Efter två strålande DIY-album av synth och postpunk har Tor Marie aka Billy Nomates för första gången spelat in med fullt band i studio, och det innebär ett mer inbjudande och ibland rent popigt sound till hennes alltid lika starka melodier.

Albumet är dedikerat till hennes far, som avled i Parkinsons precis innan inspelningen, och det innebär att Metalhorse har underliggande mörker som är särskilt påfallande till exempel i Life’s Unfair och i rättframma texter som inte backar för smarta metaforer (strålande Comedic Timing) eller en och annan svordom där de behövs. Särskilt gripande är en mäktigt kontrasterande duett med sin pappas stora idol Hugh Cornwell från The Stranglers i Dark Horse Friend.

Vare sig det rör sig om gitarrindie som Gase eller det pianodrivna titelspåret finns här spår av hennes tidigare uttryck både i detaljer som rytmiska små krångligheter och i samma övergripande bestämda attityd som alltid. Särskilt avslutande Moon Explodes har en påfallande postpunkbotten under popmelodin, och The Test är långt ifrån skivans enda snygga och drivna synthpoplåt. Men ingen når samma nivå som flyktplanerna från allt ont – ”The end of the world should not come between us” – i skivans mest uppenbara banger Plans.

Tor Maries artistnamn passade bättre när hon var taggig och krånglig, för med de här smarta och välputsade sångerna finns förutsättningar att skaffa sig många nya vänner. 

Göteborgsbandet Zimmer Grandioso påstår sig ha hittat hem med sin tredje EP, men musikaliskt testar de fortfarande flera olika uttryck utan en tydlig egen enhetlig profil. Det är lätt att förstå, för de hanterar sina olika riktningar med elegans och driv, som den medryckande och riffstark rockgrooven i Full of Love, som gjord för publikkontakt och luftgitarransatser. Kvaliteten i saxofondrivna och rockstompiga Waiting for the Night to End – sannolikt den allra snyggaste Phil Lynott-låt som Phil Lynott inte skrivit – är lika hög. Det är snyggt och bra, men det är också ett slöseri med Zimmer Grandiosos hemliga vapen.

För Hampus Högdahl hyperkänsliga sångröst är något väldigt stort och viktigt, och den är underutnyttjad i de rockiga sammanhangen. Men i EP:ns avslutande stora ballad Let Me Down pt 2 får rösten allt utrymme den förtjänar, och det är uppenbart att det är där bandets framtid ligger. Hans sentimentalt storslagna sång låter här som en lyckad korsning av The Associates-Billy Mackenzie och Marlon Williams, och med sin  ödslighet och Twin Peaks-gitarr är det en helt fantastisk ballad. Låt oss återkomma till den när vi summerar årets bästa låtar så småningom, och med jämna och täta mellanrum fram till dess.

Han har varit upptagen med Wilmer X ett par år nu, och engagemanget i solokarriärens retrorock är uppdämt och bubblande. På sitt första album på fem år i eget namn lämnar han rätt mycket de senaste albumens (utmärkta) varianter av stadshotellscountry därhän och återvänder till ursprungsrockenroll och rockabilly. Sådana genres har ingen svensk uttolkare med större självklar auktoritet än Nisse Hellberg, eller större hjärta. På sätt och vis har han utvecklats till en svensk Nick Lowe i sin eleganta och stilfulla retrorock, och med sina eleganta melodier och snygga texter placerar han den amerikanska musiktraditionen från 1950-talet i en svensk schlagerpoptradition från det sena 60-talet. 

Det inledande titelspåret presenterar såväl bandet som tempot och ambitionsnivån, och redan från början visar Janne Lindéns gitarr en finess som tar avstamp hos Scotty Moore och omfamnar vidare alla varianter av rockabilly och surf. Att det är inspelat live i studion förmedlar känslan av spontan spelglädje, och i det bör nog inte insatserna från medproducerande Chips Kiesbye underskattas. Hans fingertoppskänsla och förmåga att skapa klarhet vördar traditionen utan att vara dogmatisk.

Här finns också någon långsammare smäktande tårdrypande som Ber dig stanna, och utöver tradrock och rockabilly, och någon enstaka kvardröjande countryantydan i Malinda prövar han här både vals (!) och rocksteady. Den korta jamaicanska utflykten i Herr och fru minister är en av skivans mest medryckande toppar, intill klockrena upptempohits som Mitt på dan special.

Nisse Hellberg tar inte felsteg på Fyra på golvet, och den enda invändning som går att anföra handlar om att turnéplanen exkluderar Stockholm. Vi lovar att det finns plats för genuinitet även i huvudstaden – boka in en spelning snabbt!

Sedan mer än tio år – faktiskt innan David Bowie gick bort – turnerar Spiders from Mars trummis Woody Woodmanseys tributband Holy Holy med David Bowies repertoar. I torsdags inledde de sin första turné på tre år på 02 Empire Shepherd’s Bush i London, och det var strålande.

Woody Woodmansey är den enda Spiders from Mars-medlem som fortfarande är i livet, men med självaste Tony Visconti på bas (som han är underskattad i den rollen) är Holy Holy likväl genuint. Glenn Gregory (Heaven 17) är en strålande frontman, och hans ödmjukhet inför uppgiften att sjunga David Bowie är lika stor som hans röst. På gitarr ända sedan starten finns James Stevenson (”han har varit med i precis alla band som funnits mellan 1970 och nu”, som Gregory introducerar honom) och på saxofon, gitarr och kör Jessica Lee Morgan. Hon har dessutom kvällens coolaste och mest personliga tischa, med omnämnande av både hennes mamma och pappa – ”Hopkin+Visconti=Me”. 

Setlistan håller sig till Bowielåtar som Woody Woodmansey medverkade på när de först spelades in, med tre-fyra undantag, och är glänsande. Även undantagen – allihop ursprungligen Viscontiproducerade (om vi räknar 1979-nyinspelningen av Space Oddity) funkar fint, som när vi fick höra Visconti spela slapbas i Ashes to Ashes och en gripande Where Are We Now som extranummer. Bara en snabb Heroes kändes lite pliktskyldig. 

Allra starkast? Hm, Lady Grinning Soul och Rock ’N’ Roll Suicide griper tag på ett sätt som ett nostalgiskt set sällan gör, och principen att enbart och endast se tributband som rymmer åtminstone någon originalmedlem håller.

Fotnot: Jessica Lee Morgans mamma Mary Hopkin är i särklass mest känd för Those Were the Days 1968. Men hon kan faktiskt höras i ett Bowie-sammanhang, eftersom hon bistod med körsång på Sound and Vision på Low.

”Human dignity was supposed to be a guarantee for all / Who gets left out of your dreams of a good society?” frågar Ezra Furman retoriskt i A World Of Love And Care. Det är plågsamt uppenbart att ur västvärldens drömmar utesluts idag bland andra transpersoner mer strukturellt brutalt än på årtionden, och Ezra Furman frustar av ilska när hon kräver av sin samtid att vi borde ”dream better, dream bigger”.

Men i en era när antidemokratiska makter snävar av normaliteten och syndabockar måste utses hjälper det föga, och till och mest den mest stridbare viftar med vit flagg i Submission och tvingas konstatera att världens good-guys har förlorat. ”We’re fucked! It’s a relief to say”, sammanfattar hon, men när den tillfälliga kapitulationen görs med snygga Steve Reich-handklappssamplingar fungerar den snarare eggande för den fortsatta kampen.

För även om Ezra Furmans tionde album är sprunget ur en känsla av att inte kunna påverka tänker hon inte ge upp. Efter hennes förra album drabbades hon av plötslig och odiagnosticerad sjukdom med utmattning och depression, och med utgångspunkt i den känslan har hon gjort en skiva om att förlora kontrollen fullständigt, hälsomässigt, relationsmässigt och makropolitiskt.

Att det leder till mörka budskap och mörka musikaliska stämningar är inte konstigt, men det är varken uppgivet eller fatalistiskt, och ofta inte ens särskilt deppigt faktiskt. Det är klart, klaustrofobin växer i Jump Outs alltmer desperata rädsla i vansinnesfärden i mörka kvarter och okänd riktning med en stum chaufför, med låsta dörrar och utan mobiltäckning.

Men hon peppar sig med You Must’nt Show Weakness som paradoxalt är skivans mest risktagande och modigaste låt rent musikaliskt. För den här gången uttrycker hon sina gediget smarta poplåtar med en syntes av stilarna hon prövat under åren, glamrock, elektronik och dramatisk stråksektion, drum’n’bass-smattrande beats och dessutom för första gången med samplingar.

Power of the Moon, om att vilja släppa sin gudstro men inte riktigt kunna, börjar till exempel med ett suggestivt Keith Richards-riff och trummaskiner men sväller med en allt större instrumentering och elektroniska detaljer. Den stilla och mycket vackra akustisk visan Veil Song är dess motsats, och till slut avslutar hon sitt hittills bästa album med en briljant glamrocktolkning av Alex Waltons I Need An Angel fylld av hopp, kampvilja och kraft.

Med den visdom och skönhet Ezra Furman visar upp här får vi konstatera att hon hade fel om de goda krafternas förlust mot inskränkthet och ofrihet. Hon är en av de goda krafterna, och hon tänker inte varken ge upp eller förlora.

Anders Ericsson hörs till vardags i Lustans Lakejer, och sedan några år odlar han egen musik som Svart Tulpan. Efter en fin sjutumssingel tidigare i år är det nu dags för debutalbum stadigt förankrat i det 1980-tal som var Anders Ericssons språngbräda.

Titelspåret och programförklaringen har verser som hade kunnat vara tidiga Lustans Lakejer just, och här finns det gott om energiska upptempohits med tids- och stilmarkörer från dazumal som fungerar förvånansvärt fint även 40 år senare.

Som folk är mest och Vi har satt en son till världen vågar vara banala, och det fina Mike Garson-klingande pianoslutet på den senare förhöjer den dramatiska nivån flera snäpp. Samma sorts strålande pianoinsats återkommer på fler ställen och är en av flera orsaker till att det intensiva singelspåret Nu när vi ändå talar om döden är skivans absoluta höjdpunkt, och den allvarsamma texten är en annan orsak.

Ibland är det synnerligen nostalgiskt, som i tonårswannabee-festligheterna i Staden tillhör de unga, uppenbart skriven med allsång och handklapp på sommarfestival i åtanke, och man kan med fördel hoppa över Tomas Ledinfraseringarna i Samarkand och Orup-hurtiga Låt mig underhålla dig.

Fokusera hellre på toppar som larmiga Sally och nämnda Nu när vi ändå talar om döden, och slutligen den dovt dramatiska Glöm inte bort att andas som avslutar ett utmärkt debutalbum från en av den svenska new wave-musikens veteraner med ett mycket stillfullt crescendo.

Det finns ett slackerdrag över Stevie Knipes sätt att sjunga, och med de återkommande quiet/loud-växlingarna i till exempel Door Is Your Hand för det tankarna till hjältar som Mary Lou Lord. Men Stevie Knipe tillför ett starkt och djupt allvar som på olika sätt påminner om vår dödlighet.

Mest rättframt gör hon det i den gripande akustiska Benadryl, som skildrar hennes svåra bröstcancerbehandling med den sortens iakttagelser av mottagningens väggfärg som man kanske gör under många timmars undersökningar och behandling. ”Another day, another pain” sjunger hon lakoniskt om behandlingen medan hon småpratar med sjuksköterskan på mottagningen.

”I downplay it to family and friends, no sense in worrying them, but of course they worry anyway”, sjunger hon dystert i How About Now. Men så slår hon livsbejakande fast att ”I’ll get through it, I’ll survive it”, och den gnistan är påfallande på hela Natural Causes. Hon är inte ensam, för även om Adult Mom började som Stevie Knipes soloprojekt har det nu vuxit till ett fullt band, och utan att förlora luftigheten i sitt sound kompletterar de här med detaljer som en blåssektion för full effekt i 21.

Med dramatisk flygel, gripande stråkar och en melodi som klistrar sig vid hjärtat är Matinee en annan av albumets starkaste sånger, och när Stevie Knipe som avslutning hoppfullt viskar att ”I think we’re gonna survive is” måste vi konstatera att Adult Mum med sin kampvilja inte bara överlever utan triumferar.

När Win Butler till slut tar ton fem minuter in i Arcade Fires sjunde studioalbum är det med darriga konstateranden om att han hoppar till ”every time the phone rings”, och den rosa elefanten i rummet – utpekanden om ofredanden från kvinnor – har sannolikt varit en bidragande orsak till att skivan helt saknar de där jublande gemenskapsmarkörerna som alltid funnits hittills.

Det går visserligen att ana den där lite stompiga rytmen som när Arcade Fire först debuterade för 20 år sedan i Year of the Snake, där Win Butler positionerar han sig snett bakom sin hustru Régine Chassagnes leadsång, men både den och deras andra duett i synthiga Circle of Trust är bagateller. Strax därpå tar de dessutom sina elektroniska ambitioner i en alldeles skev riktning i avsevärt hårdare Alien Nation, som låter som Nine Inch Nails vilse i fel decennium.

Tyvärr är det glest mellan de riktigt starka spåren här. Att den instrumentala ouvertyren Open Your Heart or Die Trying och något litet mellanspel låter som små hyllningar till bandets gamle vän David Bowies Low är en klen tröst, och kanske något som framför allt ska tillskrivas medproducerande Daniel Lanois. Hans påverkan är ännu mer påfallande i den försiktigt vädjande Ride or Die, där Win Butler i vek falsett över ett knappt hörbart arrangemang bakom den akustiska gitarren erbjuder sig att ”I could work an office job” eller vad som helst som krävs för att rädda relationen.

Det är när Arcade Fire på det sättet visar sin svaghet som de är som starkast, och I Love Her Shadow låter som den perfekta korsningen av Talking Heads och The National när den kombinerar bestämd och dansant indiedisco-rytm och enkel popmelodi med djupaste och mörkaste vemod. Ännu mer effektiv är den långa och dramatiskt växande avslutningen Stuck in My Head, där Win Butler lägger in nästa David Byrne-växel.

Med den avslutningen räddar Arcade Fire ett album som annars hade fått betraktas som bandets första misslyckande. Vad som ligger bakom att det var så nära ögat låter vi vara osagt.

Till vardags är Lizzie Mayland kompgitarrist och den andra rösten i The Last Dinner Party, och i deras smarta artrock och glam finns inte plats för stilla akustiska folkvisor som dessa.

Men ensam i sin lägenhet efter turnéer drabbades Lizzie Mayland av ett vemod, och med stilla reflekterande sånger speglas den mindre angenäma baksidan av The Last Dinner Partys framgångar, till exempel ensamhet, hemlängtan och den sömnbrist som anas i EP:ns titel.

Homeward är ett lite ambivalent kärleksbrev till Lizzies Yorkshire, och med påfallande inspiration från Nick Drake finns en mörk grundton i EP:ns fem sånger. Det förstärks när stilla gitarrplockande ibland får sällskap av cello eller en hel stråkkvartett, och på andra ställen kompletteras gitarren av bara en vissling eller en mjukt melankoliskt träblås.

Med en fantastisk sångröst och ett omfång från det djupaste dova till de högsta klingande tonerna påminner Lizzie Mayland en aning om Klara Söderbergs röst, och så länge solokarriären inte påverkar det avsevärt mer expressionistiska The Last Dinner Partys fortsättning väljer vi gärna båda.

”Pop för vuxna” kallar Kajsa Magnarsson och Conny Nimmersjö sitt gemensamma KC Baby när de återvänder för ett andra varv åtta år senare. Det visar sig kunna definieras bland annat med texter som mångordiga och okonstlade texter, som enligt Karin Magnusson är helt sanna. De hanterar vuxna relationer med rak rättframhet som inbegriper både barn och Marbodalkök, och är samtidigt enkla och komplexa. Särskilt Undermålig – ”det är så jävla dåligt” – lockar lika mycket till att sjunga med som till eftertänksamhet.

Musikaliskt innebär ”pop för vuxna” i huvudsak stilla och lågmälda sånger för försiktig elektronik och stillsamma sparsmakad gitarr. Till det adderas ännu mer återhållsamma detaljer som en mjuk saxofon i Pratade, lyssnade och Amanda Werne aka Slowgolds dragspel i avslutande Nu är det så.

Några gånger ökar intensiteten. Hypomani är knappt två minuter av snabb pop med handklapp som kanske kan få Bob Hund-fans att känna igen sig mer, och i dova Till Berlin hörs utöver Kajsa och Conny också Mattias Alkberg sjunga lead, liksom den spännande bekantskapen Insomnia Taxxi, som är den ukrainska experimentmusikern Iryna Novikova. 2017-2022 är Kajsa Magnarssons text som sammanfattar en relation och dess plötsliga slut, och relationens andra hälft Conny Nimmersjö sjunger den med en självklar rättframhet som gör att vi undrar varför vi inte fått höra hans röst oftare under åren.