Divine Comedy/Border
BETYG: 5 av 6
Få artister i engelsk popmusik är lika tidlöst vintage som Neil Hannon, som på sitt 13:e album fortsätter att finslipa den Anthony Newley-tradition som varit hans riktmärke under årtionden. Det innebar nyligen hans renodlade följa-i-mästarens-fotspår-soundtrack till Wonka härom året, och Rainy Sunday Afternoon samlar under sitt paraply samlar cineastisk dramatik likt ledstjärnans Goldfinger i den lite krångligt sentimentala The Last Time I Saw the Old Man och den ytterst vemodiga popen i Achilles, med inspiration från en gammal dikt om mod av Patrick Shaw-Stewart och med Morriconestråkar i miniatyr.
Newley-blinkningarna fortsätter i den charmiga och lätt infantilt dråpliga historien om The Man Who Turned Into A Chair, där man påminns om att även den unge David Bowie lånade friskt ur samma källa under sent 1960-tal. Mer av Londons 60-tal är det i den självbiografiskt episka All The Pretty Lights om att som liten pojke lämna Nordirland och landa i Swingin’ London, med bland annat ”the toy shop of my dreams” på Regent Street, och nästan ännu mer i Down the Rabbit Hole.
Att Neil Hannon är en briljant lyriker är särskilt tydligt både i nämnda All The Pretty Lights, den allvarsamt gulliga skilsmässosången Invisible Thread och i den luftigt orkestrerade dramatisk balladen I Want You som viftar undan människors mest storslagna Machiavelli-ambitioner för ett ett mer ödmjukt önskemål. Att han är en lika vass satiriker innebär att om Donald Trump under sitt stadsbesök i England i dagarna råkat höra Mar-A-Lago by the Seas utstuderade hissmusak hade han att älskat den och helt missat fascist-refenserna som flimrar förbi i förbigående.
Live i Sheffield förra sommaren var The Divine Comedy i sitt livs form, med både ceremoniellt Guinessdrickande och sedan en kort vilopaus på rygg på scenen. Med det här albumet under bältet dessutom bådar det mycket gott för hans kommande Sverigebesök.
Av Patrik Forshage
Den 15 september 2025
Skivrecension
Parlophone/EMI
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juni 2006)
Ojämnhet är priset man får betala för att höra till den exklusiva gruppen sanna brittiska excentriker, och till den klubben hör Neil Hannon utan tvekan. Hans dramatiskt teatrala pop, med lika delar music hall a la Ray Davies, Jarvis Cocker-smartness och orkestrerad musikal är aldrig mindre än witty. Inledande To Die A Virgin är 10CC ut i fingerspetsarna, och den som snöat in på Scott Walkers Brel-inspelningar, eller varför inte David Bowies gamla Baal-ep, kan njuta i fulla drag av den episka mördarvalsen The Plough. Hyllningen till salig Billy Mackenzie, en annan outsider, i form av en vördnadsfull cover av The Associates Party Fears Two kan röra vem som helst till tårar. Men de snabbt glömda bagatellerna är fler än vanligt, och Victory for the Comic Muse når aldrig upp till Divine Comedys högsta nivåer. Komedin lever vidare, men den här gången saknas gudomlighet.
Wichita/Coop/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2009)
Det viktigaste i utvecklingen sedan sist är att den hittillsvarande duon från San Fransisco skaffat en elektrisk vibrafon med tillhörande vibrafonist, tycker de själva.
Men mer än så har hänt. Tillsammans med Shins- och Fleet Foxes-producenten Phil Ek har The Dodos putsat sina energiska slagverk, sitt fina gitarrplockande och de vackra sångharmonierna med nollans stråksandpapper och sedan lackat med ett tunt lager glansigt blås. Därmed är deras redan tidigare övertygande folkpop ytterligare förfinad och föräldlad, men tyvärr också en aning mindre unik.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Wichita/BonnierAmigo
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2008)
Den här San Fransisco-duon har inte många likheter med alla andra duos som florerar just nu. Till att börja med är det svårt att slå fast om det är pop eller folk, för den som tycker att etiketter är viktigt. Dessutom är det visserligen avskalat även här, men ett och annat gitarr-, bas, eller till och med trumpetpålägg accepteras utan tvekan. Framför är allt är de hyperenergiska och påhittiga slagverken, det frenetiska gitarrplockandet och de fina vokalharmonierna näst intill förstummande, och eftersom ryktet säger att det är ännu grymmare live kan vi knappt hålla oss tills Way Out West i augusti.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
BarNone/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2017)
Stay the Course, sjunger The Feelies på sitt sjätte album, och det är precis vad de gjort sedan de bildades i New Jersey för 40 år sedan. Milda och lågmälda lofi-popsånger för akustisk gitarr eller ibland nedskruvad och tystlåten elektrisk dito har varit deras val av uttrycksform ända sedan de första gången hörde The Velvet Undergrounds tredje album och Pale Blue Eyes i synnerhet. Förutom i ett avslutande Sister Ray-utbrott ger det dem alltid ett ödmjukt sound nära Jonathan Richmans och Teenage Fanclub minus vokalstämmor, och med en utgivningstakt lika sparsmakad som deras sound har de tid att utforma välsinnade och älskvärda melodier dessutom.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Island/Universal
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2006)
Med stridsropet ”Give me a song and I’ll sing it like I mean it” tar The Feeling upp kampen för de vattenkammades rätt att oantastade få framföra välarrangerade pianoballader. Som The Darkness har de som livsuppgift att uppdatera föräldrarnas 70-tal, men istället för AC/DC är det hos The Feeling 10CC och Supertramp som är grejen. Vi pratar alltså softrock, musik som revisionister nästan lyckats radera från det kollektiva minnet.
Men även om det är svårt att ta The Feeling på allvar går det inte att avfärda I Want You Now, med avancerade stämsångsarrangemang för att verka smartare än den är, eller den oansenliga mjukishiten Sewn. Perfekt bakgrund för en lojt vilsam stämning på säsongens uteserveringar.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Loose/V2
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2007.)
”Powder your nose, pull off your pantiehose, let me love you from behind”, skaldrar de tre bröderna Felice romantiskt i den främsta av skivans episka folkballader Ballad of Lou the Welterweight. Den sortens lyrik är det enda här som avslöjar att deras föda under uppväxten i New York har bestått av mer än Freewheelin’ Bob Dylan.
Sånger som Your Belly in My Arms är fulla av skönhet, trots att lofi-inspelningarna stundtals svajar och knastrar just som man kan förvänta sig från folk som faktiskt har sitt hem i sin turnébuss. Skulle sedan de allt annat än barntillåtna texterna (Rockefeller Druglaw Blues, till exempel) till slut kräva sin tribut finns ytterligare fyra white trash-syskon på avbytarbänken.
Skivrecension
Adrian/Border
BETYG 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2009)
Gustaf Kjellvander har egentligen bara två saker gemensamt med storebror Christian. Det ena är det djupa vemod som vilar tungt över bådas musik, och det andra är en fantastisk förmåga att skriva självklara melodier som känns som gamla vänner redan första eller andra gången man hör dem.
Men där upphör likheterna när Gustaf spelar mer fantastisk och djupt dramatisk mollpop än någonsin förr, och sjunger som om han vore Edwyn Collins bror och ingen annans.
—–
En uppbrottsskiva, alltså. Både från flickvän och från London?
– Ja, jag antar att jag skyllde många av mina och mitt ex individuella och gemensamma problem på staden vi bodde i. Östra London är ju rätt ruffigt och kallt. Jag tror att det var svårt för oss att förstå att det var vårt förhållande det var fel på. Om man en gång har haft det bra så vill man gärna att det ska fungera. Även om vår romantiska kärlek dog långt innan jag gjorde slut så var det svårt att släppa taget för jag älskade, och kommer alltid att älska henne. Vi flyttade tillbaks till Malmö och försökte återuppliva något som uppenbarligen var rätt dött. Till slut insåg vi att vi bara gjorde varandra olyckliga. Men men, ”its better to have loved and lost than never to have loved at all” har det väl sagts?
Hur har du kunnat bevara det romantiska mitt i uppbrottet?
– Det är en så pass stor del av vem jag är att oavsett vad livet kastar mot mig kommer jag alltid att vara romantiskt lagd. Precis som en förälder aldrig kan upphöra att vara förälder kan en romantiker aldrig upphöra att vara romantiker.
Hur mycket är The Fine Arts Showcase ett band, och hur mycket är det Gustaf Kjellvander?
– The Fine Arts Showcase är ett band. Joche Leksell, Dan Englund, Fabian Ris Lundblad och Mathias Oldén har alla bidragit till att den här skivan har blivit bra. Samtidigt är det väldigt mycket Gustaf Kjellvander såklart, det är mitt liv som vi sjunger om, jag skriver alla låtar och är chef. Men kemin i TFAS är en viktig faktor och Dolophine Smile hade inte varit lika bra om inte alla fem medlemmar hade gett allt!
Adrian/Border
BETYG 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2006)
”I could gather hoards of vocal chords, and sing the sweetest song”. Så sjunger Gustaf Kjellvander i den storslagna balladen Brother in Black, som obönhörligen avslöjar hans familjeband till landets bästa americana-sångare. Och samlar vokalharmonier och sjunger de vackraste sånger är precis vad han gör.
The Fine arts showcases första skiva gjorde skäl för namnet genom att vara en brokig samling sånger som led av att ha betydligt mer bredd än djup. Å andra sidan hade poplåtarna en inte obefintlig charm, och även om Gustaf Kjellvander talar om också Radiola som en sorts ”mixtejp”, avsedd att rymma alla sorters infall, har han nått betydligt djupare den här gången.
Bland bagateller som en flört med Lou Reeds Perfect Day och eletronica-indie med uråldrig trummaskin rymmer Radiola några riktiga fullträffar. Frida and I är den sortens snabb schlager som Pulp brukade göra i sina bästa stunder, med Spector-pukor och pianomangel, och singeln Chemical Girl är episk indiepop med en gitarrvägg lika solid som melodin.
Allra vassast är The Shoplifters Union, strax under tre minuter av bedårande upptempopop med en refräng från Gustaf Kjellvander på sitt grymmaste hithumör. Kombinerat med en röst med sympatiska drag av skotska åttiotalsfavoriter som Lloyd Cole, Edwyn Collins och Paul Quinn är det oemotståndligt, och snattarna har fått en ny ombudsman i sin kamp för att ta över.
Bella Union/Cooperative
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2012.)
The Flaming Lips skivor har blivit alltmer svårtillgängliga, scenshowerna allt mer utfreakade (ni minns vad han bjöd hela publiken att göra i Slottsskogen härom året va?) och för den europeiska grenen av det multinationella skivbolaget passerades gränsen någonstans i samband med en vansinnig sci-ficlångfilm. För Wayne Coyne däremot återstår fortfarande många steg mot total freakout. Till exempel det mest flippade teamup-album världen skådat. The Flaming Lips and Heady Fwends släpptes i begränsad vinylutgåva på Record Store Day i våras, då med autentiskt blod från medverkande som medföljande attraktion, men nu får även den som inte hängde på skivaffärslåset chansen. Är man det minsta intresserad av modern psychedelia och experimentalism så tar man den.
Fragmentariskt inspelad mellan enstaka gig bågnar skivan av det ena samarbetet vildare än det andra. Här finns frisinnade folkrockare som Bon Iver, Jim James och Tame Impala. Här trängs Ke$ha och Biz Markie med den obskyra LA-trion Hour Of The Time Majesty 12 i 2012 (You Must Be Upgraded). Här sjunger Erykah Badu en storslagen tolkning av en brittisk gammal folkvisa (och har sedan dess hunnit twittergräla med Coyne om videon till låten). Neon Indian bidrar med Is David Bowie Dying?, som är snudd på lika stor som sin titel, och när oväsensexperter som Lightning Bolt drar efter andan sticker Nick Cave in en fot. Till och med konstexperimentalismens galjonsfigur nummer ett, självaste Yoko Ono, finns med på ett hörn.
Och bland alla dessa galenskaper undgår enbart ett effektsökande röstcollage med någon Adam Behrens – ett ersättningsspår för det Chris Martin-samarbete från vinylutgåvan som skivbolaget nu satt stopp för – från att vara spännande. Lättillgängligt är det aldrig, och inte heller enformigt, men för att vara en tummelplats för ohämmad experimentlystnad är det förvånansvärt ofta både överväldigande och medryckande.
Skivrecension
Av Patrik Forshage