvår.

– Jag skriver så fruktansvärt mycket låtar helt enkelt. Det krävs mer än bara tid för att skriva låtar, men det har underlättat mig enormt. Och det känns skönt att få hålla på med sitt kall ändå. Trots all ångest och stress och så är det värt det.

När albumet Efterskalv först nämndes – ungefär samma vecka som Skälva gavs ut – var det lätt att anta att det var restprodukterna från Skälva, de där inspelningarna som blev över på studiogolvet från förra gången.

– Albumtiteln kom före låtmaterialet – ”va fan, Efterskalv, det är ju perfekt!”. Men ju längre tid har gått har alltfler nya låtar tillkommit, och nu tar titeln liksom lite ner förväntningarna – ”jaja, det är restmaterial”.

Men istället för restmaterial är Efterskalv med idel hyperstarka sånger kanske till och med ett starkare och mer sammanhållet album än Skälva. Och möjligen är ett ytterligare svenskspråkigt album på väg hack i häl på de två.

– Jag har alltid varit skeptisk när någon artist som jag själv gillar bara släpper nytt och släpper nytt. Vad är det för kvalitet på det då? Men jag har aldrig skrivit så mycket som nu, och jag gallrar hårt: Det känns som att jag skriver bra material, helt enkelt. Och liksom, jag har inte riktigt har tid längre att vänta. Jag vill skynda på.

Varför har du bråttom?

– Jag vill få bort ekonomisk stress och oro. Det här är det enda jag kan göra, det som jag är bäst på. Ska jag nå fram så är det genom att skriva låtar. Det måste tas några kliv till för att det ska kännas stabilt. Jag är snart fyrtio år, så det har tagit lång tid ändå. Man har ju gått en jävla krokig väg. Det är fan dags nu.

H. Selfs persongalleri

På både Skälva och Efterskalv är texterna fyllda av karaktärer som är ganska kantstötta och luggslitna. Henric Hammarbäck närmar sig dem med intresse och omsorg, och även om de inte alltid är så sympatiska så får man ändå sympati för dem, eftersom Henric alltid skildrar sina karaktärer med empati. Han tycker om dem han sjunger om.

– Det är något som vi har pratat en del om på senaste tiden. jag och mina vänner. Det är så lätt att hålla på och romantisera utanförskapet, med all rätt, där finns otroligt mycket fint. Jag är gärna en fanbärare för utanförskapet, men folk ska veta att det finns jävligt mycket fult där också, sånt som inte är nice. Och det kan vara skönt att leva som man ska.

– Jag är en utanförskapskorrespondent. Det är en stor del av min värld helt enkelt. På många sätt. Och det är faktiskt någonting som jag har haft med mig sedan jag var barn. När jag var fem, sex år var min stora idol Thorsten Flinck. Jag tyckte att det var något konstigt med honom, att det fanns något speciellt. 

Minst tre låtar på Efterskalv skildrar den ensamma mannen som sitter i sin lägerhet, För det lilla, Nascar och MDMA, och kanske Poolen i någon mening.

– Det är väl alltid närvarande. Det är ett perspektiv jag har när jag skriver. Sen så utspelar sig väl inte alla låtar under fläkten. Men den där mannen har varit lite svår att våga sig på att porträttera, man kan vara rädd för att mötas av ord som ”manspillror” eller ”mansgris”. Det är jag ganska jävla trött på. Jag måste kunna få porträttera sådana människor ändå, så det har jag gått på, och det känns som att folk har fattat det. Det känns skönt, för även om man tror så mycket på sina saker så finns det ändå en… ångest och rädsla när man skriver om det jag skriver.

Men det är just i sådana porträtt som den centrala styrkan i H. Selfs texter ligger. Personerna som befolkar hans sånger är inte endimensionella utan mångfacetterade. De kan ha något osympatiskt intill något väldigt sympatiskt.

– Jag vill gärna ha med mig ett förlåtande perspektiv. Även för de här människorna som beter sig fruktansvärt illa, som är idioter – det är inte så svårt att hitta sympatin och empati när man vet deras historia. Det där är något som jag… kanske slåss med hos mig själv. Jag har många sidor, och det är många som är svåra att tampas med. Men jag gör mitt bästa och det finns förklaringar.

Missbruket har funnits på både Skälva och Efterskalv, både av sprit och olika typer av narkotika. Vad tänker du om det?

– Att det är någonting som jag vet mycket om, och som jag behöver skriva om. Jag brukar tänka på att om jag skriver sådana saker kommer jag att få frågor om det. Hur påverkar det mina barn, exfruar? Vad ska de tycka och tänka? Men det är… någonting som jag fortfarande har att skriva om. Hursomhelst. Jag sköter mig.

I hur stor utsträckning är du själv de karaktärer du sjunger om?

– Jag tänker ganska mycket på det. Jag skriver om ganska råa saker liksom, och funderar ibland på vad folk ska tro. Jag menar, jag har ju barn att ta ansvar för. Det är den där klassiska diskussionen om att separera verk från person. Lär känna mig så får ni se.

Tom Waits till exempel byggde mycket målmedvetet upp en karaktär som den missbrukande outsidern på 1970-talet, och gjorde konsekvent sina album och sina intervjuer ”i rollen”.

– Det hade jag inte kunnat göra, då hade jag fått 18 soc-anmälningar efter en intervju. Det där hade nog stressat mig mer förr än det gör nu. Jag är säker på vem jag är.

När du sjunger Ett jävla träd är det uppenbart att sångens karaktär är en helt annan person än du.

– För där är ”jag” ett kvinna. Exakt. Jag tror inte att det är så jävla många män som har sjungit en hel låt utifrån en kvinnas perspektiv.

Ändå finns det dimensioner av dig själv även där. Sångens ”jag” har tre barn, precis som du.

– Jag är där. Hela låten är hennes ord till mig. Hon är den som springer in på toaletten, och jag är den som står vid spår två.

Jag skulle vilja påstå att dina texter är politiska. Håller du med om det?

– Ja, det gör jag. Jag tror aldrig att jag har skrivit en låt med avsikten att den ska vara politisk. Men det är klart att låtarna är politiska.

”Mer än bara en rappare”

På Skälva gjorde H. Self en odödlig tolkning av Yasins Rap är ingen konst. En i högsta grad politiskt rättfram text, till att börja med, men bara att tolka Yasin överhuvudtaget var ett politiskt statement i sig självt.

– I högsta grad. Det är jag väldigt nöjd med. Om folk vill dra det till politik så är jag väldigt nöjd med det. Det känns bra, tycker jag.

”Jag skriver det jag ser. Men de kritiserar hellre det jag skriver än att kritisera det jag ser”

– Den är den bästa raden i hela låten, tycker jag. Den raden är central, och den är ju verkligen hyperpolitisk. Hela han är så jävla laddad. Jag spelade i Kristianstad häromsistens, och det är där han ska göra sin första spelning i sommar. Där är det ett jävla hallabaloo och skriverier och debatter om att Yasin ska spela där.

– Han är en viktig artist, tycker jag. Han är mer än bara en rappare, han är en grym låtskrivare. Han kommer bara att bli större och större, tror jag. Mina barn lyssnar också på honom, och jag tycker att det är kul att prata om musik med mina barn. Vilka diskussioner det har skapat i hemmet, som har hjälpt i uppfostran och satt dem på prov och så vidare. För det sista vill jag att censurera musik.

Påverkade Yasincovern vem som lyssnar på dig?

– Jag vill hoppas det, men jag vet inte. Jag tror att det fortfarande är många från den sidan som inte hört den. Vi försökte få tag i Yasin i samband med att den släpptes, men det var omöjligt. Jag är inte ens säker på att Yasin har hört den. Min värld ligger så pass långt ifrån hans, så jag tror inte ens att de uppmärksammat den.

Live har Rap är ingen konst blivit en stor publikfavorit.

– Verkligen. Men samtidigt, det är en låt som tar ganska stor plats i ett set, och nu kommer nästa skiva. Så ska vi fortsätta köra den, eller ska vi inte? Nu har vi ju börjat köra den med fullt band, inte bara gitarr och sång, och det har fått den att lyfta mer, tycker jag, så den kommer nog vara med ett tag till.

Du själv kommer från en bakgrund där du lyssnade på rap?

– Väldigt mycket. Under tonåren – sent 90-tal, första halvan av 2000-talet – då lyssnade jag bara på hiphop. Det är jag jävligt glad för, det var hiphopens guldålder. Det har nog påverkat mig mer än vad jag tror. Det kanske finns en del hiphop i hur jag väljer att frasera och så där, även om det inte är något jag gör med flit.

Så hur hamnar man i americana från hiphopen?

– Man blir som man umgås. Jag är uppväxt i Sala, och jag och mina polare från lågstadiet upp till högstadiet åkte skateboard och höll på med rap.

Från hiphop till americana

– En av mina som höll på med musik flyttade till Stockholm. Så jag klev in i hans repokal, och där hade de vinylspelare. Stones Let It Bleed-platta låg på, med Country Honk. Det var som att… det ändrades på dagen. Hela mitt liv blev ett annat.

– Hiphopen finns kvar hos mig. Men när jag uttryckte mig inom hiphop och rap så kände jag mig aldrig riktigt hemma, på något vis. Men direkt när jag hörde den där musiken på skivan i replokalen, och började gräva i det, då visste jag att det var så jag ville skriva och uttrycka mig. Det började med Stones och Gram Parsons. Som för så många.

Henric kan inte sluta lovorda Gram Parsons.

– När man pratar om Gram Parsons står rockmyten kring honom nästan i vägen för hans geni. Han var så fruktansvärt bra som artist och låtskrivare, för att få folk att upptäcka countrymusik. Han gjorde det i en tid när country var sorterad till en stad eller en socioekonomisk grupp.

Men den så kallade ”country-boomen” som avspeglar sig på topplistorna och i allmänintresset idag är H. Self mycket tveksam till. Beyoncé har kanske inte så mycket gemensamt med husgudar som George Jones och Merle Haggard, resonerar han, och den gamla rekvisitan är undanhängd. Stetsonhattarna ligger oanvända sedan många år, ända sedan han la ner Southern Skyline.

– Det är konstigt att se det där nu, jag känner mig jättegammal som har spelat country i 20 år. När vi började så hade vi ju fan knappt en scen att spela på, Det var typ vi, The $1000 Playboys, Rockridge Brothers och Spinning Jennies, David Ritchards band. Det var jävligt svalt. Så det är lite… Men countrymusiken är mitt DNA.

Men på Efterskalv finns inte bara Merle Haggards och Gram Parsons americana-arv, där finns flera andra accenter. I På eget bevåg hörs den där sortens country-soul som kännetecknade H. Selfs första band Southern Skyline, men det går att höra också helt andra riktningar. En folkton. Ett par akustiska blueslåtar. Till och med en jazzantydan. H. Selfs skrivande har breddats.

– Det tycker jag också. Någonstans så sa jag att jag hade tagit ut svängarna, men breddning är nog bättre ordval.

Är det ett medvetet val, eller blir det som det blir?

– Det blir som det blir. Men när jag betraktar de tre svenska albumen – även det som kommer så småningom alltså – så är det en utveckling, och det skönt att känna.

Uppstår breddningen av vad du själv lyssnar på?

– Det finns nog en logisk förklaring. Ju mer man håller på desto mer utvecklas man i sitt hantverk. Men som sagt, jag har också alltid varit en musiknörd. Jag tycker att det är sjukt kul att leta musik, och att hitta pärlor. Jag har alltid blivit otroligt inspirerad av att höra musik, och bli liksom nockad, Det gör mig inspirerad som fan till att skriva själv, så på det sättet påverkas jag ju av vad jag lyssnar på.

– Jag har köpt väldigt mycket skivor och har en rejäl vinylsamling. Men jag är inte så där nördig att jag bryr mig om särskilda pressar eller så, jag nördar snarare ner mig på låtskrivare. Och när jag faller för en låt eller för en skiva, då vill jag veta allt. Verkligen precis allting. Vem som ställde in ljudet för baskaggen.

Mera svensk folkmusik framöver

Fiolen är mer dominerande på Efterskalv, tycker jag. Kanske är det en faktor i det vidgande jag upplever?

– Det är ju Casper (Hedberg) och Agnes (Odén) som spelar fiol med mig, och på Efterskalv är det mest Agnes. Hon är så bra, hon spelar fiol som ingen annan. Folk har sett henne med David Richard under alla år, men jag tror inte riktigt folk förstår vilket vidunder till musiker hon är. Jag ger henne fria tyglar, även om hon tyckte att det var jobbigt i början. Till nästa skiva har vi börjat skriva låtar ihop. Vi har blivit väldigt goda vänner.

– Agnes är ju riksspeleman, men hon är annorlunda. Bara det där att nästan alla som spelar fiol har fioler som är från 1925 och kostar 350 000. Agnes fjol kostar fyra och två. Men bara för att vi pratar om Agnes nu vill jag ändå vara noga med att lyfta Casper också. Han är också grym, och han är en oerhört viktig del i hela projektet, på jättemånga sätt.

– Men såhär: jag tycker att du gör helt rätt analys. Det finns nog inte så många som influerar mig så mycket musikaliskt som Agnes, utan att hon vet det. Jag har lärt mig väldigt mycket på svensk folkmusik genom henne, och det kommer att höras mer framöver.

I H. Selfs band finns numera också rock’n’roll-legenden Stevie Klasson, som kommer från ett helt annat håll. På tal om rockmyter som kan ställa sig ivägen för briljans finns bland så oändligt mycket annat på hans CV att han var med i Johnny Thunders band vid tiden för Thunders död i New Orleans 1991.

– Jag och Stevie går lång tid tillbaka. Han var liksom vår coola rock’n’roll-mentor när jag flyttade till Stockholm som 19-20-åring. Det var han som satte ihop mig med Jonas Öhlund, som producerar allt jag gör idag.

– Så när jag satt ihop det här bandet slog det mig – fan, Stevie! Inte bara det att jag tycker väldigt mycket om honom och att jag tycker att han är en fantastisk gitarrist, dessutom är jävligt snyggt att ha Stevie Klasson med i bandet. Det är en dynamik i att ha Stevie med som ger väldigt mycket.

Svenska inspirationskällor

Sedan han gick över till det svenska språket jämförs H. Self alltmer återkommande om Cornelis Vreeswijk, men den jämförelsen är egentligen bara relevant om vi talar om den åldrande och avmagrade Cornelis som före sin död blev alltmer explicit i sina skildringar av Ann-Katrin, ständigt i långa ärmar, och av en gammal knarkare på Norrmalms polisstation.

För Henric finns det ändå visst fog för jämförelsen, och kanske nya uttrycksmöjligheter dessutom.

– Jag märker att jag bara pratar om amerikansk musik, och samtidigt gör jag musik på svenska. Det är de senaste tre åren som jag har lyssnat på Cornelis, Ola Magnell och så vidare, och börjat gräva i det. Det är jag jävligt glad för, för fy fan vad bra de är. Men hur många finns det egentligen som är i Cornelis och Ola Magnells klass? De är liksom våra Neil Young och Bob Dylan, det finns inga som är i närheten av dem.

– Olle Ljungström också, förstås, framförallt hans texter. Hur han tar sig rätten att uttrycka sig, det är helt gränslöst. Vulgariteter backar han inte för, det tankesättet har hjälpt mig mycket. Jag är bitter över att jag inte hann se honom, hade han levt så hade jag kontaktat honom.

Magnus Lindberg är ett fjärde svenskt namn som dyker upp i Henrics intervjuer.

– Min pappa har lyssnat väldigt mycket på Magnus Lindberg genom åren. Det är samma sak där, jag hör någonting i hans röst, en äkthet och ett liv som tilltalar mig. Dem jag faller för är ofta ganska plågade personer.

En äkthet, något plågat. Rätten att uttrycka sig, att inte backa för vulgäriteter. Det är lika mycket en beskrivning av H. Self själv som av hans förebilder, såväl hiphoparna eller de gamla hillbillyrösterna som hans nyfunna svenska musiklyriker. Det finns ingen i musiksverige som skildrar det och dem som H. Self skildrar, och som gör det med sådan närhet och äkthet. Nå, ingen utom kanske Yasin, då.

Efterskalv (Ella Ruth institutet) finns ute nu.

”Kanske man inte ser världen förrän man återvänt hem”. Månskensbondens äventyr i världen och hemkomst till Österbotten ger fantastisk popmusik full av utsökta detaljer och empatiska möten. Här berättar han om sin nu fullbordade trilogi.

Med Svindel och lågtryck fullbordar Månskensbonden sin trilogi med del två i berättelsen om att växa upp i Österbotten, söka sig därifrån och till slut återvända hem. Om det inte låter så spännande så beror det på att du ännu inte hört hur Markus Bergfors berättar detaljerat och empatiskt om de människor han möter hemmavid, på båten till Sverige, i soppkäket i Chicago, på tåget genom Europa eller runt Ullevi i Göteborgs regn.

Först måste jag bara få tacka för en väldigt fin skiva. Den gör mig både vemodig och glad. Hur påverkar den dig, känslomässigt?

– Just nu påverkar den mig inte alls. Skivorna dör alltid emotionellt för mig en tid innan jag släpper dem. Det är väl en självbevarelsedrift, eftersom man vet att skivan som man satt orimligt med tid, pengar och tanke på kommer att vara en av tusentals nya album som släpps bara den dagen. Så det är bara att sparka ut skivan i världen, gå vidare och hoppas den klarar sig själv. Så tack för att du tog hand om den och lyssnade på den!

– Men förstås kände jag mycket medan jag skrev och jobbade med skivan och när jag spelar skivan live väcks låtarna till liv på nytt för mig.

Jag har en känsla av att din österbottniska dialekt blir allt mindre framträdande ju längre du kommer från Österbotten på skivan. Den är mer markant i Vi åker båt och mindre markant i Chicago. Sedan uppfattar jag den den mer framträdande igen på skivans sista låtar där du är tillbaka i Österbotten. Eller är det bara min inbillning och övertolkning?

– Det låter som att mitt undermedvetna är smartare än vad jag själv är. Jag skriver ju inte konsekvent på dialekt utan dialekten är mer ett verktyg för att nå vissa känslor och historier.

Och det är främst sådant som är förknippat med hemtrakterna som bäst beskrivs på dialekt, så då har det kanske blivit som du säger. Jag har inte tänkt på det själv, men man får gärna övertolka albumet!

Tom Waits konstaterade i San Diego Serenade att ”Never saw my hometown till I stayed away too long”. Ligger det något i den iakttagelsen?

– Inte kan man säga emot Tom Waits. Mitt skrivande om Österbotten började också när jag bodde i Sverige, så det följer väl den traditionen. På samma sätt kanske man inte ser världen förrän man återvänt hem och därför skrev jag om världen nu när jag bor i Österbotten.

Det här är slutpunkten på din trilogi, först om att växa upp i Österbottens glesbyggd sedan om återvända hem igen. Låt mig först fråga om skivorna inte kommer i fel ordning, för den här handlar om när du gav dig av därifrån och ut i världen.

– Jo, det är lite Star Wars-varning över att ge ut saker i fel ordning. Men igen var kanske mitt undermedvetna smartare, för jag hade ingen tanke på att det skulle bli en trilogi utan det råkade bara bli så. Jag var rätt trött på konceptet Österbotten efter de två första skivorna – och efter x antal paneldebatter om den österbottniska identiteten och språket. Därför började jag skriva om andra platser och då blev det de platser jag bodde på och besökte när jag flyttade hemifrån, vilket också fyllde den kronologiska luckan mellan de två första skivorna.

– Med det sagt så om någon vill att jag kommer och pratar om österbottnisk identitet är jag inte dyr, det är ändå bättre än att göra reklam för Klarna.

Hur går man vidare när man vet att man fullbordat sin trilogi? Då är ju liksom inte nästa steg lika givet längre?

– Jo, för att ta upp Star Wars igen så vill man ju inte falla i den fällan och börja mjölka sönder något som redan är fullbordat. Riktigt idiotiskt är det ju att mjölka det om ens trilogi består av obskyr österbottnisk indiepop som bara ett fåtal bryr sig och som det absolut inte finns någon ekonomi i.

– Men jag har en tanke för hur jag ska gå vidare och hitta ett annat spår, även om jag också sagt att det här blir sista skivan på ett tag. Vi får se!

Henrik Oja har producerat och både Honungsvägen och Vasas flora och fauna finns representerade bland musikerna. På vilket sätt påverkar musikernas geografiska förankringen musiken?

– Mest handlar det om vem som råkar bo där vi spelar in. Jag bor i Vasa och Henrik i Umeå och då blev det naturligt att det främst är musiker från de trakterna som spelar på skivan. Kanske har vi en viss perifer klang vi musiker som inte flyttat till Stockholm eller Helsingfors.

”Människan mot maskinen” – så beskriver du den musikaliska filosofin bakom albumet. Förklara vad du menar med det, snälla?

– Vi började jobba med skivan strax efter att Chat GPT lanserats så det var en period när jag tänkte för mycket på AI och hur det kommer förstöra allt. Då blev det att jag ville ha trummaskiner och synthbasar som spelar exakt på ”gridden”. Det ville jag kombinera med trummor, bas och andra instrument spelade av människor som slarvar lite runt gridden och försöker hänga med. Tycker det blir en viss spänning i rytmen då och också en bra symbolik för hur det känns att leva som människa idag. Sen gäller det att ha med sig tillräckligt duktiga musiker som ändå kan spela tillräckligt exakt för att det ska låta bra, och det har jag som tur.

Man brukar ju alltid lite sådär käckt säga att det finns något ljust och hoppfullt att hitta också i en närståendes bortgång, men jag har aldrig riktigt lyckas med det. I Nån som nästan alltid har känt mig tycker jag att du ändå lyckas förmedla något ljust och lyckligt i sorgen. Hur lyckas du med det?

– Tack. Jag tror det inte finns så mycket ljus i själva bortgången, men nog i det levda livet som man ofta tyvärr är bättre på att uppskatta först när det är för sent. Under inspelningarna av albumet hann jag både få mitt tredje barn och förlora en person inom familjen. Även om låten inte handlar om just det har skivan ändå färgats av de båda händelserna och deras ljus och mörker.

Du nämner både Håkan, Neutral Milk Hotel, Nick Cave och Nick Lowe i dina texter, och kanske lite mindre positivt Proud Mary. Men inget av dem verkar ha påverkat din musik, såvitt jag kan höra?

– Det är musik som betytt något någon gång för mig personligen, mest positivt men också negativt. Just den musiken har inte direkt influerat skivan musikaliskt, men den har en roll i själva låttexterna. Jag tänker det märkligt nog som ett soundtrack till musiken, eller till scenerna i låttexterna.

Här hittar du recensionen av Månskensbondens Svindel och lågtryck. 

På sitt andra album vidgar Londonkvintetten med rötter i bland annat Toy sina cirklar långt utanför postpunkens givna ramar. Bakom deras lakoniska reciterande samexisterar fria distade gitarreffekter med en elegant stråksektion i Sparrows Hill, och med det landar bandet i ett uttryck som ibland ligger nära Dry Cleanings. Men de stannar inte där. I framviskade Purple Born hämtar de stilla akustiska gitarrer från Leonard Cohen och sammanfogar det med en både twanggitarr och obekymrat visslande i ett märkligt historieberättande, medan Sister och Pugilist med sina respektive monotona fioltoner leder associationerna ända tillbaka till The Velvet Undergrounds första album.

I renodlade ljudexperiment som Halb Leib I och Atahualpa ger de utrymme för den sortens dublaborationer som hörts på bandets tolvtumssinglar från det senaste året, och de vårdar sina influenser från Wire och Sonic Youth med vederbörlig respektlöshet. Det innebär att den bekantskap Index for Working Musik erbjuder knappast är enkel eller lättsam. Men den är väl värd att göra.