Hur många gånger har vi slagit fast det uppenbara faktum att Ty Segall är ett av de riktigt stora hyperproduktiva musikgenierna, jämförbar bland sina samtida bara med Jack White och tidigare kanske Beck? Förra året (precis som de flesta år) hann han minst två egna album i olika riktningar, liksom ett antal sidoprojekt och samarbeten. Ibland är hans album rena experiment, och ibland är de exposéer över hans bredd, men Possession är ett av de där genomarbetade och sammanhållna albumen där komposition och enhetligt sound är centralt.

Här är låtkonstruktionerna distinkta och arren genomarbetade och tydligt förankrade i det tidiga 70-talets lättglammiga boogie-groove. Ofta innebär det subtila vokalharmonier och minst tre gitarrer i fin harmoni, varav två elektriska och en akustisk, och frihetligt flyhänta trummor. Ofta kompletteras det med tjockt elpiano eller orgel, och ibland stråkar och blås som i lågmält suggestiva Buildings och i klaustrofobiskt groovy Fantastic Tomb.

På flera ställen är just Jack White är passande musikalisk referens, eftersom båda bottnar i 1970-talet och har både riff och groove som centrala faktorer i sin rock. Den stökigt småfunkiga Bad Company-rocken i Shining och keyboarddominerade Hotel är ett exempel på låtar som hade kunnat komma ur det ena eller det andra lägret, men Ty Segall är till sin karaktär lite flummigare och mindre disciplinerad än Jack White.

Det är tydligt till exempel titelspårets eleganta lilla lättpsykedeliska gitarrfigur, värdig Jojje Wadenius i titelspåret, och när han i Skirts of Heaven vräker på med pukor och trumpeter i en hårt komprimerad lättsymfonisk poplåt som låter inspirerad av Roy Woods Wizzard.

Avslutande Another California Song är visserligen ironisk mot klichéerna om singalonglåtarna i öppna bilar och mot de åldrade LA-musikerna som förväntar sig att kunna leva gott livet ut på en sådan Kalifornien-hit. Men med sitt subtila groove och sin soliga karaktär är den samtidigt just another California song, och rimligen Ty Segalls första stora mainstreamhit. För som han sjunger – ”40 million can’t be wrong”.

Att årets första Ty Segall-album når oss ett halvår senare än planerat releasedatum innebär att vi kan förvänta oss trängsel av kommande releaser under hösten. Men om han ska hinna toppa Possession under året krävs det mycket.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det nya samarbetsprojektet där Daniel Avery och hans sedvanliga partner James Greenwood aka Ghost Culture slår sig ihop med Working Men’s Club innebär å ena sidan goda förutsättningar för smarta låtar, men inbyggt finns å andra sidan också överhängande risker för kollisioner och spretighet. 

På deras debut-EP på 10″-vinyl ger möjligheterna utdelning, men samtidigt besannas riskerna. Deras elektroniska produktionen spretar rejält, och förstasingeln Strange Little Consequence får inte riktigt få ihop helheten mellan luftigt bubblande elektronica och svepande storslagen arenasynthrefräng. Sedan kastar de sig mellan dova technoambitioner i Carry The Blame, stenhård elektronisk industripunk i Be A Man och mest lyckosamt en smart electronica-infärgad popsång i Like I Loved You.

Som bagatellartat och inte särskilt anspråksfullt tidsfördriv är Demise of Lovekan rätt kul. Men leta inte efter något visionärt eller nyskapande här.

Efter drygt ett decennium i experimentell exil är Alf tillbaka i rockmusiken med albumet Sorti. Det är en återkomst på hans egna villkor, med blicken fäst vid både samtid och avgrund, och en intuitiv känsla för melodins bärkraft.

I början av 2000-talet väckte Alf stor uppmärksamhet med popsinglar som Mitt i Malmö City och Gröna linjen. Med sitt förra album Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss hittade så Alf Håkan Åkesson helt rätt, enligt den här skribentens recension från då.

Men den skivan kom ut 2011, och själv hade Alf helt andra idéer om vad ”hitta rätt” innebar. Helt osentimentalt övergav han popmusikens ramar och konstruktioner för att istället undersöka vad som händer om röst och ord får styra snarare än melodi och fyrtakt, först i vad han i brist på bättre termer kallade beat poetry och de senaste åren i utforskande av virtuella röstsynteser.

Med sitt nya album Sorti återvänder han till rockmusiken, men larmigare och stökigare och med hela sin exils konstnärskap som erfarenhet.

Att komma tillbaka utan att ha varit borta

– Det enklaste sättet att ta plats det är genom frånvaro. Den som är frånvarande från festen är den som alla fokuserar på, säger Alf där vi sitter på ett kafé på Kungsholmen.

Men att Alf skulle ha varit borta är inte riktigt korrekt. Han har funnits där som artist hela tiden med sina poetiska röstlaborationer och senast med virtuella röstsynteser. Men i 15 år har det pågått långt utanför den breda allmänhetens uppmärksamhetsfält, som ett resultat av av Alfs konstnärlig konsekvens.

Han hade just flyttat till ett 60-talshus vid vattnet och fick tillgång till en konstnärsateljé där folk som Carl Johan de Geer varit verksamma, och samtidigt arbetade han med ett mastringuppdrag med inspelningar av 60-talspoeter och ljudcollage. Det styrde honom i en specifik riktning.

– Jag kan känna energin i ett rum, och när jag arbetar med den så tömmer jag ut den och berättelsen är slut. Det där ledde mig in på att lyssna på språkexperiment och utgå från text som musiken får rätta sig efter, istället för tvärtom. Det kändes rätt. Till och med kaklet på väggarna sa att det var rätt.

– Jag tror det är Banksy som har sagt att ”if you wanna get heard, wear a mask”. Jag ville laborera med att radera jaget, som en kommentar till en ganska individ- och jagifierad samtid. Rösten var det sista instrumentet som inte var utbytbart. Nu snor folk röster till höger och vänster. Det var som ett semiforskningsprojekt. Och det var jävligt kul.

Ett steg vidare i ett förändrat landskap

Sorti är inte en reträtt till något tidigare uttryck. För Alf är det ett steg vidare, med hela hans konstnärskap som avstamp.

– Konst måste innebära ett risktagande, med risken eller möjligheten att misslyckas. Det ska skava lite. Annars blir det underhållning. Det är ju inte sämre, men det är något annat.

Det är ett förändrat landskap Alf återvänder till, både för musikskapare och musikkonsumenter.

– Det bästa med den här tiden är att allt är möjligt inom musiken. Det är någon slags postgenre. Allting är nära och möjligt. Hela världen. Historien är tillgänglig. Jag har två döttrar. De är 11 och 16. Båda har Soundgarden i sina spellistor, intill Billie Eilish och Black Sabbath. Det är en underbar tid som konsument, men en hopplös tid som producent.

Det har hänt mycket i musikbranschen sedan hans tidigare album. Idag finns andra strukturer och andra grindvakter.

– Det är en ny musikbranch, helt annorlunda. När jag startade eget skivbolag 2008-2009, då hamnade nya singlar på New Music Friday. Man kunde ringa till en tidning och säga: ’hej, kommer ni recensera?’ Och de svarade ”Är det Alf?” Det känns helt uteslutet nu. Det finns inga musikmänniskor i branschen längre. Det är folk från Handelshögskolan, techbros, analytiker… samtidigt som konstnärer som är utbildade att tänka annorlunda går arbetslösa.

– Det fanns så mycket freaks förr. Galna människor på gott och ont. Som artister, inom branschen, inom journalistiken. Nu är det som att man vill eliminera konstnärer. Det är företag som består av jurister och dataanalytiker. Och låtskrivarteam på åtta personer som alla är experter på olika delar i en låt.

Ett analogt hjärta i en digital kropp

Trots det nya landskapet känner Alf att han hittat en plats. Hans studio, berättar han, är ett slags arkiv över hans musikaliska liv – från tolv års ålder fram till nu. En blandning mellan loppis, inbrott och museum, som han själv kallar det.

– Jag står med ett ben i den gamla analoga världen och ett ben i den digitala. Det behöver inte vara en konflikt. Snarare en tillgång. Det handlar om att överföra tankefigurer, om en kunskapsförflyttning som är ganska naturlig.

Att gå från beat poetry och röstsyntes tillbaka till popmelodi innebar inte ett avståndstagande. Snarare ett slags fördjupning. Alf berättar om hur han arbetat med texten som grund i sina tidigare verk – där orden och rytmen fått styra musiken, inte tvärtom. Ett radikalt brott mot popens grundform.

– Det var ett sätt att bryta upp den matematiska periodiciteten som sitter i vårt västerländska arv. Att bygga musik på ett annat sätt. Det började kännas som när jag var tretton och skulle spela min första konsert på Skurups fritidsgård. Den där känslan: det är bra nu.

Postpunk och tvärflöjt

På Alf tidiga album för 20 år sedan kunde det ibland finnas en spretighet som inte riktigt höll ihop. Även Sorti rymmer det där spretiga, men med en tydlig röd tråd, en enhetlighet i tonalitet och budskap. En harmonisk dissonans, konstaterar han själv. Det speglas också i hans omslagetscollage, baserat på tillfälligheter och fynd från grovsoprummet.

– Jag är väldigt mycket intuitionstyrd. Något händer, och det måste betyda att jag ska göra så här. Jag har blivit mer öppen för det ju äldre jag blivit. Men jag har också blivit mer redaktionell och bra på att döda mina älsklingar. Jag kan ta bort det där gitarrpålägget jag älskar. Det ska inte med den här gången.

Musikaliskt är postpunken central på Sorti – i låtar som Flytvästar till alla barn eller När underjorden tänds är soundet dovt och ekande av rymd. I Judaskyss är oväsendet monumentalt, men så dyker plötsligt en tvärflöjt upp för ett solo.

– Allting är superberoende av varandra. Det ligger en jävla fuzzhög där, och jag spelar trummor så att grannarna klagade. Jag tänkte att flöjten skulle fungera ihop med tonartsbytet. Och jag älskar kollisioner, att föra samman det oväntade.

Det finns också geografiska mönster. Alf har en lång historia av att placera sina låtar i en geografisk kontext. Mitt i Malmö City. Kongens by. Gröna linjen. I singeln Jag var där låter han Flickan och kråkan köpa villa i Limhamn.

– Det är byggt av Malmöreferenser. Där är ju Wiehe i Flickan och kråkan. Där är Sanningens pilot och Under hot, Wilmer X-låtar. Mitt i Malmö City i moll, min egen låt. Victoriateatern, statyn Arbetets ära, Möllevången.

Kanske är just det en antydan om nästa steg för Alf.

– När jag var liten hade mamma en pop-up-skiva med en barnuppsättning som hette Skåne. Kanske finns det en hel skiva kvar att göra, geografisk avgränsad till Skåne.

Alfs återkomst är inte en nostalgitripp utan ett nytt avstamp med en mycket större konstnärlig repertoar. Sorti fångar sin samtid och öppnar samtidigt dörren mot nya riktningar. Skivan finns ute nu. 

Enligt myten ägnade tvillingarna Jack och George Barnetts sin barndom först åt leksaksinstrument, sedan åt Captain Beefheart och därefter åt närmast rättstekniska analyser av Aphex Twin. Det är förstås en lite för bra bakgrundshistoria för att ifrågasätta, särskilt som den fångar essensen hos ett band som är så attraktivt arty att det överskuggar Radiohead och till och med Talk Talk. These New Puritans berömmer sig om att kunna uppvisa påverkan från jazz, electronica, klassisk musik, industrimusik, hiphop, och surrealism, gärna i en och samma sång, och deras tidigare meriter rymmer allt från studioinspelade vingslag från fåglar till turneer med komplett orkester om 35 personer. För pretto? Tänk om.

På duons femte album finns ett genomgående tema av kyrkliga ljud och ritualer, efter att Jack Barnett som avstamp för arbetet gjorde en fältinspelning av kyrkklocka på Kreta för ett par år sedan. En pojksopran från brödernas hemtrakt Essex, också han fältinspelad, inleder skivan i Waiting och avslutar den 45 minuter senare i Return. Hans spröda röst följs omedelbart av den stilla klingande Bells, som förstärker de associationer som pojksopranen redan väckt till till Ryuichi Sakamoto och i synnerhet dennes samarbete med David Sylvian på soundtracket till Merry Christmas Mr Lawrence.

Återkommande kyrkorglar fullbordar så albumets heliga treenighet, till exempel i fortfarande lika vackra men avsevärt hårdare rytmiska stunder som A Season in Hell där tvillingarna bankar på metallskrot med en intensitet som inte hörts sedan SPK.

Bark Psychosis-Graham Sutton har producerat med stor lyhördhet i balansen mellan sparmakande blåssektioner och stenhård electronica. I den paradoxalt stillsamma Industrial Love Song – en innerlig ballad om kärleken mellan två byggkranar – gästar Caroline Polachek och jazzbasisten Chris Laurence, och Goodnight är det närmaste vi kommit Robert Wyatt på mycket länge.

Ambitionen för Crooked Wing rymmer såväl det brutala som det visionära, och These New Puritans skapar skönhet och intelligens i flödet mellan de ytterligheterna.

15 år efter Alfs senaste popalbum återvänder han från beatpoesimusiken och ljudexperimenten för ett femte konventionellt album, och minnesgoda lyssnare som kommer ihåg att han lämnade på topp med sitt dittills bästa album Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss 2011 har all anledning att ta upp kontakten med Alf igen.

För han plockar inte bara upp och fortsätter där han slutade. Åren av experimenterande, för att inte tala om dag meriterna från dagjobbets masteringarbete, har gjort att han behärskar hantverket ut i fingerspetsarna och har utvecklat förutsättningar att slipa och förbättra ytterligare. Kanske har den långa bortavaron också inneburit att låtarna hunnit mogna, för här finns inget dödkött alls.

Det mörka och suggestiva är genomgående på Sorti, och skapar en enhetlig karaktär trots att albumet kan sorteras i tre olika riktningar. Den mest omedelbara är dov och ursprunglig postpunk med mycket rymd, som i När underjordens tänds, men uppdaterad till 2025. Säger det är sommar påminner om The Cure inte bara i sin textreferens till Albert Camus Främlingen, men långt bak i mixen anas också en klingande janglegitarr som den lyhörde skulle kunna spåra hela vägen tillbaka till The Byrds

Ödsliga Inget var bättre förr är en samtidigt dramatisk och vemodig men definitivt inte nostalgisk sanning från en veteran som sett och hört det mesta, och i den snygga Malmö-exposén Jag var där namndroppar han till och med debutens Mitt i Malmö City bland beskrivningar av förändringarna i en stad och ett samhällsklimat där ”flickan och kråkan har köpt villa på Limhamn”.

Den är tät och hård, och representerar skivans andra riktning. Mest påfallande är den riktningen i Judaskyss, som tar det hela vägen tillbaka till tidiga Jesus & Mary Chain. Den är rent klaustrofobiskt, när den simpla popmelodin fjättras i en tvångströja av slamrande cymbaler och enkel punkbas och utsätts för obeveklig intensiv fuzztortyr. Men en av Alfs ständiga kvaliteter är förmågan att hitta det oförutsägbara, och mitt i manglet i Judaskyss bryter plötsligt en lindrande vänlig tvärflöjt c/o Per ”Ruskträsk” Johansson in.

Popen – den tredje riktningen på Sorti – hörs i till exempel i snabba Det går ett rykte i mitt huvud och Bländad. Där ligger Alfs röst längre fram och hörs tydligare än i det täta larmet, och även om det fortfarande är ljudligt är det mer tydligt sorterat och mindre konfrontativt.

Flytvästar till alla barn är ett centralverk som sammanfattar albumet i två väsenskilda versioner. Den första är mörkt ekande och smygande i sin postpunkiga klädnad, och om det finns en uttalad Wiehe-referens på annat håll så skulle den här kunna kallas för Titanic i den otyglade anarkokapitalismens tidevarv. Sedan återkommer samma låt i en avslutande alternativ version, som mullrar och skorrar av elektronik och röstförvrängning och sist våldsamma och förvridna trummor. Uttrycket är helt olika mellan versionerna, men den bakomliggande känslan och ambitionen är densamma.

För första gången har Alf gjort ett helt sammanhållet och i det närmaste komplett album. Det kanske krävdes ett drygt decennium för att komma dit?

Albumets titel är en korrekt om än lite knapphändig varudeklaration. För den som med vetenskapligt öga bara studerar ingredienser är den kanske tillräckligt, men titeln rymmer inget av de de mustiga smakerna, de kryddiga dofterna och den spänstiga konsistens som utgör Bebe Risenfors synnerligen senkomna solodebut.

Redan inledande Is There A Place säger så mycket mer, med sin vemodiga ton i en stilla trumpet över pianot och kontrabasen, och i sitt varma och skorriga berättande. Multiinstrumentalisten Bebe Risenfors har plockat upp mycket under sitt samarbete med Tom Waits, först i uppsättningar av Black Rider och sedan på tvillingalbumen Alice och Blood Money men han låter mer som Waits stilla jazzarrangerade sånger från 1970-talet än som den senare vildhjärna han mötte och samarbetade med.

Bebe Risenfors sjunger mitt emellan en ostadig Waits och åldrad Freddie Wadling, och även sångerna framstår på det sättet som trasiga, skorrande och sliriga. Men egentligen är de ett varmt och innerligt hantverk med trösterika evergreens, där Bebe Risenfors spelar precis alla instrument själv. Atmosfären av rökig jazzklubb förstärks av hans snygga saxofoninpass i Jesus and John, med sin lågmälda kritik av felaktiga Darwin-tolkningar som den starkes rätt, och det annars avskalade arrangemanget får i String Theory helt logiskt assistans av ett elegant men inte alls påträngande stråkarrangemang.

Hommage a Nino Roto är ett vackert instrumentalt stycke med en melodibärande tvärflöjt, och de fyra numrerade pianoimprovisationerna är fina och mjukt melodiska, busigt spattiga eller drömskt svävande. De bidrar till albumets djupa värme och innerlighet, och till den hoppfullhet som ändå präglar albumet, trots allvarliga texter som starka och obehagligt aktuella We’re Killing Babies Now eller när Bebe Risenfors med ålderns rätt och rader som ”Adam, you blew it big time” konstaterar misslyckandet i Paradiset och (det snara?) slutet på människans existens.

Det är faktiskt omöjligt att rikta invändningar mot Weeping Willows hantverk och genomförande. Efter 30 år (!) av oförtröttligt förfinande och förbättrande rullar den här farkosten tryggare och stabilare än någonsin förr, och den glänser starkare och mer välputsat för varje tur.

Bland de redan färdiga centrala beståndsdelarna finns Magnus Carlssons dramatiska och känsliga stämma, färdigutvecklad och komplett sedan årtionden. Kompositionerna som från början var varianter och övningar baserade på de stora amerikanska croonerballader som var bandets utgångspunkt har sedan många många år sedan blommat ut i Weeping Willows egen mäktiga hantverksskicklighet. Texternas ibland samhällskritiska betraktelser och personliga reflektioner uttrycks sedan lika länge i tillräckligt generella termer för att funna fungera både specifikt träffande och i breda lager.

I det pågående detaljförbättrandet ligger den här gången fokus på stråkarrangemangen som når nya höjder tack vare c/o producerande Johan Lindström, och det bidrar till elegansen till exempel i ödsligt klingande The End of the World. I sin avskalade luftighet låter den som en dramatisk Lee Hazlewood-produktion, och den ändå ganska subtila 007-blinkning som smygs in i stråkarrangemanget markerar hur väl den hade kunnat fungera i den gamla Sean Connery-filmen The End of the World i ett parallellt universum.

Soulsväng som snygga Test of Time kan Weeping Willows leverera i sömnen, och oantastliga blåsdetaljer av Goran Kajfês och Per ”Ruskträsk” Johansson är vi sedan länge bortskämda med. Här lyfter de en briljant orkestrerad popdänga som The War to End All Wars – tänk Tommy Körberg 1969 – till ytterligare höjder. På samma sätt är det eleganta Felisia Westberg-samspelet i The Thrill of Danger med sina Nashville-kännetecknen – tänk George Jones och kanske snarare Melba Montgomery än Tammy – helt i enlighet med Weeping Willows estetiska profil, medan det försiktiga discotassande man kan ana i Love Is Everywhere är en ny och lite otippad nyans.

Weeping Willows-konnessörer har med andra ord en högtidsstund av finess och detaljperfektionism i utvecklingsdetaljerna att njuta med Goodwill. Hur lyssnare som inte är lika detaljfokuserade motiveras att skaffa ett 13:e strålande Weeping Willows-album intill de tidigare aldrig sämre än utmärkta tolv skivorna är måhända svårare att motivera.

Beppe Wolgers är extrapappa för 60 och 70.talets alla barn. Teodor Wolgers är hans autentiska barnbarn, men de hann aldrig träffas innan Beppe gick bort. Med sitt nya album Episod i Vikens Kapell lknyter Teodor Wolgers an till sin farfar, som läser sina dikter till Teodors nya tonsättningar.

Alla runtom Teodor Wolgers hade upplevelsen av personliga relationer till Teodors farfar Beppe Wolgers, men själv hann Teodor inte ens träffa sin farfar innan Beppe gick bort 1986. Vid det laget hade Beppe knutit starka band till den lilla jämtländska byn Frostviken nära gränsen till Norge, och i det lilla Vikens kapell spelade han och Merit Hemmingson in ett gemensamt folkmusikjazzalbum 1973. Senare blev trakten också miljön för Beppes och Per Åhlins film Dunderklumpen, och här fanns länge Beppe-muséet.

Det var alltså till Vikens kapell Teodor Wolgers begav sig för att hitta sin farfar och bygga en relation till honom. Med sig hade han Beppe Wolgers mjukt vänliga inläsning av sin poesiutgåva Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras, som kom att bli en av de centrala delarna i Teodors relationsarbete och egna album. Under arbetet med Teodor Wolgers album Episod i Vikens kapell kom Merit Hemmingson tillbaka till kapellet för att spela orgel med sin forna samarbetspartners barnbarn Teodor.

Utöver Merit Hemmingsons orgel och Beppes röst i sin egen poesi kombinerar albumet inte bara folkmusik och jazz utan också Teodor Wolgers bakgrund med klassisk musik och ambience. Dessutom bjöds jämtlänningarna Annika Norlin och riksspelmannen Kjell Erik Eriksson från Hoven Droven in för att bistå i tolkningen. Resultatet är en starkt och varmt möte mellan farfar och barnbarn, och en folkmusikjazzskiva vars like inte hörts maken till i Sverige sedan tidigt 1970-tal.

Det måste vara extra svårt att bygga en personlig relation till din farfar med tanke på att fyra generationer svenskar anser sig ha nära nog familjemässig närhet till Beppe.

– Ja, det har ju varit väldigt speciellt att ha en farfar som hela svenska folket har en relation till, framför allt den äldre generationen. Han kanske mer är reducerad till Pippis pappa, Godnattstunden och björnen Baloo för min generation, men det har alltid funnits ett idoliserande.

– Den här känslan av att alltid ha varit nära men alltid varit distanserad genom att vi inte har träffats har påverkat mig. Det var jag en av mina största sorger som barn och även senare i livet, att vi inte träffades, eftersom jag blev sammankopplad med honom så ofta. Men dödens vägg stod mellan oss. Han finns både i ens gener men också i blicken på en och därav så föddes nog lite av den här önskan av att lära känna honom och förvalta hans arv på ett eget sätt.

– Jag ville möta honom med hela min person och min musikaliska kompetens. Och därför tyckte jag att den här liksom Beppe som jämte och Beppe som poet och den här liksom smala diktsamlingen Episod i Vikens kapell var perfekt. För för mig så är Beppe Jämtland i och med att jag hälsat på honom där genom att gå på det Beppemuseum som min faster och farmor driver där. Hans aska är spridd i Vattudalen, och familjesägnen talar om honom som just poet.

Tycker du att du lärde du känna honom närmare under arbetet med skivan?

– Jag har absolut lärt känna honom mer. Jag gjorde en del researcharbete – jag läste igenom hans andra jämtländska diktsamlingar, lyssnade på radioprogram från Beppe på Ön och läste om hans biografi. Eftersom jag var lite äldre nu så var jag intresserad av hans koppling till religion. Det där existensiella, sökandet. Han var inte troende, men han tyckte det var spännande hur man kunde tro med sådan intensitet. Han tyckte det var spännande med den historiska Jesus. Så det var som att jag fick lära känna honom från sidan direkt in i hans poesi.

– Och samtidigt så fick ju lära känna vad Beppe betydde upp i Frostviken, där Dunderklumpen spelades in. Alla människor som kom till kapellet under inspelningsperioden och hälsade på för att han betytt något för dem. Han satte Jämtland och Frostviken på kartan, i en glesbygd där man kanske ibland känner sig lite bortglömd.Det gör mig varm att tänka på.

– Sen så landade det någon gång att vi gör den här skivan tillsammans, jag och Beppe. Jag hade inte bestämt att jag skulle använda hans röstinspelningar, utan det kom till mig under tiden. Men när jag väl kom dit upp så kändes det självklart att jag gör min musik och farfar läser sina ord. Han mötte ju Jämtland och historien i Vikens kapell, han mötte folkmusiken. På samma sätt kom jag in med min musikaliske bakgrund som är lite klassisk, lite jazz, lite populärmusik och postklassisk ambient, och ville möta den jämtländska folkmusiken och den jazz som farfar var en av dem som låg bakom att den från början började sjungas på svenska.

– När man kombinerar folkmusik och jazz så kommer man in på en av mina absoluta absoluta favoritskivor, Jan Johanssons Jazz på svenska. Den tonen kunde vara ett bra sätt att möta den här platsen och de här influenserna. Jag frågade till och med Georg Riedel om han också ville vara med och spela in, men han svarade att han med ålderns rätt endast ägnade sig åt komposition.

– I Gemensamheten spelar Kjell-Erik en traditionell jämtländsk melodi i början. Han är också riksspelman i Jämtland och med rötter från Jorm.

Skivan avslutas med en varm och fin hälsning till Beppe, där du återanvänder hans egna ord ur En jesusfantasi. Den signalerar just den där personliga relationen, eller åtminstone närmandet till den.

– Jag arbetade och tog promenader i den vackra fjällmiljön och så blev det dags att avsluta skivan och lämna över. Det hade varit en metaforisk resa liksom i Dunderklumpen och i farfars blick, i fen värld som konsten kan skapa där verklighetens regler inte gäller. Jag hade åkt till den här magiska platsen i Jämtland och lånat farfar, som att vistades tillsammans för att arbeta med skivan. När det var färdigt kunde jag återlämna honom till den natur där hans aska faktiskt är spridd, i vattnet precis utanför kapellet med min dikt. Den är saxad ur En jesusfantasi och även andra dikter i diktsamlingen. Det blev nån slags closure att jag liksom hade tagit mig till en annan plats sen där jag började och liksom, vi hade gjort det här tillsammans.

Berätta om Merit Hemmingsons medverkan.

– I platsen fanns Beppe, hans dikter, och en sorts förlaga i form av den skiva han spelade in där tillsammans med Merit Hemmingson, Det for två vita duvor. Från den använde jag mycket material, även trumpeter och på Sömnlösa kärleksnätter Merit Hemmingsons sång, som jag samplade och som hon sen kom in senare och spelade till, 50 år senare. Det binder ihop tiderna. Merit var någon sorts tidslänk, så att hon var väldigt viktig. Jag var väldigt glad över att vi 50 år senare kunde sitta vid piano och orgel och lyssna på farfars röst från altaret mittemellan tillsammans. Oftast är det just bara Vikens kapells orgel som hörs under farfars röst, för att lämna plats åt honom.

Annika Norlin är en annan jämtlänning som hörs på Episod i Vikens Kapell. Hon var tveksam till att tolka Beppe Wolgers, trots sin stora beundran för honom.

– Jag är i grunden ett stort Beppe Wolgers-fan, både som låttextentusiast och jämtlänning. Jag hade ju Det for två vita duvor-skivan med Beppe och Merit, som är inspelad i kapellet, och hade läst Beppes dikter. Spenderade en del tid med att läsa Dikter från Vattudalen och undra hur en utomsocknes kunde våga sig på att skildra en by, och att resultatet var så självklart. Det är beyond modigt.

– Jag var i grunden ganska negativ till att tolka Beppe, om man tycker om nåt för mycket riskerar resultatet att bli lite för vördnadsfullt. Jag har tidigare tackat nej till andra frågor om Beppe-tolkningar.

– Sen träffade jag Teodor i ett helt annat sammanhang och började lyssna på hans musik, tänkte inte alls på släktskapet längre. Men när han berättade om det här projektet och att skriva en låt ihop i Vikens kapell kunde jag som inte tacka nej.

– Vi kollade igenom diktsamlingen, skulle välja dikt att tonsätta. Det är naturligtvis bara bra texter, men det är två helt olika saker att läsa en dikt och att sjunga den. Dikten måste då vara öppen för en sångare, att man ska kunna komma in i den.

– Jag fastnade på en gång för Ansiktenas mystik II och Teodor höll med. Den dikten, berättade Teodor, var skriven från Beppe till hans fru, Teodors farmor, och skildrar ett kommande dödsögonblick, när de två skulle behöva skiljas. Den är både allvarlig och rolig, det är kul att Beppe lägger in: ”Det är en mycket pinsam situation för alla”.

Två snart 80-åriga bröder har gjort med sitt 28:e studioalbum gjort ett av årets mest nyskapande och spännande album, precis som de brukar i sin ständiga utveckling. Och efter succén i filmbranschen är de på väg mot nya utmaningar också där. 

Bakom Ron Mael i hans hus syns rader av dyrbara sneakers i glasmontrar, när han kopplar upp sig på Zoom hemifrån Los Angeles för att svara på frågor om Sparks 28:e studioalbum MAD!. Den samlarvurmen hade man kanske inte väntat sig från en 80-årig korrekt gentleman. Men å andra sidan är det symboliskt för oförutsägbarheten hos ett band som vägrar sakta ner sin utvecklingstakt.

– En sak vi är stolta över – förutom själva mängden album vi gjort– är att vi fortfarande känner att vi lyckas vara vitala i det vi gör musikaliskt. Det känns som att det naturliga för ett band som hållit på så länge som vi är att sakta ner lite. Men det ligger inte för oss. Det gör det verkligen inte.

Inte bara brukar saker börja gå långsammare för band som funnits så länge. De har också funnit sin form och sin publik och håller sig till sina etablerade koncept och upprepar sig. Men det gör inte Sparks, som oförtröttligt fortsätter att göra ny, intressant och innovativ musik.

– Tack! Vi är medvetna om att det finns ett slags Sparks-känsla som genomsyrar allt vi gör. Det är inget vi kan styra över. Men vi försöker så gott vi kan att bryta med det vi gjort tidigare och göra saker som överraskar.

Och er publik blir inte avskräckt av det, utan snarare gillar det.
– Exakt. Vi har tur som har en publik som har den inställningen, som verkligen är öppna för något utmanande. Vi har ju gått igenom så många olika stilperioder, och vi känner att vi kan plocka från alla de där och använda det som passar en viss låt. Men jag tror också att publiken idag är mindre lynnig än vad den var i början.

– Du vet, reaktionen i Storbritannien på 70-talet var ju helt galen, och för oss var det som en dröm som gick i uppfyllelse. Men så här i efterhand var det kanske inte en publik som skulle stanna kvar med en genom allt. Jag tycker att publiken nu är mer med oss, och det är delvis tack vare Edgar Wright-dokumentären och delvis tack vare Annette, musikalen vi gjorde med Leos Carax. Vi har börjat nå en yngre publik. Självklart finns det folk som varit med hela vägen, men det är verkligen uppmuntrande att se hur bred publiken som kommer till Sparkskonserterna är.

Skulle du säga att er publik har bra koll på hela er katalog, på de olika stilarna? Eller kommer det folk som bara känner till vissa perioder?
– Jag är ju inte direkt ett fan av sociala medier och allt det där, men en fördel med att så mycket av vårt material finns online är att folk ser det som ett sammanhang, snarare än separata tidsperioder. Det finns så klart de som gillar en viss era och undrar varför vi inte gjorde något från just den, men överlag tror jag att folk ser musik mer som ett flöde nu. Och det funkar till vår fördel.

MAD! blev till hemma i er hemmastudio, förstår jag
– Ja, precis. Russell har en studio hemma hos sig. Vi har gjort ganska många av våra senaste album så, säkert ett dussin eller fler.

Hur funkar det med disciplinen då? När jag jobbar hemifrån riskerar jag att bli distraherad, och behöver rusa ifrån för att köra en tvättmaskin eller så.
– Jag förstår den känslan helt. Vi är lite lika där. Men för min del är det lättare, för jag bor inte där. Russell gör ju det, så för honom är det liksom bara att gå ut från badrummet och rakt in i studion. För mig är det mer som att gå till jobbet.

– Vi har märkt att vi inte kan sitta och vänta på inspiration, att något ska hända. Vi måste söka upp det varje gång. Det är viktigt för oss att ha den typen av disciplin, även om inget händer den dagen. Bara att göra ansträngningen, med tron att något kommer att dyka upp, för det har ju funkat förut. Kanske är det naivt ibland, men det är så vi tänker. Vi jobbar inte långa dagar, men vi jobbar ganska konsekvent.

Så det är som att ni faktiskt går till kontoret fem dagar i veckan?
– Ja, exakt. Vi stämplar in, så att säga.

Och om Russell vill ta hand om disken så blir du irriterad, ni är där för att jobba.
– Just det! Han får diska på sin fritid.

Jag intervjuade Franz Ferdinand för bara några månader sedan, och de pratade om hur ert samarbete fortfarande inspirerar dem i hur de arbetar i studion. De sa att när ni gjorde FFS-albumet tillsammans hade ni alla låtar och arr färdiga innan ni gick in i studion, bara att spela in. Men så jobbar ni inte annars, eller hur?
– Nej, precis. Det var egentligen ett arbetssätt som vi använt tidigare, och som vi tog med in i samarbetet med Franz Ferdinand. Vi gick in, vi hade repat mycket innan och visste vad låtarna var. Och när vi väl var i studion kunde man inte ändra för mycket. Visst, överläggningar pågick och det blev vissa förändringar, men det var inte som att man kunde luta sig tillbaka och bara vänta på inspiration för att fundera ut vad man skulle göra med en låt. Det var en otrolig studio i London, och jag tror vi gjorde något i stil med 20 låtar på 20 dagar. Det var en väldigt bra upplevelse att jobba med dem, och att jobba på det sättet. Men vi är inte vana vid att arbeta så.

– Ibland kommer vi visserligen in med en färdig låt och försöker jobba med den i vår egen studio, men inte ens då behöver vi vara så rigida. Vi kan till exempel lägga till en ny brygga eller kasta om olika delar. Vi spelar också in låtar där det inte ens finns någon färdig låt från början – vi börjar bara med något som uppstår spontant i studion, och sedan leder en sak till en annan och man bygger upp något. Förhoppningsvis blir det något av det. Och ibland är det just de låtarna som blir mest intressanta.

Hur mycket av MAD! var redan skrivet hemma hos dig innan du gick över till Russell för att spela in?
– Jag skulle säga kanske hälften, ungefär. Det är lite olika, men vissa av de mer melodiska och mer traditionellt strukturerade låtarna, som Lord Have Mercy eller In Daylight var färdigskrivna i förväg. Faktiskt även Do Things My Own Way, även om den inte låter så. Jag skrev den på gitarr här hemma, men den demoinspelningen kommer ingen någonsin att få höra, det lovar jag, för mänsklighetens bästa.

– Så ungefär hälften var nog skrivna så. Men sedan finns det låtar som Running Up a Tab at the Hotel for the Fab, som kom till på annat sätt, ibland från saker vi gjorde gemensamt, ibland från att Russell fick en idé i studion och så försökte jag hitta en melodi till det, eller justera strukturen. Jag gillar verkligen att arbeta så, när det får vara flytande och inte så stelt, som det kan bli om man måste skriva färdiga låtar från början.

Föredrar du att skriva en låt som bara är en låt, helt utan kontext, eller gillar du mer att skriva i ett större sammanhang, som i Annette eller The Seduction of Ingmar Bergman?
– Ärligt talat tycker jag om båda, och jag tror att det ena hjälper processen med det andra. Vi har ju verkligen njutit av att arbeta med längre narrativ, som med The Seduction of Ingmar Bergman eller Annette. Ännu har inte The Seduction of Ingmar Bergman riktigt nått fram till filmstadiet, men vi jobbar på det hela tiden.

– I en musikal är vår tanke att ha ett komplett musikaliskt tema från början till slut, inte bara enskilda låtar som slängs in i en vanlig film som sen kallas musikal. Vi tänker mer att det ska vara en helt genomsjungen berättelse. vi gillar idén att jobba med något som måste hänga ihop i två timmar. Det är nyttigt för vårt arbete som band att också jobba med film, även i våra vanliga låtar finns ibland något filmiskt där det finns en berättelse.

Senast vi pratade 2017 bar du fortfarande på drömmen om att kunna göra en musikal som Annette. Den fanns inte på bordet då – men nu är det ju ett färdigt verk. Och dessutom har ni fått erkännande för det. Och nu arbetar ni på en ny musikal. Vad kan du berätta om den?

– Alltså, jag är lite bunden till tystnad när det gäller själva handlingen. Men jag kan säga att Russell läste en artikel om att John Woo ville göra en filmmusikal, vilket lät lite märkligt för oss. Men vi har alltid varit stora fans av hans filmer, och han har ju aldrig gjort en musikal tidigare.

– Han bor i Los Angeles, så vi tog kontakt med honom. Vi visade honom två timmar av material, det var en ganska komplett presentation, och han gillade verkligen det vi spelade upp. Om allt går som det ska så… ja, nu är vi i det ekonomiska stadiet av processen. Själva verket är färdigskrivet, och vi hoppas verkligen att det ska bli verklighet snart. Det ligger i samma anda som Annette, med sång genom hela filmen, men i ett mycket större format.

– Under det senaste året har vi jobbat med John Woo på att justera vissa idéer. För när man jobbar med en regissör som John Woo – eller Leos Carax – så måste det ju också bli något personligt för dem. Det hör liksom till när man jobbar med en regissör som har en egen vision. Och vi har inga problem alls med att släppa ifrån oss kontrollen till någon som John Woo.

Det låter verkligen spännande. Jag hoppas verkligen att det löser sig ekonomiskt så att det kan bli av snart.
– Ja, vi är verkligen hoppfulla. Vi tror att det här kommer bli något riktigt speciellt.

Kan vi prata lite om några av låtarna? Först och främst texterna. Som jag förstår det finns det två bilrelaterade låtar på albumet?
– Ja, faktiskt.

I-405 och Long Red Light. Är det trafiksituationen i Los Angeles som inspirerat de låtarna?
– Ja, i princip. Det enda man ser är långa, långa röda ljus.

– I-405 är en av huvudmotorvägarna genom västra LA, från San Diego och hela vägen norrut. I Los Angeles har vi ju inte någon vacker flod som ni har i Sverige, eller på många andra ställen i Europa- En del säger att era landmärken är så mycket finare, men jag försöker försvara en annan sorts skönhet – Los Angeles-skönheten. Om man ser det på rätt sätt så är motorvägen som en flod, en slags livsåder genom staden. Så låten är en hyllning till det. I stället för en flod med vatten.

Jag kom precis att tänka på – påverkades ni av bränderna?
– Jag bor i ett mer urbant område, men Russell bor i en canyon och han… alltså det var inte omedelbar fara, men han bodde en natt på hotell när det kändes lite för nära för att vara bekvämt. Men som tur var klarade vi oss båda utan problem. Men det är verkligen en hemsk situation.

En annan låt har ett tema som du kanske har berört tidigare. I In Daylight sjunger du ”Everybody looks great at night”. Jag tänkte direkt på min FFS-tröja där det står ”Borderline attractive from afar”.
– Haha! Jag hade inte tänkt på den kopplingen, men ja – det är ett liknande budskap.

Om vi lämnar texterna en stund – musikaliskt finns det fragment av sådant ni gjort tidigare, men också väldigt nya, väldigt intressanta innovationer. Det finns låtar med mer gitarr än ni använt på sistone, som A Little Bit of Light Banter och Lord Have Mercy. Båda hade kunnat vara låtar från 1973 eller 1974, men med en väldigt, väldigt modern känsla. Håller du med?
– Ja, absolut. De har mer det man skulle kalla för… ja, riktiga låtar. I kontrast till sådant som kanske är mer… jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det, men mer textur än form, om du förstår vad jag menar.

– Så de kunde ha varit från den perioden. Samtidigt försöker vi verkligen att inte blicka bakåt. Vi har förvisso en naturlig förmåga att arbeta på det sättet, men eftersom vi har jobbat på så många olika sätt genom åren så försöker vi att undvika upprepningar så mycket vi kan. Men jag hoppas att de två låtarna, även om de kunde ha varit från den tiden, förhoppningsvis inte känns nostalgiska.

Inte alls. Där finns samtidigt väldigt innovativa, moderna detaljer. Som i A Little Bit of Light Banter, där det finns segment som är mycket mer typiska för det ni gör idag – det där texturala du nämnde.
– Precis. För vi har ju den möjligheten, tack vare friheten vi har i vår studiosituation. Vi kan leka med formen på ett sätt som vi kanske inte kunnat annars. Även om det är en mer traditionell låt kan vi, på gott och ont, lägga obegränsat med tid på att experimentera med strukturen och arrangemanget. Så en låt som kanske skulle vara på ett särskilt sätt från början kan, om man jobbar tillräckligt med den, hitta flera andra riktningar att ta vägen också.

Första singelns titel, Do Things My Own Way, är Sparks motto, säger du. Har det alltid varit ert motto?
– Kanske inte allra första början, då ville vi kanske vara ett brittiskt popband. Men när man försöker efterlikna band som The Who eller The Kinks så misslyckas man ju på ett eller annat sätt, och i det där misslyckandet föds en egen stil. Så vi insåg att vår styrka ligger i att vi gör saker på vårt eget sätt, och att det är det som särskiljer oss från andra. Det har blivit vårt etos.

– Vi formulerade det på ett kanske mer poetiskt sätt i When Do I Get to Sing ”My Way” på 90-talet, men det här är ett mer direkt uttryck, både textmässigt och musikaliskt. Och det känns som… ja, det är det vi står för.

Och textraden ”My advice: no advice”?
– Haha, ja. Det är faktiskt ett ärligt svar. Vi får den frågan då och då. Det låter kanske lite snäsigt i låten, men folk frågar ibland: ”Har du något råd?” – ibland inte ens om musik, men oftast handlar det om musik. Och jag har faktiskt inget bra svar. Jag tror att man måste följa det man själv gör. Det handlar så mycket om tur, men också om ens egen skicklighet såklart. Jag känner mig inte kvalificerad att ge råd. Man kanske tror att efter alla dessa år skulle jag ha facit, men jag vet inte vad jag ska säga. Gör det du gör – och hoppas på det bästa.

Visst är det tolkningar av Nils Ferlin och Dan Andersson och politiska visor som vi associerar med nyligen avlidne Thorstein Bergman? Men hans första passion och hans debutalbum var country, och när familjen och arkivarier nu börjat gräva bland hans outgivna material är det första och kanske största fyndet en inom den genren.

Innan han hade hunnit skivdebutera och innan hans genombrott via Hylands Hörna visar det sig att Thorstein Bergman satte fyra studioinspelningar av Hank Williams-sånger, kompad bara på sin egen gitarr, och de är häpnadsväckande bra.  Det är naknare och råare än på debutalbumets orkestrerade och tillrättalagda countrytolkningar, och till exempel Lonesome Whistle rymmer en lika djup uppgivenhet som någonsin låtens upphovsman förmedlade. På samma sätt kommer senkomna Johnny Cash-följare att både häpna och jubla över autenciteten i I’ll Never Get Out of This World Alive, och allra starkast är känsliga Long Gone Lonesome Blues med lika oantastligt gitarrspel som yodel!

Det är närmast obegripligt hur en svensk 22-åring för 60 år sedan kunde åstadkomma dessa rent mästerliga tolkningar. Det är näranog lika obegripligt att det här tillsammans med debutalbumet bara var en tjuvstart på en musikkarriär som sedan tog helt andra riktningar, men som hade potential att göra honom till en gigant i genren.  Det är hursomhelst en fin och oväntad gåva att få tillgång till denna munsbit som det går att leva länge på. Tills det dyker upp fler pärlor ur det här arkivet, kanske?

Kalle Bergman är Thorsteins son, och har ansvar för arkivet med Thorstein Bergmans outgivna och svåråtkomliga inspelningar.

Det måste ha känts som julafton när ni hittade de fantastiska Hank Williams-tolkningarna? Hade ni koll på att de fanns och letade upp dem, eller var de en överraskning?

– Ja, julafton minst sagt. Alla de inspelningar vi hittat är oerhört glädjande. Jag visste att det fanns en del, men hade självklart inte koll på allt innehåll. De har ju legat några år. Dessa var extra roliga då det kanske är det första Thorstein spelade in i en studio. På den tiden var han ju en liten grabb.

Thorstein gjorde ju Hank Williams även på sitt debutalbum, om än mycket mer välkammat. Var Hank en passion som satt i längre än så?

– Thorstein hade ett starkt förhållande till Hank Williams. Vi hade alla vinyler hemma, och pappa lärde mig allt om Hank Williams. Thorstein var väldigt mycket musik, genrer fanns inte i hans värld. Det kunde vara Hank, Mozart eller Duke Ellington. Allt som är bra är bra var hans val.

Vad kan man mer vänta sig för fina överraskningar ur arkivet?

– I arkivet finns mycket visa, politiska sånger och en del jazz. Vad vi kommer att ge ut är inte riktigt klart ännu. Vi jobbar vidare i arkivet. Men det kommer garanterat komma mycket riktigt bra musik med Thorstein Bergman!