”Pop för vuxna” kallar Kajsa Magnarsson och Conny Nimmersjö sitt gemensamma KC Baby när de återvänder för ett andra varv åtta år senare. Det visar sig kunna definieras bland annat med texter som mångordiga och okonstlade texter, som enligt Karin Magnusson är helt sanna. De hanterar vuxna relationer med rak rättframhet som inbegriper både barn och Marbodalkök, och är samtidigt enkla och komplexa. Särskilt Undermålig – ”det är så jävla dåligt” – lockar lika mycket till att sjunga med som till eftertänksamhet.

Musikaliskt innebär ”pop för vuxna” i huvudsak stilla och lågmälda sånger för försiktig elektronik och stillsamma sparsmakad gitarr. Till det adderas ännu mer återhållsamma detaljer som en mjuk saxofon i Pratade, lyssnade och Amanda Werne aka Slowgolds dragspel i avslutande Nu är det så.

Några gånger ökar intensiteten. Hypomani är knappt två minuter av snabb pop med handklapp som kanske kan få Bob Hund-fans att känna igen sig mer, och i dova Till Berlin hörs utöver Kajsa och Conny också Mattias Alkberg sjunga lead, liksom den spännande bekantskapen Insomnia Taxxi, som är den ukrainska experimentmusikern Iryna Novikova. 2017-2022 är Kajsa Magnarssons text som sammanfattar en relation och dess plötsliga slut, och relationens andra hälft Conny Nimmersjö sjunger den med en självklar rättframhet som gör att vi undrar varför vi inte fått höra hans röst oftare under åren.

Om nu 83-åringar överhuvudtaget ska ägna sig åt musik så är nog allmänhetens förväntningar ändå att de på sin höjd ska knarra fram visor med spartansk Rick Rubin-produktion. Det bryr sig John Cale inte om alls.

När den här skribenten hade förmånen att se honom live i Liverpool förra månaden var han avsevärt piggare än sin publik, och återvände både till sin röjiga punkperiod från sent 1970-tal med en skränig Captain Hook och till sina återkommande samarbeten med Nico genom en stilla tolkning av hennes Frozen Warnings.

På skiva har han inom loppet av mindre än två år släppt två album, för Mercy och sedan POPtical Illusion, som båda är nyfikna, moderna och nyskapande med sprillans elektroniska och digitala hjälpmedel. På Mercy trängdes gäster som Sylvan Esso, Weyes Blood, Animal Collective och Fat White Family, medan John Cale hanterade så gott som alla instrument själv på POPtical Illusion.

Överraskningssläppta MiXology (Volume 1) – inte ens skivbolagets hemsida hann riktigt med – är tänkt som ett komplement till de båda albumen, med osläppta låtar eller i något fall alternativa tagningar. Första halvan består av låtar som inte fick plats på Mercy, men det är uppenbart att det enbart berodde på utrymmesskäl. De fyra spåren från de inspelningarna har samma distinkta kvaliteter både i sina melodier och i sin eleganta elektroniska klädnad, och när gästande Tei Shis avslutar I Know You’re Happy med ett varmt fniss bidrar det till att lätta på den stora allvarsamheten. Även självaste Tony Allen gästade inspelningen, och hans knäckande (och givetvis elektroniskt bearbetade) trummor i Long Way Out of Pain bidrar till att göra låten till ett komplett mästerverk och något som fans av Brian Enos 1970-tal borde sätta på piedestal.

Även långsamt gnissliga 1000 Years hade varit ett slöseri att lämna ohörd på Cales hårddisk, liksom udda och dova Clap Clap, som börjar som luftig elektronisk reggae (!) med hårt bearbetad melodica och en vänlig basmelodi innan den för en stund slår över i snabb house (!).

De tre återstående spåren, alla tre från arbetet med POPtical Illusion, har mer drag av elektronisk experimentverkstad, utan att för den skull kompromissa med melodisk attraktion. I den långsamma fina Invention of Language bygger John Cale en mäktig mångstämmig kör av sin egen röst, och i The Adventures of Supacane klingar ett piano med den sortens avantgardiska komplexitet som på hans tidiga LaMonte Young-samarbeten från New Yorks tidiga 1960-tal. Där hittar han också utrymme för udda samplingar och inte minst för sin violin.

På sätt och vis skulle det kunna uppfattas som ett underbetyg för den samlade samtida musikscenen att en 83-årings outtakes är bättre, mer nyskapande och spännande än nästan allt annat 2025. Men det får den samlade samtida musikscenen tugga i sig och försöka lära sig något av, innan de återigen blir varvade av den volym två som titeln antyder.

Hennes klingande klara ljusa stämma är av den sort man brukar hitta hos kvittrande folksångerskor med akustiska gitarrer, men Lael Neale hyllar Spacemen 3 och där bakom The Velvet Undergrounds långsammaste drones. Så utan att någonsin bli högljudd klingar hennes musik av envisa elgitarrslingor som rullar för evigt medan den långsamma rytmen markeras av enstaka tamburiner.

Att albumet är skapat tidiga morgnar med utsikt över soluppgången över West Hollywood, medan omgivningen morgnar sig, speglas i det återhållna och ofta minimalistiska uttrycket, och likt förebilderna låter hon aldrig sin försiktiga sång överröstas av gitarrerna eller tapelooparna. Istället erbjuder hon små asketiska synthbagateller som Wild Waters, och i den spröda skönheten hos de mest stillsamma repetitiva meditationerna hörs snarare en mellotron eller en helt ensam Omnichord, som i fina Sleep Through the Long Night.

Texterna är små och detaljfyllda reflektioner och vardagsbetraktelser, som gör att man lystrar när Gud levererar sitt budskap om förgänglighet i All Good Things Will Come to Pass. Den uppmärksamheten belönas särskilt i flygplatsiakttagelserna i There from Here, där Lael Neale som i förbigående konstaterar att den uppstaplade alkoholen visserligen är duty free i stunden, ”but we pay with this purgatory”.

Lael Neale präglas av en ödmjuk tillbakadragenhet, som hon har gemensamt med sin vän och turnékollega Weyes Blood. Hon är en minst lika angelägen bekantskap att göra.

Tommy. War Of the Worlds. Jesus Christ Superstar. The Wall. Och nu The Scholars. När Car Seat Headrest äntligen släpper ett nytt album har Will Toledo tagit i från tårna och konstruerat… en rockopera!

Redan på sin strålande slackerdebut för snart tio år sedan krånglade Will Toledo med minst en komplex lofi/grunge-symfoni med flera faser, och pandemiisoleringen använde han till att utveckla mer grandiosa idéer. När han sedan blev sjuk i långtidscovid googlade han ner sig i ett kaninhål som ledde till Chan-meditation, Buddhism och spirituella ritualer, alltihop företeelser som ju är kliniskt konstaterat inte bara allvarligt ökar risken för existensiella grubblerier utan också för rockopera-utbrott.

Redan inledande CCF (I’m Gonna Stay with You) bryter ut i ett stort – för att inte säga svulstigt – rockanthem med tydliga blinkningar till rockoperagenrens pionjärer The Who. Sådana vändningar och kontrasterande låtsegment skaffar sig Car Seat Headrest sedan stort utrymme för med en total speltid om drygt 70 minuters total speltid och låtar som kan dra iväg uppåt 10 minuter eller längre.

På ett fiktivt Parnassus University får vi möta karaktärer som den unge pjäsförfattaren Beolco, och Devereaux som kommer från en strängt konservativa religiös bakgrund. Varje karaktär har varsin sång, och albumets – förlåt, operans – första del skildrar deras spirituella kris och längtansfulla sökande. Andra hälften innebär att karaktärernas nyfunna spiritualitet konfronteras med traditionella religiösa ritualer och dogman i storslagna strider – jamen du hör ju att här finns alla förutsättningar för ett klassiskt rockepos av klassiskt snitt.

Mycket riktigt andas det mesta här tidigt 1970-tal, som det utmärkta och storslagna Devereaux, och det närmaste Car Seat Headrest kommer sin ursprungliga konventionella slackerindie är med The Catastrophe (Good Luck with That Man). Med sin stenhårt snabba indierock och de akustiska gitarrerna i botten påminner den för en stund om varför vi brukade bunta ihop dem med band Arcade Fire, innan de storslagna Keith Moon-trummorna tar över även här.

Andra halvan är ännu mer ambitiös. Den inleds med Gethsemane som är drygt 10 minuter av mäktig progg-indie om en läkarstuderande med superkraften att flytta sina patienters krämpor till sig själv. Sedan följer den ännu längre vemodiga balladen Reality, med avancerade vokalarrangemang över klingande akustiska gitarrer och ett episkt gitarrsolo på väg mot Det Stora Crescendot. ”Could Ziggy come back down again” vädjar Will Toledo med glimten i ögat i Planet Desperation, där marschtrummorna manar och bandets körsång har uppenbara Queen-ambitioner innan slutstriden brakar lös med pukor och trumpeter. Under sina dryga 18 minuter hinner Planet Desperation byta karaktär flera gånger, med stunder av punktempo och -attack och plötsliga avbrott för akustisk folkballad. Ungefär 14 minuter in i stycket gömmer sig till och med ett fragment som för en kort stund låter som r’n’b-uppdaterad T.Rex innan det slår över i The Who igen.

Det är väldigt tydligt att Will Toledos ideal den här gången är episk rock som den lät under rockoperans storhetstid på det tidiga 1970-talet, och The Scholars är i högsta grad hans egen vision och konstverk, så pass att bandet överlät all gitarr (och det är mycket) och produktionens nördiga ”ljudskulpterande” (hans egna ord) helt och hållet till honom. Och visst lyckas han – som rockopera är The Scholars fullt i klass med de största namnen i inledningen av denna anmälan, och därmed är risken stor att att vi orkar sitta igenom hela verket lika ofta som vi tar oss igenom den kompletta Tommy.

Hm. Vid första anblicken kan ett temaalbum om medicinalhistoria ur feministiskt perspektiv låta som ett spännande koncept. För läkarstudenter. Men tänk igen, för Bristol-artisten Hannah Rose Platts andra album är angeläget för betydligt fler.

Hannah Rose Platts vetenskapliga palett är lika omfattande som hennes litterära och musikaliska, och det är en kombination som gör Fragile Creatures till en lika njutbar som lärorik lyssning.

Först vaggas milt vi till halvsövd och tålmodig Lorazepampassivititet i Ataraxia, grekiska för ”sinneslugn”, ett kvinnligt ideal uttryckt av en samplad Helen Andelin som läser ur sin 60-talsmanual för kvinnors traditionella roll i äktenskapet. Det budskapet kontrasteras sedan omedelbart i Young Men Need Their Wives, även musikaliskt med slamrig gitarrindie som väcker oss ur benzodimmorna.

Det är en lite lat jämförelse att tala om Kate Bush när det rör sig om en stark kvinna med både vokalt omfång och konstnärliga ambitioner, men här är parallellerna påfallande bland annat i pionostycken som Radiant. Men även om stillsam folkmusik dominerar, och med finstämt gitarrplockande bär budskap i om Maria Magdalenas omvårdnad och tysta uppror breddar Hannah Rose Platt perspektiven till exempel med akustisk blues i The Edinburgh Seven som hyllar de första kvinnliga läkarstudenterna I Storbritannien

Med dova triphoprytmer återberättar hon den skräckinjagande novellen The Yellow Wallpaper om en kvinna som blir inlåst av sin man för att hantera sin diagnostiserade hysteri, innan hon i La Grande Hysterie med återhållen rockabillyvrede tar sig an den sinnessjukdomsdiagnos som ställdes på kvinnor som avvek från den tilldelade normen på 1800-talet (och som fortfarande tillskrivs kvinnliga reaktioner men inte manliga).

”Hysteri” är för övrigt förstås grekiska för livmoder, och i den lekfulla avslutning Epilogue – The Wandering Womb Ballet hanterar Hannah Rose Platt med finess och humor även den medicinska myten om att livmodern flyttar sig runt i kroppen (!).

Det går att lyssna på Fragile Creatures som ett komplext och elegant musikalbum med folkbotten och eleganta utsvävningar därifrån, fingertoppskänsligt producerat av Ed Harcourt. Men sannolikheten är stor att sånger som balladen Rest in Persistence (An Anthem for Anne Greene) gör att du strax sitter och googlar för att få veta mer om Anne Greenes öde*, att The Sick Rose får dig att leta upp den William Blake-dikt som åsyftas.

*Anne Greene var ett hembiträde i England som i mitten av 1600-talet dömdes till döden för barnamord när hennes barn från husbondens våldtäkt föddes död flera månader för tidigt. Det är en fascinerande historia om hur hon mirakulöst överlevde sin egen avrättning, benådades och blev en symbol för kvinnors rättigheter.

Det har passerat mer än 20 år sedan den här skribenten först hade att anmäla en skiva av Kristoffer Ragnstam. Då var han en ung debutant som hade fått solokontrakt med Det Stora Skivbolaget, och sågningens skarpa kommentarer om behovet av att både hitta ett eget utryck och att utveckla sitt omogna låtskrivande var… hårda men rimliga.

Åren har passerat, och numera kallar sig Kristoffer Ragnstam för They Owe Us. På hans tredje album under det namnet finns det absolut ingenting som påminner om den där tjuvstarten i början av millenniet. Idag gör han tät, effektiv, suggestiv och driven musik som tar avstamp i indie men som inte ryggar för varken rockskränigare gitarrmoment eller suggestiv modern popfunk med Prince-blinkningar. Det egna uttrycket håller samman variationen, liksom en noggrann detaljuppmärksamhet som måhända är det enda som går att känna igen från det där allra första försöket.

I tätt rockiga Fever till exempel fladdrar en tvärflöjt förbi lika flyktigt som en tidig vårfjäril, och inte bara är röstbearbetningarna och de distinkta stråkarna exemplariska i funkiga Keep the Keys Close to Your Sextape – rytmsektionens trummor, bas och kompgitarr svänger på ett sätt som man definitivt inte förväntar sig på ett svenskt indiesläpp.

Oberoende av nyanser är låtmaterialet oklanderligt genom hela albumet. ”Chaos is my neighbour” sjunger Kristoffer Ragnstam på singeln Love by the Hour, och han låter inte alls missnöjd med grannsämjan när hedonistisk rock’n’roll-urladdning först konfronterar elegant indie och sedan förenas i energisk varm humanistisk pop. Titelspåret är snabb och snygg indiepop, liksom ännu snabbare och hyperkorta From A Heartbreak to Hell där amerikanska Devon Thompson förstärker på sång. Redan har hälften av albumet kunnat höras som singelsläpp, och faktum är att det finns ytterligare klara singelkandidater. !nte minst den basdrivna Undivided Hope och den långa och fint popiga albumavslutningen Chronically Adore You.

I den luftiga och eleganta New Wind in the Sail – kanske skivans allra starkaste spår? – får Kristoffer Ragnstam rådet att ”drop that smalltown thug attitude”. Men även om det var en sådan arrogant attityd som fick honom att ta sig vatten över huvudet för 20 år sedan kan det mycket väl vara samma sorts självsäkerhet som lagt grunden till att All on Red är ett så genomstarkt album. Håll fast vid den attityden isåfall!

Måste vi verkligen hurra när Knash firar 10-årsjubileum som band? Knappast för jubileet, va, det här är ett band som framstår som fullständigt osentimentalt. Men jubla måste vi hursomhelst – inför det högintensiva poputbrott som är EP:n All The Time återstår inga andra reaktioner än först fullständig kapitulation och omedelbart därefter euforisk lycka. Det är en tågresa i vansinnestempo, med en massiv gitarrvägg som stänger ute alla distraktioner och med detaljer som pipig elorgel och i avslutande Train grym stämsång.

Andas, måste vi det? Allvarligt talat, inför den här urladdningen kommer du att glömma bort även sådana basala väsentligheter, tvärs igenom Going Is the Goal och titelspåret och ända tills Knash själva helt kort sänker volymen och drar efter andan ungefär två och en halv minut in i EP.ns tredje spår Someone Like You. Sedan rusar det lika snabbt iväg igen, och efter en knapp kvart är EP:n slut och du kan påbörja återhämtningen där du ligger flämtande på golvet.

Att det är spretigt är liksom själva grundförutsättningen för Viagra Boys. Enskilda låtar drar i ett antal olika riktningar samtidigt, så som de alltid gör, texternas budskap slår och smeker i samma rörelse, och som helhet spretar bandets fjärde album i galet många riktningar. Så har det alltid varit hos Viagra Boys, och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara.

Sebastian Murphy är unik och oefterhärmelig, och en central faktor för den oförutsägbara riktningsvariationen. Ena sekunden är han mjukt resonerande, nästa sekund hårt attackerande, och i Dirty Boyz visar han upp ett stånkande och stönande värdigt självaste Lux Interior. I Best in Show Pt. IV låter han snarare som en ung och speedad William S Burroughs när han fabulerar rövarhistorier om att ta över mentalinstitutionen över suggestiv bas, intensivt handklapp, gitarreffekter och udda läten. När sedan en no wave-saxofon som från en återuppstånden James Chance tar över har det redan spårat ur fullständigt och fantastiskt.

You N33d Me är ren briljans i sin kombination av dels rättfram och medryckande fyrtaktsintensitet ur LCD Soundsystems hemliga receptbok, dels intressanta fakta om ”World War II and other… things” och dels en psykedelisk gitarrexcess som hade varit extraordinär till och med på The Stooges Fun House.

Andra toppar här är Store Policy med didgeridoo och The Bog Body, som är inte bara en berättelse om hur Sebastian Murphy flickvän äts upp av svartsjuka på ett arkeologiskt fynd i en mosse – den är också en spretig rocklåt i Cortex anda, åtminstone i sina rakare faser.

Angreppen på konspirationsteoretiker på förra albumet var lika brutalt raka och skarpa som konsekventa, och de finns här också i något mer introvert och mer subtil form, och ofta riktade mot nyandlighet och new age-flum. Med mördande oneliners som ”I seem like such a bitch/ When I talk about Swedish politics.” är till exempel Uno II en inte helt ironisk låt om krämporna hos Sebastian Murphys åldrande hund, och samtidigt en taskspark på mem-konspiratoriker.

Är då allting gott i Viagra Boys-lägret (eller rättare, är då allting tillräckligt vrickat)? Nja, något enstaka orosmoment finns här. Att de oftare än tidigare hänfaller åt något mer konventionellt än de brukat är i sig inget problem. Tvärtom, relativt lågmälda och vemodiga Medicine for Horses gör sig fint i sammanhanget, och River King är rentav en pianoballad och en fin kärlekslåt till fästmön, som ”stepped on me with your big boots.”

Men vid ett par tillfällen hänfaller de åt det där enkelt hittiga i att spela enkla barnramsor med tuffa mellanstadieriff (tänk en infantiliserad Joan Jett). Waterboys tar sådana musikaliska genvägar, och även om versernas monolog i singeln Man Made of Heat är fullständigt sanslös (till exempel kommentarerna om ”your mum’s OnlyFans”) är refrängens riffande banalt och för Viagra Boys under par.

Det är omöjligt att föreställa sig att det skulle vara försök till kommersiell anpassning – jag menar, det är ju ändå Viagra Boys vi pratar om här. Så vi kan väl anta att det bara är effekten av stunder av lathet och nonchalans, egenskaper som vi ju egentligen älskar hos Viagra Boys. Då kan vi bortse ifrån sådana lapsusar och fortsätta lita på det här bandets fullständiga opålitlighet.

När Zach Condon fick frågan om att skriva sånger till en föreställning för nycirkusgruppen Kompani Giraff från Stockholm kände han inte till varken gruppen eller den roman av Judith Schalansky som föreställningen byggde på. Men han blev nyfiken, och efter ett besök på deras förra föreställning var han eld och lågor.

Temat är allt som gått förlorat genom historien – utrotade djur, förlorad litteratur och arkitektur – och Zach Condon började med att komponera elva sånger för ändamålet. Det handlar inte om vad man kan fördomsfullt skulle föreställa sig traditionell cirkusmusik, och det handlar naturligtvis inte heller om några konventionella popsånger. Istället har han hämtat inspiration både i variation och uttryck hos Magnetic Fields 69 Love Songs. Det leder till spröda och fina små sånger som rymmer både synth, ukulele och lap steel, och någonstans en smäktande trumpetserenad, utan att luftigheten påverkas och utan att trängsel uppstår, och utan att måla in sig i snäva genreramar. Om något så finns där en sirlig och njutbar renässanselegans, som i Forest Encyclopedia, i den klingande valsen Tuanaki Atoll eller till och med i Guericke’s Unicorns renodlade syntharrangemang.

För att tonsätta den kompletta föreställningen byggde han slutligen ut verket till en helhet med ytterligare instrumentala stycken arrangerade för stråkkvartett av cellisten Clarice Jensen. Skönheten i stycken som Oceanus Procellarum är en ren njutning, och renässansinspirationen är än mer påfallande. Det bidrar till en stark helhetsupplevelse även utan den cirkusföreställning som musiken är skapad för.

Under de senaste tio åren har han kanske mer synts som skådespelare (Spider-Man Homecoming och Twisters, till exempel) än hörts av som musiker. Men bara härom månaden väckte till slut Tunde Adebimpe och Dave Sitek liv i sitt gamla TV On The Radio, där Adebimpe är låtskrivare och en av frontfigurerna. Just i samma stund släpper han dessutom sitt första soloalbum, där han som låtskrivare och givetvis frontfigur låter ganska mycket som TV On The Radio. Logiken bakom hans timing är inte glasklar, men det spelar mindre roll eftersom glasklar är just vad hans medryckande artpop är, oberoende av namn på skivetiketten.

En nyansering av jämförelsen mellan bandets sound och soloalbumets är ändå på sin plats. Tunde Adebimpe verkar inte vara den som krånglat med avantgardedimensionerna i TV on the Radio, han står de mer omedelbara och popigare dimensionerna. Magnetic är en högtempoinledning med handklapp och Hey Ya!-potential, och lika effektivt rundar han av sin dryga halvtimme med skitsnygg rytmiskt elektronisk pop i Streetlight Nuevo. Där emellan finns en lång rad låtar med klockren popkänsla, medryckande rytmer och gnistrande elektronik delvis c/o Wilder Zoby från Run The Jewels, och hälften av skivans låtar hade varit singelhits om året hade stavats 2005.

Lekfulla Ate the Moon får arkivarier som undertecknad att börja svamla om Fun Boy Three, och sådana associationer förstärks av röstrytmerna i Drop. The Most är en friskt lättsam popsång, och samma lustfyllda popglädje hörs i Pinstack med falsettsång och finessrika körer, kanske närmare generationskamraterna Vampire Weekend än hans eget dagjobb. Somebody New är klassiska synthdisco i sin mest ursprungliga form, och han låter han inte sina uppgörelser med det framväxande auktoritära styret påverka skivans goda humör och medryckande stämningar. På samma sätt märks faktiskt bara i den okonstlade akustiska ILY att delar av albumet är hans sorgbearbetning efter systerns bortgång.

För den som finner skönhet i muntra och smarta popbagateller finns soundtracket till våreuforin här.